0730. Full sol. Sovit riktigt uselt. Ett evigt oljud och oroande tankar har hållit mig vaken. Slammer, pratande människor, ylande hundar, doft av bensinångor och en snörvlig förkylning gör inte sömnen lätt. Halsen är bättre, men snuvan håller i sig ännu.
Jag läser om FN.s resolution 1325 och den viktiga representationen av kvinnor för hållbar och rättvis fred i orosområden. Utan en fullständig involvering av kvinnor och genushänsyn kommer det inte att kunna åstadkommas en hållbar och rättvis fred världen över. 1325 är sålunda viktig, väldigt viktig – för världens möjlighet till hållbar och rättvis fred. 2013, i en upplyst värld, ter det sig ändå ganska märkligt att kvinnor och män ännu inte anses lika värda. Det verkar onekligen vara svårt att ändra människor värderingar. Här, i Indien, behandlas kvinnorna ofta svårt. De har inte samma friheter och möjligheter som männen och de utsätts ofta för våld, även sexuellt våld. Ja, är är inte krig, men här råder inte rättvisa mellan män och kvinnor, inte heller mellan de olika kasten.
I natt låg jag och tänkte på gatubarnen i Chennai. De små, små barnen som gör sina morgonbestyr i ett gathörn, som letar vatten för att tvätta sig efter att ha gjort sina behov direkt på gatan. Jag undrar hur kvinnorna, med barnabestyr, renlighet, menstruation, graviditeter, barnafödande, med mera, kan överleva på gatorna i dessa städer. Det ter sig alldeles obegripligt hur det är möjligt. - Och det ter sig alldeles omöjligt att komma ur den situationen. Jag gråter inombords över världens situation, där män, kvinnor och barn tvingas leva på sådant vis. Här, på Havelock/Andaman Islands, är det antagligen för litet och för få personer för den typen av livssituation. De har hus, mat och vatten, även om de inte lver i ett överflöd.
0946. Stärkta av frukosten vandrar vi vidare mot den östra kusten. 1138. Framme vid strand nr 7. Promenaden var varm, riktigt varm. Det är om möjligt ännu varmare idag. Solparaplyer skyler kvinnorna och asfalten smälter under fötterna. Man får se upp så att man inte trampar på fel sorts asfalt. Vi tror att sträckan – 2 timmar – är ca 1 mil. Det ger 2 mils aktiv promenad per dag. Det känns bra som alternativ träning.
Om man promenerar några hundra meter på på stranden är det nästan folktomt. Vi hittar ett ledigt träd att ligga under. Det fläktar lite och är ljuvligt skönt. Havet ligger lugnt och slår sakta mot stranden där det grundar upp. En fin vit sand täcker hela botten. Ett rent och varmt hav inbjuder till ljuva dopp. Här springer små och stora krabbor (ja, utan hus) med snabba steg över stranden.
Ja, denna strand är som en paradisstrand. Det är bara några få personer från Europas olika länder. Här är ingen trängsel. Den enda nackdelen är att priserna är turisthöga istället för Indienlåga. För övrigt råder här lugn och ro.
1508. Så. Dags att vandra hemåt igen efter en chai och en kaffe (60 rupier). Varmt blir varmare av det varma teet/kaffet, och det klibbar ordentligt. Två timmars promenad till och från stranden (på den västra sidan) trots att vi bor ca 100 meter ifrån stranden på den östra sidan kanske i någon öron inte låter helt klokt. Men – det är väl värt besväret eftersom stranden är riktigt fin. Alla övriga åker ricksha, buss (10 rupier), jeep, moppe eller cykel. Vi är de enda som promenerar.
1700. Åter till by nr 3. Middag (Veg fried rice, egg fried rice with veg, vatten & kaffe = 190 rupier) behövs eftger dagens två milapromenader. Det ångar ordentligt från bensinförrådet strax intill. Maten smakar gott, trots detta. Restaurangägarna har ett lugnt tembo. De tittar knappt på oss, för kaffe, nota eller andra frågor eller beställningar. Det hinner bli mörkt innan vi går den sista biten hem.
Vid hemkomst firar vi dagens tvåmilavandring med en kapsyl whiskey. 1800. Strömavbrott. Totalt kolsvart. Ingen dusch. Ingen fläkt. Phu. Det blir svettigt värrre. Ja, strömmen kom tillbaka efter en timme eller så. Jag fick min dusch och somnade gott i god tid.
God Natt, säger vi ifrån Sea View Resort, Havelock, Andaman Islands.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar