31 januari 2013. Torsdag. Chennai – Ponneri, Tamil Nadu.

Usel nattsömn. Uppstigning ca 0530. Trött. Packning samlad och iordningställd.

0630. Det gryr och vi går ut för frukost. Vår frukostrestaurang (Anandha Bhavan, nr 104 TH Road, Triplicane, Chennai) är öppen. Den kan för övrigt rekommenderas. En morgon-guda-ceremoni (hinduism) pågår när vi kommer och alla gudabilder möts med rökelse, bön och vördnad. Det gör mig glad att se deras guda-omsorg.

Frukost. Poori Masala, vatten, te/kaffe (124 rupier). Gott! Man får noga säga till, om man inte vill ha socker i sitt te eller kaffe. Det häller annars i en ordentlig dos. Ofta får man kaffet i en plåtmugg, stående på ett plåtfat med höga kanter - för att hälla över några gånger och därmed blanda ordentligt. God frukost och en vänlig servitör ger en bra start på dagen. Vi mår väl.

Utcheckning och iväg kring klockan 0800. Vi cyklar norrut med tanke att ta kustvägen för lugn trafik. Vi hade fel. Här kom all tung trafik in. En väldigt omfattande och en väldigt högljudd morgontrafik mötte oss, åtminstone den första milen ut från staden. Otroligt många lastbilar trafikerar också denna väg. Vi möts också av väldigt många leenden – och högljudda skratt, som om de aldrig har sett på maken förr.

Vi blir fellotsade, för färd på en mindre väg – som visar sig inte finns. Vi måste sedan vända för fortsatt färd på stor väg med mycket tung trafik. Vi passerar också flera stora industriområden – stort energikrävande med många ledningar över våra huvuden. Fabrikerna spyr också ut mängder av rök och otyg ur sina stora skorstenar. Trafikavgaserna och dammet är heller inte nådigt här.

Kl 1140. 35 km. Minjur. Vi stannar för lunch i en liten stad. De sista km har vi förärats en väg utan lastbilar. Rent gudomligt skönt. Vi har hittills idag samsats med 1000-tals bullriga och rostiga lastbilar. De kör nära, nära och tutar hårt om de vill förbi (vilket de ofta vill). Luften är inte riktigt nådig.

I utkanten av Chennai kantades vägen av mycket fattiga människors bostäder. En kvinna satt på en bit presenning med 5 små barn i olika åldrar. Smutsiga och stripiga. Ja, det har knappt något alls att leva på.

Lunch. Mini-meal; 3 olika sorters smaksatt ris + 5 byttor med sås & röror + 1 sötsak + 2 bröd. Vatten. (= 148 rupier). Vi ville ha något litet, men fick nog det största som fanns. Proppmätt. Gott, men lite väl mycket. Efter maten tittar jag mig i spegeln och inser att jag är väldigt vägdammig. En ansiktstvätt blev nödvändig och jag bleknade en aning (från sotsvart till halvbrun).

Vi trampar vidare i drygt en mil till – där vi når Ponneri. En hyfsat stor stad, med ett enda boende. - Ett halvuselt lodge för 800 rupier. Nåväl, så fick det ändå bli. Vi anser båda att vi skall börja försiktigt och inte trampa för långt per dag, nu i början. Det är behagligt att cykla, åtminstone när den tunga trafiken inte är så tät.

Väl incheckade bär vi raskt upp cyklarna på rummet, vilket medför en del protester. Vi insisterar dock.

Ca 48 km. Kl 13.45. Ponneri. Sri Venkateshwara guesthouse (800 rupier + 200 rupiers deposition).

Vi promenerar staden runt, vilket är ganska raskt gjort. Vi tittar på butiker, ler mot ungarna som är nyfikna på vilka vi är och på smeden som monterar ringar på en kvinnas fot. Omgivningen roas av att vi nyfiket tittar på. Här finns inga västerlänningar utom vi. Vi betraktar våra kartor och undrar var vi skall ta oss härnäst. Var är nästa boendestad, ca 6 mil bort, mån tro?

Eftermiddagen tillbringas i ett lugnt strosande runt staden. Vi stannar och betraktar människorna och företeelserna. Bussarna är överfulla. Kvinnorna är klädda i fantastiska färger i sina fina saris. Det är dock svåra att fånga på bild.

Överallt finns människor som binder blommor. Kvinnorna har blomster i håret och de använder också blommorna i de hinduistiska ceremonierna. Ofta, ofta ser vi detta blomsterbindande.

När mörkret börjar falla går vi några kvarter bort. En kvinna möter oss och börjar tala med oss. Hon vill gärna bjuda oss på te. Vi talar en stund över våra kartor och hon berättar vilka städer vi troligen kan finna boende i de närmaste dagarna. När vi skiljs åt några minuter senare hälsar hon att hon skall ringa en vän, som är journalist på den lokala dagstidningen. Hon ser gärna att denne vän får göra ett reportage om oss innan vi lämnar denna stad. Vi får se om det blir av. Ja, det vore ju lite roligt, eller hur?

En ödla bor i vårt rum. Hellre det än kackerlackor, om man nu får välja.

30 januari 2013. Onsdag. Chennai.

Sovit gott. Klippvarmt. Drömt om fattigkvinnorna och barnen på gatorna. De syns och är nära i de kvarter vi bor i. Ja, vissa saker vill man bara inte se. Det gör väldigt ont att se fattigdomen i städerna. Den ser så mycket svårare ut här, än på landsbygden.

Vattnet i duschen luktar klor och ute på gatan har det spritts ett vitt bekämpningsmedel. Råttorna är inte måttligt stora. Nästan lika stora som de spinkiga katterna. En cykelricksha kör barn till skolan. De sitter raka och ordentliga i sina fina skoluniformer. Skolungarna gör mig glad.

Frukost. Vi äter Idli med en friterad bulle (Medhu Vadai) till och några såser. Gott! Kaffe därtill. Och vatten som vanligt. (130 rupier). Nöjda går vi sedan ut i stadens brus. Vi går genom olika stadsdelar, fattiga och rika kvarter. Vi går från Triplicane, till Alwarpet, vidare till Teynampet och slutligen till North Boag Road, T´Nagar. Ja, vi hittar rätt på vår karta. Kors i tak, kan man gott säga.

Alla små butiker börja så småningom öppna. Någon säljer kaffe, en annan säljer frukt och en tredje säljer någon maträtt i ett gathörn. En liten vagn eller några kastruller direkt på trottoaren ger ett bra litet restaurangkök i detta land. Här behövs knappt något alls för att kunna sälja det lilla man har. En kvinna säljer några helt utnötta skor, sittande direkt på trottoaren vid en starkt trafikerad gata. Plötsligt är vi inne i en stadsdel med finare hus och vakter utanför. Karaktären av staden ändras helt i dessa kvarter. Ja, skillnaderna är stora, rent enorma.

På North Boag Road, T'Nagar – Chennai, hittar vi en perfekt cykelaffär, som Leif såg från taxin när vi åkte från flygplatsen igår. Han hojtade till och jag noterade raskt gatunamnet för att hitta tillbaka idag. Vi lyckades! För 16000 rupier får vi denna gång två riktigt fina cyklar (tror vi, kanske är bäst att tillägga).

Promenaden till cykelaffären är upplevelserik och glad. Människor ler, rickshaförarna insisterar på sitt vis och vi insisterar på vårt vis. Ja, vi skall gå – även om det är långt. Vår karta leder oss rätt. Vi är fulla av tillförsikt.

På fem indiska minuter ( = 60 svenska minuter) blir cyklarna i ordningställda med pakethållare, vattenflaskehållare och sänkt sadel för den kortväxta. Cykelkorgen fick vi klara oss utan. Glada cyklar vi åter till Triplicane utan en enda glutt på kartan. Den myllrande trafiken är tät, men vi klarade färden utan skrap eller andra missöden. Dessa cyklar känns väldigt mycket bättre än fjolårets. Nu är det cykel norrut som gäller för vår del.

Att äga en ny riktigt fin cykel är glädje minsann, liksom att vara i detta brusiga land. Det känns riktigt bra.

Det vi övar mest på, hittills, känns som det är att ta ut pengar. Det man övar på blir man duktig på. Men, nu får vi nog lugna oss en aning, om kassan skall hålla ända in i mål. Detta är en kontantsamhälle, vi betalar aldrig med kort. Hemma är jag en kortmänniska, betalar aldrig kontant. Märkligt annorlunda, men lätt att lära om.

Lunch/middag. Chennai Meal = Payasam, rice, sambar, rasam, karakuzambo, kootu, porial, appalam, pickles = ris, bröd, potaisröra + en annan god grönsaksröa + 5 såser + yogurt + en söt efterrättsröra. Vatten och kaffe = totalt 164 rupier + en svensk 50-öring som gjorde servitören glad. En mycket god lunch, äten långsamt - till två glada och välmående cykelägare.

I kanten av den trafikerade vägen sitter män och kvinnor och delar bamburör i tunnare och tunnare strån. Dessa binder de sedan fina korgar av. De sitter direkt på trottoaren, från morgon till kväll – i direkt anslutning till den brusiga trafiken. Ja, här är arbetsmiljön inget diskussionsämne alls. Vi promenerade vidare ner till bokkvarteret och köpte två böcker (245 rupier) för framtida läsningsstunder. Därefter går vi till banankvarteret och köper en bunt bananer (25 rupier). På vägen tillbaka står vi en lång stund i en vältrafikerad korsning och förundras över hur trafiken kan komma ifrån fyra håll samtidigt, utan att det blir ett totalt kaos eller att någon blir skadad eller något skrap uppstår. Jag står med kameran och försöker fånga de fantastiska situationerna, vilket är omöjligt. Människorna ler åt vår förundran. Älskade Indien. Incredible India.

Imorgon har vi bara ett mål. Det borde vi klara. Det är att ta oss ut ifrån Chennai. Riktning norrut. Ja, ja – vi skall förstås ha mat i magen och tak över huvudet också. Men, det borde väl ändå inte vara så vansinnigt svårt. :)

En kapsyl whiskey – för våra nya och fantastiskt fina cyklar. Och för Leifs falköga som upptäckte denna fina cykelaffär! Och för min snabba penna, som hann notera var vi var just där, just då!

Njut av dagen!

A..

29 januari 2013. Tisdag Port Blair, Andaman Islands – Chennai, Tamil Nadu. Incredible India.

Sovit gott. Otroligt varmfuktigt. Fläkten gjorde oljud, så den fick stängas av. Strax efter åtta går vi ut för frukost. Det är varmt och skönt, i denna ganska tidiga timme. Ännu inte riktigt varmt. Trafikhetsen är låg nu på morgonen - till skillnad mot kvällen, som är mer hysterisk.

Frukost på Hotel Milan. Masala Dosa, vatten och kaffe (130 rupier). Servitören lämnar bara menyn till Leif. Jag får ingen alls. Vid beställningen tittar han inte heller åt mitt håll. Som om jag inte fanns. En aning störande, tycker jag.

På vår sista promenad i Port Blair finner vi en fantastisk grönsaksmarknad. Det finns säkert en sådan i varje stad. Grönsaker i olika sorter och mängd, där de är upplagda i god och vacker ordning i fina torn. Det finns grönsaker vi inte känner igen, men också en hel del vanliga. Jag blir verkligen glad av dessa vackra grönsaksmarknadsplatser. När de övergår till kyckling/hönsmarknader, vänder jag dock gärna ryggen till och går i en annan riktning.

Utanför vårt lodge bor en familj som strök eller sydde som sitt leverbröd. De bodde mycket smått. De hade en liten pojke som blev rädd och gråtfärdig när jag tittade på honom. Han vågade inte ens titta på mig, utan sprang och gömde sig. När hans mamma eller pappa bar honom blev han modigare och vågade titta och vinka – och t o m le.

Azad Lodge kan t o m rekommenderas. Det ligger centralt. Där finns varmt vatten, även om strilen var alldeles bedrövlig. Air Condition om man ville, vilket också kunde väljas bort. Rent. Inga kackerlackor (synliga). Vänligt. Tämligen bullerfritt, även om fläkten i taket förde ett visst oväsen.

Nu har vi varit borta i 14 dagar. Vi har tappat tidsbegreppet över dagarna och får fundera för att hitta rätt i datum och tid. Det är ett ganska skönt läge.

Vi tar en kopp te för att fördriva tiden en stund innan det är flygplatsdags. Den blir 3 ggr så dyr utan mat. De verkar inte gilla att man bara sitter en stund (44 rupier).

Vi tar en ricksha till flyget i mycket god tid (50 rupier). Flygplatsern ligger mycket nära stan, i princip gångavstånd – även om vi inte gillar promenader med den tunga packningen. Vi har ju packat för cykel och inte för promenader. På flygplatsen träffar vi en liten svensk familj (Sthlm) med en 15 månaders lite dotter. De trivdes gott i Indien och resandet med den lilla tjejen gick bra.

De hade väldigt mycket packning och fick betala en del för sin övervikt. Vi borde ha tänkt lite raskare och checkat in tillsammans med dem, så hade de kunnat sluppit sina överviktsböter. Vi hade säkert gott om kilon tillgodo på vår packning.

Det var tur att vi inte tog en kapsyl whiskey igår. Då hade vi öppnat den andra lilla flaskan – och fått lämna den på flyget. Inga öppnade flaskor kom igenom säkerhetskontrollen denna gång. Som tur var slank den förra igenom när vi åkte från Chennai till Port Blair förra veckan. Det hade ju gjort ont att få slänga den. Mat, boende och cyklar – är vårt mål för resten av dagen.

PrePaid taxi från flygplatsen i Chennai till Triplicane (430 rupier). Det känns bra. Det är ett par mil in till staden.

På Andamerna/Havelock fanns inga bensinstationer i form av pumpar. Bensin såldes direkt från 200-litersfat, litervis – ibland i vattenflaskor.

Taxichauffören kör med mycket små marginaler. Utan signalhorn skulle det inte gå. Han tutar ofta. Intensivt. Hans backspeglar är invikta. På detta tar han sig fram lättare i Chennais hektiska trafik. Man undrar hur det är möjligt att ta sig fram som han gör utan att skaver mot någon. Trafiken är ett förundrande kapitel.

Middag i familjerummet med air condition på Firdouse. Känns som lyx med sked och ordentligt välstrukna servitörer. Veg fried rice, egg noodles, vatten och kaffe (220 rupier).

Chennai känns stor och bullrig. Tiggeriet känns nära. Kontrasten mot Havelock känns enorm. Fattigdomen här är jobbig att se.

Vi är incheckade igen på Paradise Guest House (rum 415 – 600 rupier), i Triplicane. Ja, jag vet att jag sa att vi inte skulle återvända (till kackerlackorna). Värden lovade att det inte skulle vara några i detta rum. Han ljög. Ja, här är vi nu igen. Ännu utan cyklar. Av våra tre uppgifter klarade vi alltså bara två – mat & boende.
Inte fy skam alls.

19 januari 2013. Chennai/Madras – Port Blair, Andaman Islands.

Dålig nattsömn, igen. Frukost Parota Kuruma (ett sprött bröd med grönsaksröror), kaffe & vatten
(130 rupier).

Vi lämnar boendet på Paradise Guest House och jag tänker mig inte återvända dit. Vi beställer en
taxi till flygplatsen. Priset blir avsevärt dyrare än när vi åkte in. Jag gillar inte känslan att bli lurad.
Jag får den igen och igen i Chennai. Den beställda taxin är sen, alltför sen. Stressen kryper i mig
och jag förbannar mig för att vi inte besällt den en halvtimme tidigare. Chauffören vill ha betalt i
förväg, vilket han inte får. Han verkar ha snålt om pengar och snålt om bensin. Han tankar för 100
rupier (= knappt två liter diesel) med motorn igång. Han kanske har förstått att vi har bråttom. Jag
undrar hur långt vi kommer på två liter diesel, när det är flera mil till flygplatsen. Jag kände mig
allvarligt oroad. Vi kommer fram till att vi nästa gång inte skall beställa taxi från hotellet. Det är
onödigt dyrt att betala provision till hotellet, förutom taxiresan. Det var tydligt att hotellpersonalen
vill ha en del av priset. Han följde med på resan, när vi vägrade att betala innan avfärd.
Väl på flygplatsen tar vi oss igenom första säkerhetskontrollen och incheckningen med halv
hjärtklappning. Den andra säkerhetskontrollen blev mer komplicerad, men vi kom till slut ut på
andra sidan. Vi tar en stor kopp kaffe för att lugna mina nerver.

Planet, med avfärdstid 1200, är försenat. Vi kommer iväg så småningom även om jag blev lotsad
ytterligare gång till säkerhetskontrollen eftersom min noggrannt kontrollerade väska inte bar någon
stämplad etikett. Väl försedd med tre sådana – väl stämplade etiketter – blev jag igenomsläppt. Min
förutfattade mening om indiskt flyg har infriats. Ett plus är dock att det inte sitter mer än en person
på varje säte i flygplanet. Man får vara tacksam för sådant.

Vi delar taxi med en danska och en engelsktalade man som hade hus i Sverige, från flygplatsen till
Port Blair (100 rupier). Taxichaufförerna och rickshaförarna är väldigt påiga och svåra att hålla ifrån
sig. Många på samma bräde ger å andra sidan ett bättre förhandlingsläge för oss. De gör sitt yttersta
på att få loss så mycket som möjligt från oss, men de är oftast prutbara. Vi kliver av mitt i den lilla
staden för att söka boende. Efter en studs felnavigering hittar vi ett lodge. Vi checkar in och noterar
för sent det osäkra läget. Väggdelar och galler saknas. Säkerheten är mycket låg. Nåväl. Vi får be en
bön och hoppas att det går väl, eller sova i skift.

I morgon är planen att ta oss vidare till Havelock Island. Vi får se hur det går.
En stund efter fem är det mörkt. Det sägs ljusna vid fyra på morgonen. Affärstiderna här är cirka
0800 – 2030. I resten av Indien brukar inte butikerna öppna förrän framåt 1000/1030. Solens tider
gör andra tider här. Klocktiden är dock densamma som i resten av Indien, trots att Port Blair och
Andamerna ligger väldigt mycket längre österut.

Vi inser att vi knappt har ätit något idag och finner en restaurang för middag. Vi äter Veg Meal och
Egg Meal, vatten och kaffe (165 rupier). Meal består av ris och 4-5-6 olika såser/grönskaker. Det är
en mycket vanlig indisk rätt. Ibland kallas den Meal och ibland Thali. Den är att betrakta som
dagens rätt – att ätas till lunch och/eller middag. Dag efter dag.

Väl åter till vårt boende hittar vi ett lätt galler som Leif "straipsar" upp. Säkerheten ökar enormt,
från 1 till 5 på en skala till 100. En halv kapsyl whiskey höjer nivån till 7½. Fint, så.
I Chennai kostar kopiorna 1 rupier. I Port Blair, där de visar sig vara ett måste, kostar de plötsligt
10 rupier. Det är exempel på saker som jag kan få spatt på. Det kallas ocker. En kopia av
besökstillståndet för denna ö, måste t ex lämnas när man köper biljetter till båtar eller visas när man
rör sig ute på öarna. Pass, visum och besökstillstånd måste också visas och kopieras när du skall
checka in på boenden. Det är noga här, minsann. Man få heller inte vara på alla öar. På några av
öarna bor ursprungsbefolkningen, av vilka det bara finns ett fåtal kvar. Där får man helt enkelt inte
vara. På vissa av öarna finns det hajar och krokodiler. Där – på stränderna - råder förbud att vara i
skymning och gryning. På vissa delar kan bilar bara åka i konvojer, eftersom det råder tvist mellan
indier och lokalbefolkning. Det ter sig sålunda lite olämpligt att försöka sig på att cykla där. Vi får
försöka hitta andra aktiviteter så länge vi är här.

Boende – Hotel Bijaya, Port Blair – 400 rupier. (Kan inte rekommenderas).

15 januari - 18 januari 2013. Sthlm. Doha. Chennai.

15 januari 2013. Avfärd.
Uppstigning i ottan. Roine skjutsar oss till Arlanda. Vi är där i god tid, checkar in utan problem och klarar säkerhetskontrollen utan ett endaste litet pip. Vi träffar Jennys kompis Amanda, som skall flyta med samma plan till oss till Doha/Qatar. Därifrån åker vi vidare till Chennai/Madras och hon till Mumbay. Hon skulle tillbringa ca 7 veckor för färd till t ex Goa och Govarna, mm, med ryggsäcken och goda vänner som följeslagare. Vi hoppas att hon får en fin resa.

Vi själva känner oss lite nybörjarnervösa, trots vår tidigare erfarenhet av landet. Eller kanske är det på grund av just detta, som vi är nervösa. Ringrostigheten går säker över ganska snart.

Vi flyger med Qatar Airways, som nu har funnits i några år. Det har bra flygningar, även om de inte håller den superklass som vi upplevde med Emirates för några år sedan. Arlanda har fina, öppna ytor men alltför få toaletter. De är därtill mycket dåligt städade och inte försedda med toapapper. Det ter sig nästan indiskt redan på Arlanda. Ute småsnöar det. Det är lite råkallt. Resenärerna tittar på varandra med en gemensam tanke – "detta vill vi gärna lämna, för en ljuvigt skön värme som väntar några timmars flygning bort."

Vår tanke är att njuta, att vårda vår relation, att se den östra-indiska landsbygden och att låta värmen svepa över oss. Vår tanke är också att möta indierna där de är, där de bor och se hur de lever. - att lära oss mer om andra, helt enkelt. Det är vår tanke, eller åtminstone min.

Vid hemkomst skall jag lära mig mer om digital bildbehandling och om FN.s resolution 1325. Den digitala bildbehandlingen kommer att kräva nya tekniska resurser och ge nya förutsättningar för mina bilder. Mer tid vid datorn kanske inte är önskvärt, men bättre bilder kan bara ge postiva följdverkningar. 1325 ser jag stort fram emot att lära mig mer om. Glädjen och tillförsikten infinner sig. Det är en angenäm känsla. Den är lite ovan, men skön.

I toalettkön på planet kommer jag i samspråk med en man från Härnösand. Det visar sig ganska snart att han är marathonlöpare, medlem i Svenska Marathonsällskapet och läsare av Marathonlöparen (där jag nu är redaktör). Nej, han vill inte skriva i tidningen, men han lovar att fråga sin springande son som skriver löparprogram till en grupp som utgår ifrån Karlberg i Sthlm. Där tränar t ex Anna Rahm och Ulrika Johansson, som ju tillhör Rånäs 4H – precis som vi gör. Världen är så liten, så man får le. Mannen i toalettkön hade sprungit marathon på 3,07, vilket verkligen inte är fy skam. Sri Lanka var nu hans mål. Man får hoppas att han får god strandlöpning med sina nyinköpta barfotaskor.

I Doha/Qatar är det väl tillrättalagt. Det är lätt att gå rätt, och svårt att gå vilse. Vårt plan vidare till Chennai inkluderar bara ett fåtal västerlänningar. Resten är indier. Västerlänningarna bytte till andra destinationer i Doha.

16 januari 2013. Chennai/Madras
Ankomst Chennai i en väldigt tidig timme. Temperatur +24 grader. Fuktigt.

Efter en stunds filosoferande på flygplatsen tar vi en taxi in till staden, som ligger knappt 2 mil bort.  En "prepaid" taxi (450 rupier) med en trafikkunnig chaufför tar oss till Chennai/Egmore där vi utan prut hittar ett hotell. 24-timmarsregeln gör dock att vi trillbringar ett par timmar på ett närliggande café innan vi checkar in.

Frukosten för dagen bli kaffe, ris som påminner om potatismos och grönsakssåser. Kryddstarkt. (172 rupier). Vi förundras över ljudet, smakerna och lukterna. De är oerhört intensiva. Det finns ingen tystnad i staden när ljuset gryr. Vi förundras över skillnaderna mellan land och folk.

Vi checkar in på vårt första hotell denna resa (kl 0830 – 1100 rupier) och lägger oss för att vila en stund. Efter några minuter ringer det frenetiskt på dörren, med en förskräcklig ljudvolym. Och igen efter en stund. Det är receptionen som vill ha en signatur på en passkopia. Han får vänta till senare, vilket medför att han upprepar sin ringning en stund senare. Envisheten från den ena parten krockar med en väldig trötthet hos den andra. Han får lov att vänta. Vi somnar i ett fruktansvärt oljud från gatan. Vi har ett skarpt indiskt gatuljud alldeles utanför vårt fönster. Det hjälper inte att fönstret är stängt.

Efter några timmars sömn i bruset ger vi oss ut för att ta ut lite pengar, hitta en karta och en cykelaffär. Ja, pengarna klarar vi, men resten går vi bet på.

Vi äter Masala Dosa (en sorts pannkaka, fylld med potatis/lökröra och serverad med olika såser, 122 rupier) till middag innan vi åter lägger oss för sömn. Vi är i otakt med tiden.

17 januari 2013. Chennai/Madras.
Sovit länge, trots ett mycket högt gatuljud utifrån. Vi går inte ut för frukost innan klockan är 10. Vi får bättra oss sen. Idag är målet att hitta cyklar, så att vi kan lämna staden i morgon.

Frukost Ghee Roast (en stor pannkaka med olika grönsakssåser), Onion Uthappan (en "rispannkaka", nästan som omelett men utan ägg – serveras med olika grönsakssåser), vatten & kaffe. (195 rupier).

Vi tar en ricksha till Spencer Plaza, Anna Salai (60 rupier), där det skall finnas ett köpcentrum. Väl där, noterar vi ett sådant med många butiker. Bra, men inga kartor och inga cyklar. Vi frågar vidare och pekas mot Triplicane, en annan stadsdel. Det sägs vara för långt att gå eller fylld av festivalfirande muslimer. Det visar sig vara fel. Rickshaförarna är ett kapitel för sig. De har livlig fantasti ibland.

I Triplicane hittar vi en karta över Chennai, en över Andhra Pradesh och en över Orissa på ett bräde (120 rupier). Efter en stunds ledande efter en cykelaffär får vi byta stadsdel igen. Vi tar oss till Parrys med hjälp av en ricksha där vi uppenbart inte var eniga om priset. Han försökte dubbla när vi skulle kliva ur. Han hävdade pris per person och vi hävdade pris per ricksha som det alltid varit förr.  Han fick priset per ricksha, som vi hade tänkt (& sagt).

Butikerna i Indien är lite lustiga. Om man söker en bokhandel, så finner man tre-fyra-fem nära varandra. I nästa stadsdel kan man inte räkna med att finna en endaste bokhandel. Om man sedan söker en cykelaffär så ligger också de tätt, tätt, tätt. Det finns inte en i varje stadsdel, utan fem längs en gata i en stadsdel och ingen i de andra.  Det blir en hel del åkande innan vi finner det vi ska. I morgon är målet att checka ut från hotellet, köpa en cykel var och ta oss ett stycke norrut. Vi får se hur väl vi lyckas med detta.

På väg hem från Parrys till Egmore går vi fel. Vi går över en bro där det bor mängder med "fattigfolk" i plåtskjul. En liten tjej tömmer sin sophink från bron, ner över området. Här är ingen plats att vara i mörkertid. Det känns olustigt fast det ännu är ljust. Efter en del felvandring tar vi till slut en ricksha hem. Vi har lärt oss vad det borde kosta och kan relativt lätt pruta ner till rätt nivå.

Vi äter en Paneer Biryani (vegetarisk ost i välkryddat grönsaktsris), en Vegetarisk Biryani (välkryddat grönsaksris), te och vatten (125 rupier) innan vi går åter till hotellet för vila (ca kl 1900). Det får räcka för idag.

I trappan i hotellet möter vi ett par från Österrike som varit ute och rest i Indien i tre månader. De kom just ifrån Andamerna, som de talar väl om, och de åker hem i morgon.

Idag fyller syster Ulrika 50 år och idag firar Leif & jag 7½ år tillsammans. Det firas med en halv kapsyl whiskey vardera. 

18 januari 2013. Chennai/Madras.
Efter en sömnlös natt vaknar vi obeslutsamma. Vi checkar ut från hotellet och vet inte vart vi skall ta vägen härnäst. Frukost Poori med grönsaker/såser (ett sorts uppblåst bröd, flottigt som bara den), kaffe/te och vatten (150 rupier). Jag känner mig myggbiten, vilket inte är så bra.

Idag skulle vi köpa cykel, med dit kom vi inte. Vi byter spår.  Spåret blir väldigt virrigt men till slut tror vi att vi är i mål. Vi besöker en resebyrå. De ger oss alltför höga priser. Vi bokar själva och mitt i bokningen & kortbetalningen låser sig datorn och strax därefter går strömmen. Jag får spatt. Vi lokaliserar Air India i Chennai och går dit. Efter en lång svettig promenad med en tung packning når vi rätt gata. Den börjar på nummer 150 och vi skall till nummer 19. Plötsligt noterar vi att ömse sidor om vägen heter olika. Gatan har sålunda två namn och plötsligt byter "vår sida" namn och numrering. Till slut hittar vi Air Indias kontor. Ja, vi hittar bokningen. Nej, den gäller inte. Den är annulerad. Nej, vi vet inte om de dragit pengarna. För att få reda på det måste vi ringa till Air Indias kontor i Delhi. Air Indias kontor i Chennai kan inte hjälpa oss att göra det. De kan inte ringa så långväga samtal.

Vi bestämmer oss för att vår nästa uppgift måste bli att hitta ett hotell och skaffa ett teleabonnemang. Vi tar, efter hård prutning, en ricksha till Triplicane, där vi checkar in på Paradise hotell. Det ser fint ut, men skenet bedrar. Det är gott om kackerlackor här.  Vi upptäcker dem för sent och får gilla läget.

Telefonuppgiften går vi bet på. Ingen törs sälja ett telefonabonnemang till oss. Vi hade det svårt i fjol med telefonuppgiften och det verkar gälla också i år. Vi upptäcker en resebyrå och tittar in för att se om de kan boka en ny resa åt oss. Resebyråtjänstekvinnan hade sannolikt aldrig bokat en resa tidigare. Det tog en evinnerlig tid, språket var komplicerat och vi får nog se om vi kommer iväg på den resa mot sydost som vi nu tänkt oss. När kunderna får hjälpa till, så undrar man till slut vem som skall göra vad. Vi kunde inte betala med kort och var därför tvungna att gå ut och ta ut mer pengar. En person, som vi tror var en annan kund, fanns i lokalen och ledsagade oss till bankomaten och tillbaka till resebyrån. Det hela blev ytterst märkligt. Håll nu tummarna för att allt blev rätt.

Dag ett klarade vi att ta ut pengar. Dag två köpte vi kartor. Dag tre har vi lyckats boka en resa. Här går det verkligen undan. Någon cykel lär det inte bli än på några dagar.

Indien är verkligen Indien. Ett ytterst märkligt land.


A...

Indien; Saltutvinningsindustrin

Tamil Nadu - tamilernas land - är en delstat i Indien, belägen längst i syd, på den östra sidan. Landskapet är platt. Vi åker nära kusten.

En vanlig industri i det låga landskapet på ostkusten är saltutvinningsindustrin. Den syns tydligt i markerna, t ex efter Tuticorin. Hela landskapet, på ömse sidor om vägen, är täckt av saltutvinningsbäddar. Vi ser dem i mil efter mil. Det ser lite överexploaterat ut i det annars vackra landskapet, men det är ändå ett viktigt nyttjande av de tillgängliga naturresurserna.

Stora områden har dammats in. Små och stora bäddar syns allteftersom i landskapet. Genom rör och i kanaler pumpas eller rinner vattnet in från havet, som ligger strax nära. Bäddarna fylls kontrollerat på med vatten, som dunstar. Det fylls på med det salta havsvattnet igen. Vi ser hela tiden saltbäddar i olika stadier och vi ser stora saltupplag efter vägen.

Kvinnor och män paketerar saltet i små och stora säckar. Detta transporteras sedan vidare till grossister eller detaljister i städer och på landsbygd. I Tamil Nadus kustlandskap är detta en mycket vanlig industri. Vi ser dem i mil efter mil.

Anette Grinde

Se tid & plats för föredrag
om vår Indienresa;
www.foretagshuset.net

11 januari. Valparai (Tamil Nadu) - Chalakudy (Kerala)

Ingen duschstril. Hink. Varmvattnet var inte överdrivet varmt, men lite ändå efter en lång stunds spolning. Det är skönt med lite varmt.

Frukost vid 08-tiden (Ghee Rost + te = 60 rupier). 0915 Avfärd från Valparai.

61.06 rupier/liter.

365 rupier = 5.98 liter.

Före kl 0800 är nästan inga människor ute. Vi äter frukost som första gäster. Strax kommer det fler. Vi blir som vanligt ordentligt granskade. När vi kommer ut på stadens gator efter frukosten har staden vaknat. Gatar är full av vandrande skolungdomar på väg till skolan (i skoluniform). De går åt olika håll, i olika färg och ålder, så det måste finnas många skolor i den lilla staden.

Vi lämnar staden med ett gott humör i den ljuvliga morgonsolen och färdas vidare genom de gröna guldets marker. Vi ser plockare med stora säckar på huvudet. De bär te fran odlingarna. Här ser vi plockarna plocka med händerna istället för med sax och behållare. De har en stor tygpåse på ryggen som de lägger de plockade bladen i. Lite längre ner möter vi kaffeplantorna igen, men de möts strax igen av mer te.

Varatu Parai.

Periyar Nagar.

En stor damm kantar vägen. Vattennivån är låg. Vi kan tydligt se att den varit avsevärt högre för inte så länge sedan.

Vi gläds stort åt att vägen är fantastiskt krokig. Vi kan konstatera att det inte syns på kartan vilken typ av väg vi skall möta. Om den är rak eller krokig, fin eller gropig får dagen utvisa allteftersom.

Vi kan dock veta att bergen alltid skapar fantastiska bilder på näthinnan.

Sholariyardam är stor, men har plats för mycket mer vatten än där finns nu. Det är säkert en avsevärd skillnad i anslutning till monsunperioden.

I bergen är luften bättre, naturen renare, tempot lugnare och temperaturen härligt fantastisk. Kanske skall man bosatta sig på en varm bergsvägg med fantastisk vy i dessa berg?

Malikuparai - delstatsgräns från Tamil Nadu till Kerala.

Vägkvaliteten blev omedelbart sämre vid infart till Kerala. Vi kommer in i distriktet Thrissur i dess sydostligaste hörn.

Vid gränsen blir det körkortskoll och formulär med plastinformation innan vi får köra in i området, som är en plastfri zon. Ordningen är glädjande och kostnadsfri. Turister får inte passera här efter kl 1800. Det visar sig fullt befripligt när vi åkt genom området - som är helt tomt på bostäder och människor. Här fanns bara natur, timme efter timme.

Vägen är smal och vegetationen är mycket tat. Vägen känns ibland som en torrlagd flodfåra snarare än en väg. Min höft och min kamera riskerar att ta stryk.

Fåglarna kvittrar och det är riktig djungelkänsla. Vi är helt ensamma på denna väg. Vi möter i princip ingen trafik alls. På kartan finns inga bynamn och i verkligheten finns bara skog. Det är förundrande i ett land där vi alltid annars möter människor och trafik - överallt. Här är det helt tomt, så när som på några lite större och mörka apor.

Vi kommer till ytterligare en stor damm, där utsikten är helt betagande över vatten, skog och berg. Detta är njutning som heter duga.

Båda dammarna har samma namn - den övre ligger i Tamil Nadu och den nedre i Kerala (Sholair Dam).

Detta är onekligen den minst trafikerade väg vi någonsin färdats på i Indien. Detta är ett riktigt ingenmansland.

Anakkayam (Kerala).

Vi byter sida om ett vattendrag och begrundar det trasiga räcket över bron. Vattnet är rent och vackert forsande.

Vi färdas i säkert 10 mil genom den fantastiska djungelmiljön, praktiskt taget ensamma. På slingrande, krokiga och hoppande vägar, oftast i väldigt låg fart.

Vazhachal.

Utcheckade från det plastfria området - med underskrift och med garanti att plasten tagits med. Det var en fantastisk väg som vi inte kunnat föreställa oss innan avresa.

Charpa Waterfalls.

Fallen har sällan särskilt mycket vatten i sig, men det har en bredd som indikerar att det är mer i annan tid. I monsuntid eller strax därpå är nog fallen mäkta imponerande.

Athirappily Waterfalls (Kerala).

Lunch vid 14-tiden. Porotha och grönsaker, vatten - 75 rupier.

Ett stort och brett vattenfall, som forsar glatt trots att det är lite vatten i vattendraget. Fallet är en stor turistattraktion med många restauranger, stånd och resorts/lodge. Vägen blev här också väldigt mycket bättre vid vår vidare färd mot väst och kust.

Flodfåran är ganska bred nedanför fallet, om än inte överdrivet vattenfylld och strid i just denna tid.

En bit längre ner odlas gummiträd igen. Små koppar på stammen vittnar om deras aktivitet. Gummiträden är alltid lite böjda, som om de strävar åt något annat håll än upp.

En ny typ av palm dyker upp. Vi ser inga nötter eller frukter och undrar vad det är. Stammen ser helt annorlunda ut jmf med de vi tidigare sett. Den är inte slät. Palmbladen har växt på sidan allteftersom. Stammen är avsevart tjockare än de vi tidigare sett.

Vi närmare granskning ser vi att bladen är avsågade. Det är bara de som är överst på stammen kvar. Resten är "skördade". Det kommer sedan nya blad allteftersom (i toppen).

Kunnakuzhy.

I denna lilla by fanns flera stora villor. Det såg märkbart olikt ut i jmf med hur byarna brukar se ut i dessa trakter.

Vår färd går fortfarande i nedförsbacke. Färden neråt har tagit nästan hela dagen.

Pariyaram.

Chalakudy.

Guest Home 450 rupier. Inte värst, med långt ifrån bäst. Det bästa idag var den fantastiska färden - hela dagen!

Om man tittar på kartan ser det ut som om vi har färdats på ett rakt streck ifrån Valparai till Chalakudy. Så var det verligen inte i verkligheten. Det har varit en enormt vacker dag.

Middag: nudlar med veg & nudlar med agg, vatten = 95 rupier.

Tjolahopp, sa bra man kan ha det.

Anette Grinde ... . . .

10 januari. Pollachi - Valparai....

Hel och ren! Tvättat mig i riktigt varmt vatten. Helt rena kläder, förutom byxa och jacka förstås.

Pollachi. Frukost på hotellet (Masala Dosa, Veg Uthappan, vatten och kaffe = 104 rupier.) Finfint och gott. Varmt vatten i "morgonduschen". Ljuvligt! Avfärd ca 0950 - varmklibbigt väder. Dagens plan är att nå Valparai.

Indierna är fantastiskt duktiga på att använda rep. De har fantastisk last i höjd och i bredd, men de använder aldrig spännband med någon låsanordning. Rep och knutar/knopar är deras melodi. Det är fantastiskt att se.

Alla dessa upplevelser är/blir svåra att förmedla. Vår upplevelse kan aldrig bli någon annans. Man måste se allt detta och känna utifrån sitt egna perspektiv. Man måste se palmhyddorna, lyxvillorna och tältlägren. Och naturen, vägarna och havet. Man måste känna, se, lukta och smaka på allt det fantastiska som resan och vistelsen ger.

Ett tempel är placerat på toppen av en klippa längs vägen. Berget är antagligen "skalat" från jord och växtlighet.

Kdimedu.

Vindkraftverket snurrar långsamt i den ljumma vinden. Här ser vi åter ett stort område med vindsnurror. Många av snurrorna står stilla och några få snurrar.

Landskapet emellan är odlat och nyttjat. Kvinnor arbetar på fälten med böjda ryggar.

Andhiyur.

Vi frågar efter vägen och inser att vi är på fel väg. Vi får välja en ny riktning i nästa by.

Landskapsbilden blir inte så vacker av alla vindsnurror, men de står för förnyelsebar energi och blir därför en ljuv bild att se. Jag saknar helt synen av solfångare. Majs, majs och majs kantar vägen allteftersom.

Mangalapuram.

Vi möter en ko som går efter vägen. Frambenen är ihopbundna nära hovarna. Hon har mycket svårt att gå (vilket torde vara syftet).

Reddiarmadam. Kampala Patti. Maja Nyakanur. NM Sungam (50 km till Valparai).

Vi hittar rätt väg mot Valparai och kor äter med solen i ansiktet, även om den står mer ovanför än framför.

Aliyar.

Entré 30 rupier (för båda) för färd genom reservatet. De ville ocksa se våra pass här. Vi slapp dock kameraentrén (25 rupier). En stor damm, som ser ut som en underbar sjö med en liten ö i, passeras vid bergets fot. Det är helt underbart vackert.

Vi ser inte dammens nedersida men ser att dammväggen är lång.

Monkeyfalls.

Vi är åter i ljuvliga berg. Slingriga vägar, branta toppar, elefantvarningsskyltar och vattenfall. Bergsvägar är onekligen fantastiska. Det är helt enastående fantastiskt.

Första "hairpinbend"-skylten säger 1/40. Redan vid 2/40 är utsikten helt makalös och jag lutar mig inåt vägen igen. Det är 33 km till Valparai.

Attakatty.

En höjd är besegrad. Vi åker en liten bit neråt igen. Det forsar vatten i vattendragen och strax börjar stigningen igen (17/40) för nästa bergskam upp. Träd och buskar, men inga odlingar syns ännu på detta berg. Temperaturen faller allteftersom. Det är ljuvligt skönt. Vi ser många småapor efter vägen.

Vi ser en skylt om Tiger Valley vid sidan om vägen (27/40). Vi passerar och hoppas att vi är i trygga kvarter.

En god bit upp på berget börjar teodlingarna. Här finns också ett tigerreservat.

Dessa teodlingar är så obeskrivligt vackra, där de så jämnt växer på kullarna. Det är en makalös fröjd att se detta landskap. En bild kan aldrig göra detta rättvisa. Det måste helt enkelt ses.

Det bästa med Indien är bergen, hårnålskurvorna och den ljuvliga temperaturen.

Det är bara hårnålskurvorna som räknas (av de 40) - alla övriga böjar, kurvor och halvsvängar är inte numrerade men bistår i den fantastiska stigningen uppför berget.

Vid 31/40 är det teodlingar åt alla håll - det är makalöst stora arealer av välvårdade buskar, men vi ser inga plockare ute på ägorna.

Skyltar propagerar att detta är en skräpfri zon. Det är glädjande när naturen är ren.

12 lagom trafikförvirrade vildsvin möter oss i en kurva. De verkar mer skrajsna än modiga.

Ayyerpadi.

Efter de 40 kurvorna bär det neråt igen. Här ser vi plockare på ägorna, om än inte så många.

Rottikkadai.

Några kyrkor i byn visar på kristen närvaro. Tron ser uppenbart olika ut allteftersom; tempel, moskeer och kyrkor breder ut sig i olika mängd och på olika sätt allteftersom vår resa går vidare.

Valparai (Tamil Nadu).

Lunch. Porotha, veg, vatten 125 rup. Green Hill Hotell - 750 rupier.

Kvällspromenad genom byn. Besök i kyrkan. En stunds internet.

Vi köper en chipspåse som kvällsgodis (120 gram = 10 rupier). Starkt och starkare allteftersom. Jag fick ett kryddstänk i ögat och det sved regält.

Att färdas per mc i Indien är fantastiskt. Helt enkelt.

A..

9 januari. Ooty - Pollachi

Söndag.
Frukost. Onionporotha med stark sås. Kaffe. Prima gott! 70 rupier.
Det var skönt med en varm filt inatt. På morgon och kväll är här lämpligt med tröja och jacka. När solens strålar värmer är det varmare. Mössa och jacka används av folket i trakten. Hotellet utlovade varmvatten mellan kl 0700 - 0900. Och de höll vad de lovade. En ljuvligt kokhet morgondusch hör inte till vanligheterna. Här var det behövligt på det kyliga hotellrummet.

61.31 rupier/liter

450 rupier = 7.34 liter

Tankning på morgonen före avfärd.

Avfärd strax efter 0930. Det är kallt, så tröja och dubbla jackor åker på på morgonkvisten. Efter en god frukost och mc tankning åker vi genom staden igen. Det är söndag förmiddag och redan livligt med trafik. Vi hoppas på en lika fin resa nerför berget idag som vi hade upp igår. Nilgris Hills (som bergen härikring heter) var väl värda ett besök.

Ootys stads kullar är många, utspridda och vackra. Här finns mängder av hotell av alla sorter. Utkanterna av staden är odlad i vackra terasser på samma vis som huset klättrar efter höjderna.

De vackra teodlingarna börjar igen strax utanför staden, med riktnig mot Coonoor.

Vyerna är vidunderliga. Bosättningarn efter branterna är makalösa (ur vysammanhang), men är inte alltid i gott skick.

Kethi.

Yellanalli.

Jaha. Så kan man också göra. De lassade av ett helt lastbilslass med gödsel på vägen i utkanten av byn. Man kan stillsamt undra varför.

Aravankadu.

Staden ligger på kullar en liten bit vid sidan om den "stora" vägen. Skola, kyrka och tempel. Och mängder av färgglada klättrande hus. På planen utanför kyrkan var det fullt med människor i alla åldrar. Där var bingo, lotterier, spel och festligheter. Kanske var det trettondagspartaj. Glatt och trevligt, denna söndagsförmiddag i bergen.

Welligton.

Coonoor (1850 möh).

Ett litet tåg står inne för färd uppför berget. En första klass vagn åker först och sedan kommer 2.a klassvagnarna. Loket kommer sist - det puttar tåget framför sig uppför berget. Spåren är smala. Detta tåg hade ett diesellok sist.

I korsningen nedanför jvst var bommarna nedfällda. När vi passerade kom det "riktiga" lilla tåget puffande uppför berget. Tuff Tuff Tuff, med ånga rykande från loket. Skarpt coolt!

Utsikten från de slingrande vägarna från Coonoor är alldeles ljuvliga.

Bussarna rullar nerför berget i nästan fri fart. Bromsarna skriker ibland när de närmar sig kurvorna. Det är inte läge att köra om bussarna idag. Det är snarare läge att hålla sig skarpt åt sidan igen.

Katteri.

Gudabenådat. Skarpa berg. Höjder. Teodlingarna klättrar på de skarpa bergen mitt emot. Bergen längre bort skyms allteftersom i dis och moln.

"Hair Pin Bend" - här står skarpa varningsskyltar om hårnålskurvor. Vi möter järnvägen igen. Det vore en fantastisk upplevelse att åka det lilla ångtåget uppför berget.

Marapalam.

Det är mycket trafik såväl uppför som nedför berget (trots att det är söndag).

Apor. Smala broar. Vattenfall. Vidunderlig utsikt. Röda skarpa varningsskyltar. Ständigt vackert klädda kvinnor och små flickor med glitter, paljetter och härliga färger och volanger.

Vägen nedanför berget är fin. Asfalt, nästan helt utan gropar.

Burliar.

Vi ser en fullastad lastbil (färd nerifran) som tippat över en kant i en skarp kurva. Framhjulen har skurit utanför. Det måste nyligen ha hänt och anledning torde ha varit stor trängsel i kurvan. Det skapar säkert en hel del trassel i trafiken när den sedan skall baxas loss.

Här måste finna mycket apor i skogarna. Efter vägen sitter det många som plockar på varandra och som letar mat bland skräpet vid sidan av vägen.

Kallar (elephant movements area)

Mettupayalam.

Porotha med grönsaker, 7-up, vatten, te och kaffe - 88 rupier. Maten serveras på bananblad. Gott och stärkande för fortsatt färd.

Nu är vi nere i det platta landskapet igen. Vi är i Coimbatore distriktet och ännu kvar i delstaten Tamil Nadu. Vi kan nu inte förvänta oss att se vackra teodlingar i det platta landskapet.

Teacher's colony.

Karamadai.

Leif är mycket duktig i trafiken. Man får ha ögon som en bläckfisk har armar - runt om och i ständig koll åt alla håll. Det är lätt och fantastiskt att färdas på detta sätt.

Press Colony.

Veerapandi.

I Tamil Nadu ser vi ibland männen målade i pannan. Ibland tvärs över hela och ibland bara lite smått. Dessa panndekorationer har vi inte sett i Kerala eller Karnataka.

Coimbatore (=distriktets huvudstad).

Staden, som är en industristad, är känd för att vara södra Indiens textilhuvudstad.

Vid trafikstockningen blir det trängre och trängre allteftersom. Alla mopeder och motorcyklar tränger sig förbi som små myrtag vid sidan om. Rickshor och småbilar försöker också, tills det är hopplöst tilltappt. En fil blir 3-4 led efter en liten stund. Det känns som millimeter i marginal.

Vid röd/grönlysena finns en sekundmätare som räknar ner. Det är grönt i 25 sekunder och trafiken börjar köra när det är några sekunder kvar av det röda ljuset.

Coimbatore var en STOR stad. Det tog en god stund innan vi trasslat oss igenom staden och ut i rätt hörna. Varmt. Varmt. Varmt. Bussarna bölar som stora elefanthjordar.

Vi åker förbi en reklamskylt om Kovaimarathon 2010. Det får vi söka på sedan och se när, var och hur detta gått av stapeln.

Kuichi (34 km till Pollachi)

Sundarapuram.

Det röda ljuset verkar bara gälla när det är trafik i korsingen. Är det ingen trafik stannar inte indierna för det röda ljuset.

Vi ser åter palmbladshus, om än inte så många. Palmbladsflätade hus och palmblad som tallrikar ser vi sålunda mest av i Tamil Nadu.

En bit syd om Coimbatore ser vi några få vindsnurror igen. Inte så mangå som på sydostsidan, men ändock några.

Kinathukadavu.

Idag har vi haft finfin väg hela dagen. Ovanligt och fantastiskt skönt.

Pollachi (Tamil Nadu).

Målgång ca kl 1600. Sakthi Hotel, Pollachi (660 rupier).

Klippning Leif (60 rupier) - med noggrannhet och ett stycke språkförvirring. Han fick det så kort som han ville. När finansningen skulle till med nytt skarpt rakblad gick strömmen. Finliret fick ske i ficklampsljus.

Kvällspromenad, klippning och middag.

Middag: nudlar med grönsaker och läsk

= 116 rupier.

Åter till hotellet, som denna gång har fläkt och ingen filt. Det är riktigt varmt igen. Av gårdagskvällens bergskyla känns inte något av. Utlovat varmvatten och handduk är som lite lyxlir. När det kom till kritan var vattnet inte så varmt och duschen saknade kran. Finfint! Det fick bli hinktricket igen - det går faktiskt lika bra. Det är som om man inte bryr sig om detta längre.

Livslyx - är att färdas med sin vän i detta land.

A..

8 januari. Kalpetta - Ooty

Sovit gott hela natten. Leif har drömt lustiga drömmar om sin reskamrats beteenden. Det är ju roligt att kunna roa i sömnen. Hm. Min höft gör ont.

Idag är "taket" mycket lågt. Om det inte klarnat innan det är dags för avfärd byter vi riktning. Bergen och höjder känns inte meningsfullt med denna dimma.

Jag saknar mitt morgonkaffe. Kaffet har är ett fullt glas med varm mjölk, med en liten nypa kaffepulver. Det är gott, men smakar inte så mycket kaffe (enligt mina kaffemått).

Frukost. Dosa, med stark sås, och kaffe. 36 rupier. Lite lite, så vi får äta lunch tidigt idag. Efter kartglutt bestämmer vi oss ända för bergen och Ooty (= Udhagamandalam).

Det får bli en tröja på på morgonkvisten. Det är första gången sedan vi kom som den packas upp. Ooty ligger 2240 möh - i delstaten Tamil Nadu.

Avfärd ca 0915 efter morgonens mindre passkopiestrul. Det var ett bra boende. Rent och lugnt. Vi lämnar staden med frid i sinnet och solen har värmt bort morgondimman.

Kalpetta - Sultan Bathery 22 km

Kakavayal.
Muslimska trakter. Även de små tjejerna har här täckt hår, i färgglada och vackra tyger. De övriga indiska småtjejerna är ofta klädda i mycket fina klänningar. De ser alltid ut som om de är på väg till skolavslutningsbal.

Meenangadi.
Sultan Bathery (Kerala) - 95 km till Ooty via Gudalur.
De engelska varningstexterna känns ibland lite tokiga. "Dead slow" skall antagligen vara "Drive slow" med anledning av en korsning strax senare.

Rökning verkar vara ganska sällsynt här. Vi ser ibland män som röker, men inte särskilt ofta. Vi har inte sett någon rökande kvinna alls. Det känns onekligen glädjande.

Kaffebönor syns på hustaken och på marken framför husen. Kanske blir också denna dag en dag där plantage med kaffe kantar vägen mil efter mil. Det ger ett öppnare landskap än de vildvuxna skogarna som klättrar efter branterna.
Vi får betala 7 rupier vid inresa till Tamil Nadu. Med kvitto! Finfint finlir.

Pattavayal (25 km till Gudalur).
Vi har inte tvingats betala några mutor alls under denna resa. "Pepparpeppar" - låt så förbli.

Åter i Tamil Nadu ser vi den svart röda partiflaggan igen. Sluttningarna är täckta av de vackra tebuskarna. Strax bredvid ser vi kaffebuskarna igen.

Bitherkad.
Kaffebuskarna är högre och spretigare än tebuskarna, som är låga och jämna.

Mukkatty.
Det är så vackert att se de odlade sluttningarna. Det är öppet och ljust. Tebuskarna gör landskapet oerhört vackert.
Vi passerar flera lastbilar med levande hönslast. De lämpas av allteftersom i butiker i städer och på landsbygden.
Teodlingarna är som en jämn matta efter marken. En halvmeter höga. Det finns smala gångar emellan som plockarna använder när de plockar de dyrbara bladen av buskarna. Teodlingar är något av det vackraste som finns i Indien. För att se dem måste man upp i bergen. Och det är verkligen väl värt "besväret". Bergen har förunderligt vackra platser.
Nellakkottai.
En städad by som klättrar på sluttningarna. Teodlingarna syns i alla väderstreck runt omkring. Mil efter mil och alltid på en sluttning. Solen lyser med vänliga strålar och skapar guld för bygden.
De små aporna hänger i träden och kikar nyfiket fram när vi passerar. Ungarna ropar och vinkar så snart de får syn på oss.
Devarshola.
Här är åter "Tamil Nadu"-fattigt. Fattigdomen syns tydligare, bostäder och butiker är mindre och avsevärt sämre. Även om här också finns en stark rikedom runt nästa hörn.
Teplockarna klipper här bladen av buskarna med en sax som har en fyrkantig burk (ca 1.5 dm) på det ena saxbladet där bladen samlas in. Tidigare har plockning skett per hand.
Padanthorai.
Vi blir omkörda av en moped med en stor packe bananblad och minns att i Tamil Nadu äts det inte på tallrik eller plåt. Här var ett bananblad underlaget för måltiden.
Gudalur - Ooty 50 km.
1200 lunch i Gudalur. Biriyani med grönsaker, porotha och vatten. 149 rupier. Strax före kl 1300 drar vi vidare uppför berget. Servitören berättade att det var kallt i Ooty, att de där var klädda i ull och att berget ofta låg i moln.
Vägen uppför berget är makalöst vacker. Den slingrar sig, högt och tvärt men ända mjukt. Stigningen är brant, men går genom teodlingslandskap så min svindel håller sig i schack.
Bussarna tutar frenetiskt i kurvorna. De behöver hela vägens bredd för att ta sig runt i kurvorna och vill darför inte gärna ha möten.
Vi åker förbi en skog av långa, skalade träd. De stravar högt, högt upp mot himlen i de branta markerna. Eucalyptus! Stammarna är skalade och kala. Solens strålar tränger ner mellan trädkronorna långt, långt upp. Av skylten framgår att ytan är upp till 80 hektar och att planteringen är från 1967 (Eucalyptus Grandis).
Det är som om barken är avskalad eller att det har spruckit och torkat. Träden har gröna blad i kronan/grenarna.
Ytterligare en bit senare gör sig svindeln gällande. Det är högt och brant - och en milsvidd utsikt. Det är helt makalöst, men det svindelsticker i ben och mage. Jag känner hur jag kompensationslutar mig fel på motorcykeln. Som tur är så är jag lätt, sa Leif märker inte detta.
Naduvattam.
Efter ca 2 mils körning uppåt, uppåt på fantastiska bergsvägar kommer vi till en öppning i landskapet där vi ser en liten by, en sjö och något som terassodlas. Grönsaker och rotfrukter kan behövas som omväxling till teerna. En vattenkanal, med cementerade sidor, skär genom den öppna ytan.
Bostäderna är mycket enkla i trakten. När vi passerar en "resort" med lyxvillor liknande "hemmahus" ter det sig nästan absurt. Skillnader människor emellan är verkligt stora.
Pykara.
Vi passerar en JÄTTESTOR damm och mängder av parkerade bilar. En jeep låg helt demolerad och upp&nervänd mitt i byn. Hit upp tar det en god stund att få sjukvårdshjälp om olyckan är framme.
Temperaturen har nu sjunkit kraftigt. Kylan kryper in innanför kläderna. Vi har minst 15 km kvar. Stigningen uppåt förtsätter. Under delar av sträckorna växer nu buskar som en tät mur vid sidan av vägen. Det är som att åka i en tät, slingrande allé (om nu en sådan kan slingra).
Plötsligt ser vi ca 30 får på en sluttning. Det är de första fåren vi har sett i detta land. Detta känns som en bra miljö för fåruppfödning. Det är lite svalt med god växtlighet. Strax nedanför finns en byggnad med text som indikerade att det var ett försöksprojekt med fåruppfödning.
Suck. Pust. Stön. Så de kör om på den kurviga vägen. Det är ett evigt tutande, som att det helt ersätter sikten. Om du inte hör något, så är det fritt fram att köra om. Om du hör, så håll dig åt sidan. Oavsett håll, vägskick eller kurvgrad. Titta alltid noga runt kurvan för säkerhets skull, ifall någon dristar sig till att inte se dig (eftersom du inte syns om du inte hörs).
Som kontrast till fortkörningen på plattlandet kör bussarna har i riktigt snigelfart uppför berget.
Ooty (Tamil Nadu).
Staden är utspridd. Den klättrar på mängder av kullar. Hus och terassodlingar löser av varandra. Det är oerhört vackert.
Det gar ett miniatyrtåg hit (smalspår), men den kom från ett annan håll än det vi kom ifrån - så vi har ännu inte fått se´t.
Hotel Comfort Inn, Ooty - 650 rupier - malgang ca kl 1530.
Idag var en riktig kanondag. Resan hit var riktigt fin. Detta är det första hotellet som inte har fläkt i taket. Istallet är det tjocka filtar på sängarna.
Vi hittar en STOR underbar marknad - med grönsaker på längden och tvären. Verkligen i mängd. Här kan man klara sig väl som vegetarian. En underbar marknad som man gärna skulle vilja ha tillgång till varje dag. Här fanns tonvis med grönsaker av alla möjliga olika sorter. En fullkomligt underbar marknad. Strax bortom fortsätter marknaden med kläder, verktyg, husgeråd och andra nyttoprylar (och lite skrotprylar).
Eucalyptustraden längre upp efter berget kom mer sporadiskt. Stora, inte lika långa, med de var som om de vridit sig och forsökte komma ur sin bark. Den torkade och föll av eller hängde torrt vid sidan av.
Bäst idag: Färden uppför från Gudalur till Ooty. 5 mil på stigande, branta och fantastiska vägar. Vyerna, eucalyptusträden och Ootys underbara grönsaksmarknad.

Här kan man bo. Här kan man leva. Här kan man njuta.

A..

24 dec. Tuticorin - Kanniyakamari

24 december. Start från Tuticorin. Frukost klar ca 0800. Bori med grönskaker och kaffe (50 rupier).

Restaurangen städades - kanske var det årets första städning. Det var i varje fall glädjande att se att väggar, liste och fönster fick sig en omgång (om än kanske med en smutsig trasa).

Idag är himlen grå. På morgonkvisten har böneutrop, klockor, busshorn och flöjter hörts utifrån staden. Och trummor i korridoren.

Ljuden i detta land är ett förunderligt kapitel. Det är en obeskrivbar mängd och en makalös decibelstyrka. Man är alldeles vimmelkantig efter några timmar i stadens kvällsbrus. Och tinnitus tjuter skarpt i öronen, när skrålet slutar utanför.

Tankning 60.52 rup/liter.
510 rupier = 8,43 liter

Ett gråmulet väder. Tankat. Riktning mot den sydligaste udden i Tamil Nadu och i Indien. Klockan ar 0850. I denna stad fanns många stora kristna kyrkor.

Vi har klarat oss bra hittills. "Pepparpeppar" . Endast ett nätsnöre missat, men det gick lätt att ersätta (10 meter for 5 rupier).

Vi lämnar den stora staden, passerar järnvägen som har röd flagg för tågen och lotsar oss ut genom den stora rondellen. I den värsta trafikruschen sitter kvinnor vid vägkanten och sorterar ärtor eller nötter av något slag. Eller kanske var det majs de sorterade.

Strax utanför staden ser vi havet och stranden. Vi kör ner och möts av en fiskeauktion. Dagens fångst rensas, sorteras och säljs. Ett vackert skådespel.

Mängder av människor är på plats. De har fatt en normalfångst, men priset är idag något högre än vanligt eftersom det är gott om kunder på plats.

Ett STORT och rökspyende fabriksomrade ligger strax utanför staden.

Solen finner glipor i allt det grå och värmer oss igen. Vi när åter ett hopp om en regnfri dag.

Saltutvinningsindustrin syns tydligt i markerna efter Tuticorin. Hela landskapet, på ömse sidor om vägen, är täckt av saltutvinningsbäddar.

Det är skönt för ögat när det någon mil senare åter kommer skarp grönska och aktiva risfält.

Palayalkayal
Vi åker förbi en olycksplats med en kraftigt demolerad bil. Vi har varit förskonade från att se olyckor (nästan helt) och är tacksamma (men förundrade) över att vi inte sett fler olyckor i den kaotiska trafikmiljön.

Här ser vi stora bananplantage. Prunkande grönt. Bananer har varit var livlina emellanåt. De små är absolut godast. De stora bananbladen används som ”tallrikar” pa restaurangerna. Första gången vi såg detta gick jag i matstrejk. Sedan har det varit så – alltid – och då var det bara att förlika sig med fakta.

Inga tallrikar och inga bestick. Istället bananblad och höger hand. Aldrig vänster – den anses oren, då den används vi toalettbestyr (bara med vatten, inget papper).

Inne bland alla bananträd ser vi grävda diken. Parallella, med ca 5 meters mellanrum. De skapar egna bevattningsmöjligheter om vädrets makter inte spelar dem rätt i händerna.

Arumuganeri
Det känns riktigt härligt att färdas på detta satt, på julaftonen 2010. Jag önskar att barnen hade varit med! Kanske hade de rynkat pa näsan något åt några av våra boenden och måltider (precis som jag), men njutit av resten. Förfasats över orättvisorna, sett sin livslott och njutit över resans utvecklingsmöjligheter.

Kulasekharapparinam
Kvinnor gräver diken efter vägen. I den rödbruna sandjorden gräver de sig fram med hackor. De gör fina diken. Och vinkar glatt.

Elluvillai
Det är mycket blomster på bussarna. Det hänger blomstren högt, kanske för att inte getter och kor skall äta upp dem vid stoppen. Även om de oftast inte hinner ändå, eftersom stoppen går i flygande fläng.

Ibland får man riktig skramselhicka. T ex när vägen är smal och bussarna genar i kurvan. Och det därtill står en splittrad gethjord mitt i kurvan.

Vi besöker en plats med ett stort tempel. Här finns mängder av människor. De badar på stranden, häller vatten över sig från brunnen och torkar sina kläder i sanden. Sari-tyget, som kvinnorna klär sig i, är säkert 5 meter långt. Och oftast i starka och vackra färger.

Vi närmar oss syd. Solen gassar. Det ar sandigt, sandjordigt. Och torrare än tidigare. Landskapet är lite mer kuperat, om än fortfarande platt. Det är avsevärt torrare än gårdagens landskapsbild, som var ständigt översvämmad.

Navvaladi ( 38 km till sydudden)
Stora vindkraftverk. Flera, flera 1000 stora snurror. Härligt! Alla snurrar i den ljuvliga vinden. Vi ser snurror i flera mil. Tätt, tätt. Nyttjande naturens kraft. Utan att förstöra. Eller förbruka.

Kokos. Bananer. Vindkraftverk. Detta ser vi i mängd under vår resa de sista milen mot den sydliga udden.

Kannakulam.
Vi ser skuggor av bergen i väster. De tornar upp sig som svarta siluetter i fjärran. Höga och skarpa. Bergskedjan går i nord-sydlig riktning, på gränsen mellan Kerala och Tamil Nadu.

Vi kommer ut på en nybyggd motorväg. Helt fantastiskt åker vi en lång bit utan mötande trafik. En rent märklig upplevelse.

Kanniyakamari (kl 1330 - hotell 1400 rup)
Indiens sydligaste udde. Havet är lugnt. Vi ser havet. Hotellet är helt ok.

Detta är en turismiserad plats. Hela byn är nästan bara hotell.

En lång, vacker och hög pir ut i havet och ett viktigt tempel med mängder av besökare. Turiststånd i massor.

Vi mötte en ung polsk familj med tonåringar som reste runt i Indien under 25 dgr. Med buss och flyg. Till viktiga platser från norr till söder. En av ungdomarna berättade glatt om deras resa. Man blir glad av familjer som reser så.

Julaftonsmiddag i en härlig miljo. Vilken lycka. Plasttallrik och bestick på julaftonsmiddagen!

Midnattsmässa i Kanniyakamari. En kyrka helt klädd i ljus (utvändigt). Mängder av finklädda människor. Alla dessa fantastiska färger i kvinnornas saris är härligt att se. En imponerande mässa. Mest kvinnliga besökare - som i många. Men ocks en hel del män. Som vanligt sittande var för sig. Mässan hölls utomhus, utanför kyrkan. Kyrkan hade nog inte räckt till för alla människor som var på plats. Sittande i sanden utanför.

Nattning efter kl 0100, till ljudet av högtalarord, trumvivlar och smällare.

En god julafton. Pa Indiens sydligaste udde...

Anette Grinde ... . . .

23 dec. Ramantathapuram - riktning syd.

Bankuttag. God frukost. Utcheckning. Och i väg.

Igår mötte vi en mycket intensiv man som nästan tog över vår dag och planering. Vi förundrades och "chockades". Han dök upp på frukosten i morse igen. Det finns verkligt intensiva männsiskor, vill jag lova.

I väg ca kl 0830. Morgonen är skön. Man kan le snett när man ser fadern på moped, med den lilla sonen framför sig, plöja genom vattenmassorna på den kraftigt översvämmade byvägen.

När det växer träd i sjön kan vi nog anta att den spillt över sina breddar ordentligt.

Vi ser inga löpare eller annan idrott. Vi har själva inte presterat en löpmeter på mycket länge. Träning inför kommande (Stlm & NY) maror får ske vid hemkomst. Då får vi helt enkelt lägga manken till.

Kilakkari.
Staden var fin, på indiskt vis.

Två bussar mötspå en alltför trång gata. En måste nog backa, men ingen verkar vilja. Riskshor och motorcyklar tråcklade sig smidigt emellan medan busschaufförerna funderade - sittande kvar i var sin buss.

Vi drar vidare mot Ervadi. Plötsligt ser vi en by där de har staket om sina hus. Det har vi inte noterat tidigare. Märkligt annorlunda.

I Ervadi fanns ett temple där de tog betalt för allt. Pakrera motorcykeln, parkera skorna och "tvångsbönen". Därefter flockades tiggarna med bön om bidrag. Huga - vi lämnade platsen med skyndsamhet. Näringsverksamheten och tiggeriet i templet känns inte helt rätt. Det kryper i mig av olust.

Ca 80 km till Tuticorin. Vi styr vidare genom det platta ris- och palmlandskapet och njuter av värmen och den ljumma fläkten.

Vi noterar att män och kvinnor alltid verkar utföra sina sysslor var för sig. Tvätt och vattenhämtning är uppenbart kvinnosysslor. Restaurangservering är helt klart en manlig syssla. Lastbilar och bussar körs bara av män.

Stadens viktiga man står som guldstaty i många byar - och pekar ut en riktning för folket. Ibland ser byggnaderna nästan tempelliknande ut.

Sayalkudi.
Här ser vi kolmilor. Strax senare en stor hög kol.

Vi ser ett tältläger och strax senare ett 50-tal människor som gräver diken i vägkanten.

I byn finns en moské, ett tempel och en kyrka. Religionerna är sålunda många.

Vi åker förbi tre oxkärror och stannar för att fota. De ler, lite vänligt överseende, när de passerar.

Det mest tragiska med Indien är sophanteringen och fattigdomen. Det gör ont att se. För övrigt är Indien verkligen inget tragiskt land. Det är underbart fantastiskt.

Vi stannar till vid ett kolmilebygge nära vägen och ser hur arbetet går till väga. Det är många steg och mycket buret material. De ler glatt och fnissar när de blir förevigade.

Ingen i Tamil Nadu har hjälm. Hela familjen åker på moppen/mc.n och de minismå. Det ser inte överdrivet säkert ut.

Melmandhai.
Vaippar.
Vi svänger av huvudvägen för en stunds kustväg mot Tuticorin. Vi stöter på ett stort område med saltutvinning efter den lilla vägen. Vi ser tydligt det vita saltet i en av dammarna och det ligger lagrat i stora högar täckta av palmblad. Män och kvinnor paketerar saltet i stora påsar och säckar, som sedan transporteras vidare.

Pandiyapuram.
Mil efter mil ser vid saltutvinningsindustrin med sina vallade bassänger. Detta är onekligen ett saltdistrikt.

Pattina Maruthur.
Tharuvaikulam.
Vi passerar en "stugby" igen. Mer bebodd denna gång. Och säkert kopplad till saltindustrin.

Thoothukudi = Tuticorin.
Målgång ca kl 1400. Soma Lodge, Tudicorin 315 rupier.

Är det julafton i morgon? Det känns väldigt avlägset.

Vi letade, letade och letade - säkert i fyra timmar. Vi fann ingen middagsplats. Efter många timmars letande gav vi upp. Vi köpte frukt och kex för att äta på rummet. Då fann vi en vegetarisk restaurang precis utanför vårt hotell. Vi åt lite kort och åt fruktefterrätt "hemma".

Jag saknar J & S stort.

Anette Grinde ... . . .

22 dec. Ramanathapuram till Rameswaram - och åter...

Frukost i restaurangen vid hotellet. Mc.n står inparkerad. Vi får försöka tråckla oss ut om en stund. Det har varit en förskräcklig natt. Det måste ha funnits en stor kvarn eller liknande i huset, eller i direkt anknytning till huset. Det har varit ett gräsligt oväsen hela natten.

Avfärd ca 0845. Mot Rameswaram, den yttre östra udde vid Tamul Nadus kust.

Det är mycket blött och översvammat mellan husen i den stora staden (Ramanath...). Morgonrusningen och bullret är starkt igång när vi lämnar staden. Strax utanför står kvinnorna vid vattenbassängen och bankar och slår tvätten. Som alltid. Och den torkas på buskar, över stängsel eller liggandes på stenhögar eller på asfalten.

Som alltid ser vi också kvinnorna hämta vatten från gemensamma brunnar.

Sathankulam.
Himlen är blå, med lite dis. Kanske blir det riktigt varmt idag. Ja, det finns verkligen tempel overallt. Och moskeeer. Stora och små. Som viktiga platser för människors tro och bon. Eller som förutsättningar för liv. Och hopp. Om liv & hjälp & stöd.

Perunkulam.
Uchippulli.
Med glädje ser vi vinkraftverk snurra med frenesi ute på udden. Tyvärr visade det sig bara vara 3-4 stycken. Hela udden ut är otroligt mycket översvämmade marker och ända upp till bostäderna. Det måste ha regnat riktigt mycket. Vi känner oss glada att det inte regnar nu.....

Vi ser en svart & röd flagga vid upprepade tillfållen. Det måste nog vara Tamil Nadus egen delstatsflagga.

Det går en järnvag hela vagen ut på udden.

Vi känner en stark fisklukt och vi ser människor torka fisk vid vägkanten.

Fiskeflottan har kommit in och männen lagar och sorterar näten. I sanden ser vi fisken ligga och torka. Kvinnor och män sopar och vänder fisken så att den torkar som den ska.

På väg ut på udden får vi åka på en lång och hög bro mellan öarna. Under bilbron, nere vid ytan, går en järnvägsbro. Vi tror att den är öppningsbar för att fiskebåtarna skall kunna ta sig ut även den vägen. En imponerande bro med vädrets makter tydligt syn- och kännbara. Vägar och vind gor männikskan liten.

Akkalmadam.
Rameswaram.
Oj. Detta var en turistplats! Här finns mängder av turiststånd med kläder och prylar. Det ar en stor skillnad mot de vanliga butikerna.

Ett stort och viktigt tempel drär mängder med människor. En procession med gudafigurer och elefant går runt templet som sträcker sig över ett stort kvarter. Vi lämnar staden for att ta oss till den yttersta udden.

På väg ut är det en hög mur på ömse sidor om vägen - förmodligen för att förhindra att sanden driver in över vägen. Här är underbart fin sand.

I sanden, i palmbladshus, bor fattiga människor. De lever uppenbart av fisket.

Vägen ligger väldigt lågt i förhållande till havets yta och det finns en uppenbar risk för översvämning om vädrets makter brakar loss.

Kothandaramar Temple.
Man kan inte annat säga än att religionen spelar roll. Här lotsas människor alltid till templen. De är de stora målen för turisterna.

Vi lämnar uppden och styr väst för vidare färd mot syd i morgon. Vi tar, på nytt, in på Hotell Rupee Sky Palace och hoppas att detta nya rum (715 rupier) ger en bättre nattsömn är gårdagsnattens rum (880 rupier).

Målgå¨ng en stund före kl 1500. Udden var en särskild upplevelse. Precis som detta land är mest hela tiden. I love it.

Resten av dagen tillbringades i lugn takt. Några vilotimmar på hotellrummet, delandes ett par goda öl. Därefter en god middag med kryddigt ris (Briyani). En stund vid dator där jag också lyckades få över bilderna till ett separat usb-minne. Det är ett evighetsgöra i Indien, där datorhastigheten är låg, lägre och lägst.

Temperaturen i detta land är underbart underbar.

Anette Grinde ... . . .

21 dec. Arantangi - Ramanathapuram

Motorcykeln är som vanligt morgontrög att starta, men går sedan väl under dagen.

Vår förstående frukostservitör säger att vi skall ha "bori" med veg. "Bori" var ett tunnt uppblåst bröd. Oljestekt. Gott. Två sockerkaffe på det. Och notan blev 59 rupier.

Iväg efter frukost ca kl 1000. Temperaturen är blid och skön. Himlen är blågrå. Vi åker vidare på den platta landsbygden. Vi frågar efter vägen och får en karta uppritad och en lång beskrivning (på Tamil). Sedan stoppar hon en moped och ber dem köra före och visa oss vägen. De gör det snällt. Vi lotsas rätt - vi hade aldrig funnit vägen själva. De tackar nej till erbjudande om betalning för lotsningen.

Vi passerar vägbyggen, sträckor med riktigt fin vag, vattenreservoarbyggen och tempel som nästan står i vatten.

Den ljumma vinden stryker vänligt mot min kind och lyckan känns tydligt i min kropp.

Vi ser tacksamt att landskapet är gudabenådat grönt och frodigt. Floden är nästan torr, men landskapet runt omkring är "blötlagt" genom vallade områden. De har lett om vattnet för att odla som de önskar.

Avadaiyarkovil

Här finns ett stort tempel, säkert 100 meter in till det alla heligaste. Utanför pågick ett festivalevenemang - Shivafestial. En kärra med Shiva drogs av oxar. Bredvid stod en STOR utsmyckad kärra som använts under gårdagen. Den drogs av oräkneliga män och kvinnor i rep. Det ar otroligt roligt att se procedurerna, utsmyckningarna och människorna kring detta.

Vi informeras om att varje by har ett eget tempel. Alla är dock inte så stora som detta.

Bussen väntade snällt och tyst på att processionen sakta tog sig framåt. Det är första gången vi sett bussen ge vika för något alls. De dundrar alltid fram som om de äger vägen helt själva.

Framför bostäderna, utanfor trappan, har nästan alla målat figurer på marken. De väntar sannolikt på processionen som sakta går runt byn. T o m tankbilen är dekorerad med blomster.

Piranthani (18 km till till Kottaipatnam)

Vi svänger ut mot kusten, på en mindre väg. Gropig. Smal. Buss på buss kommer och vi tvingas ut i den röda jorden i kanten. Bussarna dundrar fram. De kommer raskt framat.

Min fantastiske färdkamrat styr oss säkert mellan gropar, kor och getter.

Vi besöker en skola där barnen är 5-7 år. Det finns primary school, upper primary, high school och second high school. Alla barn i Tamil Nadu går i skola (sägs det). De lär sig, åtminstone har, tamil och engelska.

Vi besöker ett litet tempel efter vägen och möts av äldre skolpojkar som ber oss besöka byns större tempel och deras skola. Och så gör vi. Och så underbart roligt det blev.

Vi besöker skolan. Den har många barn. Det var riktigt glada över vårt besök. Vi talade med tamilläraren, engelskaläraren, kemiläraren och rektorn. Rektorn undrade vänligt om jag var Leifs dotter.

Barnen flockades runt omkring oss och fick bastning av lärarna, som hotade med linjal. Den manlige läraren åstadkom mer ordning än vad den kvinnliga åstadkom, men kaoset återkom ändå några sekunder senare.

Det var otroligt roligt att besöka dessa skolor - för såväl oss, som för skolans lärare och elever.

Kottaippattinam.

Lunch. Ris & grönsaker & ett glad varm mjölk (med socker i, såklart). Ett gott salt bröd, som nästan smakar som chips. Mjölken var sannolikt getmjölk. En god lunch! - 115 rupier. Lyx - vi fick skedar att äta med. Servitören var glad och tjänstvillig att förse oss med det bästa köket hade. Det var gott med ris som omväxling till brödet.

Iväg igen efter lunch, ca 1350. Riktning syd.

Indierna här nere i sydost är väldigt mörka. Vi är åter nere vid kusten. Det krusar bara lätt på havets yta, även om det blåser mer idag.

Mimisal.

Här, efter kusten, ser vi åter marken invallad för saltutvinning. Vi ser också tempel, moskéer och kyrkor. Vi ser små gravplatser med kors på, med 10-15 gravar, allteftersom efter vägen. De finns som små öar i markerna eller bara strax nära vägen.

Arasankarai.

Byarna ligger verkligt tätt. Man hinner knappt ur den ena innan ett nytt bynamn dyker upp.

SP Pattinam (kraftig förkortning av bynamnet).

60,99 rupier/liter. 509,87 rupier = 8,36 liter.

58 km till Ramanathapurma - för jysst boende. Vi styr dit.

Vattanam.

Himlen har mörknat oroväckande. Vi hoppas slippa bli blöta av regn idag.

Tondi.

En liten storre stad, en vägknut för vägar mot nord, syd och väst.

A Manakkuddi.

Vi passerar återigen en "stugby" med tomma hus. Jag undrar över syftet med husen och får senare försöka finna någon att fråga.

Kadalur.

Uppur.

Här spolas vatten in från havet till uppdämda områden väster om vägen - för saltutvinning. Fina rutor syns, rör för vatten och havet ligger nära. Saltutvinningen pågår efter hela kusten.

Tiruppalakkudi.

Salt och ris. Salt och ris. I det evigt platta och våta landskapet.

Vi ser ofta stora och vackra portaler. De vilar vägen in till byarna och deras tempelplatser.

Devipattinamn.

13 km kvar till distriktets huvudstad.

Ja, man börjar att leva sitt liv där man föds med de förutsättningar byn, staden och landet har. Och familjen. Man tilldelas ett liv som man sedan kan förändra. Eller inte.

Ramanathapuram.

Rupi Sky Palace. Målgång ca kl 1600. Hotell 880 rupier. Vi bor på ett "lyxhotell", i en svit. Nåväl. Rummet är ok och vi slipper sunkhotell inatt. Gott så.

Vi tar en kvällspromenad i den leriga staden och kämpar för att inte kliva i de djupa vattenpölarna eller i de mjuka koblajorna i det becksvarta kvällsmörkret.

Vi avslutar dagen på vårt "lyxhotell" genom att dela på en god ananas. I morgon drar vi österut. Så långt det bara går.

Talat med barnen och mor. På Öland är det en halvmeter snö och 3 grader kallt. I Barcelona går det väl och i Linköping stetas det på uppsatsskrivande.

I morgon bitti, tidigt, kan vi förvänta oss att bli väckta av böneutropare. Högtalaranläggningen står nära vårt fönster. Därtill kan vi vänta oss busstutor och tuppgalning. Det hör till de ljud som börjar vi 04-05-tiden på morgonen i städerna i detta land.

Det är synd att vi inte kan ta med oss stadens ljud till en bild. Ljuden, bilderna, mörkret och kaoset är något att uppleva. Det är helt enkelt en väldigt speciell upplevelse.

Indien bör upplevas. Vi är innerligt glada att vi har den möjligheten.

Anette Grinde ... . . .

20 dec. Riktning syd.

Vedaranniyam. Tamil Nadu.
Hotellnotan på 210 rupier blev 315 rupier vid avfärd. Vi skakar av oss irritationen vid stadsgränsen. Avfärd utan frukost 0740.

Dagens distrikt torde bli; Nagappattinam, Thruvanur och Tjanjavur.

Det har regnat i natt. Vägbanan är fuktig. Morgonljuset är vackert och himlen är blå. Molnen syns vid horisonten, men vi hoppas på en fin dag.

Människorna är på fötterna. Butikerna är öppna, barnen på väg till skolan, någon tvättar, osv.

Vi möter "gårdfarihandlare" med en kärra full med köksutrustning och en cykel med bastmattor.

I dessa, sumpmarksblöta, trakter finns mygg. Det känns bra att ha tagit sprutan mot Japansk Encefalit, då det har visat sig att hotell och boenden många gåner har en helt annan standard än vad vi tänkt oss. Restaurangerna också. Men sova och äta måste man ju. Ändå.

Bussnätet verkar vara väldigt väl utbyggt. Det passerar alltid bussar på varje väg och i varje by. De hörs ljudligt varje gång de är på ingång. De äger vägen och skall alltid fram först.

Adirampattinam.
Ungdomar med skolböcker vandrar efter vägen. Det är glädjande att se alla barn och ungdomar som går till skolan.

Leif har idag "hittat" signalhornet och tutar frenetiskt på Indienvis på getter och bilar som behöver uppmärksammas på vår existens. Det ligger en hel del djur och vilar på vägen.

I dessa trakter ser vi många kärror förspända med två oxar.

Rajamadam.
Landskapet är platt. Risodlingarna och oxkärrorna är många.

Mallipattinam.
Havet är alldeles stilla.

Manora.
En fantastisk liten försvarsanläggning vid kusten. Den byggdes 1814 och är i gott skick. Inträde 5 rupier (30 rupier och ett långt formulär krävdes för kameran, så vi avstod från att använda denna).

Nu burrar de mörka molnen ihop sig. Vi kan säkert förvänta oss regn idag.

Vi färdas nu i direkt anslutning till kusten. Riktning syd. Vi ser platser med många exakt likadana hus, som en stugby. En bred flodbädd har bara en smal fåra med vatten i sig. Har de lett bort vattnet till annat, tro?

Ungarna leker och badar i månhga av vattendragen och i de uppdämda dammarna.

Det finns många barn i de skolor vi passerar.

Plötsligt ser vi en solfångare - i anslutning till en damm. Märkligt. Det är den första (& den sista) solfångaren vi ser på denna resa.

Kattumavadi (distrikt Pudokkottai).
Vi svänger västerut mot Arantangi. De torkar här fisk på vägbanan. I Arantangi sägs det finnas boende för resande turister (- där finns en jvst).

Klockan är kring 12 och det är riktigt varmt. Vi färdas mil efter mil efter mil. Landskapet är helt och totalt platt.

Arantangi. Distrikt Pudokkottai.
Målgång ca kl 1330. Hotell 500 rupier - jysst skick. Ibland är det svårt att få rätt svar. Den förste säger att det finns boende i stan. Nästa säger att det är nedlagt och nästa berättar att det ligger strax bortom nästa korsning. Tur - att vi frågade igen. Vi var mycket trötta efter föregående natt, som nästan blev helt utan sömn.

Vi ser på kartan att hela den östra delen av Tamil Nadu består av lågland. Där finns många områden där man "dammat" in vattnet, t ex för risodlingar och saltutvinning.

De fattigaste människorna bor praktiskt taget i vattnet, i dikena precis nära vägen. En liten, liten vattenhöjning må leda till blöta inne i hemmen.

Middag. Chapati och grönsaker. Idag läsk för att kunna få dricka ut flaskan istället för ur allmänt glas. Ordentlig middag! - 114 rupier.

Nattning tidigt.
Friska. Hela. Lyckliga. Glada.

Anette Grinde ... . . .

19 dec. Riktning ost.

Söndag. Sen start (ca kl 1100). En fantastiskt god morgon. Frukost med glada miner. En fantastiskt glad tjej fick mig in i en butik och handlade två indiska klänningar (500 rup). Vid packning och avfärd bjöd butiken på te (medan Leif slet med packningen på mc.n) Jag pratade kartpunkter och bensinstation och hela butikens personal involverades i samtalet (8-10 pers). Underbart humörhöjande morgon (även om humöret var gott redan innan).

Njutning och glädje står på programmet för dagen. Det är mulet och grått. Det är ett bra väder att färdas i. Vi är glada om det inte regnar.

Landskapet är öppet och platt. Det ca 15 km kvar till den östra kusten.

Efter vägen torkas kokosnötsskal. Det är tydligt att allt tas till vara.

Det finns gott om bensinstationer efter vägen. Detta är särskilt bra när vi saknar trippmätare och säkra km-sträckor.

Vägbanan används ofta för torkning - ris, halm, kokos, kläder på olika platser allteftersom.

En liten smal get ligger och kliar sig mitt på vägen. En ko spankulerar tvärs strax därefter. Det blir att sicksacka en aning emellanåt.

Vi är väl utrustade med kartor över de områden vi färdas i. De ser dock helt olika ut - och vägnätet stämmer inte särskilt väl med kartbilden. Vi tråcklar oss fram, vi frågar och lotsats alltid rätt.

Vi ser inget lyx eller överflod. Vi ser stret, men vi ser ocksa leenden och möter vänlighet på alla platser.

Edunbavaram.
Risodlingarna sträcker ut sig i det platta vattendränkta området. Grisar, getter och kor vandrar fritt omkring på vägen och i dikeskanten.

Thulasiyapattinam.
Annapettai.
Här har det regnat. På sina ställen är vägen översvämmad. Det blir bevärligt att se de djupa väggroparna, som man inte får köra ner i.

Ju närmare kusten vi kommer desto finare blir nu husen. Men det håller bara i sig en kort stund. Snart är husen av palmblad igen.

Thagattur (distrikt Nagappattiam)
Marudhur
Det är härligt att färdas i områden där turismen annars saknas. De glada leendena tillför värme till vår dag. De fina husen är nu få - husen av palmblad är de vanligaste....

Karrumppampulam
Vedaranniyam
Koddikkarai (Point Calimere, Wildlife & Bird Sanctuary)
En plats för flyttfåglarna att vila på en stund. Detta är ett fågel- och djurreservat. Massor av apor skuttar över vägen. Längst ute vid havet och fyren fanns mängder av fiskebåtar i glada färger. Fotoglada pojkar poserade glatt. På väg ut till udden pågick saltutvinning. Kvinnor och män arbetade med paketering vid vägkanten.

Vedaranniyam - målgång ca kl 1600
Att man inte blir sjuk av maten är här ett under. "Pepparpeppar" och en bön till högre makt att så förblir. Jag avstår från att fota vår middagsrestaurang. Barnen kommer aldrig att resa med oss om de ser denna.

I varje by finner vi små restauranger, en liten pappershandel, godishandel, kastrullshop och annat världsviktigt. Vi finner inte det stora överflödet någonstans. Det är ljuvligt att inte känna något köpbehov överhuvudtaget. Ljuvligt gott.

Dagen har varit god. Ett kort regn (dur) vid färd ut mot Koddikkarai. Detta är ett reservat, särskilt besökt av flyttfåglar under perioden oktober - mars. (= den ostliga udden, precis norr om Sri Lanka).

I målgångsstaden (Vedaranniyam) finns ett fantastiskt tempel. Ingången är smyckad av fantastiska figurer.

I morgon drar vi vidare i sydlig riktning.

Anette Grinde ... . . .

63.45 rupier/liter

380Rup - 5.99 liter i Pattukkottai.

Middag 25 rupier.

Hotell 210 rupier (blev 315 rupier vid avfärd).

18 dec. Manapparai - Tamil Nadu

Det blir lite spannande nar man far peka ut pa kartan var manniskornas stad ligger.

I detta landskap sag/ser vi en del industrier (spinnerier).

Avfard ca 0730 utan frukost. Molningt. Lagt tak. Risk for regn.
Arbetet ar i full gang pa akrar och efter vagarna. Landskapet ar platt. Vi ser nu inte bergen. Sma jordbrukslotter blandas med ruff.

Viralimalai
I den tidiga timmen star barnen och vantar. Vi hoppas att det ar skolbussen de vantar pa. Lite langre ut pa landsbygden gar de tillsammans efter vagen, eller kommer cyklande. Vandrande med en matpase och en skolryggsack.

Pa vag mot Nirpalani ar det bara sma, sma byar och en oppen landsbygd. Manniskorna tittar oerhort nyfiket. Har kan inte passera sa manga utomjordingar. En stor damm pa ena sdan vagen skapar forutsattningar for odlingar pa den andra sidan. Vaxtligheten pa akrarna ser ut att vara god.

Efter Nirpa;amo ser en stor brunn ut att byggas vid vagkanten pa akersidan. Har ute pa landsbygden ar det mindre folk, men de dyker upp lite har och dar sa vi ar aldrig ensamma.

Kalamavor
Vi kommer ut pa en storre, mycket finare vag den sista biten till Kiranur. Lefi hojer farten fran 30till 60 km/tim.

Keranur.
Frukost kl 1030. Serverat pa bananblad. Brod, som tunna harda pannkakor, fast mycket tunnare. Uppslevat vegetarisk sas ur en bytta. Starkt och gott. Man far halla sin bacillskrack i god ordning.
I dessa trakter star det mest bara pa krumelursprak pa skyltarna.

Kundararaikol.
Vi kor vidare pa en fin vag. Plotsligt ligger det 20*2 meter majs utlagt for torkning pa vagen. Och efter ett tag samma sak igen. Och igen. Plotsligt blir det trafiktrangt och en lastbil genar tvars over majsen.

Ett kort dur borjar och vi staller oss under ett ttrad och betraktar kvinnorna som arbetar pa falten.

Gandarvakottai.
Vi ser manga kvinnor som bar tungt pa huvudet. Barnen verkar vara forskonade fran detta.

Mattangal.
Majsen pa vagen ar nu pressenningstackt for regnet. Det ar inte ett sarskilt bra torkvader idag. Har odlas ocksa bananer och ris.

Underbara ladsbygd. Fasansfulla fattigdom. Varldens orattvisa fordelning av varldens tillgangar lyser starkt.

Plotsligt ar hela vagen tackt av garnet/tradarna fran kokosnaten. Ca 25-30 meter och over hela vagbanan. Vi fick kora tvars over detta.
Veppankadu (8 km till Panttukkottaj).
Det har relativt manga kor och getter har. Skotare/vallare kan ses med upp till 10 djur. Fler getter kan kor. De haller val ordning pa sina djur. I rep eller losa.
Pattukkottai.
Malgang kl 1500. Perfekt. Trivsamt hotell. Nojda och glada.
A..

Pattukkottai.

Hotell 420 rup.

17 dec. Ostlig riktning

17 dec. Ostlig riktning... Dagens färd gick från Kumily vid gränsen mellan Kerala och Tamil Nadu till Manapparai (distrikt Tiruchchirappalli) i Tamil Nadu. Det var inte tänkt så - men det blev så.

Kumily. Kerala. Frukost kl 0740. Alla frukostställen är inte öppna. Vi hittar ett till slut. Jag dricker Ginger kaffe (ingefära). Ingefära och socker känns, men kaffet inte alls. För övrigt får vi i oss grönsaker och bröd (Channa Masala & Porotha, Ginger kaffe och te. Brinn starkt! 85 rupier.

På morgonen känns staden ordningsam. På kvällen tilltar kommersen. Ljuden, hejljusen, mörkret, mängden av trafik och människor skapar en känsla av smått kaos. Skillnaden på morgonens brus och kvällens kaos är stort.

Iväg kl 09.09 mot Teni - 60 km - Tamil Nadu.

Vägen fran Kumily på Tamil Nadu-sidan var extremt usel. Gropig, stenig, kurvig, brant och trång. Hastighet 20 km/tim ett tag nedför berget. Plötsligt öppnar sig en helt makalös utsikt ner mot dalen. En flod, odlingar och byar sträcker ut sig i dalen. Det är otroligt vackert.

GO SLOW säger skylten - som om man hade något val. Vägen är riktigt usel och kurvorna riktigt skarpa.

Bussarna - riktigt många - segar sig uppför berget. Det går sakta uppför berget och de tar för sig av vägen. Bussar, småbussar och jeapar agerar allmänna transportmedel. Bussarna är sannolikt det billigaste transportmedlet i Inden. Tåget är ocksa billigt.

Efter ca 7 km är vi nere i dalen. Slätten breder ut sig. Vi kan inte utröna vad byn heter - det är bara Indiska krumelurer på skyltarna. Vi färdas i nordostlig riktning.

Här ser vi kvinnor på åkerlapparna och vi ser bananodlingar under palmerna. Vi ser druvodlingar med spännande arrangemang där druvrankorna klattrar på liggande ställningar, ca 1 meter över marken.

Palmblad, tegel och plåt är vanliga byggnadsmaterial. Ett ordentligt hänglås ses ändå på dörren, fast byggnaden ser en aning skral ut.

Gudalur.
En lite större by. Här ser vi barn fast klockan är efter 10. Vi kan ana att skolgången inte är densamma i Tamil Nadu som i Kerala.

Efter vägen ses små eldhögar. Dagens sopor eldas allteftersom. Det är relativt rent och städat.

Regnmolnen hänger hotande tunga över våra huvuden.

Cumbum.
En lite större by/stad.
Kvinnorna är som alltid vackert klädda. Färgglatt. I ett för övrigt smutsgrått kvarter.

Pudipatti.
I ett vattendrag strax utanför staden tvättas bilar, lastbilar och kläder. Sida vid sida i det bruna vattnet. Strax bortom ser vi lotter med risodlingar i små rutor.

Näringsverksamheten är mycket aktiv. Små, små butiker finns överallt.

Här ser vi också flera traktorer och det ar vanligare med cyklar (på låglandet).

Vi svänger höger i Uttamapalaiyam och korsar en flod, som vanligt brun, med badande människor.

Rislotterna sträcker ut sig över landskapet och vi ser kvinnor och män arbeta med böjda ryggar i rader allteftersom.

Traktorer används på de osådda fälten och är helt leriga av arbetet i det vattendränkta risjordarna.

Här är vägen något bättre och Leif kan höja farten till ca 60 km/tim.

Chinnamanur .
De tunga och svarta molnen är borta. Det är varmt, lite molnigt och skönt under färd.

Seelayaurpatti (17 km kvar till Teni)
De omedelbara leendena från människorna, när vi passerar, är underbara. Man blir glad att se deras glädje. Vi är nog lite ovanliga i deras ögon.

Thappukundu.
Man ser hela tiden män och kvinnor ute på fälten.

Teni.
Ljudnivån höjs dramatiskt. Trafiken är som vanligt alldeles obeskrivbar. Det är nu riktigt varmt.

Allt transporteras på alla typer av fordon. Någon begränsning i antal, längd eller tyngd kan inte noteras.

Motorcyklar, oxar med kärror, handdragna kärror, traktorer, bussar, kringvandrande kor och getter och all vanlig trafik samsas i ett märkligt kaos.

Lakshminpurma (kl 1200)
Vi får mängder av nyfikna män runt omkring oss som vill prata och berätta och fråga. De berättar bl a att Inden har 22 språk, där nästan varje delstat har ett eget språk. Delstaterna är nästan som egna länder.

Periyakulam - Kumbakrai Falls (7 km)
Vid fallen fanns två busslaster nunnor och "traning sisters'. Badande, ätande lunch och frågvisa om vilka vi var, var vi kom ifrån, var vi skulle och antal barn och deras utbildning. Glada, leende, stort frågande och stort oroade över att vi inte åt lunch där. I sin oro för oss fick vi två bananer och fyra karameller.

(Dingigul + 56 km från stora vägen efter fallen)

Kamachipurin.
Vi färdas mot nordost. På vår vänstra sida tornar de höga, gröna bergen. Höga och mäktiga. Vackra.

DevadanaPatti.
Tvättar gör man i alla vattendrag. Så snart där finns lite vatten ser vi också kvinnor som tvättar.

Vi möter ständigt män och kvinnor med långa trädbitar eller grenar i stor mängd på huvudet. Eller tvärs över mopeden, på helt fel ledd.

Kattakamin Patti.

Landsbygdens grönska är fantastisk. Det finns verkligen människor överallt. Fattiga, rika, glada och mörka. Trötta eller glatt spralliga.

BattLagundo

Vi letar boende utan särskild framgång. Klockan är 1500 och vi åker vidare. Ett felaktigt beslut visar det sig senare.

LakshmiPuram.

En långtradare har skurit ner i diket. Den blockerar halva vagen och det blir lite trångt. Vi kommer dock lätt förbi. Strax ligger en lastbil med halva kokosskal framför oss. En viss risk finns att vi får dem i huvudet eftersom de kommer ramlande lite allteftersom. Vi har hjälm, så det får väl gå bra ändå.

Vid buss/bilpauser sätter de sig på marken nära bilen/bussen och äter sin matsäck.

Vi landar alldeles för sent. Vi hamnar i mörker och i regn. Vi hamnar på en skarpt trafikerad väg - en nybyggd väg - där båda körbanorna körs i båda riktningarna. Trafiken bländar inte av - alla kör med helljus. Det som absolut inte får hända har hänt. Vi fattade ett felaktigt beslut och fortsatte från en stad som hade hotell. Vi hamnade sen i en kaosstad (Dindigul) och fortsatte igen. Till slut landade vi i Manapparai (distrikt Tiruchchirappalli) och hittade ett riktigt bottenhotell (250 rupier). Jag ber och hoppas att vi inte utsätter oss för detta en gång till ... ever.

Anette Grinde ... . . .

17/12 2010

60.72 rupier/liter

(425.65 = 7.01 liter - ca 2 mil innan Dingigul)