Insamling till barnhemmet i Indien...

I slutet av januari 2012 avslutade vi vår resa i Indien. Vår cykeltur från Mumbai (delstat Maharashtra) till Thiruvananthapuram (Trivandrum - delstat Kerala) var till ända (för rapporter från resan, se bloggarkiv december 2011 - januari 2012, här till vänster).

Vi har njutit av ca 190 mils cykling, i ett underbart land där värme och glädje mött oss dagligen i nästan två månader. Det var förunderligt fint att vara i detta land. En skillnad i förhållande till Sverige är att människorna lever med oerhört mycket mindre resurser i Indien. Inte alla, naturligtvis, men den stora mängden. Vi ser människornas slit och inser att många hamnar utanför det sociala system som tryggheten bygger på - nämligen familjen och den nära släkten. Barnen som saknar detta, riskerar att få ett svårt liv. Barnhemmen kan därför vara en mycket viktig institution.

I slutet av vår resa besökte vi ett indiskt barnhem. Vi hade bestämt att vi inte skulle ta med våra cyklar hem till Sverige, utan lämna dem till någon som behövde dem bättre än oss. Vi fann, efter tips från min dotter Jenny, ett barnhem strax utanför Thiruvananthapuram (huvudstaden i delstaten Kerala) och åkte dit för att se deras arbetssätt och grundprinciper.

Divine Childrens Home hade, vid vårt besök i slutet av januari, 25 barn boende på hemmet. Den minsta var 4 år och den äldsta var 16 år. Barnen gick i skolan, de bidrog i arbetet på hemmet och de lärde sig en hel del om ekologisk odling och naturens väl.

Vi stannade från fredagskvällen till söndag mitt på dagen. Vi betraktade, fotograferade, lyssnade, deltog i aktiviteterna och bestämde oss sedan för att vi gillade vad vi såg. Föreståndaren, Alice, var en kvinna med kraft. Hon hade startat och drev detta barnhem med ett stort engagemang. Hon har en styrelse bakom sig, med kunskap och medverkan. Hon har också funnit ett par företag som bistår med medel till barnhemmet med jämna mellanrum. Bidrag kommer också in genom människor i närområdet som står för mat vid t ex en lunch eller middag. Under de dagar vi var på plats kom en familj med ett barn som fyllde 1 år. Som födelsedagskalas till sitt barn bjöd de barnhemmets alla barn på mat och tårta.

För att driva hemmet med daglig omsorg som inkluderar mat och kläder, bygga klart huset, skapa möjligheter för utflykter för barnen, med mera, behövs löpande en hel del pengar. Barnhemmets väl beror av gåvor.  Vi lämnade våra cyklar till barnhemmet, för försäljning eller för användande av barnen. Vi behövde dem inte mer och vi ville att de skulle komma till nytta av någon istället för att de bara skulle förfaras.

Nu vill vi gärna bidra mer till barnen på barnhemmet, genom pengagåvor som kan göra barnens värld till en bättre värld. Till detta ber vi om din hjälp. Vänligen kontakta mig på tfn 0708 905 731 eller per mail; anette.grinde (snabel-a) foretagshuset.net för mer information, om du vill veta mer om hur du kan bidra.

Annars är det bankgiro 418 - 8850 (Företagshuset), som används för insamlingen. Vänligen ange på avin att inbetalningen avser en gåva till barnhemmet i Indien. Vi tacksamma för såväl det lilla som det stora bidraget. Vi för över insamlade medel helt utan avdrag för administration eller annat.

Hjälp oss hjälpa. 

Anette Grinde
I längtan efter en vänligare värld för de som har det tufft...

*** *** ***  *** ***

Läs även andra bloggares åsikter om barnhem - resor - Indien - Kerala - Goa - Karnataka - Maharashtra.- Mumbai.

* Intressant.* Bloggkartan Norrtälje.* Nyligen.se. * Bloggregistret. * Blogger.com. * Favoritlistan.

Indien.nu

 Follow @Foretagshuset

Måndag 2 januari 2012. Honavar – Bhatkal (Karnataka).

Måndag 2 januari 2012. Honavar – Bhatkal (Karnataka).

Lite dålig sömn blev det i natt. Det var väldigt varmt i natt. Tidig uppstigning.

0610. Vi hittar ett morgonöppet "veg hotel". Det fick bli idli med grönsaker i den tidiga timmen, när annat inte är klart. Det var riktigt gott. Till det fick vi också en friterad bulle av något slag. Också den var god. Mjölkkaffe och vatten till, såklart. En liten frukost kräver en matkomplettering om några timmar, eller en tidig lunch. Bra! Det är gott och trevligt att äta.

Morgonen är varm. Det är ingen vind som svalkar.

I Honavar, på hotellet, fanns inga loppor men väl tre kackerlackor på det annars fina rummet.

0705. Vi lagar cykelkorgen med stripes och trampar sedan iväg vid ljusets ankomst.

Soluppgången är vacker, fiskarna är ute i sina båtar. Båtarna är långa och smala – de står upp och tar sig fram med långa störar. Vattent är väldigt strömt nära den stora bron vid Honavar. Tidvattnet ändrar förutsättningarna allteftersom. Morgonen är oerhört vacker, i färg, i ton och i takt. Vi njuter av denna vackra morgontid.

0854. 15 km. Mitt hjullager bak brakar igen. Ny mekarstund efter vägkanten. Leif är tolerant. En av kulorna i lagret har delat sig på mitten. Vi behöver sålunda en verkstad igen. I morse talade vi om hur fint cyklarna nu gick, det skulle vi nog inte ha gjort. Med en kula mindre i hjullagret finns det risk för haveri igen. Leif önskar en liten hammare i sin "verktygslåda" på vår tur. Vi får se om vi hittar en sådan i nästa stad.

0945. Iväg igen efter haveriet och reparationen. Vi cyklar på den stora vägen. Den är kraftigt trafikerad, och man få hålla in sin armbåge ordentligt. Hjälmen är på.

1030. 25 km. Vi stannar till för en matbit och äter porotha och grönsaksröra. Porotha är ett mindre kompakt bröd än chapat, lättare och gott. Vatten och te/kaffe. Det är gott och trivsamt att stanna till lite då och då för en liten enkel matbit. Det är ibland en aning tveksamt att veta vad vi har beställt, men det är oftast någon form av bröd, ibland ris och därtill grönsaker i någon form. Lite lika samma, men ändå olika – och i princip alltid gott.

Ett par kilometer senare når vi Murudeshwar. Ett stort tempel (Shri Murudeshwar) och en mycket hög & stor shivafigrur, mängder av turister, pilgrimer, mm. En härlig – och tydlig – vallfärdsplats. I byn nära templet var en stor marknad med fisk, grönsaker och frukt. Mängder av kommers och glada färger. Trafiken var trång och bullrig. Värmen är väldigt skarp idag.

Framför gudafiguren fanns en staty av Sri Lankas kung och Shivas son – enligt en ung fotoförsäljare utanför. Shivastatyn är världens andra högsta shivastaty, enligt wikipedia.

1240. 28 km. Gassvarmt. Vi lämnar Murudeshwar med sikte mot Bhatkal. Strax senare hittar vi en cykelverkstad för köp av några extrakulor (5 rupier!) och lite fett till mitt trasiga hjullager.

1314. 34 km. Nu bär herrarna "kjol" igen, istället för byxor. Kjolarna är vantligare här neråt, än norrut där byxorna bars av i princip alla män.

Vi cyklar på plattmark. Vi har hela tiden berg och kulla på östra sidan om vår väg. Kvinnor och män arbetar på de gröna fälten. Fälten som alltid består av små rutor, kanske för ägandet eller kanske för bevattningens skull.

1400. 40 km. Bhatkar. Vi äter igen. Vegetarisk biryani. Det är rysligt gott med mat. Mjölkkaffet är också riktigt gott. Det är mer än 50 km till nästa stad som det går att hitta boende i, så vi stannar i Bhatkar och letar boende här för inatt. Mätta. Varma. Glada. Nöjda.

Den stora statyn och templet Shri Murudeshwar finns inte med i Lonely Planet. Det är förundrande, med hänsyn till storleken på tempel och staty, och mängden människor på plats. Vi får forska vidare om denna plats. Statyn var väldigt stor och fin.

1533. 42 km. Incheckade på Hotel Kola Paradise, som inte är ett paradis men väl ett billigt och någorlunda acceptabelt boende.

Vi tar en dusch och vilar en stund innan vi går ut och utforskar staden. Staden är liten. Vi finner ett internetcafé och internetkommunicerar en liten stund. Sedan letar vi verktyg (en liten hammare), men går bet. Vi äter nudlar med grönsaker (för att undkomma riset) och försöker klura ut vad de olika rätterna på menyn består av innan vi går åter till vårt boende för natten.

Dagens sträcka uppgår till 42 km. Idag var en riktigt varm dag.

A..

Torsdag 29 december 2011. Torsdag. Ankola (Karnataka) – Gokarna – Ombeach (Karnataka)

Torsdag 29 december 2011. Torsdag. Ankola (Karnataka) – Gokarna – Ombeach (Karnataka)

Sovit gott, men med viss oro över Sofies avvikelseplan. Till Gokarna är det 28 km. Vi drar dit, även om turisthorderna är här. Ett bättre boende står på agandan för ikväll.

Frukost. Bori med grönsaker strax efter 7. Alldels nygjord. Brännvarm. Fantastiskt gott. Te, kaffe och vatten. Maten och kaffet/te.et var rykande varmt. Så vill vi ha´t.

Vår klocka ringer kl 0500 på morgonen. I morse väckte böneutropen och kajorna oss tidigare än så, men det är skönt att ligga och morna sig en stund. Det är också skönt att vara upp, frukostade och iväg tidigt. Det gillar vi, båda två. Morgonljuset och morgonvänligheten är god.

Vi knackar på hos Sofie när vi skall gå. Det visar sig att hon är klar för avfärd. Starkt missnöjd med boendet vill hon inte vara kvar. Utan frukost siktar hon mot Gokarna.

Vi trampar iväg kring 0800, på en liten väg och njuter stort av miljö och morgonljust. Värmen är skön, ingen morgonjacka behövs idag.

Strax bortom Ankola ligger Honey Beach – vi blir rekommenderade att åka dit, men avstår. Vi tuffar vidare mot Gokarna. Stranden är tydligen en sådan till västerlänningar gärna åker.

Plötsligt upptäcker Leif ett kedjefel på min cykel. Mek-försök, men vi får trampa vidare för att försöka finna en reparatör och/eller andra verktyg. Vi håller tummarna för att den inte rasar. Kedjan går inte att reparera med stripes.

Efter ca 1 mil kommer vi till en vattenöverfart. Vi har fått besked om att det finns en bro. Det finns det inte. Färjan är liten, men det hindrar inte att mopeder och cyklar får åka med. Den är helt enkelt alldeles osannolik. Sex mopeder/motorcyklar lyfts på, våra cyklar likaså. Därtill ca 20 människor. En motor puttrar mitt i. Det är underbart, med dessa fantastiska färjor – i båtar som inte skulle klassa som sjödugliga hemma. (Färja 10 rupier). Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha fått åka här, i detta fantastiska landskap och med dessa underbara färjor.

Kl 1000. Sofie meddelar att hon är framme i Gokarna. Vi var framme strax senare. Staden är full av folk. Det är turister från väst och från Indiens alla hörn. Inte ett rum kan troligen uppbådas. Vi gör dumheten (?) att dra till Ombeach (6 km). Dit är det skarpt backigt och jag fasar för återfärden upp. Vi hittar ett rum och ber om en extrasäng. Ja, det kostar extra. Sedan får vi bara en madrass att lägga på golvet. Inga extrasängar finns att uppbåda, sägs det. Vi äter lunch – fisksoppa & biryani, vilket båda finner gott. En delad öl därtill smakar finfint. Sängfrågan återstår att lösa, liksom ätlig mat till Sofie.

Dagens sträcka från Ankola – Gokarna & vidare till Ombeach uppgick till 28 + 6 km. Backen upp, åter mot Gokarna, blir riktigt tung att ge sig i kast med. Jag fasar. Leif bedyrar att jag har fel. Vi får hoppas att han har rätt, och att min ork är finfin när vi skall åka härifrån.

Vi vilar på stranden i någon timme. Det är konkurrens om platsen under träden. Korna trängt och vill också gärna vara där. De insisterar. Det gör vi också.

Sofie undrar hur det står till med våra magar. Hon får en statusrapport. Sedan står det klart att hon egentligen menade om vi var hungriga och redo för middag. Hon åt ingen lunch, så hon började nu att bli riktigt hungrig.

Gokarna och Ombeach har trängsel i denna tid. Här är det kamp om bäddplatserna. Vi stjäl bord från grannrummen för att ordna en säng till Sofie som annars måste sova på golvet. Det vill vi verkligen inte att hon skall göra.

Middag. Veg Paneer Korma, veg Manchurian och öl. Pasta & läsk till Sofie.

Vi har gott boende, vi har mat i magen, vi är nöjda och glada. Så dumt var det då ändå inte att åka till Ombeach. Några dagars vila kan ju göra oss gott. Trampa på får vi göra sen.

A..

28 december 2011. Galgibaga (Goa) – Ankola (Karnataka).

28 december 2011. Galgibaga (Goa) – Ankola (Karnataka).

Det var lite kallt inatt. Vårt start blev lite fördröjd, men vi är ändå iväg i hyfsad tid (0745). Vi har lite svårt att besluta om mål för dagen, då vi saknar en bra karta över Karnataka (som är vår nya delstat). Vi tar sikte mot Karwar, för kartköp.

Poinguinim – Painaimim (samma by?) - inte alltför långt från dagens startplats, max 1 mil. Kvinnorna arbetar redan på risfälten strax intill. Härifrån sägs det vara 28 km till Karwar och ca 100 km till Gokarna. Sisådär ungefär.

0845 drar vi vidare efter frukost bestående av bori och grönsaker, te och kaffe. Gott!

Idag jagar hundarna oss. Det händer igen och igen. Skällande med rest ragg rusar de emot och efter oss. Det är ytterst obehagligt. Vi hoppas att det upphör igen, för så ilsket upprörda brukar det inte vara. Usch!

Vi tar oss efter den stora vägen nr 17 och når snart delstatsgränsen mellan Goa och Karnataka. Karwar ligger inte långt därifrån.

Vägkvalitén i Goa har varit genomgående god. Det ser ut som om många vägar är ganska nyfixade. Asfalterat fint.

1200. Masala Dosa, kaffe & te i Karwar. Köpt karta och hittar nu fint i Karnataka. Finfint. Från Karwar är det 30 km till Ankola (vårt nästa mål) och 58 km till Gokarna (mål för nästa dag).

I Indien surras allt med rep. De är duktiga på att surra stora laster, och bara med rep. Spännband finns inte och de förstår dem inte. Våra band drar de åt fel håll, om de försöker bistå i vårt packande. Leif lagar sina bromsar med stripes/buntband. De gör underverk på våra indiska cyklar.

Vi får mest färdas på platten idag. Ja, några backar möter vår väg, men de är oftast cyklingsbara. Vi har höga berg på ömse sidor om oss. Det är ljuvligt grönskande grönt.

Kl 1512. Ankomst till Ankola. Vi hittar strax ett lodge, där vi checkar in utan att titta runt ytterligare. Dusch och tvätt. Cyklarna tar vi upp på rummet. Lodget är en aning smutsigt och slitet. Nästa boende må bli renare. En stund efter 1600 är Sofie på plats i Ankola. Hon checkar in och sedan vandrar vi en stund på stan. Staden är liten och vi är klara med den rundvandringen på en kort stund. En kort internetstund innan middag.

När vi hämtar Sofie vid bussen går vi förbi småkycklingsförsäljning. De små dunbollarna är fint färgade i alla möjliga färger. Sofie vill ha en i onsdagspresent. Det blir ett bestämt nej. En kyckling är svår att ha i hennes ryggsäck, även om den är liten, färgglad och söt.

Vi äter thali till middag och till det en stor flasta vatten. Det blir strömavbrott strax innan maten kommer in. Kolsvart. Stearinljusen kommer genast fram på borden. Det är inte första gången det blir strömavbrott i denna stad. De är vana och luttrade.

Sofie aviserar att hon tänker avvika ifrån vårt sällskap efter nyår. Hon oroas en aning över att vi drar så långt syd och att hon får långt upp igen. Jag oroas över att hon får ensamma kvällar i mörka städer. Hon får alltför många blickar på sig. Det känns inte riktigt säkert. Oro känns i min mage. Det torde inte hjälpa. Sofie är bestämd av sig.

Dagens dos uppgår till närmare 7 mil. Mestadels platt.

Tjolahopp!

A..

Tisdag 27 december 2011. Benaulim – Karwar – Ankola.

Tisdag 27 december 2011. Benaulim – Karwar – Ankola.

Vi trampar iväg 0705. Sofie sover kvar en stund till och vi hoppas mötas framåt em/kväll. Vi per cykel och Sofie per buss, fot eller ricksha.

Morgonen är sval, men inte kall.

Vi äter frukost i Benaulim innan vi lämnar byn, som var turistisk men inte överhopad. Det är en hel del äldre västerlänningar som verkar bekanta med varandra. Säkert är de "långliggare" som går i långsam takt. Engelsmän & tyskar. Här finns också en del ryssar.

Frukost. Omelett, toast och kaffe – smakar underbart gott på morgonkvisten. Frukoststället blev överbelamrat (bara västerlänningar) innan vi ätit vår frukost klart. Iväg 0753.

Resten av byn visar sig stor en bit upp från "vår" strandhörna. Här kanske man ändå skulle kunna drista sig till att bo, med närhet till den större Margao.

Fler fina julkrubbor dyker upp efter vägen. Jag gillar dem starkt. Kusten är välmående. Här ser vi inte så många områden som vi upplever som fattiga. Stora hus och färgglada hus med dekorationer lyser välmående. De omålade och slitna husen är få.

Vi blir överflugna av ett 10-tal strids/militärflygplan som dånar över den molnfria morgonblå himlen. Värmen stiger sakta, vid 10 är det redan riktigt varmt.

Det är skräpigt i vägkanterna, men annars fint. Vi njuter i morgontid.

Vi timar färjan vid Cavelossin – Assolna alldeles perfekt. De lade precis ut när vi kom, men backade åter när vi plingade frenetiskt. Överfarten var kort och ett brobygge pågår strax intill.

Vi tittar in på en gudstjänst. Kyrkan fylls sakta, så gudstjänsten är ännu inte igång. Vackert klädda kvinnor väntar i salen, och fyller den allteftersom. De är uppenbart finklädda för kyrkobesöket. Väntetiden är lång, så vi tassade ut innan den hann börja. Det hade varit guld att sitta kvar, men vägen väntar. Kyrkan fylldes nog i alla hörn och på alla de stolar som var uppställda utanför.

Vi kände igen oss vid avfarten ner till färjan vid Cavelossin. Där har vi varit tidigare (2006), men då i mörker och med en trasslande motorcykel. Nu rullar cyklarna lätt. Mitt knä känns bra idag. "Peppar, peppar".

Vi passerar Ambelim – Velim – Betul där morgone nått folket som ser ut att mål väl. Vårt tempo är lågt och känslan är god.

Vi känner åter igen några korsningar, byar och minns företeelser. Vi minns vårt tidigare besök på Cabo de Rama, fortet vid havet. Det känns bekant och skoj att rekapitulera vad vi gjorde då, 2006, när vi färdades per Royal Enfield i dessa trakter.

Det är kulligt och backigt. Kurvigt och lite brant ibland. Dalarna är fantastiskt gröna och cocospalmerna finns i mängd. Lyckospår i soligt land.

Vi går i uppförsbackarna. De är så skarpa så att vi knappt orkar få cyklarna med oss. Svetten forsar. Phu! Jag tvivlar på att jag skall orka upp, men till slut kommer bakcen ner som fläktar bort svetten.

Vi passerar den fantastiska stranden Cola beach utan att titta ner. Vi stretar vidare i värmen. Mitt på dagen är solen verkligt het. Gassande. Julstjärnorna (inte blomster) är många och stora i dessa trakter. Dekorationerna tas på allvar. Jag blir glad av att se dem.

1315. Lunch. Vi beställer Gobi Manchurian och chapati, vatten. Skugga och fläkt känns bra. Maten är knapp, men stark och god. Kaffe på det.

Enligt vår karta är det 41 km mellan Benaulim och Palolem, som vi strax skall passera. Vi har omvägat lite, plus att vi skall en bit till. Kanske blir dagen dos någonstans mellan 5-6 mil.

Ja, värmen är god i detta land. Den njuter vi av. Ibland är det lite mygg på kvällarna, men inte särskilt många. Vi kommer ihåg myggstiftet ibland när vi går ut och vi sover alltid under myggnät.

Vi hittar Sofie och bo i Galgibaga en stund före solens nedgång. Hon var där ca 1430 och fick några timmar på den vackra sköldpaddsstranden. Hon ordnade gratis boende, mot fotografier på strand, hotell och miljö. Vi hittade boende strax intill – inte så fint, men ändå ett boende.

Dagens sträcka uppskattar vi till 65 km. Vi hittade fram till slut! Yipp! Denna strand är fin. Oturismiserad. Här var vi också 2006, när vi färdades per mc.

Vi fick promenera till grannbyn för mat på kvällen. Det fanns inget matställe i Galgibaga. Thali, chapati, vatten och läsk.

Mörkret är verkligen kompakt – pannlampan är riktigt bra.

A..

7 januari. Madikeri - Kalpetta

Hotellet har iskallt vatten och är väldigt lyhört mellan rummen. 700 rupier per natt - Green Stay, Tourist guest House, Madikeri. Vi kom den 5 jan och åker vidare den 7 jan.

Frukost (Dosa Masala och kaffe - 90 rupier). Underbart gott! Vi träffar en belgare (Sebastian) på frukosten och pratar en stund om fantastiska Indien. Han reste själv med buss och hade nyligen kommit. Han hade dock varit i Indien förr på en flera månders tripp per buss. Han rekommenderar oss att besöka Hampi, Maheshwar och Omkareshwar. Platserna ligger ost om Goa och norrut och får besökas vid vårt nästa Indienbesök. Det var en trivsam pratstund.

Avfärd 0930. Vi lämnar staden för nya upplevelser på annan ort. Med en stark önskan om fina vägar.

Himlen är klarblå. Solen lyser skönt även om det är svalt i bergen. Dagens mål är Kalpetta i Kerala. När vi kommer en bit nerför berget ser vi hur husen klättrar efter höjderna ovanför oss. Höjderna och den gröna växtligheten är ljuv för öga och välmående.

Leif är helt fri från sin onsdagsfeber. Min högra höft har gjort väldans ont inatt, men känns bättre nu. Min sömn inatt var obefintlig, men jag hoppas att den blir finfin natten som kommer istället.

Murnad.

Handlat ett engelst lexikon (25 rupier) som fredagspresent till Söderbykisen som färdas tillsammans med mig i detta land. Anteckningsböckerna har kostat 3-15 rupier per styck och varit goda följeslagare under resan. Fast jag hade naturligtvis inte kunna anteckna så flitigt om jag kört själv. Det är oerhört positivt att åka, även om jag saknar att köra sjalv.

Välanvända packningsdetaljer på resan har t ex varit sidenlakanen. Utan dessa skall jag aldrig mer resa. Lättpackade, lättvättade och som skydd mot de solkiga lakanen på en del tvivelaktiga hotell. Att ligga i dessa egna lakan är helt enkelt varit väldigt bra. Insektsnätet (impregnerat) har också varit uppsatt varje natt. Det har känts tryggt och bra att försöka låsa ute myggorna som kan vara bärare av malaria och japansk encefalit. Det vill vi verkligen inte smittas av.

Min kamera är guld att ha och min lilla dator saknar jag mycket stort. Det var helt enkelt mycket dumt att lämna datorn hemma. Till nästa resa skall den med.

Vi kör förbi en lastbil som lastas med hö (risskörd). Lasset är HÖGT och BRETT. Lastbilen syns knappt. Vi undrar hur den skall kunna färdas på vägen. Den kan knappast möta en buss eller lastbil på vägen med den lasten.

Virajpet (= Virarajendrapet).

I Perambadi svänger vi vänster igen. En gropig väg, ett litet vägarbete och torkning av kaffebönor. Vackra och finklädda små barn vinkar glatt vid vägkanten och ger mig varma lyckobubblor i magen.

Vi möter fler (ris)hölass efter vagen och förundras över lastningen. Vi är nyfikna på att se en tröskning av riset och hoppas finna en sådan arbetsplats under resans gång.

Kaikery.

De odlar plantor under stora nät och väv, som lite mörka växthus med värme och fukt.

Gonikoppal.

62.58 rupier per liter.

430.55 = 6.88 liter

Oljestickan lossande fran skruvlocket - den gick helt enkelt av. Ett kort verkstadsbesök för 25 rupier fiskade upp stickan och satt på ett provisoriskt lock. Vi andas ut en aning och letar reda på ett lunchstalle. Vi äter en ordentlig lunch med ris, grönsaker och starka såser samt vatten och Sprite för sammantaget 170 rupier. Mätta och glada drar vi vidare söderut.

Vi stannar till vid ett bygge där det blandas sand, grus och vatten och langas till våningen ovanför. Ca 30 man är med i arbetet. Langningen är effektiv och snabb.

Ponnampet.

Om man tänker sig att bo i Indien och vill bo i syd är Kerala eller Karnataka att föredra framför Tamil Nadu. Det är helt enkelt lite ordningsammare där. Om man finner ordning vara ett boendeönskemål, förstås.

Hudikeri (Distrik Kodagu)

Ja. I detta distrikt är det verkligen kaffe som gäller. Kaffeplantage har kantat vägen sedan vi nått det mer kuperade höjdlandskapet mot bergen. Det är vackra vyer, och stora arealer.

Srimangala.

Irpu Falls (Karnataka)

51.8 meters fall ner mot dalen. Inträde 20 rupier för indier och 50 för utomjordingar. Parkering 5 rup för indier och 20 för utjordingar. Man häpnar emellanåt till ingen särskild nytta. Det är bara att förhalla sig. Fallet var vackert och värt ett besok. Vi fick 1.5 km skogspromenad som avbrott till allt mc-åkande. De tog inte betalt för kameran denna gång (kanske såg de den inte).

Kutta (Karnataka) - Thopattyayal = Tholpatty.

Solen dalar. Temperaturen är vänligt skön. Ljuset är gudabenådat vackert. Timmen går mot kvällning.

Distrikt Wayanad - Kerala

Kattikulam.

En stor kyrka i en lite by. Vacker, men stor - för mig är det lite motsägelsefullt. Det är dock samtidigt väldigt vackert när de stora kyrkorna är fullsatta till gudstjänst. Då är det underbart vackert och inte alls motsägelsefullt.

Kaffebönorna ligger utlagda på stora planer för torkning. Man och kvinnor sopar, skyfflar och vänder för att torkningen skall ske på rätt sätt och i rätt takt.

En liten flock apor (7-8 st) sitter och äter vid sidan om vägen. De håller sig snällt och stilla kvar på sin kant. Vi åker i naturreservatstrakter. Vi ser skyltar för äventyr, vandring och elefantexkursioner. Omgivningarna är rena och vackra i det ljuvliga kvällsljuset.

Mananthavady.

Koiylery.

Här hänger (ris)höet som en strut på en palm, på tork, som stora höstackar. Vi ser det igen och igen i detta omrade, men har inte sett det förr.

Panamaram.

Så försvinner solen ner bakom höjden i väster. Vi ber att mörkret ändå stannar borta ännu en liten stund.

Kambalakkad.

10 km kvar och mörkret är strax ett faktum. Leif slår på halvlyset och lyckligtvis har de mötande ännu inte slagit på (hel) ljuset på sina fordon.

Kalpetta (Kerala).

Vi når staden vid mörkrets inbrott och får förvirrande hjälp av två killar. De talar inte engelska, men insisterar pa att bistå. Vi blev av med dem efter ca en halvtimme, varefter vi kunde börja leta boende själva. På tredje försöket fann vi ett rum (Tourist Home 550 rup).

Det bästa idag var färden i det vackra landskapet och de fantastiska (ris)hölassen.

A..

5 januari. Maipe beach - Madikeri.

Avfard 0830 fran Malpe beach. Tva frukostar, en middag och tva overnattningar 1000 rup. Vi ar mycket glada over den vistelsen och vi behovde vilodagen mycket val.

Vi skall komma ihag att sanda bilder till familjen nar vi kommer hem.

Deras franske hyresgast var mer som en son i familjen, an en gast (Frank). Detta var hans hem, likval som det i Frankrike.

Udupi.
Solen stiger raskt pa himlen och kanns varmande skon. Jag njuter i den skona temperaturen. I detta land vill jag garna bo. Det ar ljuvligt skont.

Manipal (32 km till Karkala).

Den vackra stranden soder om Bekal eller Maipe beach vore lampliga platser att soka bo pa. Hav och ljuvliga strander och stader inom en - tva mils avstand.

Det basta med Maipe var den ljuvliga stranden, tempelfestivalen, de nyfikna manniskorna, de goda boendet, vilan och den fantastiska hemlagade maten (& da sarskilt frukosten). De lade manken till for att vi skulle trivas och det gjorde vi verkligen. Vi njot och madde gott.

Vi fardas lite inat landet. Det blir ganska omgaende en storre vaxtlighet, liksom backar och kullar i landskapet.

Spraket i Karnataka ar Kannada. Arstiderna ar vinter (jan-feb), sommar (mars-maj), monsun (juni-sept) och eftermonsun (okt-dec). En genomsnittlig arsinkomst (2001) var ca 21900 rupier. Laskunnighetsandelen i Karnataka uppgar till 69% enligt de siffror jag har finner.

Det doftar ljuvligt i den ljumma fartvinden. Kanslan av fridsam lycka ar stark.

Karkala.
Staden kanns stadad, ren och fin. Det ar forundrande olikt, nar det ar stadat och rent. Vi ser inga sopor alls efter vagen i denna stad.

Ett stort Jaintempel var byggt pa en klippa i utkanten av staden. Inhagnat. Enkelt och vackert.

Jodukatte.
Det ar varmt och stilla idag. Utan "fartvinden" vore det hett.

Nu marks det att vi narmar oss bergen. Det stiger kraftigt. Vegetationen ar tat. Det blir lite skont kyligt i skuggpartierna. Vagen ar hyfsat fin.

Nagra hektar vackert grona risodlingar, kokospalmer och nagon annan palm med smalare ljusa blad och sma oranga frukter ser vi efter vagen. Bergen ar tackta av dis och dimma.

Naravi (Jain tempel).
Det hanger ragummimattor pa tork pa ett streck, sa det bor finnas gummitrad ocksa i dessa trakter.

Det ar roligt att se den standigt narvarande naringsverksamheten. De sma, sma butikerna finns saval i staderna som i byarna och langt ute pa landsbygden.

Guruyayanakere.
Leif ar lite halvkrasslig idag. Torrhosta, det raspar och drar i halsen, huvudvark och sovit uselt i nat (trots det goda boendet). Jag kan tyvarr inte byta av honom, da jag inte nar ner till marken pa Enfielden.

Gerukatte.
Plotsligt forvandlas vagen igen. Fran fin och bred, till smal, gropig och med hoga kanter. Farten sanks ordentligt. Aven har gar det naturligtvis busstrafik. De klarar ocksa galant att motas pa den smala vagen.

Om vagbanan ar 5-6 meter bred, sa ar 2 meter asfalterad och erbarmligt gropig. Utanfor ar det sten, kross och sand. Det ar fruktansvart dammigt av den roda sandjorden. Traden och buskarna efter vagen ar tackta av dammet.

Uppinangady - Nekkilady - Padil - Puttur.
Vi ar nu i Puttur, som vi fragat efter i manga korsningar. En kansla av lycka infinner sig nar vi kan bocka av staden fran var fardlista for dagen. Staden ar stadad och ordentlig.

13.20. Lunch. Chapati och sas och gronsaker. Tva flaskor vatten. 100 rupier.

Leif har troligen drabbats av vatskebrist. Han mar markbart uselt. Han ar nagot piggare efter lunch och 1 liter vatten. Vi aker vidare en bit till.

Vagarbetena fortsatter allteftersom, vilket ar extremt uruselt mht Leifs halsotillstand for dagen.

Parpunja.
Sten for sten och lager for lager laggs av kvinnor och man med bojda ryggar och tunga lass. Hackor och barfota, eller mojligen med badskor. Smutsigt och tungt. Mil efter mil. Man forundras och forfasas over skillnader i arbetsmiljo.

Nu gar det uppat igen - och sedan ner och upp igen. Vagen slingrar sig som en orm i landskapet. Det ar en tjock gronska emellanat. Palmerna med de oranga frukterna ar langa, langa och smala. Raka och smala stracker de sig hogt upp mot himlen. De star i egna langa och raka rader.

62.02 rupier/liter.
400 rupier = 6.44 liter

Sulya.
Det verkar som om de river staden. Kanske skall de dra fram en stor vag har istallet (mht alla vagarbeten vi har passerat idag).

I alla delstater, pa landsbygden, moter vi till och fran manniskor med stora grenknippen pa sina huvuden. Paketen ar stora, omfangsrika och tunga.

En apa skuttar plotsligt over vagen i en valdigt mycket raskare takt an en indienko nagonsin skulle klara. Och det ar riktigt tur det! Da vore det riktigt trafikbesvarligt har.

Sampaje.
"Road closed" Hm. Ar vi verkligen pa ratt vag? Vi stannar och fragar och far veta att det ar 30 km kvar. Ratt spar salunda.

Det ar regnhotande moln pa himlen och vi hoppas hinna fram till vart mal innan morker och regn skapar svarigheter for farden.

Vagen gar nu mest uppat och slingrar sig fram i skogslandskapet. Strax kommer vi hogre och narmare hojderna och ser fantastiska vyer som traden annars skymmer. Strax fore Madikeri, langt uppe i bergen, ser vi plotsligt stora vagmaskiner i arbett pa de elandiga vagnarna. Har blir sakert en finfin vag inom ett ar eller tva. Idag har det annars varit extremt knoligt storre delen av dagen.

Madikeri.
En enormt vacker utsikt breder ut sig for vara ogon. En dalgang i skiftande farg i gronska.

Green Stay - 700 rupier/natt.
Leif sjuk och febrig - ingen kvallsaktivitet.

A..

4 januari. Maipe beach (vilodag)

En solig tisdagsmorgon. Fagelkvitter. Inget trafikbrus. Lyhort inte till husagarna som smaskramlar i koket. Vi tar det mycket lugnt. Vi far en fantastisk frukost av husfolket, som har en fransman som inneboende (nu tillfalligt i Goa). Han har varit hos familjen i flera mander under varje ar i 9 ar.

Har ar tempelfestival i dag. Vi markte den ocksa i gar kvall, med musik, tivoli och marknadsstand pa stranden och i byn ovanfor. Det ar nu mangder av manniskor pa stranden, badande och lekande. Skrattande och busande. De leker i vattnet och i vagorna. Damerna ar pakladda. De gar sallan ut langre an midjehojd. Vi konstaterar att vi nasan aldrig har sett nagon simma och undrar hur det egentligen star till med simkunskaperna.

Kvinnorna star badande i vatten till knahojd och bojer sig dubbla ner och doppar huvudet om en liten vag kommer. Som att de dyker i vagorna staende. De njuter stort.

Nastan alla kvinnor har riktigt langt har, en del anda ner till knavecken.

(En ny Enfield kostar har 115000 rupier)

Tempelfestival. Det har kommit manniskor fran manga hall, t ex fran Mangalore, for att delta i festivalen. Det ar en speciell och betydelsefull dag.

Vi traffar fyra unga kvinnor pa stranden och de talar nyfiket med oss. Meena, en av tjejerna, har lovat att besoka oss nar hon ger sig ut pa sin jordenruntresa. Det ar hennes hogsta onskan att hon skall kunna gora denna nar hon ar klar med sina studier. Hon har bara en termin kvar.

(Kl 1330. Lunch pa strandrestaurangen.

Nudlar med gronsaker och vatten.)

Antal badande pa stranden ar nu avsevart farre an i formiddags. Efter stranden ser vi ceremoniplatser dar de eldar i sanden, har blomster, frukt och kokosnotter med i proceduren. De ber och valsignar, sedan tar de med sig delar av detta ut i vattnet och badar, som att de ber och renar sig. Det ligger mangder av kokosnotter pa stranden, som vi antar ar en del av dessa ceremonier. I et tidigare besokt tempel har de kastat kokosnotter hart i market som avslutning pa ceremonin. De ligger flera frukter efter stranden, som del av tempelfiraraktiviteterna.

Vi traffar fyra unga tjejer pa stranden, som garna talar och berattar om sig sjalva och vill veta mer om oss. De barattar att tjejerna har manga restriktioner i Karnataka och vi berattar att kvinnor har nagra sarskilda restriktioner i Sverige.

Vi fragar om simkunnigheten i Indien och Meena berattar att knappt nagon kan simma, aven om de tycker om vattnet.

Dar det finns mycket folk finns det ocksa tiggeri. Vi ser en familj dar tva vuxna och tre barn ar albino. Vi upplever de vuxna som lika varandra. Vi ser en kvinna med en storvuxens huvud och en mycket, mycket liten kropp. Det finns manga manniskor med forvridna ben eller fotter. Manga av dessa handikappade manniskor forsorjer sig pa tiggeri. Rullstolar och andra hjalpmedel ar oerhort sallsynta och inte pa langa vagar sa fina som hemma.

Stranden ar, sen eftermiddag, ca 40 meter bredare nar tidvattnet dragit sig ut igen. Det ar en enormt stor skillnad pa strandkanten pa formiddag och eftermiddag.

Frun i huset har ett litet kok till sitt forfogande. Det ar mycket spartanskt inrett. Hon har ocksa en eldstad utomhus. Som virket anvander hon kokosskap. Tomten ar liten och sandig. Nagra diskussioner om vet som skall klippa graset torde inte finnas i detta hushall. Mannen i huset kor ricksha och kvinnan ar hemma och ombesorjer hushallets goromal (aven om ocksa han lagar mat). De har tva barn, en dotter och en son.

A.

3 januari. Bekal - Maipe beach (strax norr om Udupi)

Mandag. En riktigt usel frukost. Dosa med mjolk?fett & kryddor, 1 te (25 rupier). Avfard ca 0900.

Palakkunnu.

Muslimska trakter. Aven de sma skoltjejerna bar sloja (ej over ansiktet), men kan for ovrigt vara kladda i jeans och troja.

I morgontiden vandrar ungdomarna efter vagkanten, med skolbocker och rycksackar, pa vag till skolan. Alla bar sina skoluniformer.

Kasaragod (distriktets huvudstad).

Det star tva unga skolungar i en korsning och forsoker fa lift med en mc. Ingen verkar riktigt napa, men kanske far de napp om en liten stund. De ser ut att ha gjort det forr.

De sma flickorna har knalanga klanningar, med uppat 10 arsaldern ar alla tjejer kladda i byxa, klanning och shal. Det finns ingen tjej med kort kjol eller kortbyxor i detta land. Och - det kanns fel att kla sig i kort kjol. Jag gar darmed alltid i langa byxor.

Kudu.

Jag erinrar mig en diskussion pa SMC.s forum i hosas, dar nagon fragade om hastigheten i Indien. Indien ar verkligen inget hog-mc-farts-land. Da overlever man nog inte sarskilt lange, om man tanker sig att kora fort. Vagarnas skick och den kaotiska trafiken satter helt enkelt kappar i hjulet. Vill man aka fort bar man inte valja Indien.

Kubmla.

Batarna i floden gar valdigt djupt. De ar fullt lastade med sand och det ar en valdigt kort bit kvar innan relingen star under vatten. Det galler att inte vicka till. De paddlar valdigt lugnt och forsiktigt.

Uooala - Hosangadi.

Det ar sannolikt valtider i trakten. Vi ser och hor talare pa stadens torg och i stora hogtalare pa bilar hors tal pa hog volym efter vagen.

Kunjathur.

Vi ser avsevart fler kvinnor med tackta ansikten, aven om de inte ar flest.

Kerala - Karnataka (delstatsbyte).

Ca 1200. Lunch. Bestick!

I Kerala ats det pa plat och med hander. I Tamil Nadu pa bananblad och i Karnataka mots vi av en plasttallrik och bestick. Vi har atit brod & gronsaker och ris & gronsaker. Nu varierar vi stort och ater nudlar och gronsaker. I Karnataka far vi nu ocksa en lista med ol, whisky, mm tillsammans med menyn. Det har inte hant i Kerala eller i Tamil Nadu. Reglerna ar uppenbart olika i de olika delstaterna.

Kallapu.

Har dras baten fram med stora storar, som nar flodens botten. Inga paddlar anvands, och ingen motor.

Strax fore Mangalore aker vi forbi ett taltlager vid sidan om vagen. Ett omrade om ca 100 * 15 meter var fyllt med bostadstalt och manniskor.

Mangalore ar stor och hektisk. Och kaotisk i karnan. Strax utanfor var det mildare igen. Vi soker oss bort i nordlig riktning.

Jag langtar plotsligt starkt efter en vilodag i strandmiljo.

(Kl 1310 3/1 - 61.82?liter. 520.52=8.42 liter)

Utanfor Mangalore passerar vi manga och stora rokspyende skorstenar, stora cisterner och fabriksomraden.

Jag undrar stillsamt hur jag nagonsin skall kunna bli en marathonlopare igen, efter detta "sittande" mil efter mil och dag efter dag.

Kulai - Surathkal.

Det pagar stora vagbyggen, som "broar" en vaning upp genom staden.

Danet i trafiken ar enormt hogt och trangseln ar stor. Ibland ar det bara millimeter kvar och det tjuter i oronen pa kvallen nar danet tystnad pa vagarna.

Det verkar som om det hander en hel del olyckor pa natterna, da vi sett en del demolerade bilar pa morgonkvisten. Det ar inte sa konstigt eftersom morkret i Indien verkligen ar morkt och alla kor med helljus pa i morkret.

Mulki (208 km till Gokarna - fast dit skall vi inte nu)

Ar det inte markligt att man gor olika i olika delstater. Vi ser igen batarna (som kanoter) ta sig fram med langa storar, inte paddlar. I Kerala anvander de istallet paddlar, eller en planka, som paddel.

Padubidri (?)

Hittills i Karnataka ar vagarna i battre skick an i Kerala och Tamil Nadu. Takten blir da lite hogre och olycksrisken likasa. Vi lever standigt med risken att prejas ut i vagrenen, utanfor den skarpa hoga asfaltkanten.

Kaup Beach.

Vi viker av fran den stora, bullriga vagen - men finner tyvarr inget boende nara stranden, vilket vi nu garna vill ha.

Nastan var man an tittar ser man mobiltelefonreklam. Vodafones roda farg och logga syns valdigt, valdigt ofta. Den syns pa hus, pa stenar och pa skyltar. Sa har det varit saval Kerala, Tamil Nadu som i Karnataka. De stasar uppenbart massivt pa den stora indiska marknaden.

Pangala.

Om man stracker ut handen at hoger, sa kommer den strax att krossas mot den motande trafiken. Leif kor nara, nara den vanstra kanten. Bussarna kor om som om vi inte finns.

Udyavara.

Udupi.

Ojojoj. Vilken fiskeflotta. Dar fanns hur manga batar som helst. Man undrar hur de tar sig ut. Mannen star vi kajen och viker langa, langa fiskenat. De som ar klara spelar kort.

Maipe beach.

Malgang ca kl 1600. Vi hyr ett rum hos en privaperson. 300 rupier/natt. Vi har en odla som rumskompis. Ett perfekt boende!

Vi letade husrum i de tranga granderna. Vi blir, trots att vi nu sett bussar pa alla mojliga stallen, forundrade att finna tva bussar langst ner pa vagen mot stranden. Vagen ar SMAL och vandplanen ar obefintlig. Men dar fanns anda bussar som stod vanda och redo for nya aventyr. De akte darifran nar vi vandrat pa stranden en stund. Morkret hade fallit. Det fanns verkligen inte god marginal for bussens sidor.

A..

Middag. Fried rice, veg = lask = vatten + 14 rupier.

Indien Syd....

I Indien - som på sitt sätt är ofantlikt rikt, men på många håll omåttligt fattigt - är Kerala en av de delstater som erbjuder sina invånare en god social trygghet. En grundläggande skolgång och hälsovård erbjuds kostnadsfritt till alla.

Kerala ligger i sydvästra Indien, som den sydligaste delstaten på västra sidan. Strax norr om Kerala, på den västra sidan, ligger Karnataka och öster, strax runt hörnet, finner vi Tamil Nadu och därefter norrut Andhra Pradesh.

Kerala har en folkmängd på ca 32 miljoner och Tamil Nadu ca 62 miljoner människor. Något mer än här hemma, sålunda. Sammantaget har Indien mer än 1,1 miljarder människor. Det är en hel del människor, kan man tycka.

I den mån kristendomen är utbredd i Indien verkar det vara Kerala och Tamil Nadu som har den största utbredningen. Förutom i dessa delstater ser kristendomens utbredning ut att vara relativt sparsam i Indien. Andra religioner, som hinduismen, har onekligen ett avsevärt starkare fäste i landet. Religionen spelar roll, oavsett vilken inriktning den har. Den spelar roll för hur landet ter sig, hur människorna är och hur förhållandena runt omkring ser ut. Religionen påverkar förhållanden hos människorna själva liksom relationen mellan enskilda människor och folk.

Av Tamil Nadus befolkning är 65,4 % läskunniga. I Kerala är mer än 90,9 % av befolkningen läskunnig, vilket känns som en fantastiskt bra siffra. Det känns helt enkelt som en siffra man kan bli glad över. I Karnataka är läskunnigheten 67,04 % totalt, där 76,29 % speglar männens läskunnighet och 57,45 % speglar kvinnornas.

Chennai (tidigare Madras), är Indiens fjärde största stad, och huvudstad i Tamil Nadu. Huvudstaden i Kerala är Thiruvananthapuram (Trivandrum). I Karnataka är det Bangalore som bär delstatens huvudansvar som stad.

I dessa trakter skall vi färdas. Vi skall uppleva, se, begrunda och skapa nya bilder för oss själva. Dessa skall vi sedan ta med oss hem, och i positiva ordalag sprida i vår bekantskapskrets. För så är Indien - ett fantastiskt land, med färg, form och helt andra perspektiv än de vi har här hemma.

Anette Grinde ... . . .