11 februari 2013. Måndag. Kakinada (Andhra Pradesh).

Vi lade oss tidigt igår. Vi slöade på hotellrummet och lade oss tidigt för att sova. Framåt kl 10 väcktes vi av att det ringde, bankade på dörren och skreks utanför. Det lät som en mobb, eller en grupp berusade män. Nej, vi öppnade inte dörren. Det tog lång tid innan de slutade och det kändes som om de skulle ha kunnas slå in dörren. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Indier, alkohol och grupper av festande män och festivaler är något att akta sig för. Folksamlingar/grupper kan mycket snabbt spåra ur. - Men nu får vi inte låta rädslan styra oss. Vett och sans, må som vanligt råda. Idag är det måndag – och ingen festivaldag. Då är det nog tryggare igen, får vi tro. Allt det vanliga vänliga folket är inte farligt.

Kl 0645. Vi går ut för frukost och finner läget lugnt. En ny vänlig dag står på agendan. Vi äter Poori och Dosa till frukost, med vatten och kaffe (66 rupier). Gott! (Ja, starkt!) Ner från vårt hotell kommer ordentliga och välklädda ungdomar – vi undrar om det var de som oroade oss inatt. De kommer alla från samma företag. Ja, kanske var det de – som berusade ringde på fel dörr. Ja, vem vet. Idag är i varje fall en ny – fin – dag.

Kl 0750. Frukostade. Påpackade. Iväg.

Kl 1015. 28 km. Risfält i vatten, ris i grönska och skördat ris. Ja, ris i mängd på stora arealer. Vid vägkanten säljs det majs idag. Vi ser inga majsodlingar, men de finns såklart i närheten. På lastbilarna kommer stora lass sockerrör. En del bomullsfält kantar också vägen idag.

Kl 1128. 38 km. Friterade risbullar, potatisröra och några såser. Kaffe/te, vatten (50 rupier) i ett simpelt gatuklök med presenning och plåt som väggar och tak. Vi börjar för övrigt bli riktigt duktiga på att äta med handen (bara höger hand). Några bestick finns inte att tillgå. Medan vi äter fotograferar en reporter från tidningen Anhra Jyothi oss. Det känns ovant med en matbild istället för en cykelbild, men han fotar oss också vid cyklarna innan vi åker. Nu slutar vi nog att räkna reportrar och köpa tidningar. Väskan börja bli full.

Maten serveras ofta på en plåtbricka, med fack för såserna eller rörorna. Eller också kommer dessa bredvid, i små skålar. Ibland läggs ett stort blad i botten – kanske för att det blir lättare med disken då. De diskar i kallt vatten, utan diskmedel och de har ibland dålig tillgång till vatten. Ibland byts bladet mot en plastbit, en pappersbit och någon gång en foliebit. Plast och folie känns lite naturovänligt, men det känns ändå mer hygieniskt pga diskförhållandena. När ”dagens rätt” (thali eller meal) serveras görs det ofta direkt på ett stort bananblad (utan plåtbrickan). - Alltid utan bestick. Det är höger hand som är redskapet för att få i sig maten.

Kl 1218. 45 km. Reglerade vattendrag med grävda ytor och cement på sidorna (= grävda kanaler). Ja, vi ser det ibland och förstår att de ändå lägger en hel del tid och resurser på vattenfrågorna.

Kl 1243. 51 km. Plötsligt byter landskapet form. Bergen tornar upp sig nära. Bananplantor (bladen = tallrikar för maträtten Thali eller Meal) och kokosnätter tar plats och risfälten syns inte här. Det blev en ordentlig scenförändring. Det blev det första motlutet som får klaras av – med ett medlut därefter. Ja, några halvlånga backar och nedförslut följer oss mellan de höga kullarna den kommande timmen. Ja, det kan vi nog stå ut med efter så många mil helt utan backar!

Kl 1415. 68 km. Tuni. Lodge Ravi Teja (400 rupier). Ta upp cyklarna på rummet, sade mannen i receptionen. Tac, tänker vi, nu slapp vi argumentera för att göra just det. Vi tar alltid upp cyklarna på rummet, för att de skall hållas hela och för att de inte skall försvinna.

Utanför lodget träffar vi 20-25 pastorer som är här för en pastorskonferens. De blev väldigt glada över att samtala med oss en stund. Vi är en aning pastorsförföljda (vi har träffat många!) och Leif låser dörren med dubbla lås. De är väldigt pratintresserade. Jag blir glad av samtalen.

De sista 28 km i dag gick på motorväg, vilket fick vara ok i dag. Vi har kunnat cykla på små & fina vägar i flera dagar. På motorvägen mötte vi en getaherde med en skock getter om ca 30-40 djur. Ja, de höll sig bra på sin kant och virrade inte mitt ute i vägen.Plötsligt kommer två unga killar på en mc. Den ena börjar rota i sin väska och ger oss en påse vatten var – i farten. Vi noterar att den är ren, säker, mm – och tackar stort för bidraget.

Dusch. Vila. Ombyte. Middag (Porotha med grönsaksröra, Masala Dosa, kaffe. Gott! (52 rupier).

Vi möter hela tiden en kroppsspråkskollision här. När indierna säger ja – gör de ofta också sin huvudskakning. Den gör oss alltid förvirrade (eftersom vi får för oss att en huvudskakning betyder nej), även om vi vet att den betyder ja (- fast ibland betyder den förstås nej, kanske eller hej).

Staden – Tuni – är hyfsat stor. Den för en järnvägsstation, vilket ger oss boende. Därtill hittar vi mat, bananer (16 st för 25 rupier) och internet (20 rupier/timme). Vad mer kan man begära? - Ja, det skall vara att internetuppkopplingen också fungerar, vilket den inte gjorde så bra idag.

Nåväl. Vi firar dagens väl med en Sprite och en packe bananer. Det är inte fy skam, det.

Natt Natt, hälsar vi från Tuni – Andhra Pradesh, Incredible India.