söndag 17 februari 2013

16 februari 2013. Srikakulam – Tekkali (Andhra Pradesh).

Sovit hyfsat. Vaknade tidigt. Drömt konstiga cykeldrömmar.

Kl 0640. Frukost. Idly simmande i sambar. Nej, inga fingrar till detta. Här fick vi en sked vardera, vilket vi tacksamt tar emot. Det var som en grönsakssoppa med simmande Idly i. Mer än vanligt. Gott.

Morgonoxkärrorna med sand är på väg. Fruktkärrorna börjar vakna. De står kvar ute under natten, väl inknutna med presenningar. Potatisfrukten börjar dyka upp igen. Vi åt den ifjol. Den såg ut som en potatis, men hade ett vitt gott fruktkött. När vi smakade igår var den mörkare i köttet och smakade mest sand. Det fick bli ett knippe bananer i stället. Denna gång var de stora, istället för de små vi annars alltid köper. (12 st – 50 rupier).

Indierna sitter ofta lågt på marken. De sitter (inte på rumpan) på fötterna, ihopvikta – med knäna nästan under armhålorna och hela foten platt på marken. Det är obegripligt hur de kan sitta så. Vi ser också människor ibland som har "fastnat" så – de kan helt enkelt inte resa sig upp från sin sittställning. Det är ett väldigt besvärligt att tvingas gå omkring så.

Vi ser också människor vila/sova på lagom obegripliga platser, som t ex vägkanter, broar eller trottoarer i den mån sådana finns. Fattigfolket sover var som helst, med en skitig filt omslagen omkring sig och över sitt huvud. Det gäller att inte snubbla på dem – eller cykla på dem.

Kl 0815. Utcheckade. Iväg.

Kl 0924. 14 km. En stor gudastaty byggs nära en flod, som inte har så mycket vatten i sig just nu. Den är starkt inkapslad i byggnadsställning (bambu) och måste ta åratal att bygga. Byggnadsställningen ser väldigt vingling ut, som om den är på väg att rasa men att de fortsätter att bygga på den ändå. Leif förundras över byggnadsställningen särskilda utseende. Vid flodkanten pågår tvätt av de långa & vackra tygerna (sari) som läggs på tork i sanden.

Kl 0952. 19 km. Väldiga högar med ris ligger vid sidan om vägen. Vi förundras över att det ligger öppet och ej under tak. Kanske är det sådant som används till tegelbränning istället för till mat. Eller kanske regnar det aldrig i denna tid. En stor traktor med skopa lassar runt i riset.

Kl 1018. 24 km. Ett vackert fält med gula solrosor strålar plötsligt emot oss. Fiiiint.

Kl 1042. 29 km. På vägbanan ligger "hö" på tork. Det är kryddor (som ligger i "baljor", som ärtskidor) som vi sedan får i vår goda mat – som torkas på den stora vägen.

Kl 1056. 33 km. Mellan två oxar som går nere på ett risfält finns en liten trumma, en vält, som tröskar  kryddorna som ligger på tork i det skördade risfältet. Tröskningen sker på en presenning där "krydd-höet" ligger när det tröskas. Oxarna ser ut att ha gjort det förr, de vandrar runt runt på presenningen nästan utan ledning av bonden som vänder höet själv med jämna mellanrum.

Trafiken är relativt måttlig på den stora vägen idag.

Kl 1257. 52 km. Tekkali, Andhra Pradesh, India. Ätit en god lunch. Veg Meal (ett stort lass ris med fyra röror & lite småkex; potatis/blomkålsröra, kikärtor, ärtor/linser samt något odefininierbart. Yogurt som slutkläm och kryddmildring. Vatten. (110 rupier = ca 14 kr). De fyller på allteftersom det tar slut på tallriken. Serveringspersonalen frågar ut oss och återkommer efter en stund med en fråga om vår ålder. De förundras särskilt över Leifs 63 år. Ja, visst är det roligt att alla blir så förundrade över oss och vår resa.

Kl 1340. 53 km. Tekkali. Incheckade på ett lagom skitigt lodge (300 rupier). Sri Sampat Srinivasa Lodge, i Tekkali. I stan fanns två lågstandardslodge, så det var mest att kasta krona och klave – som att välja mellan pest eller kolera. Vi tog det dyrare (utan att få valuta för pengarna). Det är ändå rätt beslut att stanna i denna stad. Vi vet inte var nästa boende finns, om det är 5 mil till det – så är det för långt för idag. Vi får nöja oss med 5 mil idag. Imorgon når vi gränsen mellan Andhra Pradesh och Orissa. Nu har vi cyklat 1229 km totalt – vår löpargps fungerar lysande som cylingsgps - peppar, peppar – så vi har koll på antal cyklade km, även när vi kör fel och får några extra kilometrar i våra ben.

När Leif gick in på ett av skrotlodgen väntade jag utanför. En efter en kommer fram och pratar med mig och undrar vad vi gör här. Snart står det 50 personer runt omkring mig. Det är lugnt och sansat, men ändå lite mycket och lite nära. Leif ser mig knappt när han kommer ner igen. Någon ger mig en påse äpplen mitt i allt detta – den indiska vänligheten är fin.

Längs vägen idag har vi sett flera "fabriker" för risrensning eller tröskning. Det ligger paketerat i stora säcklass utanför. Ja, många säckar och många "fabriker" som hanterar ris, har vi sett idag. Vi har idag sett flera solrosfält. Vackra och gula följer de solen. Vi blir glada av att se de fina solrosorna. De påminner om Leifs solrosor i Bredsättra.

Vi har haft funderingar på att svänga vänsterut för att finna mindre vägar, men bestämmer oss för att fortsätta i nordlig riktning. De skarpa bergen som följer oss på vår vänstra och västra sida vill vi inte cykla i. Vi är väldigt nöjda med de platta cyklingsvägarna.

På denna resa ser vi ofta män sittande och göra sina behov vid en vägkant eller en nära åker. En vattenflaska eller ett vattendrag används för tvätt – med vänster hand (den äter man inte med alls i Indien och toahanteringen är förklaringen till detta). De använder aldrig papper för toabesök, bara vatten för tvätt. Helt oblygt slår de sig ner vid vägkanten, helt öppet. Bara män, inga kvinnor. Ja, vi väljer att titta åt ett annat håll när vi passerar. Vi påminner oss om att det inte bara är koskit på gatorna. Det finns annat vi inte vill trampa i.

Kl 1526. Vi hittar ett internetcafé och hänger över datorn en stund. Innehavarna med vänner fotar oss frenetiskt innan vi går. Vi måste vara väldigt exotiska i deras ögon. Minst 20 bilder knäppte de med sina mobiltelefoner. Vi undrar om de sen cirkulerar på facebook här i Andhra Pradesh.

I denna by/stad knyter de fina korgar och mattor av fint skuren bambu. Det syns verkligen att de har gjort det förr. De knyter och flätar med riktigt flinka fingrar.

Vi häller vatten i en Spriteflaska och festar på låtsas-Sprite och Marie-Magic-kex. Det är finfint det, minsann.

Ja, jag tycker nog att vi har det ganska bra – trots att det inte blir några springmetrar alls på denna resa. Cykling duger inte så bra till marathonträning. Jag lär väl bli ifrånsprungen av systrarna i Stockholm i början av juni.

Chennai – Ponneri 48 km (Tamil Nadu)
Ponneri – Salurpeta 62 km (Andhra Pradesh)
Salurpeta – Sri Kalahasti 38 km
Sri Kalahasti – Gudur 60 km
Gudur – Kavali 100 km
Kavali – Ongole 87 km
Ongole – Bapatla 75 km
Bapatla – Machilipatnam 103 km
Machilipatnam – Narsapur 94 km
Narsapur – Amalapuram 48 km
Amalapuram – Kakinada 60 km
Kainada – Tuni 68 km
Tuni - Anakapalle 81 km
Anakapalle – Chittivalasa 68 km
Chittivalasa – Srikakulam 84 km
Srikakulam – Tekkali 53 km (Andhra Pradesh)
Summa Summarum = 1229 km.

(Den totala cykelsträckan beräknas nu till ca 18 – 1900 km)

Kl 1900. Apelsinköp (10 rupier/st). Så, vi har ändå fått i oss lite frukt idag. 4 bananer, 3 äpplen (skalade, ja) och 2 apelsiner. Bra, så.

Jag kliver in i badrummet på tå. Jag andas försiktigt. Precis när jag börjar duscha (hinktricket, förstås) går strömmen. Det blir totalt becksvart. Leif räddar mig genom att ha sin ficklampa i beredskap. Ja, se dessa ständiga strömavbrott.

Natt Natt!


A..

Inga kommentarer: