15 juni 2024.
Tack, livet. Livet som pågår, skapar och gör.
Jag sprang, drog högerut över den grönskande ängen. Njöt morgonen, tystnaden och fåglarna. Ett rådjur drog norrut när jag störde, men stannade efter fem höga skutt. De är vackert graciösa djur. Var hon själv, eller stod ett kid i kanten?
Bussen kom i tid. Hon log åt min svettiga stil. Vad ser de, chaufförerna, dag för dag? Vilka människor träffar de på bussen?
På ICA satt hon som är glad, men inte gillar lördagar, i kassan. Hon hälsar alltid glatt, du borde läsa en bok i din väntan, har jag sagt. Nej, hon tycker att det är ohyfsat att göra det i kassan. Hm, det tycker nog inte jag. Förutsatt, förstås, att hon köper den i bokhandeln. Vad är ohyfsat, för vem och varför?
Jag lämnade bokhandeln en stund under dagen. Eva och Anne tog ansvar då. Jag känner glädje och tacksamhet över Eva och Annes hjälp. Vad vore vi utan människor som hjälper?
Jag gick till bibblan, där Mika Wallander hade samtal om sin nya bok. Prästen Olle Carlsson frågade och Mika berättade. De båda har viktiga berättelser från sina liv, ja, det har vi alla förstås. Kön blev lång, böckerna tog slut.
Efter stängning drog jag till Åtellet, men där fanns ingen Jättelångt-målgång som jag trodde. Fel hade jag, jag fick lämna det till sen. Jag tänker på Åtellets alla fantastiska göranden och jag tänker på Jättelångtorganisationens idoghet över åren. Det gör mig glad.
Jag tog en ny låda i min famn, full med fantastiska böcker om liv, teologi, människor, längtan och kunskap. Jag gick till Mariagården och Mikas fest. Bokkön blev lång, böckerna tog slut.
Mika strålade. Hon mötte människor i rummet, samtalade, skrev hälsningar i böcker. Det är den finaste bokrelease jag sett under mina år som bokhandlare. Den gjorde mig glad. Hon och människorna i rummet gjorde mig glad. Platsen gjorde mig glad. Livet värmer min själ.
Jag bytte från sommarklänning till cykelstass och drog ner till målgången i parken. En löpare med superlätta steg målgångade. Så lätt, så mjukt, så starkt och så fint. Han hade sprungit 7 mil. Han utstrålade enkelhet. Var det sant, eller fanns det mer att säga om det? Ibland kan skenet bedra, men så vackert det såg ut ändå. Så fint han ordnat för sig själv!
Arrangörerna Maria och Jonas Ek stod lugna vid målet. Speakrade, lyfte löpare och sponsorer. De har dessförinnan sett till att spåren är märkta, tidtagning och listor i sin ordning, korv kan inhandlas, funktionärer riktar löpare och trafik, väderbeställning och allt annat (!) som måste ordnas för ett skönt lopp som sträcker sig från Grisslehamn till Norrtälje per egna fötter i ett enda långt svep. Det ger glädjebubbel i magen hos mig när jag ser dessa stordådsmänniskor. Jag gläds och imponeras över varje arrangör, varje funktionär och varje löpare. Ni gör skillnad. Tack, ni alla som gör.
Jag vill möta fler, se dem njuta. Jag cyklar hemåt längs spåret. Jag ler åt mig själv och leder cykeln ibland eftersom jag är rädd att ramla och spåret är trixigt. Jag får träna mer. Jag möter flera, heja, språkar och peppar. De är glada. Någon är trött, andra taggade, alla har riktning mot mål. Jag blir avundsjuk, vill också. Kanske nästa år igen?
Vid Hov möter jag två män. Lite talbara, åtminstone den ena. Jag ler och frågar om det är jättelångt, nja, Jättelångt är bara hälften, vi började igår, sprang upp längs leden, hämtade nummerlapp och sprang neråt igen. Sprang de dubbelt, bara, eller började de i Danderyd, tänkte jag sen. Inget är längre omöjligt. Livet är en utflykt, som kan pågå länge i rörelsens tecken. Jag gläds över människors utmaning av sig själva. Mer. Ribban ligger hos var och en. För några ligger den på en km och för någon annan på 140. Så länge vi utmanar, lyfter oss själva lite mer, spelar nivån ingen roll. En km idag kan bli 1,2 km imorgon och 1,4 nästa dag. Lite mer, lite tyngre, lite svårare kan ge oss bättre hälsa för liv och ålderdom. Vad som är omåttligt för en är fantastiskt för en annan. Just det, var och ens nivå, glädje och måtta, är viktig att se. Jag är inte du och du är inte jag. Vi kan, vi alla kan det vi kan. Vi kan lyfta oss ett lite snäpp, när vi vill. Om vi vill.
Jag cyklar vidare, ser en man flytta ut i det höga gräset när jag kommer. Nej, säger jag, du har företräde här. Du gör stordådet. Oj, det är du, teatermannen som utmanar sig med 365 löparmil per år, men så fint att se dig. En kram senare susar (!) han vidare mot mål, som just där ligger lite mer än en mil bort. 6 mil gjorda. 1 mil kvar. Så fint, så imponerande, så glatt, så starkt.
Jag tar mig vidare hemåt. Tänker på alla möten som sker under en dag, vilka tankar och följdkonsekvenser de ger. Jag ser, lyfter, sörjer, gläds, undrar, frågar, lär mig och njuter.
Det här är ändå bara lite, lite, av det som hänt under min dag. Lite. Fler människor har mötts framför mina ögon, fler ord har bytts, fler tankespår har skapats.
Tack, livet. Livet som pågår, skapar och gör.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar