Jag vaknar med ett tungt huvud. Det är
instängt i rummet. Persiennerna är neddragna och jag kan inte
avgöra vad klockan är. Genom persiennerna ser jag att det är
ljust. Det ser molnigt ut, av vad jag kan avgöra av ljuset. Jag
ligger kvar en god stund. Jag lyckas inte ansamla tillräcklig kraft
för att göra morgonen till dag. Min tanke går till gårdagens möte.
Styrelsemötet, där samtalen går från ekonomi, till verksamhet,
vidare till människor och juridisk problematik i olika riktning.
Människorna i rummet visar sin personlighet. Jag gläds över mötena
och människornas engagemang.
Vi var 13 personer i rummet.
Ordföranden leder mötet. Verksamhetschefen håller i frågorna, har
förberett agendan och underlagen. Ibland känns det som
informationspunkter, trots att de behöver diskuteras. Och ibland
tvärtom. Så är det när vi är olika som människor, men hittar
ändå i något mått formellt rätt. Det gäller att vara vaken, när
ordföranden svingar klubban lite hastigt. Då tar vi beslut på det
hör jag sägas innan vi har talat klart. Nej, tänker jag, det gör
vi inte. Vi talar klart för att se var vi står. Två har talat. Det
är då 11 kvar, kan man tänka, men alla vill inte orda. Vill inte
eller kan inte, för att de inte kan frågorna eller för att de inte
törs tala i rummet. Därför är det viktigt att jag, Krixx eller
Joxx kan. Eller någon av dem som nu är alldeles tysta. Det är
också särskilt viktigt att ordföranden ser att alla får orda och
att de nya får plats.
Jag lade krut på att leta efter
handlingar och vara förberedd innan mötet. Det visade sig att jag
hittade en del av handlingarna men inte alla. De låg i olika mappar
i en struktur som inte är min. Jag missade förberedelsen till en
del av mötet och fick därmed stå mitt kast. Det var en obehaglig känsla att känna att jag missat en del läsning.
Av de 13 personerna i rummet är det
4-5 som ordar och resten är tysta. En ordar högt och bestämt. Hans
ton styr tydligt. Han tar för sig av ord och uppgifter. Han styr
ordningen, takten och riktningen tänker jag sen. Hans omdömen om
människor som berörs blir regel, utan att vi andra ifrågasätter.
Hur kommer det sig att det blir så, tänker jag nu. Ja, det krävs
mod och engagemang för att ge andra perspektiv när bestämda
personer finns i rummet.
När jag idag summerar känslan från
igår tänker jag att vi kan bättre. Och att det beror på vad var
och en gör. Om jag skall kunna se och fånga frågorna på rätt
sätt behöver jag få en klar bild över helheten. Jag behöver
fånga den, ta del av den, läsa in mig på den och begrunda den.
Personalen och ordföranden, eller föredraganden, behöver ge mig
den på ett allsidigt sätt. Det som gäller mig gällser förstås
också de övriga som finns i rummet, eller de som borde vara i
rummet.
Vi behöver spela bättre tillsammans
för att kunna spela i den högsta divisionen. För bra spel krävs
mycket övning. Vi har övningstid kvar, så kanske når vi högre
höjder sen.
Jag undrar om jag behöver notera i
protokollet att alla regler skall följas eller om det faktiskt är
helt självklart.
Föreningsaktiv föreningsutbildare med föreningsglädje i sinnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar