Alla berättelser går i samma riktning - visar vägen - lär mig....

Mannen talar på tema ickevåld. Han är palestinier och kommer från Beit Sahour, som ligger nära Bethlehem. Han var med i den delvis animerade filmen om de 18 korna, som handlar om en ickevåldsaktion där den israeliska militären blev skräckslagna och av säkerhetsskäl skulle arrestera korna. Det var säkerhetsmässigt farligt om palestinierna kunde producera sin egen mjölk - vad skulle hända om det spred sig i det palestinska samhället?

Han talar om den första intifadan (1987) som ickevåldslig (från palestiniernas håll). Han är kristen, 47 år och boende på Västbanken.  Det användes inget våld under den första intifadan - från palestiniernas håll, men den israeliska responsen var väldigt aggressiv.

Mannen har varit aktivist länge. 29/10 1987 - En student dödade inne på campus vid universitet. Isr. stängde skolan.

Stängningen av skolorna i Palestina varade i tre år (av Isr.). Det ledde till alternativ undervisning. Isr. vill göra sitt bästa för att Pal. inte skulle utbilda sig. De skapade kommittéer för att se hur de ändå kunde utveckla sig. De måste skapa motstånd mot ockupationen, mot de omständigheter de inte kunde förlika sig med. I Beit Sahour gjorde de många saker för att skapa motstånd. De bjöd in israeler för att fira sabbat i Beit Sahour - för att skapa förståelse och skapa band mellan människor. De smugglade in människor från bosättningarna till palestinska familjer. Den israeliska militären kom med bussar för att evakuera de juridiska familjerna, men dessa kunde inte resa med bussarna för de ville inte bryta sabbaten då. Det var en positiv aktivitet, som hindrade militären från att hämta familjerna. Israelerna (judarna) vägrade att flytta på sig, eftersom det var sabbat. Invitationen till bosättarna var; kom och bryt bröd. Militären bröt banden, genom att bryta (våld!) palestiniernas händer. Det finns bilder på detta på youtube.

Du skadar säkerheten i staten Israel, är ett återkommande tema. Det används ofta för fängslande och förhör av palestinier. Fredsinitiativ, samtal mellan parterna, ickevåldsaktioner, mm - är i detta sammanhang farliga aktiviteter, som riskerar att leda till fängslande.

Hot/Mutor. En palestinier kan få en check, utan beloppet inskrivet, för att få dem att lämna sin egendom eller sitt hem. Tar de inte detta kan staten/militären konfiskera palestiniernas tillgångar, riva huset eller på annat sätt göra livet outhärdligt. Israelerna försöker aktivt att pressa bort palestinierna från deras mark/tillgångar.

De planterade mängder av tomater i växthus. Flera unga var delaktiga. Militären demolerade alla positiva engagemang. Militären var rädd för att det som hände i Beit Sahour, ickevåldsaktionerna, skulle sprida sig till resten av Västbanken. De var därför tvungna att slå ner alla dessa initiativ. 18 kor för att åstadkomma egen mjölproduktion de egna planteringar, och liknande handlingar; blev en otroligt viktiga för den israeliska militären att få slut på. De bemöttes otroligt aggressivt. De tvingade in människorna i sina hem, skapade utegångsförbud, satt människor i fängelse och konfiskerade tillgångar. Många människor (alla kategorier, unga och gamla, alla yrkeskategorier - ca 200 personer) från Beit Sahour hamnade i fängelse - för sina fredliga ickevåldsaktioner.

Den första intifadan var ickevåldslig från det palestinska hållet - men militären mötte dem med grovt våld. 3500 döda. 70000 skadade.

Röda id-kort Gaza. Blå id-kort Jerusalem. Orange id-kort Västbanken. Rörelsefrihet, nej.

1988 bestämde de sig i Beit Sahour sig för att slänga sina id-kort. Det var en ickevåldsaktivitet där de slängde ca 600 000 id-kort. De ville inte att någon skulle kunna identifiera dem. Israeliska armen - 100-tals soldater - kom och var aggressiva; de krävde att alla skulle gå hem, alla barn, kvinnor och män. Soldaterna var förberedda med gasmasker. Aktivisterna satte sig och soldaterna satte sig - ansikte mot ansikte. Plötsligt hoppade soldaterna upp, arresterade unga män och använde tårgas och gummikulor. På natten kom soldaterna tillbaka med palestiniernas id-kort. De var rädda att förlora kontrollen över samhället. Ickevåldsaktion med korna var symbolisk, men israelerna satte riktigt hårt mot hårt för detta. Id-kortsaktionen var också symbolisk och israelerna (militären) var rädda för att detta skulle sprida sig till andra delar av Västbanken. 1000-tals personer blev arresterade för dessa händelser och liknande ickevåldshändelser, under denna tid.

Fredsförhandlingar är svåra, eftersom palestinierna hela tiden - alltid - befinner sig i underläge. A-B-C-områden är svåra. (A = Palestinierna styr över människorna, men inte juridiken, B= delad styrning mellan palestinierna och israelerna och C=israelerna styr).

BDS - bojkott av israeliska varor/tjänster är mycket bra, det är mycket viktigt på en internationell nivå, säger mannen. Både internationella krafter och palestinier måste bojkotta, ta detta på allvar. Uppmärksamhet måste läggas på alla restriktioner, checkpoints, mm. Israeliska vägar, för israeler - raka och fina, förbjudna för palestinier. De stjäl mark för bosättningar och muren. Världen måste uppmärksammas på apartheidsystemet. De kämpar för mänsklig rättvisa, inte bara för palestinierna. Alla är också ansvariga. Israel skapades av Europa, ni/vi måste bistå i lösningen av problemet. Ni måste bojkotta Israels varor, kultur, service, mm - för att sätta press på strategier.

Israel styr när och hur enskilda palestinier får resa i landet. De behöver tillstånd för att röra sig. Israel styr allt - och palestinierna är ändå de onda krafterna. Vad/hur kan palestinierna påverka, när Israel tar för sig av allt. Europa och omvärlden måste se sitt ansvar.

28/7 1989. Det kom 100-tals soldater till hans hem. Terroriserade. Mitt i natten. De sökte igenom allt, förstörde. De arresterade honom och satt ögonbindel över hans ögon. De satte honom i en jeep. Han skrattade åt soldaterna, ironiserade - kanske för att överleva, behålla sin tro på sig själv. Han och hans bror, släktingar, mm - alla har suttit i fängelse. De skrattar, för att hålla modet och styrkan uppe. Soldaterna - israelerna - vill förstöra glädjen i livet för palestinierna. Palestinierna är lyckligare än soldaterna, som är rädda för palestinierna. Palestinierna vägrar att vara rädda. När de möter varandra har de roligt, dansar, skrattar, dricker, har skoj. - Nästan alla unga människor har varit i fängelset - varför? Varför stänger de våra skolor? Varför kämpar de för att förstöra våra liv, begränsa oss. Bara genom att vara i Palestina är att vara en motståndskraft. Bara att vara här, är att stå emot.

Vart 10e år har människorna här någon form av uppror. Det har varit så i hundra år. De har alltid varit ickevåldsliga. England, Frankrike och USA står för ockupationen förutom Israel. Europa måste protestera. Alla dessa ledare ser inte människorna, de ser bara sina egna strategier, sin egen makt. Varför ser inte omvärlden oss? Bryr de sig inte om människorna och de mänskliga rättigheterna? Varför drivs inte dessa frågor?

Israelerna tar människornas land. Hur skall de kunna försörja sig när Israel stjäl deras land? Varför bryr sig inte världen om detta? Just nu bygger Israel muren i Beit Jala - vad säger världen om detta?

Vad händer med beduinerna? Var skall de ta vägen när de tvingas bort från sina hem och sina områden, där de alltid har levt?

Kvinnorna är väldigt viktiga. De är och har varit en stor del av protesterna. De har hjälpt till att stänga gator, bidragit till sjukvård, mycket social verksamhet. Behov i familjerna, medicin, omsorg, mm, har skötts av kvinnorna. Utan kvinnorna vore knappt upproren möjliga. Många kvinnor sitter nu också i fängelse p g a ickevålds aktiviteter.

Frustrationen i nuläget skapar mer aggression. Knivdåden är unika berättelser, inte ett uppror. Dåden är ett resultat av aggression mot palestinierna. Var och en har rätt att försvara sig mot ockupationen, frågan är hur detta kan ske. Palestinierna är fortfarande väldigt ickevåldsliga, även om många svarar med våld.

Internationell inblandning är nödvändig för att ockupationen skall ta slut. Enstaka uppror eller intifador är inte tillräckligt. Detta kommer att fortgå om Palestina inte få hjälp utifrån. Omvärlden måste tvinga fram en lösning. Detta är inte en konflikt - det är en ockupation; se på den internationella lagstiftningen. Problemet är ockupationen - den måste tvingas bort av internationella krafter, palestinierna klarar inte detta själva. Vi har allt p g a av ockupationen; Hamas, motståndsgrupper, mm. De behöver inte dessa grupper om de inte utsätts för någon ockupation.

Palestinierna har länge - alltid - ofta - varit ockuperade, av andra grupper. Mannen säger - vi blir kvar. Vi är de som var här först. Vi har levt våra liv här. Min dröm är att rasismen försvinner och att vi alla kan bo här. Han är inte emot andra religioner eller människor, han lever gärna tillsammans med andra människor. Vi vill leva i fred tillsammans - inte den rasistiska judiska staten. Vi behöver en icke-religiös stat, där människor kan leva med lika rättigheter.

Statens ledning och många av bosättarna är rasister, inte alla, men strukturen. De försöker utbilda israelerna att palestinierna är farliga. Israelernas kunskap bygger på stereotyper, indoktrinering av en viss kunskap går genom hela samhället.

Samtal emellan människor är straffbart. Det vill skapa hat och osäkerhet mellan folkgrupperna.

Vatten. De får mycket regn här, men vattnet stannar inte i ytan. Jordan river - delas mellan Jordan och Israel. Palestina får inget från detta. Rutten av muren är strategisk för att få vattenkällorna på israeliska sidan. Vattenreservoarerna är kontrollerade av Israel. Israel kontrollerar vattnet, för att ge till bosättningarna. Palestinierna får inte borra brunnar. 800 meter för israeler - 400 meter för palestinier (eller sa han tvärtom?). Det är kostsamt för palestinierna att få upp vattnet. En brunn - eller fyra brunnar, de får ändå inte ta mer vatten hur många brunnar de än har. De har en strikt mängd som de inte får överstiga.

Det har aldrig varit en arab/isr. konflikt. Det är en ockupation. Man talar om araber istället för palestinier. Utan palestinier finns inget Palestina. Bilden är att araber kan bo i vilket arabland som helst. Men, varför skulle palestinierna inte få bo där de alltid har bott? Varför måste de tvingas bort från sina hem?

Israel är duktig på rening av vatten, men de delar inte med sig av den kunskapen. De låter - eller tvingar genom att inte ge tillstånd till reningsanläggningar - det smutsiga vattnet gå ut orenat i de palestinska dalarna. Använder de använder smutsvattnet - t ex från fabrikerna i bosättningarna och i de palestinska samhällena - för att skada den palestinska miljön?

A..



(Bethlehem 12/3 2016)

Vandring i fantastisk miljö - oj, så vackert det är...

Vandring i fantastisk natur, i en oändligt vacker dal, nära Östra Jerusalem/Bethlehem 14-15 km. (13/3 2016). Vandringen tog nästan hela dagen i anspråk. Vi var några svenskar, två holländare och en amerikanska. Guiden var lokal, palestinsk. Vädret var mulet, lagom varmt - inte stekhet.

Guiden Usama berättar att deras huvudväg i närområdet har blockerats av bosättarna. Han berättar senare att ett 20-tal vägar i närområdet har skurits av, blockerats, av bosättarorganisationerna och att vare sig den israeliska staten eller den palestinska myndigheten har något att sätta emot bosättarorganisationens beslut. Det är bosättarna som styr situationen på Västbanken. Palestinierna får därför använda de små sidovägarna och omvägar för att ta sig fram till och i sina områden.

- Området runt Bethlehem har mycket goda vattenresurser, men palestinierna rår inte över dessa. Det objektiva behovet av vatten är ca 100 liter per dag och tilldelningen för palestinierna är på sina håll mindre än 20 liter per dag, berättar guiden.

Dalarna används normalt inte för boende. De används för jordbruk, odling, vallande av djur, mm. Grottor används, i äldre tider, t ex för gravplatser. Nu används en del av grottorna i dalen till skydd för beduinernas djur, t ex under dagens varmaste timmar.

När vi påbörjar vår vandring går vi förbi en anläggning som pumpar upp vatten från dalens grundresurser. De pumpas vidare till Jerusalem, inte till palestinierna i Bethlehem.

Vår guide berättar om de små djuren som lever i några av de små grottorna i dalen - klippdassare. De är rätt små och tillhör elefantsläktet. De ser dock verkligen inte ut att tillhöra detta släkte. Ett par klippdassar smyger längs bergsväggarna, smiter in och gömmer sig i en grotta. Längs väggarna klättrar också beduinernas getter. Marken ägs av byarna mellan Hebron och Bethlehem. Dalen är en gräns mellan dessa samhällen, mellan kommunerna.

I dalen ser vi runda stenformationer, alltså som nedgrävda mur. Det finns flera sådana i dalen, några mer hela och några mer förfallna. I dessa har människor som levt här i äldre tider gjort ett vitt pulver som använts till färg och också använts som en  föregångare till vår tids cement, alltså som byggnadsmaterial. De har lagt trä i botten (lite som en kolmila) och bränt de vita stenarna. Det har genererat det vita pulvret.

Vi går bredvid en flodfåra, tom på vatten. Kanske spelar den israeliska pumpstationen roll i detta sammanhang eller kanske är det naturen som tömt floden på vatten. Det känns konstigt, eftersom regnen nyligen slutat och floden är torr. December-februari är regnmånader här. Varför är floden är torr nu?

Vi tittar upp längs sluttningen. Där sitter en beduin och kärnar smör, säger guiden, hon skakar getmjölken i syfte att göra smör. Hon vinkar glatt från sin plats långt där uppe på sluttningen.

Det finns många ormar här, få är dock giftiga. Det finns också många hussniglar här. Många ser det som en delikatess, de plockar, kokar och njuter. De odlar (gräs, vete?) på miniutrymmen längs promenadstråket. Det ser underligt ut, märkligt. Vi ser beduinherdarna valla sina får och getter längs de karga sluttningarna. Guiden talar mycket om ätliga växter som människorna här gärna samlar och äter. De nyttjar det ätliga i naturen så gott det går. Naturen är generös, säger den duktige och lokale guiden (som är palestinier).

Det finns ca 30 000 beduiner i Israel/Palestina. De är utdrivna från Tel Arad, där de tidigare har levt. Beduinerna lever rörligt, de rör sig ofta. De har en tank med sig som de fyller från källor, byar, mm, där de passerar (när de tillåts leva som de brukar). De finns idag många beduiner med hög utbildning, men också barn som helt saknar skolgång - det beror ofta på föräldrarnas medvetenhet.

Skorpionerna kan inte leva i solen, de gömmer sig dagtid under stenar, mm. De letar sig fram under natten för mat, mm.

Landskapet innehåller miljontals små (ca 1 dm) tusenfotingar. När vi inte vill skada det levande får vi verkligen se oss för. Vi får också se oss för bland alla stenar, landskapet är inte handikappanpassat (ingen i sällskapet är handikappade alls). Här vore det riktigt fint att springa eller MTB-cykla.

Vi passerar en get som just fött en liten ny familjemedlem, Den slickar frenetiskt hinna och blod. Herdarna tvingar den att äta för att komma igång. Det känns som en våldsam hantering av det lilla nyfödda djuret. Vi går vidare för att inte stressa den nyförlösta moderna.

Beduinerna är borttvingade från norra Jordandalen. Många bor nu i små bostäder istället för i sina tält och rörliga områden. Deras liv är att vara fria, att tvingas till en plats är svårt, när det inte är självvalt. De drabbas av kulturchocker, trauman, i sina försök att skapa nya liv. De tvingas till helt nya liv, vilket inte alltid är lyckat för dem.

Har det varit en damm här? Ja, det tros att under Romartiden fanns en mur framför för samlande av vatten. Det ser verkligen ut så, är det månne sant?

I dalen vandrar en god dos getter, ledda av den beduinske herden. Ja, det är flera olika grupper. De vallar sina egna flockar. Han har ofta ett eller flera barn med sig. Vi möter också kvinnor, med egna och andras barn, vandrande i dalen för att samla örter och annat ätbart - som läkeväxter, som te eller som grönsaker/frukter. De lever, så tillvida, ett fritt liv, men är det ett bra liv? Lever de som de själva vill leva?

Idag var en mycket bra dag, lite lägre temperatur och molnigt. Inget regn. Det var en fantastiskt vacker och givande vandringsdag som avslutades genom att hela vandringsgruppen blev inbjudna till en beduinfamilj på te medan vi väntade på bilen som skulle ta oss hem till Bethlehem igen.

En fin dag. En glad dag. En nyttig dag. En fantastisk dag.

A..

I dalen ser vi runda stenformationer, alltså som nedgrävda mur. I dessa har människor som levt här i äldre tider gjort ett vitt pulver som använts till färg och också använts som en  föregångare till vår tids cement eller motsvarande, alltså som byggnadsmaterial. 

Ja, här syns det tydligt hur vattnet forsat fram genom tiderna. Berget
är tydligt format efter kraften. Det är vackert att se, även om vattnet nu saknas.

Beduinsk herde - på väg fram till den lilla killingen som precis anlänt till världen!

Rebecca och Malin vilar sig i form inför den sista etappen. Strax är de igång igen.

Har det varit en damm här? Ja, det tros att under Romartiden fanns en mur framför för samlande av vatten.
Det ser verkligen ut så, är det månne sant?

I dalen vandrar en god dos getter, ledda av den beduinske herden. Ja, det är flera olika grupper.
De vallar sina egna flockar. Han har ofta ett eller flera barn med sig. 

Åhh, en liten killing. Den är alldeles ny för dagen. Den tillhör beduinerna som vandrar i den fantastiska dalen tillsammans med alla sina djur, mest getter med fantastiskt långa öron, men också några får. Getterna klättrar mycket duktigt längs de branta bergsväggarna. Mimmi och Rebecka - och alla vi andra som vandrar tillsammans idag - blir glada över det nya lilla livet.

Regler. Jag tycker att det är viktigt att man följer regler. Men, förstås, så känner jag ju inte till hur reglerna ser ut i just detta avseende just här. Det kanske är ok att köra bilar med alla dörrar och motorhuven borta. Eller också är det bara så att alla inte är lika noga med regler som jag. Vi är ju olika, vi människor, har jag ju förstått. Grabbarna verkade i varje fall ha kul och må bra. Det känns bra, tycker jag, förutsatt att de inte skadar sig själva (eller andra), förstås. 
Bilden är fotograferad i den beduinby vi passerade vid vandringen slut.

En beduinby i slutet av vår vandring....

A..


(Vandring i en dal i närheten av Bethlehem, under ledning av Usama Nicola. 13/3 2016)

Mitt klagomål för dagen är att jag har ont i min tå....

Riktningsskyltarna inne i myllret av fantastiska gränder i den gamla
staden är verkligen behövliga. Inledningsvis hittar jag inte alls här.

När jag varit i Jerusalems gamla stads gränder några dagar hittar jag bättre. Det är lättare att se var jag är och förstå vart jag skall gå. Riktningsskyltarna syns ofta, de är lätta att följa när jag tappar riktningen. Church of the Holy Sepulchre (gravkyrkan) är ett måste (för mig) att besöka. Där samsas religioner sida vid sida, där finns Jesu grav, Golgata och Jesu sista smörjelseplats. Vid ett av mina besök i kyrkan under dessa dagar var det otroligt mycket folk på plats. Det var trångt, kan man väl lugnt säga. En procession kom in i kyrkan, med vacker sång, procedurer och rutiner. Jag tänker att det var den armeniska kyrkan som ansvarade för detta. Jag gillar verkligen deras sång. Det är verkligen vackert.

Muren stjäl mark.

Muren byggs, med hänvisning till det ständigt återkommande skälet; av säkerhetsskäl. Allt är av säkerhetsskäl. Det finns anledning att tänka kring detta. Vad är säkerhet? För vem talar vi? Vad är vi rädda för? Och skapar terminologin i sig rädsla? På den sista frågan kan vi svara ett klockrent ja - orden skapar rädsla. Orden - terminologi, vilka ord vi använder, och budskapet - är konsekventa här.

Denna bild av muren är fotograferad nära en stor checkpoint, som ligger mellan Bethlehem och Jerusalem - checkpoint 300. Genom denna måste tusentals palestinier gå om de t ex behöver besöka Jerusalem för kyrko- eller moskébesök, komma till sin arbetsplats på annan ort eller besöka sjukhus utanför Bethlehem. Tillstånd behövs och det är inte säkert att det fås. Muren byggs på palestinsk mark, ofta långt innanför den gröna linjen (som är en internationellt erkänd gräns). Innebörden blir att man stjäl mark av de palestinska samhällena och de palestinska människorna.  Ockupationen är förödande för människorna och för samhällena, främst för palestinier men ur något mått även för israeler, den måste få ett slut. Ockupationen är destruktiv - skadande och olaglig. Så ja, den måste få ett slut.

Vem ansvarar för sophanteringen?

Om samhället ansvarar för sophanteringen ser det sig skäligt att den gör det lika för alla som betalar skatt. Apartheidsystem har världen sett som extremt ovärdiga (jmf Sydafrika), varför man kan ställa sig frågan varför världen faktiskt inte skriker högre när de borde se att det används här.

Om människor betalar skatt för den sociala servicen skall den naturligtvis också ges. Det israeliska landskapet är rent, det palestinska är det inte.

I israelernas kvarter är det rent och snyggt. Sophanteringen fungerar där israelerna bor; det finns sophämtning, det finns återvinningsbehållare, hämtning och kompost. Israel är duktiga på att ta hand om detta. För att kunna hantera detta krävs en struktur i samhället som uppmanar och medger möjligheter att hämta, bygga anläggningar för att ta emot och återvinna skräpet och också skapa en känsla i samhället för sin egen kringmiljö. Det är viktigt att alla ser hopp, inte låter hopplösheten också prägla kringmiljön. Frånvaro av tillstånd - eller demoleringsorder - är ofta återkommande skäl till att byggnationer inte kan komma till stånd. Det måste vara möjligt att skapa bra samhällen, här hindras det av ockupationen - av rädsla, av tillstånd och av säkerhetsläget som alltid anges som ett skäl.

Detta är vägen till en palestinsk familjs hem.

Vägen till familjens hus och marker har barrikaderats av den ockuperande statens företrädare. Det går inte längre att ta sig fram med bil på den här vägen. Den palestinska familjen har en gård längre in efter den här vägen. De kan visa, genom formella och korrekta papper, att de äger marken. De har följt alla herrars regler under alla år - hundratals år. De får inte bygga på sin mark, varje ansökan bemöts med nej och varje byggnation som görs ändå ges en demoleringsorder. De får inte inte någon sophämtning, något vatten och inte heller någon el till sin mark. De försöker själva hitta lösningar som gör livet drägligt, positivt och framåtsyftande. De vägrar att betrakta någon som sin fiende. Familjen har länge stått inför stora utmaningar, och framtiden ser inte ljusare ut för dem, här i denna trakt. De är fantastiska på att hålla hoppet uppe - låt oss hoppas att de känner så också i sitt hjärta.

Ockupanternas bosättningarna trampar sakta närmare. Det oroar och skrämmer. Trots domstolsbeslut som stödjer den palestinske familjens rätt rivs de fruktfärdiga träden upp med hjälp av bulldozers och de får tålmodigt börja om från början igen. Det är en beundransvärd familj, med styrka som få.  De samlar stöd och kraft genom stöd från internationella besökare. De bistår, håller ögonen öppna och försöker sprida budskapet om familjens situation. De internationella ögonen spelar roll.

Själv har jag mat på bordet, tak över huvudet, ett drägligt liv med acceptabla rättigheter. Jag har sjukvård, skolgång, vatten, el och möjlighet att röra mig fritt. Mitt klagomål för dagen är att jag har ont i min högra stortå. Ja, det finns de som har det avsevärt värre än jag.

A..

Länkar; 

Monica Green.

Tent of Nations.

Här vore fantastiskt vackert att cykla.

Jag går upp på taket. Där finns vattentankarna. De måste samla sitt vatten i dessa, eftersom de inte vet när vattnet tar slut. Rätt som det är finns inget vatten kvar, alltså ledningsvattnet stängs av och de vet inte när det kommer igen. De måste alltså spara och samla sitt vatten i de svarta tankarna som alltid syns på taken. På de palestinska taken.

Riktningen mot Herdarnas äng

Den lilla staden - Bethlehem - är fin. Hit kommer många turister, oftast tillfälligt över dagen, framförallt för att titta på t ex födelsekyrkan och herdarnas äng. Människorna som bor här skulle gärna se att turisterna stannade längre, De skulle gärna se att de nyttjade deras hotell, restauranger, butiker och marknader. Det skulle göra gott för deras ekonomi. Istället skräms de bort med uppgiften om att det är en farlig plats. Jag upplever människorna här som vänliga, de ler och försöker få kontakt. De är helt vanliga människor som försöker leva sina liv på bästa möjliga sätt.

När jag tittar ut över landskapet förundras jag över allt det vackra. Det är en vidunderlig utsikt från taket.  Det är tätt byggt. Kullarna väller fram över landskapet. Högt och lågt, på kullarna, klättrar byggnaderna. Det är hänförande vackert.

Här vore fantastiskt vackert att cykla. Kuperat, stillsamt och vackert. Ja, det finns stunder när det inte är så stillsamt, men det - alltså lugnt - är det nog oftast ändå, tänker jag. Ja, här vore fint att cykla för att utforska land och bygd.

A..

Länkar; 

• Wikipeida om födelsekyrkan
• Wikipedia om herdarnas äng - Beit Sahour
• Wikipedia om Bethlehem
• Wiam
• 8 mars manifestet 2016
• Att cykla i Palestina

Vi vandrar sakta tillsammans, trygga vid varandras sida

Vi vandrar sakta tillsammans. Staden ligger lugn och vacker. Vi vandrar i städade kvarter. Det är lugnt i trafiken. Promenaden från Jaffaporten till Damaskusporten, där busstationen ligger, går enkelt. Lugnt och tryggt vandrar vi tillsammans.

När vi vrider blicken ser vi en annan bild. Hur skall jag förhålla mig till den? Det känns som en klump i magen när man ser mängder av militär och poliser, utrustade med grova vapen. Ja, det känns. Någon ser en palestinier krävas på id-kort och bli visiterad av militären. De letar efter knivar och andra angreppsvapen. Han är vem som helst, en människa. En helt vanlig människa, men utan de vanliga rättigheterna. De som vi och många med oss har. Det ter sig så omåttligt konstigt att en stor mängd människor lämnas utanför de helt vanliga rättigheterna, bedöms på ett annat sätt.

Vi tar bussen (4,70 NIS - nr 234) i riktning mot Bethlehem. Landskapet är stenigt och kuperat. Periodvis också vackert grönt med starka olivträd i raka rader. Jag tänker att de står för historia här. Jag skulle vilja höra deras berättelser om den tid och de händelser som har passerat under deras livstid. Hur har deras vårdare sett till dem? Vattnat och vårdat deras frukter och jord, talat med och visat omsorgsfull kärlek? Hur har de starka träden betraktat världen, sett förändringarna över tid? Har det påverkar deras livslust eller har de ändå bara stretat på?

Bussen går till Checkpoint 300 i Bethlehem. Där går vi av. Betraktar, talar med varandra och undrar. Den är byggd på Bethlehems mark, en god bit innanför den viktiga linjen. Mark tas i anspråk, tas från någon annan. Muren är ofta byggd så, långt inne på det ockuperade området, inte på den gröna linjen. Dessa anläggningar, muren och checkpoints, är en ofattbart sorglig företeelse. Det gör ont att se. Jag påminns igen och igen om känslan av segregation, utanförskap och misstänksamhet. Här råder alltid vi och dem, aldrig vi tillsammans. Vi - är de säkra, goda och pålitliga. De - är de andra, de luddiga, onda och farliga.

Nej, världen är inte sådan. Vi och dem är oförenligt med min tanke om liv och frihet - och rättvisan. Vi är alla lika, lika men olika, men ändå väldigt lika. De finns inte skäl att kategorisera oss, dem, var och en, som så ofta görs.

Vi har alla samma, lika, rätt. Vi är alla människor.

Eller har jag fel i detta? Har vi inte samma rätt?

A..

3 mars 2016 (Jerusalem - Bethlehem)