Vi besöker Hebrons utkanter. Här finns ett kvinnokooperativ där de hjälper och stöttar kvinnor, ger dem konstruktiv sysselsättning. Vi skall äta lunch här och de skall hålla en workshop för oss. Lunchen var god, kvinnorna insisterade på att vi skulle äta mer. När vi ätit hälften av allt som ställts fram förmådde vi ändå inte mer, hur gärna vi än velat. Det var helt enkelt fullt i våra magar.
Mätta, glada och belåtna lotsades vi in i barnrummet. Där tilldelades vi ett stycke tyg, nål och tråd. Det var broderi på gång. Våra namn med korsstygn var uppgiften. Kvinnorna hjälpte, ibland tog de helt över och ibland lät de oss själva arbeta i fred. De kontrollerade att det gjordes rätt med jämna mellanrum. När broderiet var klart gick var och en vidare till syrummet, där kvinnorna sydde något av det broderade stycket. Var och en kom ut med en nyckelringsprydnad i form av en liten kudde, ett armband eller något annat litet med utgångspunkt från det broderade tygstycket.
Jag tror att vi alla mest minns kvinnornas ofantliga glädje. De satt och talade arabiska i rummet, säkert om oss och vår kompetens rörande broderiet. De skrattade, domderade och njöt av stunden tillsammans - både dem emellan och med oss. När arabiska inte fungerar, så fungerar kroppsspråket. Det är universellt. De, liksom vi, hade en fantastiskt fin stund här. Den glädje vi mötte kändes i hjärtat och vi hoppas att de lever goda och konstruktiva liv tillsammans.
När broderiet och systunden var slutförd gick vi igenom deras butik, där de sålde mängder av vackra ting. Tingen var vackert broderade och sydda med kärleksfyllda händer. Färg, form och känsla fanns det gott om här. Fint, ja, väldigt fint.
Ja, vilket fantastisk glädje det fanns här. Det värmer i min själ.
A..
(Kvinnokooperativet i utkanten av Hebron 9/3 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar