måndag 11 februari 2013

10 februari 2013. Söndag. Amalapuram (Andhra Pradesh) – Yanam (Puducherry) - Kakinada (Andhra Pradesh).



Boendet i Amalapuram (Sri Benkateswara Plaza Lodge) var mycket bra. Nybyggt, rent, billigt och vänligt. Därtill central och bra beläget i staden. Det var det bästa boendet hittills på denna resa.

Kl 0612. Det städningseldas i den tidiga timmen. Morgonens bestyr är igång. Nattens koblajor är ännu inte bortstädade, så man får passa sig så man inte kliver i en sådan. Man kan inte titta sig för mycket omkring, för då riskerar man att kliva i en koblaja eller i en grop, eller kanske rakt ner i avloppssystemet. Man får helt enkelt se var man sätter sina fötter.

Frukost. Ja, vårt middagsställe är öppet och serverar oss en fin frukost. Onion Dosa, kaffe och vatten (77 rupier). Det är en god frukost med massor av rå lök i pannkakan (dosa) med brännvarm nylagad sås. Ja, vi gillar det nylagade och varma. Det känns hälsobra så.

Phu. Ja, det är mycket skrivande här. Jag skriver i en anteckningsbok under dagen och skriver rent i min dator på kvällen, för att lägga ut texten på bloggen när vi hittar ett internetcafé. Jag har tyvärr ingen internetuppkoppling till min dator.

Idag tror vi ännu på en riktigt fin dag, i ett platt och (för oss) fint cykellandskap. Vi ser inga västerlänningsturister på denna sida – de verkar bara vara på den västra sidan. Vi har inte mött några ryggsäcksungdomar alls, sedan vi påbörjade vår cykeltur. Häromdagen hejade jag på en ung tjej, som blev rädd och hoppade undan som om jag skulle bita henne. Ibland blir vi väldigt förundrade över människornas reaktioner. Vi förstår att här inte rör sig så många västerlänningar.

Kl 0735. Avfärd efter dagens tidningsköp (Vartha Daily), där vi var med igen. Fint! Ja, det är roligt att vara med i tidningen!

370 meter. Ja, så långt kom vi innan vi blir inbjudan på kaffe av en man som vi engagerade som översättare av dagens tidningsartikel. Vi fick sötsaker och kaffe i hans hem. Han bodde i ett litet hus som han hyrde – tillsammans med sin fru och två döttrar (vackra kvinnor!). Det blir ett stort fotograferande innan vi åter är iväg (kl 0835). Dagen börjar onekligen fantastiskt bra. Amalapuram skall vi minnas som en bra stad, med ett bra boende och en fantastisk vänlighet vid vår avfärd. Glad, blir jag av detta. Mycket glad! Jag tror att familjen också blev glada över att möta oss, samtala en stund och bjuda oss på sin vänlighet. Vi följer vårt lyckospår!

Tempelvagn i Yanam
Kl 1100. 30 km. Yanam – Puducherry. Ny delstat (Unionsterritorium), en kort, kort bit.  Puducherry finns på 3-4 ställen i Indien, på både västra och östra sidan, som små, små, ministater i staten – men styrs från centralt håll. De har franskt påbrå. Vi äter lunch här. Onion Dosa och chai (te) – 36 rupier. Mums! Bivaxsalvan på igen, för att klara kryddsvidet.

En polis kommer fram med en tidning, där vi är med. Grannbutiken har en likadan. Vi har inte den tidningen (Andhra Jyothi), så vi får ge oss ut på tidningsjakt igen. Suck – jag tror nu att vi tappar räkningen på hur många tidningar vi är med i och hur många fotografer och reportrar vi har träffat. Många, många har det verkligen blivit. Det känns obegripligt hur de kan hitta oss hela tiden. Har de spårhundar ute, eller har de placerat en gps i min eller Leifs cykelsadel? Detta är oerhört förundrande.

Vi trampar vidare men hinner bara några hundra meter innan vi blir stoppade av nya reportrar. Denna gång är de från Yanam, Puducherry (P Ashckkumar Sakshi Yanam) . Vi hoppas att tidningen inte är så lokal så att den bara finns i minililla Puducherry.

Landskapet är platt, som det varit hela tiden. Jordbruksbygd. Riset står i vatten. Det är grönt och växer och frodas. Ibland byts det av med några räkdammar igen. Vi möts av idel leenden, vinkningar och samtal. Vi fotas igen och igen.

Kl 1341. 52 km. Plötsligt möter vi mängder av människor klädda i fina kläder, blomster och girlanger. Frukt, rökelser, trummor och bjällror – och en också klädd i bjällror. De är vackra, allvarsamma, finklädda och glada. Ja, de är på väg till sina tempel. De skjuter smällare under promenaden allteftersom. Vi möter flera hundra promenerande människor efter vägen – de flesta antagligen på väg till sina närmaste tempel.

Strax innan Kakinada blir vi infångade vid ett tempel. Det sitter mängde av människor och äter och vi får en tallrik i våra händer – med ris, grönsaker, sötsaker och det är fantastiskt gott. Det tillagas över öppen eld i stora, stora byttor och riset ligger lagom slarvigt på golvet i ett hus intill. Ja, jag brukar ju säga att lite skit bara rensar magen – men vi undrar ibland var gränsen går. Nåväl, vi äter det som bjuds, vi gläds och vi mår gott om det omgivande vänligheten. Det är flera hundra personer på plats, som äter och gläds över dagens festival. När vi ätit klart lyfter vi våra kameror för att fotografera. Plötsligt bryts stämningen och några herrar (5-6) kommer fram och kräver donationer om 10 000 rupier. Stämningen blir obehagligt, men vi släpps iväg efter en liten stund när någon i gruppen inser vårt obehag som närmar sig rädsla. Vi kommer strax ut därifrån – med heder, hälsa och cyklar i behåll. Det kan gå en mycket kort tid mellan lycka och rädsla – när många står runt omkring oss med krav eller annat än vänlighet i sin ton. Vi är glada att någon i gruppen insåg vårt
läge och såg till att vi fick lämna platsen utan ytterligare problem. Ibland kan läget bli mycket, mycket märkligt. När det är många människor runt omkring oss och stämningen ändras, så kan vi lugnt säga att vi känner oss väldigt små.

Kl 1518. 60 km. Hotel Samudra Inn, Kakinada (600 rupier). Fint! Vi firar – med en delad öl – att vi kom ut från dagens tempelbesök med blotta förskräckelsen. Bortsett från detta obehag, har dagen varit mycket god.

En annan märklighet hände igår, när vi var ute och letade efter ett internetcafé. Vi frågade en polis, varefter en äldre farbror kom fram och drog med oss in på en sidogata. Vi trodde att vi skulle bli lotsade till ett internetcafé, men vi hamnade istället på en (kristen) begravning. Vi lämnade platsen så snart vi insåg vad som pågick.

A..


Kvinnor i blota risfält.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Nu blev jag riktigt förskräckt och kan inse er förskräckelse. Det finns ju alltid några, som tänker att de kan tjäna pengar. Jag minns vid besök i New York när jag skulle fota en sådan där försilvrad person.Kakinada ser jag på min karta.Det är gyttrigt med städer där ni passerar nu och inte alltid så lätt att hitta vägen mot norr.Kanske det är det gamla franska indien ni är? Gunnel

Reflektioner Allteftersom sa...

Det gamla franska ar Puducherry - det ar bara en liten, liten dutt i Yanam. Puducherry finns ocksa pa ytterligare nagra stallen i Inden. / Anette