Inom loppet av några timmar...

Per cykel i Indien 2013

Vi cyklade i sakta mak genom landskapet. Våra cyklar tillät inte någon racerfart. Det gjorde inget, eftersom vi var där för njutning och inte för ett träningspass.

Just den här dagen hade vi cyklat några mil och vi hade upplevt, glatts och förundrats under dagen. Som vi brukade, alltså.

Vi skulle åka färja. Vi förundras ofta över färjorna, eftersom de är så annorlunda och speciella jämfört med vårt system här hemma. Vi tog oss, med särskild procedur fram till biljettluckan. Vi var två vuxna och vi hade två cyklar. Det var lite påfrestande, eftersom där fanns enträgna tiggarungar. De var säkert inte mer än 5 år gamla, de var mycket enträgna, ingen vuxen ackompanjerade dem men de hade tårar påklistrade på kinderna. De hade helt klart varit där förr och de kunde sin uppgift. Jag kom nätt och jämt fram och fick hålla koll på mina saker och mig själv. Det påverkade mig stort att se och känna dem, där så nära och så tydligt.

Vi stod tydligt framför luckan och det syntes tydligt vad och vilka som omfattas av biljettköpet och vad som skulle med. Vi betalade, vi fick tre biljetter med krumelurspråkstext och hastade vidare ner till färjan.

Nere vid färjan blev vi lite förvirrade (igen), men strax hittade vi rätt. Det var en liten båt, där cyklarna fick läggas på akterdäck. Jag kan inte säga att båtens skick ingav trygghet. Alla passagerare motades ner under däck. Utrymmet var ganska begränsat och antalet passagerare mer än nog. När det var tid för avgång måste alla ner. Luckan stängdes. Ingen väg fanns kvar ut. Jag stod i trappan, på det översta trappsteget. Jag såg ut, men kunde inte bara kliva ut eftersom en lucka satts för. Vi puttrade iväg över vattnet till andra sidan. Överfarten tog en stund. Inte så lång, lång, men ändå en stund. Vattnet var mycket, mycket smutsigt, trots att det öppna havet låg strax utanför. Man hade verkligen inte velat hamna i vattnet.

Om olyckan hade varit framme och båten kapsejsat, så skulle nästan ingen ha överlevt. Dels var de/vi instängda och dels är nästan ingen av dessa simkunniga. Så, när olyckor händer på dessa breddgrader förstår vi att många skadas eller dör samtidigt. De har helt enkelt ingen chans och de är alltid många.

Väl över på andra sidan kom vi av båten och iland via bryggan/landgången, utan några missöden. Vid utgången skulle biljetterna lämnas och det visade sig att vi hade en biljett för lite. Vi skulle ha haft fyra, inte tre. Frågan uppstod hur vi skulle lösa detta. Vi fick inte kompletteringsköpa där, på landstigningssidan, och kontrollanten tänkte inte släppa ut oss utan rätt biljett. En rätt absurd situation uppstod. Så småningom skedde ett kontrollantbyte, till en man med ett något smidigare synsätt, så att vi kom ut i det fria igen.

Då var det tid för att försöka finna ett hotell. Vi frågade runt, tittade och bestämde oss var vi skulle lägga vårt krut. Prutandet tog vid, vi samtalade en lång stund. Männen i receptionen var trevliga, men lite hårda att ha att göra med i affärer. Till slut blev vi överens om ett pris. "Special for you, don´t tell anyone" - säger mannen till mig. När vi är överens faller min blick på anslagstavlan bakom honom. Jag upptäcker plötsligt en lapp, där alla rumsnummer står - med priser för varje rum. Olika och unika, specifikt för varje rum, dess standard och förutsättningar. Det rum vi just hade förhandlat om hade där ett avsevärt lägre pris än det som var "special for you" i den förhandling vi just slutfört. Jag sänker min blick, tittar den ene mannen i ögonen och frågar om prissättningen och listan. Han, förhandlingsmannen, skruvade på sig och försökte förklara sig. Han kände sig nog en aning obekväm, vill jag tro. Den andre mannen, medkombattanten, kunde svårligen hålla sig för skratt i den uppkomna situationen. Det ryckte tydligt i mungiporna på honom. Vad blev priset? Jo, enligt listan på väggen, utan "special for you".

Så. Inom loppet av några timmar, faktiskt bara två, blev upplevelserna rätt färgstarka. Annorlunda, lärorika, våndande, skrattfyllda och viktiga. De tillför ännu glädje & förundran till min dag.

A..

Händelserna inträffade den 4 mars 2013 i närheten av och i Diamond Harbour, Kolkata, India - under vår cykeltur längs Indiens östra kust i februari/mars 2013

11 februari 2013. Måndag. Kakinada (Andhra Pradesh).

Vi lade oss tidigt igår. Vi slöade på hotellrummet och lade oss tidigt för att sova. Framåt kl 10 väcktes vi av att det ringde, bankade på dörren och skreks utanför. Det lät som en mobb, eller en grupp berusade män. Nej, vi öppnade inte dörren. Det tog lång tid innan de slutade och det kändes som om de skulle ha kunnas slå in dörren. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Indier, alkohol och grupper av festande män och festivaler är något att akta sig för. Folksamlingar/grupper kan mycket snabbt spåra ur. - Men nu får vi inte låta rädslan styra oss. Vett och sans, må som vanligt råda. Idag är det måndag – och ingen festivaldag. Då är det nog tryggare igen, får vi tro. Allt det vanliga vänliga folket är inte farligt.

Kl 0645. Vi går ut för frukost och finner läget lugnt. En ny vänlig dag står på agendan. Vi äter Poori och Dosa till frukost, med vatten och kaffe (66 rupier). Gott! (Ja, starkt!) Ner från vårt hotell kommer ordentliga och välklädda ungdomar – vi undrar om det var de som oroade oss inatt. De kommer alla från samma företag. Ja, kanske var det de – som berusade ringde på fel dörr. Ja, vem vet. Idag är i varje fall en ny – fin – dag.

Kl 0750. Frukostade. Påpackade. Iväg.

Kl 1015. 28 km. Risfält i vatten, ris i grönska och skördat ris. Ja, ris i mängd på stora arealer. Vid vägkanten säljs det majs idag. Vi ser inga majsodlingar, men de finns såklart i närheten. På lastbilarna kommer stora lass sockerrör. En del bomullsfält kantar också vägen idag.

Kl 1128. 38 km. Friterade risbullar, potatisröra och några såser. Kaffe/te, vatten (50 rupier) i ett simpelt gatuklök med presenning och plåt som väggar och tak. Vi börjar för övrigt bli riktigt duktiga på att äta med handen (bara höger hand). Några bestick finns inte att tillgå. Medan vi äter fotograferar en reporter från tidningen Anhra Jyothi oss. Det känns ovant med en matbild istället för en cykelbild, men han fotar oss också vid cyklarna innan vi åker. Nu slutar vi nog att räkna reportrar och köpa tidningar. Väskan börja bli full.

Maten serveras ofta på en plåtbricka, med fack för såserna eller rörorna. Eller också kommer dessa bredvid, i små skålar. Ibland läggs ett stort blad i botten – kanske för att det blir lättare med disken då. De diskar i kallt vatten, utan diskmedel och de har ibland dålig tillgång till vatten. Ibland byts bladet mot en plastbit, en pappersbit och någon gång en foliebit. Plast och folie känns lite naturovänligt, men det känns ändå mer hygieniskt pga diskförhållandena. När ”dagens rätt” (thali eller meal) serveras görs det ofta direkt på ett stort bananblad (utan plåtbrickan). - Alltid utan bestick. Det är höger hand som är redskapet för att få i sig maten.

Kl 1218. 45 km. Reglerade vattendrag med grävda ytor och cement på sidorna (= grävda kanaler). Ja, vi ser det ibland och förstår att de ändå lägger en hel del tid och resurser på vattenfrågorna.

Kl 1243. 51 km. Plötsligt byter landskapet form. Bergen tornar upp sig nära. Bananplantor (bladen = tallrikar för maträtten Thali eller Meal) och kokosnätter tar plats och risfälten syns inte här. Det blev en ordentlig scenförändring. Det blev det första motlutet som får klaras av – med ett medlut därefter. Ja, några halvlånga backar och nedförslut följer oss mellan de höga kullarna den kommande timmen. Ja, det kan vi nog stå ut med efter så många mil helt utan backar!

Kl 1415. 68 km. Tuni. Lodge Ravi Teja (400 rupier). Ta upp cyklarna på rummet, sade mannen i receptionen. Tac, tänker vi, nu slapp vi argumentera för att göra just det. Vi tar alltid upp cyklarna på rummet, för att de skall hållas hela och för att de inte skall försvinna.

Utanför lodget träffar vi 20-25 pastorer som är här för en pastorskonferens. De blev väldigt glada över att samtala med oss en stund. Vi är en aning pastorsförföljda (vi har träffat många!) och Leif låser dörren med dubbla lås. De är väldigt pratintresserade. Jag blir glad av samtalen.

De sista 28 km i dag gick på motorväg, vilket fick vara ok i dag. Vi har kunnat cykla på små & fina vägar i flera dagar. På motorvägen mötte vi en getaherde med en skock getter om ca 30-40 djur. Ja, de höll sig bra på sin kant och virrade inte mitt ute i vägen.Plötsligt kommer två unga killar på en mc. Den ena börjar rota i sin väska och ger oss en påse vatten var – i farten. Vi noterar att den är ren, säker, mm – och tackar stort för bidraget.

Dusch. Vila. Ombyte. Middag (Porotha med grönsaksröra, Masala Dosa, kaffe. Gott! (52 rupier).

Vi möter hela tiden en kroppsspråkskollision här. När indierna säger ja – gör de ofta också sin huvudskakning. Den gör oss alltid förvirrade (eftersom vi får för oss att en huvudskakning betyder nej), även om vi vet att den betyder ja (- fast ibland betyder den förstås nej, kanske eller hej).

Staden – Tuni – är hyfsat stor. Den för en järnvägsstation, vilket ger oss boende. Därtill hittar vi mat, bananer (16 st för 25 rupier) och internet (20 rupier/timme). Vad mer kan man begära? - Ja, det skall vara att internetuppkopplingen också fungerar, vilket den inte gjorde så bra idag.

Nåväl. Vi firar dagens väl med en Sprite och en packe bananer. Det är inte fy skam, det.

Natt Natt, hälsar vi från Tuni – Andhra Pradesh, Incredible India.

10 februari 2013. Söndag. Amalapuram (Andhra Pradesh) – Yanam (Puducherry) - Kakinada (Andhra Pradesh).

Boendet i Amalapuram (Sri Benkateswara Plaza Lodge) var mycket bra. Nybyggt, rent, billigt och vänligt. Därtill central och bra beläget i staden. Det var det bästa boendet hittills på denna resa.

Kl 0612. Det städningseldas i den tidiga timmen. Morgonens bestyr är igång. Nattens koblajor är ännu inte bortstädade, så man får passa sig så man inte kliver i en sådan. Man kan inte titta sig för mycket omkring, för då riskerar man att kliva i en koblaja eller i en grop, eller kanske rakt ner i avloppssystemet. Man får helt enkelt se var man sätter sina fötter.

Frukost. Ja, vårt middagsställe är öppet och serverar oss en fin frukost. Onion Dosa, kaffe och vatten (77 rupier). Det är en god frukost med massor av rå lök i pannkakan (dosa) med brännvarm nylagad sås. Ja, vi gillar det nylagade och varma. Det känns hälsobra så.

Phu. Ja, det är mycket skrivande här. Jag skriver i en anteckningsbok under dagen och skriver rent i min dator på kvällen, för att lägga ut texten på bloggen när vi hittar ett internetcafé. Jag har tyvärr ingen internetuppkoppling till min dator.

Idag tror vi ännu på en riktigt fin dag, i ett platt och (för oss) fint cykellandskap. Vi ser inga västerlänningsturister på denna sida – de verkar bara vara på den västra sidan. Vi har inte mött några ryggsäcksungdomar alls, sedan vi påbörjade vår cykeltur. Häromdagen hejade jag på en ung tjej, som blev rädd och hoppade undan som om jag skulle bita henne. Ibland blir vi väldigt förundrade över människornas reaktioner. Vi förstår att här inte rör sig så många västerlänningar.

Kl 0735. Avfärd efter dagens tidningsköp (Vartha Daily), där vi var med igen. Fint! Ja, det är roligt att vara med i tidningen!

370 meter. Ja, så långt kom vi innan vi blir inbjudan på kaffe av en man som vi engagerade som översättare av dagens tidningsartikel. Vi fick sötsaker och kaffe i hans hem. Han bodde i ett litet hus som han hyrde – tillsammans med sin fru och två döttrar (vackra kvinnor!). Det blir ett stort fotograferande innan vi åter är iväg (kl 0835). Dagen börjar onekligen fantastiskt bra. Amalapuram skall vi minnas som en bra stad, med ett bra boende och en fantastisk vänlighet vid vår avfärd. Glad, blir jag av detta. Mycket glad! Jag tror att familjen också blev glada över att möta oss, samtala en stund och bjuda oss på sin vänlighet. Vi följer vårt lyckospår!

Tempelvagn i Yanam

Kl 1100. 30 km. Yanam – Puducherry. Ny delstat (Unionsterritorium), en kort, kort bit.  Puducherry finns på 3-4 ställen i Indien, på både västra och östra sidan, som små, små, ministater i staten – men styrs från centralt håll. De har franskt påbrå. Vi äter lunch här. Onion Dosa och chai (te) – 36 rupier. Mums! Bivaxsalvan på igen, för att klara kryddsvidet.

En polis kommer fram med en tidning, där vi är med. Grannbutiken har en likadan. Vi har inte den tidningen (Andhra Jyothi), så vi får ge oss ut på tidningsjakt igen. Suck – jag tror nu att vi tappar räkningen på hur många tidningar vi är med i och hur många fotografer och reportrar vi har träffat. Många, många har det verkligen blivit. Det känns obegripligt hur de kan hitta oss hela tiden. Har de spårhundar ute, eller har de placerat en gps i min eller Leifs cykelsadel? Detta är oerhört förundrande.

Vi trampar vidare men hinner bara några hundra meter innan vi blir stoppade av nya reportrar. Denna gång är de från Yanam, Puducherry (P Ashckkumar Sakshi Yanam) . Vi hoppas att tidningen inte är så lokal så att den bara finns i minililla Puducherry.

Landskapet är platt, som det varit hela tiden. Jordbruksbygd. Riset står i vatten. Det är grönt och växer och frodas. Ibland byts det av med några räkdammar igen. Vi möts av idel leenden, vinkningar och samtal. Vi fotas igen och igen.

Kl 1341. 52 km. Plötsligt möter vi mängder av människor klädda i fina kläder, blomster och girlanger. Frukt, rökelser, trummor och bjällror – och en också klädd i bjällror. De är vackra, allvarsamma, finklädda och glada. Ja, de är på väg till sina tempel. De skjuter smällare under promenaden allteftersom. Vi möter flera hundra promenerande människor efter vägen – de flesta antagligen på väg till sina närmaste tempel.

Strax innan Kakinada blir vi infångade vid ett tempel. Det sitter mängde av människor och äter och vi får en tallrik i våra händer – med ris, grönsaker, sötsaker och det är fantastiskt gott. Det tillagas över öppen eld i stora, stora byttor och riset ligger lagom slarvigt på golvet i ett hus intill. Ja, jag brukar ju säga att lite skit bara rensar magen – men vi undrar ibland var gränsen går. Nåväl, vi äter det som bjuds, vi gläds och vi mår gott om det omgivande vänligheten. Det är flera hundra personer på plats, som äter och gläds över dagens festival. När vi ätit klart lyfter vi våra kameror för att fotografera. Plötsligt bryts stämningen och några herrar (5-6) kommer fram och kräver donationer om 10 000 rupier. Stämningen blir obehagligt, men vi släpps iväg efter en liten stund när någon i gruppen inser vårt obehag som närmar sig rädsla. Vi kommer strax ut därifrån – med heder, hälsa och cyklar i behåll. Det kan gå en mycket kort tid mellan lycka och rädsla – när många står runt omkring oss med krav eller annat än vänlighet i sin ton. Vi är glada att någon i gruppen insåg vårt
läge och såg till att vi fick lämna platsen utan ytterligare problem. Ibland kan läget bli mycket, mycket märkligt. När det är många människor runt omkring oss och stämningen ändras, så kan vi lugnt säga att vi känner oss väldigt små.

Kl 1518. 60 km. Hotel Samudra Inn, Kakinada (600 rupier). Fint! Vi firar – med en delad öl – att vi kom ut från dagens tempelbesök med blotta förskräckelsen. Bortsett från detta obehag, har dagen varit mycket god.

En annan märklighet hände igår, när vi var ute och letade efter ett internetcafé. Vi frågade en polis, varefter en äldre farbror kom fram och drog med oss in på en sidogata. Vi trodde att vi skulle bli lotsade till ett internetcafé, men vi hamnade istället på en (kristen) begravning. Vi lämnade platsen så snart vi insåg vad som pågick.

A..

Kvinnor i blota risfält.

6 februari 2013. Onsdag. Ongole – Bapatla (Andhra Pradesh).

Kl 0700 går vi ut för frukost, men först skall vi leta reda på en dagstidning. Vi tror att vi är med i tidningen igen, och ja, så är det. Tidningsförsäljaren ser undrande ut – kan vi verkligen läsa den lokala (krumelur)tidningen? Nej, men vi vill gärna ha tidningen eftersom vi är med i den (Eenadu Telugu Daily Paper).

Vi äter en god och ordentlig frukost. Poori (två stora bitar). Idly (i vanlig portion). Vada (friterade bullen – 2 st). Kaffe/te, vatten (in alles 93 rupier).

Kl 0800. Avfärd. Riktning norrut. Det är dags att köa en ny anteckningsbok. Det blir en hel del skrivande, eftersom det blir ett bra sätt att minnas alla upplevelser som annars bara går i varandra.

Morgontrafiken är igång. Strax åker vi förbi en tobaksfabrik. Ja, här är det uppenbart tobak som är en viktig "gröda". Det är väldigt mycket odlingsbar mark i dessa trakter. Man kan tro att de växelodlar i olika tider. Det är mycket grönskande här. Landskapet är platt. Vi ser tobak och vi ser vad vi tror är majs. Det är stora vidder och vackert grönt.

Det är väldigt mycket traktorer i denna del av landet. Vi mötte en traktor, vars ena framhjul hängde i luften. Den gick bra att köra på tre hjul. De är lastade med sand, tegel, säd, rishö, pinnar, med mera, med mera. Det är många lass som körs.

Vi passerar flera tobakstorkhus i sten med plåttak, där taket troligen kan lyftas. I dessa hettades tobaksbladen upp – i processen mot användbar tobak. Utanför dessa tork/värmehus kändes tobakslukten. Den känns inte av bara de färska bladen.

Många frågor om tidningen når oss idag igen. Ja, vi uppmärksammas verkligen. Det är otroligt skoj, även om vi ideligen måste stanna och prata. Ibland blir det lite svårt att komma framåt, vilket vi ju behöver göra om vi nu skall hinna fram till Kolkata (Calcutta).

Bomullsfält kantar plötsligt vägen. Under några km finns stora fält innan nya grödor dyker upp. Det är roligt att se hur växtligheten förändras, hur de gör och det är intressant att se mängden av människor som arbetar när de här saknar maskiner. Här råder manuell kraft igen. Det ger förstås många arbetstillfällen, även om det är slitsamma arbetstillfällen.

Kl 1055. 33 km. Vattenbassänger byggs nära en flod (med vatten i). I floden går männen och fiskar med nät. Vattnet går bara till max midjehöjd och de har inga båtar när de fiskar här.

Kl 1130. 38 km. Chinna Gajam. Vi äter Idly med en väldigt stark sås och en chai var (25 rupier = finfint pris!). Vi får en trevlig pratstund med en god hög med herrar i byn samtidigt som vi försäker äta fint med fingrarna. De har tidningsartikeln för idag, där en hel del information finns om oss. Vi berättar att vi inte kan läsa den, så de ställer en del kontrollfrågor från artikeln. Bland annat frågor de om vår ålder – de är mycket förundrande över cyklingsäventyret och förstummade över vår ålder.

De pratar med oss och de diskuterar oss sinsemellan och berättar för nytillkomna om vårt äventyr. Det blir många och roliga samtal.

Vi kommer ut i ett sandligt landskap. Kvinnar sållar sand genom nät/såll och fyller sedan säckar med den fina sanden – allt görs för hand. Det är dammigt och tungt. Unga kvinnor är den vanligaste arbetskraften i dessa uppgifter. Hu, säger jag.

Efter de stora vattendammarna, som visar sig vara räkodlingar i stor mängd – förändrades landskapet. Det är torrt och sandigt istället för grönt och bördigt. Dammarna är vattenfyllda och kräver en stor del vatten. Kanske är det dessa som har förstört markerna runt omkring.

Kl 1500. 75 km. Bapatla. Bhavana Residency (300 rupier). Incheckade. Cyklar uppburna. Vilostund.

Från röd sandjord till otroligt bördig jordbruksmark – därefter räkdammar i mängd (ja, jätteräkornas odlingar förstör markerna) och kort därefter ett sandtorrt landskap utan större odlingsmöjligheter. Landskapsförändringen var mycket stor idag.

Lycka utbryter i sällskapet när det visar sig att vårt rum har varmvatten. Då blir det genast dusch och tvätt.

Dagens rutt blev Ongole – Chinna Ganjam – Chirala – Bapatla (75 km). Den var trivsam och vänlig. Det var en fint och lantlig väg, utan mängd av lastbilar. Vi trivs bra här. Vi har bytt distrikt ifrån Prakasam till Guntur, men är ännu kvar i delstaten Andhra Pradesh. Både Chirala och Bapatla var tillräckligt stora för att ha lodge. Det är bra för oss när närliggande städer har lodge, så är det inte alltid.

2 februari 2013. Lördag. Sulurpeta – Sri Kalahasti (Andhra Pradesh)

Sovit ordentligt. Väldigt myggigt. Morgondusch med hinkar i smutsigt badrum. Kliver i mina mycket smutsiga kläder.

0606. Promenerar ut för frukost. Det är ännu mörkt, men ljusnar strax. Vi hittar ett frukostställe nära järnvägsstationen. Vi äter dosa (pannkaka) med vegetarisk sås och något friterat (med garanti att det är vegetariskt), vatten och kaffe/te (60 rupier). Jag gillar inte plast, men det känns bra när de lagt tunn plast på plåttallriken då de har mycket dåliga diskmöjligheter.

På idrottsplanen intill springer skolungdomar i den kylslagna morgontiden. Mitt på trottoaren sitter en kvinna i "behovs-görar-ställning". Jasså, det är så de gör – blir min tanke. Ja, det är inget att uppröras över här, just nu - men visst är det tragiskt att det inte finns ordentliga toaletter tillgängliga.

0755. Utcheckade/avfärd – nordvästlig riktning. Morgontrafik. Här är rickshorna större, som en bubbla med möjlighet till lite last baktill. I dessa sitter ca 15 personer. Ibland hänger 5-6 personer på sidorna också. Nära Sulurpeta har många liknande klädsel, så det är nog på väg till samma skola eller till samma arbetsplats.

0845. 10 km. Ett stort sockerrörslass har tippat och lagt sig över vägen. Trafiken tvingas stanna och vänta till lasten har lastats över till ett annat fordon. Det går riktigt långsamt. Alla väntar stillsamt. Vi blir fotade, utfrågade av nyfikna, mm, innan de låter oss åka vidare. Vi behövde inte vänta, utan tog oss lätt förbi.

Landskapet är platt. Det är ett jordbrukslandskap, med planteringar av träd och grödor. Där finns också en hel del fågelkvitter. Trafiken är låg. Stillhet råder. Framför oss, i västlig riktning, tornar höga berg. Jag hoppas att vi slipper bestiga dessa.

Efter ca 20 km (kl 1000) äter vi ännu en frukost, liknade den i morse – men nu utan kaffe/te (som sällan finns på restauranger mitt på dagen) – 60 rupier. Det är gott med flera små frukostar.

Vi trampar vidare genom risodlingslandskap och sockerrörsfält. Vi ser ensamma män med besprutningsduknar gå igenom risfälten. De sprutar framför sig allteftersom och lår få en hel del ohälsosamheter i sig. Vi möter otroligt många höga och breda sockerrörslass på lastbilar och efter traktorer. Just här är det uppenbart en viktig gröda.

Kl 1149. 39 km. Sri Kalahasti. Ingen bergscykling, bara plan mark. Cykligen känns ändå i ben, nacke och rygg. Ja, den tunga ryggan känns ordentligt på ryggen. Det tar väl en vecka innan vi är invanda vi denna aktivitet. Värmen gör sitt till också. Vi mår dock bra. Vi checkar in, kring 12, på R R B Rest Home, Sri Kalahasti, Chittor Distrikt, Andra Pradesh, India. (600 rupier). Något lite renare än i går.

Sri Kalahasti är en viktig tempelstad. Det ligger ytterliga en några mil härifrån, men vi nöjer oss med denna. I morgon är siktet ställt mot nord-ost. Eftersom vi landade tidigt idag hinner vi tvätta, även om det måste ske i kallvatten. Vi hänger tvättsträck kors och tvärs över rummet.

Plötsligt upptäcker vi att Leif har fullt med röda prickar på ben, rumpa och rygg. Det är nog inte bett och de är ganska många. Han känner inget av dem, men vi undrar vad det är. Märkligt. Dessa får vi hålla koll på.

1335. Promenad ut på stadens gator. I denna stad finns väldigt många boenden (lodge, rest homes, guesthouses, mm) och väldigt många restauranger. Överhopat. I templet får man inte ta med ryggsäck eller skor, så vi får gå dit senare – kanske en i taget.

Vi tar en lätt lunch bestående av porotha och en grönskasröra, vatten (60 rupier).

Det är riktigt ordentligt varmt i staden. Nära templet finns ordentligt mycket kommers och utanför går tiggarna (som de brukar göra vid stora tempel).

I Andhra Pradesh är det officiella språket Telugu. Engelskan är här inte särskilt vanlig, även om vi fortfarande hankar oss fram – och får mat i magen, lyckas ta oss i rätt riktning och har tak över huvudet till kvällen.

På kvällskvister internettar (15 rupier/timme) vi en stund, uppdaterar bloggen och säjer hej på facebook. Det verkar inte gå någon större nöd på Jenny & Sofie även om deras rapporter till oss är tunna.

Vi firar dagens väl med en flaska vatten, ett kilo bananer (30 rupier/kilo = ca 4 svenska kronor/kilo) och några salta kex.

A..

1 februari 2013. Fredag. Ponneri (Tamil Nadu) – Sulurpeta (Andhra Pradesh).

Ett uselt, smutigt myggrym utan ställbar fläkt och med skarp musik till sen kväll – och start igen vid fyra på morgonen. Ja, vi har sovit hyfsat ändå.

Kl 0645 går vi ut för frukost. Musiken flödar från grannhuset. Den vegetariska restaurangen som skulle öppna 0600 var ännu inte öppen, men vi hittar raskt en annan vid busstationen. Vi håller tummarna för att lodget har öppnat för vår möjlighet till avfärd, när vi ätit klart.

Frukost. Poori med god och varm potatisröra, vatten och kaffe/te (113 rupier). Idag tar vi sikte mot Tada, gränsstaden mellan Tamil Nadu och Andhra Pradesh. Idag riskerar vi att få åka på en STOR väg (motorväg) i några mil. Det ser jag inte fram emot.

Kl 0740 Avfärd. Kl 0830. En sprint till Leifs växelsystem har lossnat. Hela växelsystemet rasar samman. En allvarsam mekaniker (Leif) går ner på knä och mekar med pannan i djupa veck. Värmen börjar redan komma med stormsteg. Det tar en god stund innan Leif hjälpligt får ihop växelsystemet igen. Stripes (buntband) är lösningen på allt.

I dessa kvarter ser vi en hel del traktorer och skördetröskor. Flera av de senare går på band istället för på hjul, kanske för att kunna köra i de våta risfälten. Bredvid den stora vägen går ibland en lite mindre väg – vi hoppas att det ofta är så, så att vi slipper vara i den värsta trafiken.

0920. Avfärd igen. Må mecket hålla. Vi trampar vidare och håller andan. Utan stripes klarar vi oss inte i detta land. Vi cyklar vidare på den stora motorvägen där alla typer av fordon samsas. I kanten vallas kor och getter. Strax kommer vi ifatt ett rislass draget av två oxar. Ja, allt samsas på motorvägen som är två-delad, med trafik i varsin riktning. Plötsligt möter vi bilar och motorcyklar som kör på vår sida. De kör längst ute i kanten – och i förhållande till dem blir det plötsligt högertrafik. Så, motorväg med två filer åt vardera håll och en gräsremsa i mitten. Alla sorters trafikanter och plötsligt ett stänk av högertrafik mitt i. Ja, ja – så är det i Indien.

Tada. 45,5 km. Vi letar frenetiskt matsträllen men hittar inga, som inte ser alltför "ladugårdsaktiga" ut. En stund före kl 1300 hittar vi en osannolik specialrestaurang med A/C och märklig innebelysning. Rent utomjordisk. Ytterst märklig. Belägen vid motorvägens kant och strax intill en vanlig liten smutsig indisk by. Ja, kontrasterna är enorma.

Strax innan Tada blir vi, under cyklingen, intervjudade av två lokala reportrar som kom ifatt oss på motorcykel. Ytterst kort och snabbt. Ett snabbt foto och sedan vidare. Kanske hamnar vi i pressen. Det var antagligen de reportrar som skulle ha intervjudat oss igår, som klurat ut vår färdväg och kört ifatt oss. Vilken tidning de representerade är inte känt, troligen någon från Ponneri, Tamil Nadu.

Lunch. Thali; ris med 6 röror + 1 söt röra. Egg biryani. Vatten. (205 rupier). Dyra boenden (ett stort resort och ett schabbigt lodge) tvingar oss att trampa vidare. Vi drabbas av lite boendekris och inser att vi måste hitta boende i nästa stad. Det är för långt till nästa stad, helt enkelt. Det är som vanligt mycket svårt att se på kartan om en ort är en stad med boenden, eller bara en liten by. Det blir ibland ett problem. Människor är väldigt lokala och har svårt att säga om det finns boenden några mil bort. Engelskan är också mindre utbredd här. Vi har därmed svårare att kommunicera med de vanliga människorna. Ja, vi klarar oss, men får svårare att prata med människorna vi möter.

Mellan Tada och Sulurpeta, på busshållplatserna på motorvägen, är vägen på flera ställen täckta av ris som ligger på tork. Det ser roligt ut, men är helt självklart i detta land – där vägbanan ofta används för torkning av det som behöver torkas.

Kl 1530. 62 km. Sulurpeta, Andhra Pradesh. Hansa Lodge (500 rupier, efter hård prutning). För mig är toaletterna i detta land ett helt obegripligt kapitel. Hur smutsigt kan det egentligen få bli? Vi hamnade idag på ett riktigt skitlodge. Om huset är byggt för 10 år sedan, så är nog toaletterna aldrig tvättade sedan dess. På väg in mot staden mötte vi en norrman från Bergen. Han hade varit här många gånger tidigare och var, med sin skola (universitet/college), engagerad i projekt i det närliggande vattenområdet.

Vi har nu bytt delstat från Tamil Nadu till Andhra Pradesh. Det är två fattiga delstater. Frågor att ta reda på under vår tid i delstaten är hur ungarna går i skola här, om de istället måste jobba med föräldrarnas jordbruk och/eller butiker och hur kvinnorna har det.

Jag är smutsig och lite myggbiten. Jag har väldigt smutsiga kläder och saknar möjlighet att tvätta. Det känns ju inte så överdrivet bra, förstås. Bortsett från detta, så trivs vi ändå ganska bra här i detta land, jag & Leif. Ibland kan man förstås undra varför. Utan att ha något bra svar på frågan.

Leif har meckat med sin cykel och fått igång några av sina växlar. Det bådar gott för vårt vidare trampande. Det är ju ändå en himla tur, att han är så händig som han är. Ja, jag hade helt gått bet på uppgiften.

God Natt, hälsar vi från ett skitigt lodge i Sulurpeta, Andhra Pradesh, Indien.

A..

30 januari 2013. Onsdag. Chennai.

Sovit gott. Klippvarmt. Drömt om fattigkvinnorna och barnen på gatorna. De syns och är nära i de kvarter vi bor i. Ja, vissa saker vill man bara inte se. Det gör väldigt ont att se fattigdomen i städerna. Den ser så mycket svårare ut här, än på landsbygden.

Vattnet i duschen luktar klor och ute på gatan har det spritts ett vitt bekämpningsmedel. Råttorna är inte måttligt stora. Nästan lika stora som de spinkiga katterna. En cykelricksha kör barn till skolan. De sitter raka och ordentliga i sina fina skoluniformer. Skolungarna gör mig glad.

Frukost. Vi äter Idli med en friterad bulle (Medhu Vadai) till och några såser. Gott! Kaffe därtill. Och vatten som vanligt. (130 rupier). Nöjda går vi sedan ut i stadens brus. Vi går genom olika stadsdelar, fattiga och rika kvarter. Vi går från Triplicane, till Alwarpet, vidare till Teynampet och slutligen till North Boag Road, T´Nagar. Ja, vi hittar rätt på vår karta. Kors i tak, kan man gott säga.

Alla små butiker börja så småningom öppna. Någon säljer kaffe, en annan säljer frukt och en tredje säljer någon maträtt i ett gathörn. En liten vagn eller några kastruller direkt på trottoaren ger ett bra litet restaurangkök i detta land. Här behövs knappt något alls för att kunna sälja det lilla man har. En kvinna säljer några helt utnötta skor, sittande direkt på trottoaren vid en starkt trafikerad gata. Plötsligt är vi inne i en stadsdel med finare hus och vakter utanför. Karaktären av staden ändras helt i dessa kvarter. Ja, skillnaderna är stora, rent enorma.

På North Boag Road, T'Nagar – Chennai, hittar vi en perfekt cykelaffär, som Leif såg från taxin när vi åkte från flygplatsen igår. Han hojtade till och jag noterade raskt gatunamnet för att hitta tillbaka idag. Vi lyckades! För 16000 rupier får vi denna gång två riktigt fina cyklar (tror vi, kanske är bäst att tillägga).

Promenaden till cykelaffären är upplevelserik och glad. Människor ler, rickshaförarna insisterar på sitt vis och vi insisterar på vårt vis. Ja, vi skall gå – även om det är långt. Vår karta leder oss rätt. Vi är fulla av tillförsikt.

På fem indiska minuter ( = 60 svenska minuter) blir cyklarna i ordningställda med pakethållare, vattenflaskehållare och sänkt sadel för den kortväxta. Cykelkorgen fick vi klara oss utan. Glada cyklar vi åter till Triplicane utan en enda glutt på kartan. Den myllrande trafiken är tät, men vi klarade färden utan skrap eller andra missöden. Dessa cyklar känns väldigt mycket bättre än fjolårets. Nu är det cykel norrut som gäller för vår del.

Att äga en ny riktigt fin cykel är glädje minsann, liksom att vara i detta brusiga land. Det känns riktigt bra.

Det vi övar mest på, hittills, känns som det är att ta ut pengar. Det man övar på blir man duktig på. Men, nu får vi nog lugna oss en aning, om kassan skall hålla ända in i mål. Detta är en kontantsamhälle, vi betalar aldrig med kort. Hemma är jag en kortmänniska, betalar aldrig kontant. Märkligt annorlunda, men lätt att lära om.

Lunch/middag. Chennai Meal = Payasam, rice, sambar, rasam, karakuzambo, kootu, porial, appalam, pickles = ris, bröd, potaisröra + en annan god grönsaksröa + 5 såser + yogurt + en söt efterrättsröra. Vatten och kaffe = totalt 164 rupier + en svensk 50-öring som gjorde servitören glad. En mycket god lunch, äten långsamt - till två glada och välmående cykelägare.

I kanten av den trafikerade vägen sitter män och kvinnor och delar bamburör i tunnare och tunnare strån. Dessa binder de sedan fina korgar av. De sitter direkt på trottoaren, från morgon till kväll – i direkt anslutning till den brusiga trafiken. Ja, här är arbetsmiljön inget diskussionsämne alls. Vi promenerade vidare ner till bokkvarteret och köpte två böcker (245 rupier) för framtida läsningsstunder. Därefter går vi till banankvarteret och köper en bunt bananer (25 rupier). På vägen tillbaka står vi en lång stund i en vältrafikerad korsning och förundras över hur trafiken kan komma ifrån fyra håll samtidigt, utan att det blir ett totalt kaos eller att någon blir skadad eller något skrap uppstår. Jag står med kameran och försöker fånga de fantastiska situationerna, vilket är omöjligt. Människorna ler åt vår förundran. Älskade Indien. Incredible India.

Imorgon har vi bara ett mål. Det borde vi klara. Det är att ta oss ut ifrån Chennai. Riktning norrut. Ja, ja – vi skall förstås ha mat i magen och tak över huvudet också. Men, det borde väl ändå inte vara så vansinnigt svårt. :)

En kapsyl whiskey – för våra nya och fantastiskt fina cyklar. Och för Leifs falköga som upptäckte denna fina cykelaffär! Och för min snabba penna, som hann notera var vi var just där, just då!

Njut av dagen!

A..

29 januari 2013. Tisdag Port Blair, Andaman Islands – Chennai, Tamil Nadu. Incredible India.

Sovit gott. Otroligt varmfuktigt. Fläkten gjorde oljud, så den fick stängas av. Strax efter åtta går vi ut för frukost. Det är varmt och skönt, i denna ganska tidiga timme. Ännu inte riktigt varmt. Trafikhetsen är låg nu på morgonen - till skillnad mot kvällen, som är mer hysterisk.

Frukost på Hotel Milan. Masala Dosa, vatten och kaffe (130 rupier). Servitören lämnar bara menyn till Leif. Jag får ingen alls. Vid beställningen tittar han inte heller åt mitt håll. Som om jag inte fanns. En aning störande, tycker jag.

På vår sista promenad i Port Blair finner vi en fantastisk grönsaksmarknad. Det finns säkert en sådan i varje stad. Grönsaker i olika sorter och mängd, där de är upplagda i god och vacker ordning i fina torn. Det finns grönsaker vi inte känner igen, men också en hel del vanliga. Jag blir verkligen glad av dessa vackra grönsaksmarknadsplatser. När de övergår till kyckling/hönsmarknader, vänder jag dock gärna ryggen till och går i en annan riktning.

Utanför vårt lodge bor en familj som strök eller sydde som sitt leverbröd. De bodde mycket smått. De hade en liten pojke som blev rädd och gråtfärdig när jag tittade på honom. Han vågade inte ens titta på mig, utan sprang och gömde sig. När hans mamma eller pappa bar honom blev han modigare och vågade titta och vinka – och t o m le.

Azad Lodge kan t o m rekommenderas. Det ligger centralt. Där finns varmt vatten, även om strilen var alldeles bedrövlig. Air Condition om man ville, vilket också kunde väljas bort. Rent. Inga kackerlackor (synliga). Vänligt. Tämligen bullerfritt, även om fläkten i taket förde ett visst oväsen.

Nu har vi varit borta i 14 dagar. Vi har tappat tidsbegreppet över dagarna och får fundera för att hitta rätt i datum och tid. Det är ett ganska skönt läge.

Vi tar en kopp te för att fördriva tiden en stund innan det är flygplatsdags. Den blir 3 ggr så dyr utan mat. De verkar inte gilla att man bara sitter en stund (44 rupier).

Vi tar en ricksha till flyget i mycket god tid (50 rupier). Flygplatsern ligger mycket nära stan, i princip gångavstånd – även om vi inte gillar promenader med den tunga packningen. Vi har ju packat för cykel och inte för promenader. På flygplatsen träffar vi en liten svensk familj (Sthlm) med en 15 månaders lite dotter. De trivdes gott i Indien och resandet med den lilla tjejen gick bra.

De hade väldigt mycket packning och fick betala en del för sin övervikt. Vi borde ha tänkt lite raskare och checkat in tillsammans med dem, så hade de kunnat sluppit sina överviktsböter. Vi hade säkert gott om kilon tillgodo på vår packning.

Det var tur att vi inte tog en kapsyl whiskey igår. Då hade vi öppnat den andra lilla flaskan – och fått lämna den på flyget. Inga öppnade flaskor kom igenom säkerhetskontrollen denna gång. Som tur var slank den förra igenom när vi åkte från Chennai till Port Blair förra veckan. Det hade ju gjort ont att få slänga den. Mat, boende och cyklar – är vårt mål för resten av dagen.

PrePaid taxi från flygplatsen i Chennai till Triplicane (430 rupier). Det känns bra. Det är ett par mil in till staden.

På Andamerna/Havelock fanns inga bensinstationer i form av pumpar. Bensin såldes direkt från 200-litersfat, litervis – ibland i vattenflaskor.

Taxichauffören kör med mycket små marginaler. Utan signalhorn skulle det inte gå. Han tutar ofta. Intensivt. Hans backspeglar är invikta. På detta tar han sig fram lättare i Chennais hektiska trafik. Man undrar hur det är möjligt att ta sig fram som han gör utan att skaver mot någon. Trafiken är ett förundrande kapitel.

Middag i familjerummet med air condition på Firdouse. Känns som lyx med sked och ordentligt välstrukna servitörer. Veg fried rice, egg noodles, vatten och kaffe (220 rupier).

Chennai känns stor och bullrig. Tiggeriet känns nära. Kontrasten mot Havelock känns enorm. Fattigdomen här är jobbig att se.

Vi är incheckade igen på Paradise Guest House (rum 415 – 600 rupier), i Triplicane. Ja, jag vet att jag sa att vi inte skulle återvända (till kackerlackorna). Värden lovade att det inte skulle vara några i detta rum. Han ljög. Ja, här är vi nu igen. Ännu utan cyklar. Av våra tre uppgifter klarade vi alltså bara två – mat & boende.
Inte fy skam alls.

Indiens vatten ....

Vatten. Det viktiga och livgivande vattnet. I Indien finns inte friskt vatten till alla. På SIDA.s hemsida läser jag att 88% (2008) har tillgång till rent vatten i Indien. Vad som ligger i begreppet rent vatten är här inte känt. Det indiska kranvattnet är inte drickbart - även om många indier dricker det vattnet. Det är för dyrt att köpa dricksvatten. Vattendraget där många hämtar sitt dagliga hushållsvatten är nödvändigtvis inte rent. Där idkas också tvätt av kläder, människor, bilar, elefanter, mm och där kan också det orenade avloppsvattnet ha sitt utlopp.

Många familjer saknar vatten i sin bostad. De får istället hämta sitt vatten ifrån en brunn, som kan vara egen eller tillhöra en by. Det kan finnas kranar längs vägen, gemensamt i byn eller det kan finnas vatten indraget i den egna bostaden.Variationen är hög. Det är därtill inte säkert att det finns vatten i brunnen eller i kranen varje dag. Ibland går ledningarna sönder och ibland lider grannskapet av vattenbrist p g a torka eller övernyttjande av de vattentillgångar som finns.

Under våra resor på landsbygden i Indien ser vi ofta kvinnorna bärande på vattenkrus. Bärande, utan kärror eller utan hjälp av djur. Det är helt uppenbart en kvinnosyssla att hämta vatten, när det inte finns hemma. Det är en tung uppgift. Det är också en kvinnosyssla att sköta hushållet, såsom t ex tvätt, städning, matlagning och disk - och också till detta behövs vatten. Klädtvätten ser man ofta göras i ett vattendrag. Vi ser kvinnor vandra efter vägarna med en packe tvätt i en bytta på huvudet. - Ja, där det finns vatten, ser man också ofta en kvinna som tvättar.

Hur rent vatten som finns tillgängligt för de olika uppgifterna torde vara olika från by till by och från familj till familj. Rent generellt kan sägas att det inte är lättillgängligt för alla - många måste vandra för att få tag på sitt vatten och många nyttjar vatten i orena vattendrag.

Ja, kanske blir det bättre allteftersom. Men, så länge bara någon saknar rent vatten är det ännu inte acceptabelt. Bättre än så må det bli. Det gör ont att se kvinnornas tunga slit, deras låga ställning och det gör ont att vi har det så olika i våra länder, världen över.

Anette

För färd i vackert land  - mer i denna blogg.

* Indien

* Orissa

* TamilNadu

* Tamil Nadu

* Andhra Pradesh

* West Bengalen

* Indien 2013

Länkar & sånt;  

Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om  - mänskliga rättigheter - vatten  Bloggare om  Indien - ickevåd -   bybrunn -  ... 

Andhra Pradesh - Indien

Andhra Pradesh är en av 28 delstater i Indien. Delstaten är den femte största delstaten i landet sett från invånarantal, den fjärde största delstaten sett från yta och ligger längs den östra kusten. Telugu är det dominerande språket men en muslimsk urdutalande minoritet finns framförallt i huvudstaden Hyderabad. Telugu är ett dravidiskt språk som talas av närmare 70 miljoner människor, huvudsakligen i Andhra Pradesh. Det är ett av Indiens många officiella språk.

Jordbruket är delstatens viktigaste näring. Ris, tobak, bomull och sockerrör är exempel på viktiga grödor. Den moderna ekonomin har gjort snabba insteg på sina håll, som t ex i huvudstaden Hyderabad, som ligger långt framme inom IT-industrin.

Andhra Pradesh är ca 275 000 kvadratkilometer stort till ytan, har 23 distrikt och en befolkning (2011) om ca 84 665 000 människor. Befolkningstätheten uppgår till ca 308 invånare per kvadratkilometer.

Andhra Pradesh har en hög produktion av ris, vilket är en mycket viktig föda i Indien. (Maps Of India).  Delstaten är en av Indiens fattigaste och få turister hittar hit trots det stora utbudet av sevärdheter. (Indien.nu)

Klimatet i Indien ter sig varmt & behagligt i perioden januari - februari, med mycket liten nederbörd.

För färd i Indien krävs pass & visum. Det utfärdas genom Cox & Kings Global Services i Sthlm - och kräver en del tålamod och öppet sinne. Den tidigare tvåmånadersregeln synes vara borttagen. Den innebar att om man besökt Indien måste det gå minst två månader innan man besöker landet igen.

Sveriges (Sida) strategi för samarbete med Indien sträcker sig till 2013 och omfattar 60 miljoner kronor per år. Den viktigaste samarbetsformen är aktörssamverkan. Sida ger t ex stöd till utbildning av barnmorskelärare för att ge kvinnor bättre mödrahälsa och säkrare förlossningar.

Det finns ca 300 olika språk i Indien. Hindi räknas som statsspråk men även 21 andra, främst majoritetsspråken i delstaterna, har officiell status. Läs- & skrivkunnigheten uppgår till ca 65% i hela Indien. 88% har tillgång till rent vatten. (Sida - landfakta). Vattnet behöver dock många gånger hämtas - tillgången behöver inte nödvändigtvis innebära att det har det tillgängligt i ett eget hem. Väldigt många människor i detta fantastiska land har inte tillgång till egna & jyssta toaletter.


A..

För färd i vackert land  - mer i denna blogg.

* Indien

* Orissa

* TamilNadu

* Tamil Nadu

* Andhra Pradesh

* West Bengalen

* Indien 2013

Länkar & sånt;  
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om Andhra Pradesh - Indien -  Bloggare om  Hyderabad - visum Indien -  ... 

Orissa - Indien

Mer om Indien i denna blogg om du klickar på bilden.

Orissa är beläget längs den östra kusten, ganska långt norrut, i det fantastiska landet Indien. Norr om Orissa ligger Västbengalen, som gränsar till Bangladesh. Västbengalens huvudstad är Kolkata (Calcutta). Orissas huvudstad är Bhubaneshwar, som också är delstatens största stad. Delstaten har närmare 37 000 000 människor (2001). Större delen av befolkningen är hinduer (oriya, vilka talar oriya-språket). Muslimerna och aboriginstammarna, som behållit sina ursprungliga religionsformer, utgör en mindre del. Orissa är hinduernas heliga land.

Orissa har 90% av de indiska tillgångarna i krom, 70% av tillgångarna i bauxit och 24% av tillgångarna i stenkol. Ris utgör det viktigaste sädesslaget, men därutöver odlas också vete, många slags balj- och oljeväxter, hampa, tobak, bomull och sockerrör.

I Indien finns 28 delstater; Andhra Pradesh · Arunachal Pradesh · Assam · Bihar · Chhattisgarh · Goa · Gujarat · Haryana · Himachal Pradesh · Jammu och Kashmir · Jharkhand · Karnataka · Kerala · Madhya Pradesh · Maharashtra · Manipur · Meghalaya · Mizoram · Nagaland · Orissa · Punjab · Rajasthan · Sikkim · Tamil Nadu · Tripura · Uttar Pradesh · Uttarakhand · Västbengalen. Därtill finns 6 unionsterritorier; Andamanerna och Nikobarerna · Chandigarh · Dadra och Nagar Haveli · Daman och Diu · Lakshadweep · Pondicherry. Slutligen finns också ett huvudstadsterritorium i form av National Capital Territory of Delhi.

Det finns minst 22 officiella språk i Indien. Därtill mängder av inofficiella språk & dialekter. Oriya,  Odri, Utkalieller eller Orija, är ett indoariskt språk som talas i Orissa. Språket talas som modersmål av åtminstone 35 miljoner människor.

Andra språk som talas i delstaten Orissa är Hindi, Bengali, Santali, and Telugu. Läskunnigheten är 73.45% (2011).

Idag är min fråga; Hur långt är det landvägen mellan Chennai och Kolkata? Utan att gena eller utan att ta de största vägarna. Vägen via småvägar på landsbygd, sålunda. 

• Orissa - the essence of Incredible India
• Odisha (Formerly Orissa)
• Wikipedia om Orissa 
• National Portal of India
• Ambassaden New Dehli.
• Indiens ambassad i Sverige.
• Maps of India.
• Vagabond om Kolkata.
• Vaccinationsråd Indien.
• Indiskt väder.

Det livgivande vattnet...

Kvinnorna i Indien vandrar efter vatten. Jag brukar säga att där det finns vatten finns det också kvinnor.

De saknar ofta vatten i sin bostad. De hämtar i bybrunnen, i ett vattendrag i närheten eller i en hel eller trasig vattenledning en bit bort. Kvinnorna bär ofta vattnet i krus. De balanserar det på huvudet. Rakt och stolt, går de efter vägkanten. De ofta tvättar kläder och sig själva i vattendraget nära bostaden, men vattnet till mat och dryck måste bäras hem. Kanske bär de också hem till djuren. Nära är som alltid ett relativt begrepp. Varje individ behöver 20-50 liter per dygn, enligt FN. Det är en hel del att bära hem.

Ja, där finns också män. De tvättar sig eller ett fordon, i samma vatten som används för resten av hushållets göromål.

Vattentillgången i människors hem, eller frånvaron av vattnet, är ett stort problem för utveckling. Rent vatten och tillgång till vatten.

Därtill kommer de bristande sanitära förhållandena som skapar stora problem för enskilda individer som för samhället i stort. Toaletter saknas ofta i familjernas bostäder. De saknas också alltför ofta i skolorna. Kvinnor, män och barn måste göra sina behov i skydd av buskage eller i skydd av mörkret. För kvinnornas och flickornas del skapar det risk för övergrepp och rädslan för att tvingas göra sina behov utanför hemmet skapar i sig risker för ohälsa.

Att avstå från att dricka minskar risken för att gå på toaletten (den som inte finns). Vilket i sig skapar andra problem i ett land med stark värme. Icketillgång till toaletter och vatten i skolor eller till jyssta offentliga toaletter i byarna skapar också problem för flickorna, som riskerar att avstå från skolnärvaro just på grund av detta.

Vatten är livsviktigt. Goda sanitetsförhållanden också.

Det är viktigt för den enskilda personen. Det är viktigt för hemmet, för skolan, för byn och för samhället i stort. Utan vatten och goda sanitära förhållanden riskerar utvecklingen av haverera.

Ja, också om vattnet & de sanitära förhållandena talar jag på föreläsningen i kyrkan. Den om Indien, den om att resa, den om att njuta och den som lär mig om skillnader mellan länder och folk.

Jag talar om resan och resorna som lär mig och min medresenär om vilka ofantliga skillnader som finns mellan fattig och rik, och mellan länder och folk.

Det ger andra perspektiv. Kanske också för dig.

A..

Boka gärna ord & bild om en resa per cykel i Indien - till din förening eller kyrka....

 

 

7 maj 2012. Ord & bild om en resa per cykel i Indien. Mikaelskapellet, Matteus Församling Sthlm

Länkar.
www.pmu.se (om vatten & sanitet) - Mer om Indien i denna blogg - Politometern - Knuff - Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com. Bloggportalen.se.   Knuff om vatten - toaletter -  .  Bloggare om vatten - ...  Centerpartiet om bistånd. Socialdemokraterna om bistånd. Glöm inte att bli världsförälder - för barnens skull.

7 maj 2012. Ord & bild om en resa...

Vad; Måndagsträff med Matteus församling i Sthlm.
Datum; 7 maj 2012. Tid; kl 1300.
Plats; Mikaelskapellet, Karlbergsvägen 64, Stockholm

Ord & bild från en resa per cykel i Indien.

Vi färdades längs den västra kusten, från Mumbai till Trivandrum, från nord till syd. Vi kom människor och natur nära. Vi stretade på vägar som inte fanns. Vi frågade efter vägen igen och igen, men hamnade ändå smått tokigt ute i ingenstans. Kartorna drev oss nästan till vansinne och trafiken fick oss att förundras. Ibland fick vi hålla in armbågen ordentligt, så att vi inte kom för nära. Hörselproppar kan man inte bära i den aktiva trafiken, men ibland blev längtan stor efter tystnad.

Ja, Indien är smått annorlunda. Det är en fantastisk njutning att vara där.

Med ord och bild berättar jag om vår senaste resa i detta fantastiska land. Den har gjort skillnad för oss - kanske kan den komma att påverka också dig.

Föreläsare; Anette Grinde


Mer info om föredraget; Anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net eller tfn 0708 905 731

Mer info om måndagsträffarna i Matteus församling; programlänk från församlingens sida.

Väl mött!

Föreläsning den 11 mars 2012 - Förenade Solhem.  Föreläsning den 12 mars 2012 - Sockenstugan Roslagsbro.  Intressant. Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  NaturNära Äventyr.  Indien.nu.

Inspiration...

Hur högt kan man hissa inspirationen när man är dundrande förkyld? Nja, inte så högt - eftersom orken tar slut strax efter start. Då kommer man ju inte så långt. Idag kom vi i varje fall runt byn.

Under promenaden talade vi bland annat om resande och föreläsningarna kring detta. Hur det skapar glädje och inspiration. Resandet i sig, är fantastiskt - särskilt när vi kan dela det med någon annan. Att resa själv ger andra perspektiv, men att resa tillsammans ger än mer. När vi sedan får möjlighet att dela det också med andra skapar det ännu mer. Det får oss att minnas, det får oss att fundera i nya banor och det ger oss möjligheten att skapa mer också för andra.

Jag har hållit föreläsningar kring våra resor i Indien - dels de per motorcykel och dels den per cykel. Det är oerhört tidskrävande att sätta ihop och förbereda föredrag och kurser, men det ger glädje och energi att få dela med sig av dem. Vi har noterat att det inte är de unga som kommer och vill veta mer om dessa äventyr, utan mer de vuxna med utflugna ungar och de äldre. Vi har också noterat att åhörarna själva (åtminstone de flesta) inte bär någon större frestelse att göra motsvarande resor själva, men att de finner föredragen intressanta, inspirerande och tankeväckande. Åhörarna förundras och fascineras över sådant som resan, planeringen, händelserna, människorna, färgerna, lusten och sträckan. De förundras också över hur man kan komma på en sådan idé, vid vår ålder.

Var tog vägen vägen?

För mig och oss var det en fantastisk glädje över att vi har kunnat göra dessa resor - och det ger oss en stor glädje att kunna tala om dem sen. Det gör att eftersmaken av vår resa känns längre. Det smakar gott.

Rätt målgrupp för dessa föredrag tolkar vi som föreningar, organisationer och boenden där människor mitt i det aktiva livet och också senare i livet verkar. Äldreboenden, hembygdsföreningen, kulturföreningen, röda kors föreningar, svenska turistföreningens kretsar, mm tror vi gillar dessa föredrag. Vi tror också att pensionärsföreningarna och kyrkor finner detta vara rätt för sina medlemmar. För våra motorcykelturer är också mc-klubbarna rätt forum.

Vår tro är att inspiration, glädje, kunskap och mervärden skapar mer för fler. Det har visat sig att så är fallet.

Anette Grinde
Föredragshållare & resenär

7 maj 2012. Ord & bild om en resa per cykel i Indien. Mikaelskapellet, Matteus Församling, Stockholm. 

 

24 oktober 2012. Ord & bild om vårt resande i Indien. Vi talar om cykel & motorcykel. Vi talar om hur vi reser och vilka val vi gör. (Östhammar - kvällstid).  Se Svenska Turistföreningen - Norra Upplandskretsen.

*** *** ***
Läs även andra bloggares åsikter om  marknadsföring  - styrelsearbete - valberedning - foreningsliv - ideella föreningar. - Roslagsbro.- föreläsningar. - äventyr..   Politometern om styrelsearbete och valberedningsfrågor  * Intressant. * Bloggkartan Norrtälje. * Nyligen.se. * Blogger.com.* Volontärbyrån - här kan du leta efter nya volontärkrafter till din förening. Det är en bra web-plats för ideella krafter. *  Företagshuset - arrangerar kurser för ideella föreningar.* Företagshuset - säljer också ekonomi/administrationsprogram för ideella föreningar. * Stuga uthyres till SMC-åkare i Roslagen. (56183).  

11 mars 2012. Ord & bild om en resa...

11 mars 2012.
Solhem, Älmsta.

18 kvinnor. 4 män. Ja, det är något fler kvinnor än män i det äldre åldersskiktet.

På Solhem bor de riktigt bra. De har fina lägenheter. De har egna kök men de har också möjlighet att äta tillsammans i matsalen. De har samlingsutrymmen och de har en fin trädgård. Därtill har de ett flertal gemensamma aktiviteter och nära till grannar och möjlighet till ett aktivt socialt liv. På Solhem bor de riktigt bra.

Ikväll var vi där och visade bilder och talade om vår resa i Indien. Vi berättade om när vi färdades från Mumbai till Trivandrum, från norr till söder längs den västra indiska kusten. Bilder och ord, förtydligande och svar på frågor. Det är roligt att berätta, det är roligt att visa hur vi färdats längs det vackra landskapet under en nästan osannolik resa. Vi hade det riktigt bra, och det är väldigt roligt att berätta och försöka förmedla detta till de som lyssnar. Det är, såklart, inte helt lätt att tala i en timme - konstruktivt, begripligt och hörbart, men det är väldigt glädjande när det går hem hos åhörarna.

Jag blir riktigt glad när någon av åhörarna säger att "du borde undervisa hos Sveriges Radio i talteknik". Jag blir riktigt glad när jag hör åhörarna säga att de hör, förstår och känner sig delaktiga i resan - nästan som att de är med under färden.

Ja, jag blir särskilt glad när jag förstår att alla i rummet hör och förstår allt vad jag säger, särskilt som jag talar helt utan mikrofon och högtalaranläggning på en plats och i en miljö, där människor har lite svårt att höra.

Det är glädjande och stort. Det förgyller min dag.

Anette Grinde

*** *** *** 

Läs även andra bloggares åsikter om - resor - Indien - Kerala - Goa - Karnataka - Maharashtra.- Mumbai.

* Intressant.* Bloggkartan Norrtälje.* Nyligen.se. * Bloggregistret. * Blogger.com. * Favoritlistan. 
* Utsidan.se * Indien.nu * Svenskaturistforeningen.se/roslagskretsen * studieframjandet.se/roslagen

Vid järnvägskorsningen står alla i bredd...

Vid järnvägskorsningen står alla i bredd. På båda sidor om spåret.

Bommarna är nedfällda. Människorna promenerar över spåret, men bilar, cyklar, lastbilar, mm, står kvar bakom bommarna. Men, de sprider ut sig över hela vägbredden. Samma sak ser vi hända på den andra sidan.

Hur skall detta gå, tänker vi, där vi står på den ena inre kanten. Kommer vi att få se ett kaos utan like när bommarna går upp?

- Nej, det blir som vanligt i Indien. De meckar till sig, lite fint. Det blir lite trängsel, ja, men inget särskilt anmärkningsvärt. De flesta håller sig på sin vänsterkant, när de möts mitt på spåret - men ibland slirar någon in mitt i eller väljer den andra kanten. De fyller helt enkelt den plats som är ledig på den yta som finns tillgänglig. Det som ser ut att bli ett enda stort kaos, blir ändå riktigt fint till slut. Det enda man kan göra är att andas lugnt och förundras. Man får hänga med i strömmen, liksom.

Ja, det är vänstertrafik i Indien.
Oftast. 

Anette Grinde
Föredragshållare den 12 mars. Välkommen. 

*** *** ***  *** ***

Läs även andra bloggares åsikter om - resor - Indien - Kerala - Goa - Karnataka - Maharashtra.- ....

* Intressant.* Bloggkartan Norrtälje.* Nyligen.se. * Bloggregistret. * Blogger.com. * Favoritlistan.

Indien.nu

Insamling till barnhemmet i Indien...

I slutet av januari 2012 avslutade vi vår resa i Indien. Vår cykeltur från Mumbai (delstat Maharashtra) till Thiruvananthapuram (Trivandrum - delstat Kerala) var till ända (för rapporter från resan, se bloggarkiv december 2011 - januari 2012, här till vänster).

Vi har njutit av ca 190 mils cykling, i ett underbart land där värme och glädje mött oss dagligen i nästan två månader. Det var förunderligt fint att vara i detta land. En skillnad i förhållande till Sverige är att människorna lever med oerhört mycket mindre resurser i Indien. Inte alla, naturligtvis, men den stora mängden. Vi ser människornas slit och inser att många hamnar utanför det sociala system som tryggheten bygger på - nämligen familjen och den nära släkten. Barnen som saknar detta, riskerar att få ett svårt liv. Barnhemmen kan därför vara en mycket viktig institution.

I slutet av vår resa besökte vi ett indiskt barnhem. Vi hade bestämt att vi inte skulle ta med våra cyklar hem till Sverige, utan lämna dem till någon som behövde dem bättre än oss. Vi fann, efter tips från min dotter Jenny, ett barnhem strax utanför Thiruvananthapuram (huvudstaden i delstaten Kerala) och åkte dit för att se deras arbetssätt och grundprinciper.

Divine Childrens Home hade, vid vårt besök i slutet av januari, 25 barn boende på hemmet. Den minsta var 4 år och den äldsta var 16 år. Barnen gick i skolan, de bidrog i arbetet på hemmet och de lärde sig en hel del om ekologisk odling och naturens väl.

Vi stannade från fredagskvällen till söndag mitt på dagen. Vi betraktade, fotograferade, lyssnade, deltog i aktiviteterna och bestämde oss sedan för att vi gillade vad vi såg. Föreståndaren, Alice, var en kvinna med kraft. Hon hade startat och drev detta barnhem med ett stort engagemang. Hon har en styrelse bakom sig, med kunskap och medverkan. Hon har också funnit ett par företag som bistår med medel till barnhemmet med jämna mellanrum. Bidrag kommer också in genom människor i närområdet som står för mat vid t ex en lunch eller middag. Under de dagar vi var på plats kom en familj med ett barn som fyllde 1 år. Som födelsedagskalas till sitt barn bjöd de barnhemmets alla barn på mat och tårta.

För att driva hemmet med daglig omsorg som inkluderar mat och kläder, bygga klart huset, skapa möjligheter för utflykter för barnen, med mera, behövs löpande en hel del pengar. Barnhemmets väl beror av gåvor.  Vi lämnade våra cyklar till barnhemmet, för försäljning eller för användande av barnen. Vi behövde dem inte mer och vi ville att de skulle komma till nytta av någon istället för att de bara skulle förfaras.

Nu vill vi gärna bidra mer till barnen på barnhemmet, genom pengagåvor som kan göra barnens värld till en bättre värld. Till detta ber vi om din hjälp. Vänligen kontakta mig på tfn 0708 905 731 eller per mail; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net för mer information, om du vill veta mer om hur du kan bidra.

Annars är det bankgiro 418 - 8850 (Företagshuset), som används för insamlingen. Vänligen ange på avin att inbetalningen avser en gåva till barnhemmet i Indien. Vi tacksamma för såväl det lilla som det stora bidraget. Vi för över insamlade medel helt utan avdrag för administration eller annat.

Hjälp oss hjälpa. 

Anette Grinde
I längtan efter en vänligare värld för de som har det tufft...

*** *** ***  *** ***

Läs även andra bloggares åsikter om barnhem - resor - Indien - Kerala - Goa - Karnataka - Maharashtra.- Mumbai.

* Intressant.* Bloggkartan Norrtälje.* Nyligen.se. * Bloggregistret. * Blogger.com. * Favoritlistan.

Indien.nu

 Follow @Foretagshuset