Jag läser om massutdöenden, om djuren som utrotas över tid. Ibland för att världen själv har förändrats, men i huvudsak för att vi människor har tagit för oss på ett sätt som inte fungerar. De - vi - har trott sig/oss vara större än naturen och därmed förstört naturens och djurens livsförutsättningar. Igen och igen.
Det senaste århundradet har vi gjort det rätt rejält. Artikeln berättar att, men inte hur vi ska komma till rätta med problematiken. Ja, det är nästan omöjligt att veta hur, men vi vet att vi måste. Det är något stort, något vi verkligen måste göra, för att inte utrota djurarter och natur - och för att vi inte ska göra vår gemensamma jord obeboelig. Det är ju det som händer.
Alltet hänger förstås ihop med helheten, temperaturerna, koldioxiden, föroreningarna, plasten och städerna. Vi tränger ut djuren och naturen, med förödelse som följd. Hur ger vi djuren och naturen den vila och den plats de behöver?
Varför anser vi (nja, inte jag och inte alla) att människan har större rätt till platsen än vad naturen och djuren har? Hur samsas vi?
En råtta utrotades. Klimatförändringen är orsaken. Är det så farligt att en råtta har försvunnit? Ja, vem är människan att bestämma vilka arter som ska finnas? Och varför har den försvunnit? Vi kan inte se vilka andra arter som kommer att dö ut för att de inte hanterar skräp, plats, föroreningar, utsläpp, havsnivåer och värme. Vi, människan, förstör andra arters och vårt eget livsrum. Vi gör planeten obeboelig.
Vi är inte ensamma här. Vi klarar oss inte utan djuren och naturen, hela systemet hänger ihop. Det är rätt bra om vi inte sabbar det.
Det är hög tid att vi skärper oss, eller vad tycker du? Känns det verkligen ok att vi sabbar för de som kommer sen, våra kommande generationer?
Nej, det tycker jag inte.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar