15 februari 2013. Fredag. Srikakulam. Vilodag. (Andhra Pradesh, India)

Sovit gott. Klockan stod som vanligt på väckning vid 5-tiden. Både jag och Leif vägrade att kliva upp. Framåt 0630 gick Leif ner till receptionen och kontrollerade om det gick bra om vi stannade ännu ett dygn. Det gjorde det. Vi slår alltså på stort och tar en vilodag på ett alldeles för dyrt hotell. (1500 rupier = ca 200 kr). Sovmorgon, tvätt i varmvatten, dusch i brännhett vatten och tvätt av våra sidenlakan. ”The Hindu” (engelsk dagstidning) sticks in under dörren. Det händer bara på dyra hotell).

Kl 0916. Vi vandrar sakta ut för frukost. Takten får vara låg idag. Vi går till vårt middagsställe igår och äter Masala Dosa och kaffe (46+14 rupier). Gott! Ja, vi äter många pannkakor med potatis eller lök här. Det är gott, men maten blir lite enahanda till slut. Det är en väldigt hektisk stämning på restaurangen. De sitter inte länge på stolen när de äter. Kort, snabbt och sedan iväg igen. Tre sittningar hinns med på stolarna bredvid oss, innan vi själva har ätit klart och lämnar lokalen. Vi försöker hålla takten nere. Min kryddsvedda underläpp har läkt – tack vare Korpskogs bivaxsalva. Det var tur att jag hade den med mig.

Efter frukosten promenerar vi sakta i den varma staden. Vi möter 10 kor som sakta promenerar i samlad trupp - mot trafiken. Det är helt i sin ordning för kor och oxkärror och andra att vandra som de önskar, bara det görs i lugn och lagom maklig takt. Det är det som är finessen i den till synes kaosartade indiska trafiken. Stanna inte – utan rör dig sakta framåt, så meckar allt till sig. Det är förundrande att se hur trafiken fungerar. Det är omöjligt att förstå att vi inte ser fler olyckor inträffa med så många människor, djur och olika fordon som skall samsas i trafiken. Det är också omöjligt att förstå att inte alla är helt döva, med den fruktansvärda ljudvolym som råder i detta land. Vi letar efter ett internetcafé och hittar ett så småningom (20 rupier/timme). När jag lägger upp en bild på en tidningsartikel (tulugi = språket i Andhra Pradesh) på bloggen, så ser någon detta över Leif axel och börjar intressera sig. Ja, de kan bara läsa tidningsartikeln och inte bloggtexten. Det kan ju räcka så. Leif berättar – för 512.e gången – om vår resa. Vi får göra´t ofta. Igen och igen. Många är nyfikna och några tror nog att vi far med osanning.

Kl 1510. Efter en stunds vilande går vi åter vill "vår" restaurang som då inte har något alls på meny – vi hamnar mitt emellan tid för meal och tiffin (= småmat typ Poori, Dosa och Idly). Vi får leta på en annan restaurang som serverar oss Meal + två liter vatten (110 rupier). De hade också väldigt stora kackerlackor i handfatet. Riktigt vidrigt äckligt stora. Ja, vissa saker gillas inte. Blä, för att uttrycka sig mycket milt.

Vi granskar kartor och konstaterar återigen att det är svårt att veta var boenden finns längs kusten. Vi kommer nog att vara tvungna att följa den stora vägen i ganska stor utsträckning framöver, och vi hoppas verkligen att där finns stora städer inom 5-8 mil, varje dag – där det också finns boenden. Skall vi hinna till Kolkata att vi kommer några mil framåt varje dag – och vi vill gärna hinna fram. Det är omöjligt att se på kartan vad som är en stor eller liten stad, och om där finns boenden. Ja, några stora städer ser vi, men de är inte tillräckligt många för att de skall räcka för våra behov. Vi ser att järnvägen följer den stora vägen – och det är då större chans att hitta boenden om järnvägen går via en stad. Det gör staden boendemöjlig, helt enkelt. Vi har mest att hoppas och tro att vi skall hitta rätt, eftersom det här inte går att fråga och få vettiga svar på boendefrågorna. Vi byter också delstat snart, från Andhra Pradesh till Orissa. Där är också vår tanke att, om möjligt, vara ännu försiktigare med våra förehavanden. Någon varnade oss häromdagen för Orissa; där är fattigare, en lägre utbildningsnivå och där finns illasinnade terrorister. En lägre utbildningsnivå ger också svårigheter att kommunicera – de kan då inte engelska och kan också antas vara räddare för att försöka prata med oss. Vår ambition är också där att komma i mål senast vid 3-tiden, att inte vara ute nattetid och inte vara i alltför stor obygd. Äsch, det skall nog gå bra, det är nog bara falskt förtal om Orissa. Orissa är nog en finfin delstat, som alla de andra vi har varit i.

I Andhra Pradesh är språken tulugu, engelska, urdu eller hindi, där tulugu är huvudspråket. Där finns mer än 76 000 000 människor (2001). Läskunnighet, enligt vår karta, uppgår till 60,5%.

I Orissa är språken oriya, bengali och hindi, där oriya är huvudspråket. Antal människor uppgår till ca 37 000 000 och läskunnigheten till 63,6 % (kvinnor 50,3 och män 75,2%).

Kl 1900. Efter en lång vila går vi ut för lite mat. En Masala Dasa vardera och te/kaffe (56 rupier). Inga kackerlackor synliga. Det tackar vi för.

Nattning tidigt, som vanligt. Tidigt i säng och tidigt upp, gör mest av dagen. Den svarta kvällen är vi sällan ute länge i.

Natt Natt!