Det handlar om...

Det handlar om människor som gör.

Det handlar om de företag som finns i vår bygd, särskilt om de som vi/ni vill ska finns kvar. Det handlar om den vackra lilla stadskärnan och butikerna där. Det handlar om möbler, musik, skor, grönsaker, böcker, garner, lunchmenyer, yogapass, kontorsmaterial, leksaker, smycken och annat som hör livet till. Det handlar om att spendera en del av våra pengar där, hos de lokala företagen och i de lokala butikerna. 

Det handlar om ditt och mitt ansvar, eller hur?. För om du inte gör det, gynnar det lokala, så finns det inte kvar. Du? Jag? Det kan väl inte vara vår uppgift?  Jo, just din och min. Det är vi som gör skillnaden. När vi handlar hos de lokala företagen gör vi positiv skillnad för bygden. De gör vi inte när vi lämnar vår lilla stad och shoppar varor som finns här - på annan ort eller shoppar på nätet. Det dränerar vår lokala plats. Det är du och jag som gör skillnad, plus och minus.

Vill vi ha en skoaffär är det i den - här - vi måste handla. Det är där vi måste lägga vår glöd, inte bara butiksägaren. Hen kan inte alldeles själv, det är ogörligt att driva butik utan en schyst ström kunder som vill och inser det värdefulla. Vill vi ha lokala jordbruk är det dessa vi måste handla hos. Vill vi ha ljuvlig must så behöver vi besöka den lokala företagare som arbetar med detta.

Malungsboden, Roslagsgarn, Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje, Norrtälje musteri, Strandbergs finmåleri, med flera, är exempel på företag som har en eller få delägare som jobbar nästan dygnet runt. Alltid, ja. De har antagligen inte någon som hoppar in när de blir sjuka eller skadade - det gör helt enkelt att de inte kan stanna hemma när sjukdom härjar i kroppen. Då måste de stänga butiken och det är en kostsam historia. Det väljer man inte gärna. Samma sak i semestertid. Det är sådant man inte har. Nej, inte gärna, för då måste man stänga butiken.

Jag ser och hör ibland människor kritisera företag och företagare som har gjort misstag, eller att en krock har skett mellan två människor med tillfälligt motstridiga känslor. Man sprider ovett om någon i större kretsar. Det gör ont i mig att läsa om kritik som rör två, som var och en av de två är en del av, som genom offentligt ensidigt ovett skarpt förstör för det lilla företaget. Det finns nästan alltid skäl till varför det går som det går. Det gör ont att läsa om och lyssna till oförsonlighet, där vi inte känner till båda sidornas förutsättningar. Det gör vi ju rätt sällan, ändå dömer vi ohyggligt hårt. Kanske behöver vi tänka några steg längre? Se att det finns fler och olika livslägen,  förutsättningar och livssituationer? Kanske behöver vi inte ens ta del av människors enskilda strider. De kanske inte behöver spridas till fler, eller hur?

Du och jag, vi alla, är olika. Det vi har med oss i bagaget, de människor vi möter, det vi klarar att hantera just där och då -  påverkar vår egen och andras dagar. Kanske ska vi visa större varsamhet innan vi dömer de vi tycker ha trampat i klaveret? Det kanske inte ens var hen, det kanske var någon eller något helt annat som styrde vägen dit?

Att lyssna, kan vara en viktig ingrediens. Att se den andre. Ja, visa varsamhet mot dina - våra - medmänniskor. Du - jag - vet inte vad de har i sin ryggsäck idag. Genom detta visar du - jag - också varsamhet mot dig/mig själv, vill jag tänka.

Är det inte så? Eller vad säger du?

A..



Labacken - mars 2019.
Foto Anette Grinde



Labacken - mars 2019
Foto Anette Grinde