Cykelvasan 2013

Cykelvasan 2013. Lördag 17 augusti 2013. Detta var en bra dag. En riktigt bra dag.

Regn fredag natt. Sol lördag. Regn till och från under söndagen.

Ja, vi hade en otrolig tur med vädret.

Jag tycker att Vasaloppsorganisationen presterade en riktigt usel information om allt kring arrangermanget. Gissa, leta och springa runt utan bra information är inte bra för tävlingsnerverna. Det går visserligen bra i sol och fint väder, men hade det varit regn hade det inte varit skoj att oroa sig och behöva leta. Funktionärerna var dåligt pålästa om arrangemanget i stort. Skyltarna var små. Översikten saknades. Ett stort minus för detta.

Loppet var fantastiskt roligt, men informationen var rent usel. Bättre borde Vasaloppsorganisationen onekligen kunna, vana arrangörer som de är.

95 km. Asfalt, grus, stigar, spänger, vasaloppsled, gräs mm ger en högst varierad terräng. Blöta & lera lägger till mer svårigheter, även om detta inte så vanligt förekommande. Det var hyfsat torrt, trots nattens ihärdiga regn. Det gällde att vara mycket kraftigt koncentrerad och absolut inte förflytta tankarna till annat. Loppet var fantastiskt roligt, men också ganska farligt.

Dricksvattenflaskan på cykeln hade vi kunnat låta bli. Den låter vi bli till kommande års deltagande i Cykelvasan. Dels flög den av i ett tidigt skede, dels behövdes den inte eftersom depåerna var mycket bra och därtill fanns det riktigt många sådana.

Tankarna virvlade i huvudet under natten innan loppet. Sömnsvårigheterna gjorde sig gällande samtidigt som regnet smattrade ordentligt på hustaket. Att cykla i regn och rusk kändes inte så kul. Sofie fick väderkolla åt oss på Yr.No. Där spåddes bättring, så vi lämnade till slut de stora regnkläderna kvar i bilen när vi drog till starten. Regnet höll sig borta. Solen sken rätt ofta utan störande moln.

Båda klarade sig helt helskinnade genom loppet. Inga skav och inga skador. Ingen av oss var heller helt slutkörda. Det var helt klart oerhört mycket fysiskt lättare att cykla 90 kilometer än att springa ett maraton.

Ja, jag vill absolut göra detta igen. Rörelse. Tillsammans. Ja, det står högt i kurs i min bok idag.

I reklamen står det. Nej, man åker inte skidor i jeans. Och man cyklar absolut inte i jympadojor. Ja, jag håller med, men här stod alternativet ändå mellan jympaskor och jympaskor. Mer fanns helt enkelt inte tillgängligt i vår rörelsegarderob. I den ryms inte riktigt allt, även om man skulle vilja.

Det fanns en mycket god känsla i cykelspåren. Inga sura miner, ingen irritation. Inga knuffar i spår eller vid depåerna. Ingen trängsel i våra led. God disciplin i spåret, där högerledet går långsammare än den vänstra omkörningsfilen. Medcyklisterna berättade dock om mycket allvarliga olyckor i de led som startade senare än oss. Där var trängseln större och olycksrisken också mycket högre, även om den var hög också i våra led. Detta var ett farligt, men roligt äventyr.

Ja, det var väldigt mycket farliga att cykla än att springa. Mer koncentration i cyklingen – mer seg uthållighet i maraton. Skärpa, skärpa hela tiden – i cyklingen. I löpningen kan man drömma sig bort.

Grannfolket på campingplatsen cyklade också. De gjorde sin första Cykelvasa och var glada, hela och nöjda. Han, på ca samma tid som oss. Hon, på nästa timtal. Vi kände oss nöjda med att vi i vår MTB-debut ha klått så många unga, starka ynglingar. Det är inte fy skam för en 50+ tant och en 60+ gubbe.

Vi körde loppet i vanliga cykelskor, utan fastlåsta specialskor. Det gör naturligtvis en väldig skillnad i möjligheten att dra tramporna hela varvet runt och man dansade runt på pedalerna i ojämnheterna. Att sitta fast gör naturligtvis skillnad, även om det känns skrämmande för cykelovana löpare som oss. Kanske ändrar vi oss i framtiden. Den som lever får se.

Cykelvasan var ett fantastiskt roligt spektakel. Usel information från arrangörerna, men fantastiskt roligt att genomföra.

På´t igen, säger vi båda glatt.

Anette Grinde