Jag promenerar till bussen. Det är plus i luften, men halt på vägen. Dagen gryr. Himlen är klar, med en liten i bortre kanten. Han säger att det nog blir en fin dag idag, han som promenerar strax intill. Han ska promenera längre och jag ska till jobbet. Klockan närmar sig 8. Jag har vinkområde hemma, så jag behöver inte stå stilla och vänta. Jag går bussen till mötes. Jag brukar hinna 1,5 - 3 km innan den kommer och går ungefär samma tid hemifrån. Som man gör när man har inkörda vanor. Ibland är bussen lite försenad och ibland inte. Det är en bra grej med vinkområdet, så man gå av eller på där man vill. Gå en bit, eller välja att springa. Det är ju trist, kallare och mindre hälsosamt att bara stå och hänga i väntan på bussen. Särskilt när den inte kommer.
Imorse hann jag typ tre km. Ja, det är ok, det kändes som om bussen var 5-10 minuter sen, men inte mer än så. Det visade sig att den var mer än en timme sen. Det var 7-bussen, inte 8-bussen som kom. Det hade legat ett träd över vägen som hindrat framkomligheten. Busschauffören hade ingen motorsåg med sig, väghållaren prioriterade bort fallna träd på den vägsträckan och passagerarna fick vänta bäst de ville. Vem som helst får ju inte hjälpa till att röja vägen, har jag förstått. Det ska vara särskilt folk till det. 7-bussen brukar det inte vara så himla mycket folk på, men 8-bussen är normalt full av ungdomar på väg till skolan. Det är skoltid igen, så det borde varit många som väntade. Jag hade inte tittat i SL-appen, det är inte sån´t jag gör. Jag bara går och tror att saker ska fungera. Det är min förväntan, den funkar oftast. Andra hade tydligen tittat i appen, så där låg nog information om att 8-bussen var inställd.
Chauffören kommunicerade situationen med mig, alltså om tiden, trädet, sågningen och förseningen. Irritationslöst. Vare sig han eller jag var irriterade. Det är ju skönt att inte bli arg. Oj, sa jag, jag trodde att du var 8-bussen och att du därmed bara var några minuter sen. Han ringde till sin central (Sthlm) och försökte göra sig förstådd. Det gick sådär. Centralen försökte samtidigt omdirigera honom till en ort 5-6 mil söder om Norrtälje, bad honom köra en buss där alldeles inom kort. Det blev ju förstås alldeles ogörligt med 30 minuter kvar på den tur han just körde och med kanske 50 minuters körning för att komma till nästa. Det var som om centralen inte alls förstod var han befann sig, att han körde en linje och var den var belägen, vilka passagerare han hade i sin vård och varför, vilka problem som hade uppkommit längs färden och som att de trodde att bussen hade snurrande helikoptervingar. De hade tydligt inte någon situationsinsikt. Chauffören var tålmodig, jag undrar hur de pallar.
Jag undrar över upphandlingar och nya människor med nya system, jag undrar över förståelse för chaufförens arbetssituation. Min, andras och centralens förståelse. Chauffören och linjen var gamla och bekanta, men vad hjälper det. Alla är olika, förstås. Alla mår olika för dagen, förhåller sig olika till stress och kostnader. Din kostnad är inte min, och vice versa, vem orkar (och kan) se hela bilden. Vem har ens tid (och lust) att se längre än näsan räcker? Det är ju ett heltidsjobb bara att ta hand om sig själv och sina egna tankar.
Ett träd över vägen leder till förseningar. Här till en försenad och en inställd buss som normalt sett är full av ungdomar på väg till skolan och vuxna på väg till jobbet. När trädet inte röjs med skyndsamhet leder det till samhälls- och individkostnader; missad skolgång, föräldrar som måste skjutsa, folk som måste ta bilen, missade arbetsdagar, sjukhusbesök eller andra möten. Ja, det finns mer som spökar, miljön t ex. Fler bilar på vägen ger mer olja ur marken och mer skit i luften. Med mera, med mera. Bara för att vi inte får bort det fallna trädet över vägen.
Livet är lätt ibland och komplicerat ibland. Ibland lätt för någon och komplicerat för en annan. Vad väljer vi att se, tänker jag idag. Vad väljer vi att strunta i och bara gå vidare?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar