Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Ingen fred utan kvinnor ...

I Sydsvenskan skriver Drude Dahlerup, Birgitta Holst Alani och Maj Britt Theorin om aktuella frågor. Temat för dagen är Ingen fred utan kvinnor.

De talar om Egypten och Tunisien. Och konstaterar att kvinnorna inte är där de skall vara. Att de inte kan väljas in. De talar om grusade förhoppningar, men att där ändå finns hopp. De talar om mod.

Ja. Eller nej. Det blir ingen fred när kvinnorna inte är med. Det handlar om kvinnors mänskliga rättigheter och det handlar också om att ta del av allas - män och kvinnors - kompetens för att hitta rätt väg genom svårigheterna. Svårigheterna att nå fred, när allas frågeställningar inte är med, är uppenbara. Tänk, att det självklarar fortfarande är en så svår fråga.

Till varje ny post som handlar om fred och säkerhet måste det finnas flera förslag på kandidater - lika många män som kvinnor. I varje förhandling måste varje part vara representerad av lika många kvinnor som män. I varje beslutande och ledande organ måste det finnas lika många kvinnor som män. Alltid, och utan undantag. Hur trovärdigt blir det annars? Och hur hållbart blir det?

Bortsett från detta fanns barnen på plats i FN igår. Malala Yousafzai talade för alla, inte bara för sig själv. Rättigheten till utbildning är grundläggande och självklar. Tänk, att det är en fråga man måste strida om. Något så helt självklart, men ändå så omöjligt för många.

Nog lever vi i en förunderlig värld.

A..

 

Länkar & sån´t. *  Intressant. *  Bloggkartan Norrtälje. *  Nyligen.se. * Malala talar i FN. * Malala talar i FN. Aftonbladet. DN.  Expressen. GP.
 

Ickevåld & fredsrörelser

Ickevåld, i min tanke, utgår ifrån principen att allt våld är fel. Såväl fysiskt som psykiskt. Vi skall lösa konflikter genom ord och aktiv handling, som inte innehåller våld och som inte innehåller kränkande handlingar i något mått. Så vill jag leva och så vill jag arbeta. En sådan vill jag vara.

Vi skall inte gå vredens väg och vi skall inte möta ont med ont. Vi skall inte heller möta människor med vapen eller våld.

Genom historien finns det människor som arbetar för detta. Då och nu. För ickevåld, för fred och för omsorg om sin nästa. Osjälviskt. Det glädjer oerhört att det visar sig att det är ganska många människor som arbetar för fred - utan våldsinslag.

Ickevåld skapar förutsättningar för fred. Det skapar grogrund för förståelse och hänsyn, genom diskussion, argumentation, debatt, samtal. Våldet skapar frustration, rädsla, vilja till hämnd, vrede, orättvisor, död, skador, med mera.

Vilka svenska fredsrörelser, med tentakler ute i världen, fokuserar på frågor som rör ickevåld och fred?

Några kan vara:

• Seappi.
• Kristna Freds.
• Fred i våra händer.
• Ickevåldssmedjan.
• Kvinna till Kvinna.

Det finns också organisationer som säger sig arbeta för fred, utveckling och rättvisa som själva inte klarar att hålla ordning på hur organisationen skall fungera. Där finns vrede som väller över och en ledning som inte förmår lösa upp de knutar som finns, internt. De lämnar det olöst. Då förlorar organisationen och dess ledning en stor del av sin trovärdighet. Vreden vinner och människor skadas. Organisationer som säger sig måna om fred och ickevåld måste arbeta för detta också inom den egna organisaionen.

Det glädjer stort att tre modiga kvinnor har erhållit Nobels Fredspris 2011. Där kommer också organisationen Operation 1325 in i bilden. De arbetar för kvinnors deltagande i fredsprocesser, i beslutande och viktiga positioner. Utan kvinnornas medverkan i fredsprocesserna kan vi inte komma framåt i rätt riktning. De - vi - behövs. Det måste inses, helt enkelt. Fredpriset visar detta, tydligt.

Margot Wallströms arbete för - mot - det sexuella våldet mot kvinnor i konflikter är oerhört viktigt. Det är glädjande att uppgiften innehas av Wallström, som är en erfaren och kompetent politiker som har arbetat med internationella frågor under lång tid. Jag tror att hon är en god kvinna för jobbet. Även om det tar sin tid. Våldet mot kvinnorna slår så oerhört hårt mot samhällen och familjer. Det förstör, det river ner och det skapar skador för lång, lång tid.

Plötsligt minns jag prästen som åkte på FN-tjänst och poserade i lokaltidningen med ett maskingevär i händerna. Det vänder sig i magen vid tanken. En präst skall inte möta människor med vapen i sin hand. Aldrig någonsin.

Häromdagen såg jag ett tv-program om en organisation i Indien. Det är kvinnor som tagit sig ton - de rosa sarierna. Programmet gjorde mig inte riktigt bekväm. Ja, det är gott att kvinnorna tagit sig ton. Ja, det är gott att de inte backar för att männen hotar. Men, vreden lyser så starkt igenom hos kvinnan som leder organisationen. Hur kan vi skapa mod och bättring, när vreden måste synas så tydligt?

Vrede, nej.

Kamp för en bättre värld, ja.

Omsorg, ja. 

Vad står ickevåld för, för dig? Är det en viktig fråga?

Anette Grinde

Bloggar.se. Bloggkartan.se. Blogger.com. Nyligen.se. Wikipedia.
Bloggar.se om ickevåld. - fredsrörelser. - yttrandefrihet. Genderforce. Kristna Fredsbloggen.