Victor.
Sambo.
Han är omkring 35 år. Journalistutbildad. Arbetar som informatör. Han bryter lite på språket. Han har finskt påbrå. Medellång, smal, ljus. Han har ett vänligt leende, när han sätter den sidan till. Hans chef säger att han är duktig på det han gör. Hon strider hårt för att han skall vara kvar på arbetsplatsen. Hon förklarar egentligen aldrig vad han gör och det syns inte. Styrelsen undrar. Jag undrar. När vi frågar får vi veta att han är duktig, men inte vad han gör. Det blir aldrig riktigt klarlagt. Han lämnar ingen särskild kunskap efter sig när han går. Har han gjort något, så tar han kontakterna och kunskapen med sig.
Han lämnar ett hål i kassakistan när han går. Det var som om han tvingade organisationen att säga att han blev uppsagt av personliga skäl, fast det inte var sant. Uppsägningen var grundad på ekonomiska skäl, arbetsbrist. Inget annat. Han pressade så hårt så att det till slut ändå blev sant. Han slutade. Äntligen.
Styrelsen gav en lättnadens suck, som att en strid var över. - Men den fångade aldrig frågan om varför de valde bort just hans position och vad det gjorde med dem som var kvar. Det var som om de - vi - inte förstod att de - vi - skadat oss alla.
Hon såg hans inlägg allteftersom i sociala medier. Strax började samma ton mot en liknande arbetsgivare. Inte hans egen, men motet var hans. Som om en arbetsgivare skall hatas. Organisationen försökte, men arbetstagarna gick till facket och motet blev offentligt. Den skyldige skulle dras i smutsen, även om man inte vet vad som är sant och om alla verkligen har lagt sitt strå till stacken för att åstadkomma fred. Det gjorde han inte själv, när han hatade ledningen så gott det bara gick.
Hela skulden är hennes, ordförandens. Styrelsens, men mest hennes. Men, hur kan det vara sant? Hur kan skulden bara vara hennes i en organisation där fler var delaktiga? Kanske t o m alla, men där ingen förmådde styra helheten i mål. Därför att det bara var någon annans fel. Vilket det ju inte kan vara om man är många i frågan. Alla är en del, men ingen förmår dra det rätt.
Facket har alltid förundrat. Arbetstagare och fack, som gör ledningen till något att vara emot. Som kombattanter, inte parter arbetande för samma mål. Å andra sidan kan ledningen vara likadan. Som när ledningen går till arbetsgivarpartens sida istället för att prata med den anställde. Det är alltid människan det beror på. Den som vill, kan eller förmår. Knappt någon alls verkar kunna skapa fred och förståelse ur mänskliga perspektiv. Det verkar vara mot, inte enande och förståelse, som står på förhandlingskartan.
Knappt någon verkar kunna bry sig om. Är det ens möjligt, tänker jag ibland.
A..
Sambo.
Han är omkring 35 år. Journalistutbildad. Arbetar som informatör. Han bryter lite på språket. Han har finskt påbrå. Medellång, smal, ljus. Han har ett vänligt leende, när han sätter den sidan till. Hans chef säger att han är duktig på det han gör. Hon strider hårt för att han skall vara kvar på arbetsplatsen. Hon förklarar egentligen aldrig vad han gör och det syns inte. Styrelsen undrar. Jag undrar. När vi frågar får vi veta att han är duktig, men inte vad han gör. Det blir aldrig riktigt klarlagt. Han lämnar ingen särskild kunskap efter sig när han går. Har han gjort något, så tar han kontakterna och kunskapen med sig.
Han lämnar ett hål i kassakistan när han går. Det var som om han tvingade organisationen att säga att han blev uppsagt av personliga skäl, fast det inte var sant. Uppsägningen var grundad på ekonomiska skäl, arbetsbrist. Inget annat. Han pressade så hårt så att det till slut ändå blev sant. Han slutade. Äntligen.
Styrelsen gav en lättnadens suck, som att en strid var över. - Men den fångade aldrig frågan om varför de valde bort just hans position och vad det gjorde med dem som var kvar. Det var som om de - vi - inte förstod att de - vi - skadat oss alla.
Hon såg hans inlägg allteftersom i sociala medier. Strax började samma ton mot en liknande arbetsgivare. Inte hans egen, men motet var hans. Som om en arbetsgivare skall hatas. Organisationen försökte, men arbetstagarna gick till facket och motet blev offentligt. Den skyldige skulle dras i smutsen, även om man inte vet vad som är sant och om alla verkligen har lagt sitt strå till stacken för att åstadkomma fred. Det gjorde han inte själv, när han hatade ledningen så gott det bara gick.
Hela skulden är hennes, ordförandens. Styrelsens, men mest hennes. Men, hur kan det vara sant? Hur kan skulden bara vara hennes i en organisation där fler var delaktiga? Kanske t o m alla, men där ingen förmådde styra helheten i mål. Därför att det bara var någon annans fel. Vilket det ju inte kan vara om man är många i frågan. Alla är en del, men ingen förmår dra det rätt.
Facket har alltid förundrat. Arbetstagare och fack, som gör ledningen till något att vara emot. Som kombattanter, inte parter arbetande för samma mål. Å andra sidan kan ledningen vara likadan. Som när ledningen går till arbetsgivarpartens sida istället för att prata med den anställde. Det är alltid människan det beror på. Den som vill, kan eller förmår. Knappt någon alls verkar kunna skapa fred och förståelse ur mänskliga perspektiv. Det verkar vara mot, inte enande och förståelse, som står på förhandlingskartan.
Knappt någon verkar kunna bry sig om. Är det ens möjligt, tänker jag ibland.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar