Dålig nattsömn, igen. Frukost Parota Kuruma (ett sprött bröd med grönsaksröror), kaffe & vatten
(130 rupier).
Vi lämnar boendet på Paradise Guest House och jag tänker mig inte återvända dit. Vi beställer en
taxi till flygplatsen. Priset blir avsevärt dyrare än när vi åkte in. Jag gillar inte känslan att bli lurad.
Jag får den igen och igen i Chennai. Den beställda taxin är sen, alltför sen. Stressen kryper i mig
och jag förbannar mig för att vi inte besällt den en halvtimme tidigare. Chauffören vill ha betalt i
förväg, vilket han inte får. Han verkar ha snålt om pengar och snålt om bensin. Han tankar för 100
rupier (= knappt två liter diesel) med motorn igång. Han kanske har förstått att vi har bråttom. Jag
undrar hur långt vi kommer på två liter diesel, när det är flera mil till flygplatsen. Jag kände mig
allvarligt oroad. Vi kommer fram till att vi nästa gång inte skall beställa taxi från hotellet. Det är
onödigt dyrt att betala provision till hotellet, förutom taxiresan. Det var tydligt att hotellpersonalen
vill ha en del av priset. Han följde med på resan, när vi vägrade att betala innan avfärd.
Väl på flygplatsen tar vi oss igenom första säkerhetskontrollen och incheckningen med halv
hjärtklappning. Den andra säkerhetskontrollen blev mer komplicerad, men vi kom till slut ut på
andra sidan. Vi tar en stor kopp kaffe för att lugna mina nerver.
Planet, med avfärdstid 1200, är försenat. Vi kommer iväg så småningom även om jag blev lotsad
ytterligare gång till säkerhetskontrollen eftersom min noggrannt kontrollerade väska inte bar någon
stämplad etikett. Väl försedd med tre sådana – väl stämplade etiketter – blev jag igenomsläppt. Min
förutfattade mening om indiskt flyg har infriats. Ett plus är dock att det inte sitter mer än en person
på varje säte i flygplanet. Man får vara tacksam för sådant.
Vi delar taxi med en danska och en engelsktalade man som hade hus i Sverige, från flygplatsen till
Port Blair (100 rupier). Taxichaufförerna och rickshaförarna är väldigt påiga och svåra att hålla ifrån
sig. Många på samma bräde ger å andra sidan ett bättre förhandlingsläge för oss. De gör sitt yttersta
på att få loss så mycket som möjligt från oss, men de är oftast prutbara. Vi kliver av mitt i den lilla
staden för att söka boende. Efter en studs felnavigering hittar vi ett lodge. Vi checkar in och noterar
för sent det osäkra läget. Väggdelar och galler saknas. Säkerheten är mycket låg. Nåväl. Vi får be en
bön och hoppas att det går väl, eller sova i skift.
I morgon är planen att ta oss vidare till Havelock Island. Vi får se hur det går.
En stund efter fem är det mörkt. Det sägs ljusna vid fyra på morgonen. Affärstiderna här är cirka
0800 – 2030. I resten av Indien brukar inte butikerna öppna förrän framåt 1000/1030. Solens tider
gör andra tider här. Klocktiden är dock densamma som i resten av Indien, trots att Port Blair och
Andamerna ligger väldigt mycket längre österut.
Vi inser att vi knappt har ätit något idag och finner en restaurang för middag. Vi äter Veg Meal och
Egg Meal, vatten och kaffe (165 rupier). Meal består av ris och 4-5-6 olika såser/grönskaker. Det är
en mycket vanlig indisk rätt. Ibland kallas den Meal och ibland Thali. Den är att betrakta som
dagens rätt – att ätas till lunch och/eller middag. Dag efter dag.
Väl åter till vårt boende hittar vi ett lätt galler som Leif "straipsar" upp. Säkerheten ökar enormt,
från 1 till 5 på en skala till 100. En halv kapsyl whiskey höjer nivån till 7½. Fint, så.
I Chennai kostar kopiorna 1 rupier. I Port Blair, där de visar sig vara ett måste, kostar de plötsligt
10 rupier. Det är exempel på saker som jag kan få spatt på. Det kallas ocker. En kopia av
besökstillståndet för denna ö, måste t ex lämnas när man köper biljetter till båtar eller visas när man
rör sig ute på öarna. Pass, visum och besökstillstånd måste också visas och kopieras när du skall
checka in på boenden. Det är noga här, minsann. Man få heller inte vara på alla öar. På några av
öarna bor ursprungsbefolkningen, av vilka det bara finns ett fåtal kvar. Där får man helt enkelt inte
vara. På vissa av öarna finns det hajar och krokodiler. Där – på stränderna - råder förbud att vara i
skymning och gryning. På vissa delar kan bilar bara åka i konvojer, eftersom det råder tvist mellan
indier och lokalbefolkning. Det ter sig sålunda lite olämpligt att försöka sig på att cykla där. Vi får
försöka hitta andra aktiviteter så länge vi är här.
Boende – Hotel Bijaya, Port Blair – 400 rupier. (Kan inte rekommenderas).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar