Hela bygden var fylld av färgglada människor. De vandrade efter vägarna. Alla var festklädda och bar på olika ting, som t ex blomster, gudafigurer och frukt. Färger, feststämning och glädje präglade helheten. Vi mötte dem allteftersom. De svängde av i riktning mot sina tempel, som låg utspridda i bygden. Alla var på väg till sitt. Vi blev glada av att se de färgsprudlande och glada människorna. De var glada och vi blev glada.
Vi cyklade på längs vägen och mötte fler och fler människor. Det var festivalfirande överallt, som det verkade. Plötsligt blev vi invinkade till kanten. Människor ville tala med oss. Och de ville bjuda in oss till sin fest, i sitt tempel som låg precis intill. Där satt många människor i långa rader och åt. De åt ris, grönsaker, sås och lät sig väl smaka. De talade med varandra, gladdes åt stunden och välkomnade oss till bords. Vi bjöds på en god måltid. Vi njöt av maten och gladdes över samtalen, som var vänliga och inbjudande. Vi var glada.
Jag tog fram min kamera för att föreviga glädjen och de fantastiska människorna. Jag frågade om lov och fick ett ja, men strax ändrades tonen. Vi krävdes på pengar genom donationer till templet. Ledarna för templet bytte ton från omsorg och glädje till krav. Människorna kom närmare och blev fler, de kom nära. Vi kände tonen, vi kände oron komma krypande innanför skinnet. Hjärtat bankade. Vi insåg att det var tid för oss att utan dröjsmål ta oss därifrån. Men, hur gör man det när man står mitt i, cyklarna parkerade längst in och med alla människor som försöker hindra vår färd? Någon i den festklädda människomassan kom till vår undsättning. Han lugnade tonen. Och såg till att vi fick fri lejd ut på vägen igen. Det var en mycket trevlig upplevelse, som på nolltid bytte skepnad till en mycket obehaglig upplevelse.
Vi trampade vidare mot närmsta stad för att finna boende, mat och vila. Till slut fann vi ett hotell, där vi checkade in. När kvällen kom och vi hade lagt oss bankade det frenetiskt på dörren. Inte som om någon knackade, utan som om det fanns vrede i tonen. Återigen bankade hjärtat. Rädslan kom åter upp till ytan. Det kändes som om det stod en mobb utanför vår dörr som ville oss illa. Det slutade efter en god stund, när jag argt (rädd) vrålat "stick, pys, dra" genom dörren. Kanske hade de misstagit sig på dörr? Fanns det inte någon i receptionen, som var strax utanför vår dörr? Vi vet inte varför vi utsattes för denna ansats, men det var ordentligt obehagligt. Nästa morgon, när vi åt frukost i en restaurang i anslutning till hotellet, kom en stor mängd ordentligt klädda unga män ner till restaurangen från hotellet. Jag undrar om det var de som bankade och att de egentligen sökte efter någon kamrat som de ville ha med sig i sitt festande för kvällen. Att de helt enkelt tog miste på dörr. Jag vill tro att det var så.
Dessa två obehagliga händelser skedde samma dag. Det var festivalhändelser. Något firades under den aktuella dagen. Den andra händelsen var sannolikt också förenad med alkohol. Människor i grupp är något annat än människor var för sig.
Bortsett från dessa händelser minns vi Andhra Pradesh med stor glädje. Där mötte vi en stor dos vänlighet. Dit vill jag gärna åka igen.
Anette Grinde
Händelserna utspelades sig under en av våra cykelresor i Indien, strax innan och i Kakinada (Andhra Pradesh) den 10 februari 2013.
Förutom att Indien är ett fantastiskt land, så tänker jag på Västsahara emellanåt. Det har inget med Indien att göra, utan mer med en konflikt som vi inte hör så mycket om. Om världens orättvisor och om mänskliga rättigheter. Om du ännu inte har läst Tyst territorium, så rekommenderar jag dig att göra det. Läsvärt och viktigt. Här hittar du en recension.
Just nu läser jag Härskarteknik, den fula vägen till makt.
Det värsta är att man känner igen så mycket, från människor som hindrar andra.
och förstå att man gör det.
Ja, nyttig att läsa.
Länkar; Knuff - Intressant. Bloggkartan Norrtälje. Bloggportalen.se. Knuff om Indien - Bloggare om Indien - Blogger.com. Knuff om Västsahara. Bloggar om Fredrik Laurin. Resumé om Fredrik Laurin. Vi cyklade på längs vägen och mötte fler och fler människor. Det var festivalfirande överallt, som det verkade. Plötsligt blev vi invinkade till kanten. Människor ville tala med oss. Och de ville bjuda in oss till sin fest, i sitt tempel som låg precis intill. Där satt många människor i långa rader och åt. De åt ris, grönsaker, sås och lät sig väl smaka. De talade med varandra, gladdes åt stunden och välkomnade oss till bords. Vi bjöds på en god måltid. Vi njöt av maten och gladdes över samtalen, som var vänliga och inbjudande. Vi var glada.
Jag tog fram min kamera för att föreviga glädjen och de fantastiska människorna. Jag frågade om lov och fick ett ja, men strax ändrades tonen. Vi krävdes på pengar genom donationer till templet. Ledarna för templet bytte ton från omsorg och glädje till krav. Människorna kom närmare och blev fler, de kom nära. Vi kände tonen, vi kände oron komma krypande innanför skinnet. Hjärtat bankade. Vi insåg att det var tid för oss att utan dröjsmål ta oss därifrån. Men, hur gör man det när man står mitt i, cyklarna parkerade längst in och med alla människor som försöker hindra vår färd? Någon i den festklädda människomassan kom till vår undsättning. Han lugnade tonen. Och såg till att vi fick fri lejd ut på vägen igen. Det var en mycket trevlig upplevelse, som på nolltid bytte skepnad till en mycket obehaglig upplevelse.
Vi trampade vidare mot närmsta stad för att finna boende, mat och vila. Till slut fann vi ett hotell, där vi checkade in. När kvällen kom och vi hade lagt oss bankade det frenetiskt på dörren. Inte som om någon knackade, utan som om det fanns vrede i tonen. Återigen bankade hjärtat. Rädslan kom åter upp till ytan. Det kändes som om det stod en mobb utanför vår dörr som ville oss illa. Det slutade efter en god stund, när jag argt (rädd) vrålat "stick, pys, dra" genom dörren. Kanske hade de misstagit sig på dörr? Fanns det inte någon i receptionen, som var strax utanför vår dörr? Vi vet inte varför vi utsattes för denna ansats, men det var ordentligt obehagligt. Nästa morgon, när vi åt frukost i en restaurang i anslutning till hotellet, kom en stor mängd ordentligt klädda unga män ner till restaurangen från hotellet. Jag undrar om det var de som bankade och att de egentligen sökte efter någon kamrat som de ville ha med sig i sitt festande för kvällen. Att de helt enkelt tog miste på dörr. Jag vill tro att det var så.
Dessa två obehagliga händelser skedde samma dag. Det var festivalhändelser. Något firades under den aktuella dagen. Den andra händelsen var sannolikt också förenad med alkohol. Människor i grupp är något annat än människor var för sig.
Bortsett från dessa händelser minns vi Andhra Pradesh med stor glädje. Där mötte vi en stor dos vänlighet. Dit vill jag gärna åka igen.
Anette Grinde
Händelserna utspelades sig under en av våra cykelresor i Indien, strax innan och i Kakinada (Andhra Pradesh) den 10 februari 2013.
Det värsta är att man känner igen så mycket, från människor som hindrar andra.
Den är egentligen rätt fasansfull, denna bok. Härskande är förskräckligt.
Men den är nyttig att läsa.
Det kan ju hända att man själv använder härskartekniker, utan att seoch förstå att man gör det.
Ja, nyttig att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar