Jag tycker inte om kritik från personer som inte är engagerade mer än som aktiva kritiker, sådana som bara klagar och inte deltar med utvecklande engagemang i rörelsen. Avvägningen är också här hårfin.
Jag tycker inte om när kritiken bara ligger som ett besvärande damm och inte riktigt tar form. När det gnisslas i leden igen och igen och problemen inte löses.
Jag tycker inte om ordföranden i styrelser som inte lyssnar på konstruktiv kritik, utvecklingsmöjligheter eller som driver verksamheten utan att lyssna på sina medresenärer. Och jag tycker inte om valberedningar som inte vågar föreslå andra ordföranden eller ledamöter än de som suttit för länge eller de som driver i fel riktning. Jag tycker å andra sidan inte heller om ledamöter som bara åker med och inte aktivt tar sig ton där de bör och skall.
Det är lätt att kritisera när man står helt utanför, fast man då inte borde eftersom det är när man sitter i som man bör kunna påverka. Det är å andra sidan svårt att kritisera när man sitter mitt i, eftersom man då behöver vara lojal mot den styrelse och den verksamhet man verkar i. Det är också svårt att lyssna på den som inte lyssnar själv. Och svårt att kritisera den som är som en gås (alltså där allt bara rinner av).
Därutöver tycker jag att föreningslivet är fantastiskt.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar