25 februari 2013. Måndag. Bhadrak. Vilodag.
En av deltagarna i gruppen dras med en förkylning som heter duga. I denna lilla stad har vi hittat en bra matrestaurang. Dessa båda skäl gör att vi stannar här och vilar en dag.
Kl 0900. Frukost. Friterade söta bullar med ärt- och potatissoppa serverad i formpressade bladtallrikar. Bladtallrikarna känns bra, eftersom det är engångsartiklar och inte tär på naturen. Det känns ok att slänga dem, när man vet att de lättare förmultnas än plats och papper – och de känns bättre att äta på eftersom de inte är som en odiskad plåttallrik. Bladtallrikarna gillas sålunda. Maten är väldigt god och kryddig, men kryddorna var samtidigt väldigt snuvlösande. Min snuviga näsa forsade lite opraktiskt när jag åt.
Staden har, som sig bör, en grönsaksmarknad. Däritll många små butiker som är specialiserade på sittt. Skruvar och muttrar, tyger, skolböcker, kastruller, mm, i var sin egen liten butik. Små, små – är alla butiker.
Vi besöker ett fint tempel och fashineras över skillnaderna i trosutövningen. Gudarna är många här och man kan välja vem man behöver och tilltalas av. Kanske behöver man olika gudar vid olika tillfällen och i olika tid. Jag läste för en tid sedan boken; Delhis vackraste händer. Däri fanns diskussionen kring antalet gudar. - När det nu finns så många, måste du ju kunna finna åtminsten en endaste som kan tilltala just dig. Jag håller verkligen med. "Någon" att ibland tala med, luta sig emot och begrunda sig och livet tillsammans med, kan verkligen inte skada. Här är de – gudarna – verkligen viktiga. Vi får hela tiden frågan om vi besökt templet i staden eller något av de viktigaste i delstaten, t ex Puri. Vi ligger nog lite på minus eftersom vi inte har varit där. De är mycket stolta över denna plats. Gud är där, säger de ofta. Fast för mig är han inte där. Han är där jag är. Han är i mitt hjärta, när jag vill ha honom där. Annars sitter han nog på min axel och undrar varför jag inte bryr mig om honom som jag borde.
Leif besöker en barberare som har lite svårt att klippa hans korta hår riktigt kort. Jag brukar klippa honom, och använder då rakmaskinen. Nu blir hans hår en aning spretigt och konstigt klippt, men han gör ett tappert försök. Han försöker också få färga håret svart, men får ett leende nej från både mig och Leif. (Dyr klippning = 100 rupier. Internet 15 rupier/timme)
Vi promenerar på stadens gator och försmäktar i värmen. Är det verkligen så här varmt när vi cyklar? Det är inte möjligt! Nej, vi är båda överens om att det är svalare när vi cyklar. Kanske är det fartvinden som gör det behagligt svalt.
1300. Vi äter lunch på samma restaurng som igår och får betala avservärt mycket mer idag. Servitören tråcklar ihop en nota utifrån en livlig fantasi. Jag blir obeskrivligt ledsen över människor som avsiktligt lurar mig. Till denna restaurang går jag inte igen (= Hotel Swagatam, Bhadrak, kan verkligen inte rekommenderas).
Leif & jag är eniga om att det bästa med resan är färden. Cykling genom landskap och byar, möten, mat och samtal. Att vara i städer hela dagen kan vi vara utan, trots att vi nu behövde vila.
En obehaglig upplevelse idag, förutom lunchirritationen, är en allvarlig synförändring hos mig. Den kom på ett par timmar under eftermiddagen och var inte borta vid läggdags.
A..
2 kommentarer:
Skräm inte slag på mig. Bra glasögon har du säkert. Solen där är ej att leka med.Jag är också säker på att Gud är där du är för ni följs av mån ga välgångsböner. biet
Vi vill inte skrammas. Vad blev du skramd av? Mina ogon, kanske? De var ater i form nasta dag. Jag vet inte vad det var, men nu ar det bra. Vi har det bra. Hel & ren, som Sofie skulle saga i sin rapport.
Skicka en kommentar