Vada = friterad bulle, lite munkstil men inte söt. Antagligen gjord på rismjöl med lite, lite grönsaker i. Idli = ångkokt rismjölsbulle, serverars med två olika (starka) såser.
Templet har vaknat och kommersen är igång. Templet har denna gång inte så mycket naket i sina figurer och heller inte i färg som det ofta är annars. Kring figurerna hoppas små apor vigt omkring. De håller sig på håll, som tur är. De brukar kunna vara lite ettriga och tiggande.
På väg tillbaka till vårt boende stannar vi till vid en liten gaturestaurang och begrundar tillagningen av Idli och Poori. Där är ångkok (Idly) och frityr (Poori) med glada människor som glatt låter sig fotograferas. Ibland är det viktigt att alla får vara med och ibland är det omöjligt att få fota överhuvudtaget. Poorin bakas som ett tunt platt bröd och läggs i frityrolja. Däri sväller den upp nästan som en boll, tom inuti. Idlyn består av en tunn smet, som ångkokas i en enkel ångkokningsugn.
På en byggnad hänger ett lång, långt tyg på tork. Det ser evighetslångt ut och är naturligtvis en sari (den vanligaste kvinnoklädseln). Sarin är verkligen ett särskilt klädesplagg. Kanske är det dags att köpa ett sådant?
Detta är en god morgon. En långsam, god och vacker morgon – fyllt av lugn och vänlighet.
Kl 0758. Påpackade och iväg. Riktning nordost, mot Nayadupeta och Gudur. De arbetar redan flitigt på risfälten. Det gör ont att se männen som arbetar med besprutning på fälten. De går mitt i det de sprutar och kan inte undgå att få det i sig. Några av risfälten är sönderkörda, skördade med maskiners hjälp. När vi står och fotograferar stannar en bilist, kliver ur och bara står och glor på oss. Han frågar inget, bara tittar på de exotiska vi. Helt oblygt stirrande.
Bussar och lastbilar är här ett roligt kapitel. Eller kanske är roligt ett felaktigt ordval. Man kan undrar hur länge och hur långt de rullar. De ser ruskigt slitna ut, men verkar gå finfint ändå.
Chaufförerna är duktiga på att trassla sig fram i trafiken. Det ser ibland alldeles omöjligt ut, men strax är de ändå förbi – ofta med hjälp av ett öronbedövande signalhorn.
Risfält, sockerrör, risfält och sockerrör. Alla i olika stadier. Grönt och bördigt. När sockerrören skördats plöjs/dras resterna upp och eldas i vägkanten. Vi åker också förbi flera tegeltillverkningsplatser, där den röda dammiga jorden blir byggnadsmaterial.
Kl 1030. 30 km. Nayadupeta. Frukostdags igen. Ghee Rost (pannkaka med grönsakssås), Masala Dosa (pannkaka med lök & potatisröra & såser), kaffe och vatten (121 rupier + en svensk 50-öring till den duktiga servitören). En god och trevlig förmiddagsfrukost, innan vi trampar vidare till dagens slutmål.
Kl 1100. Dags för vidare färd längs indisk väg. En man kommer fram och börjar prata om Kolkata (Calcutta) och tidning. Han kan inte engelska så språkförbistring uppstår, men vi inser att vi var med i gårdagens lokaltidning och att han känt igen oss därifrån. Vi får tag på tidningen i ett tidningsstånd vid busstationen strax intill. En av männen vid tidningsståndet känner också igen oss från artikeln och efter en stunds letande hittades tidningen (24-7, skriven på krumelurspråket). Ord, på det lokala krumelurspråket, och bild på två glada hjälmförsedda cyklister. Vi får många tut och hälsningar efter vägen och förstår att fler känner igen oss från den lilla tidningsartikeln. Vi finner det mycket roande att vara sådan kändisar att fok vill tala med oss, fota oss och ta i hand idag. Celebriteter, helt enkelt.
Vi åker förbi en sockerrörsfabrik, där traktorer, lastbilar och kärror kör in med sina sockerrörslass på löpande band. Vi kliver in och fotograferar. Vakten vill gärna att vi fotar honom också. Strax intill ligger en annan fabrik som spyr ut mängder av mycket svart rök. Vad som tillverkas där, känner vi inte till.
Kl 13.45. 60 km. Gudur. V S R Residency, rum 107 (400 rupier). Stå-toa. Jag undrar om vi nu börjar vänja oss vid standarden som finns på dessa lodge. Toan igår var visserligen en sitt-toa, men hade bara halva ringen kvar och såg mycket väl använd ut. Idag rycker vi bara nästan på axlarna åt stå-toan och den badrumssyn som möter oss. Hej Hopp, vi mår gott ändå. Lakanen ser ändå hyfsat rena ut. Ja, vi sover alltid i våra egna sidenlakan, men ligger ju på det lakan som serverats av hotellet. Det känns bättre när det ser lite rent ut. För övrigt är jag mycket nöjd med min långa kjol, att ha mellan våra cykelturer. Nu är den visserligen lite smutsig, men mycket bra för övrigt. Den kommer nog inte att hålla hela resan, men jag hoppas att den håller ännu en tid.
Vi går ut och gluttar på staden. Järnvägs- och busstation är viktiga platser för oss, när det gäller att hitta bostad. Det är mycket svårt att se på kartan vad som är en stad med boenden i, men en stad där järnvägen passerar mitt i – är ofta en stad där boenden finns. En stor busstation, som finns i en stor vägknut brukar också vara ett bra kort för att finna boenden. Vi behöver alltid ha två kartor över samma område, eftersom de ger olika information. Vår tyska karta (hemifrån) över Indien är mer rätt än den indiska. De båda tillsammans ger en god (?) information. Järnvägar som korsar vägar där städer ligger eller vägar som sammanförs i riktning mot större städer – är sådant vi siktar på. Ja, vi måste hitta boenden. Vi vill ju inte sova ute.
Vi firar dagens alla lustigheter och den finfina tidningsartikeln med ett paket söta kex och en kall öl.
Vi mår riktigt bra.
Indien – oavsett var du är – drabbas av ständiga elavbrott. Ibland finns det bara ström några timmar per dag. På vårt boende för idag bor vi direkt över generatorn som går på när strömavbrottet är ett faktum. Ja, den väsnas riktigt ordentligt. Jag hoppas att den inte behöver gå i natt.
Kvällsmålet blev enkelt. Var sin chapati (tunnbröd) med en liten grönsaksbytta. Vatten. (35 rupier).
Tack, för idag. Slut, för idag. Nya tramptag i morgon.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar