Helsingfors Marathon 18 augusti 2012

Sådär, ja. Det var det elfte marathonloppet för mig. Det pinnar på, minsann. Några går bra och några går mindre bra. Detta marathon får nog klassas som ganska bra för mig. Tiden är tillräckligt bra för att jag skall ha "hedern i behåll", kroppen mår bra och har inte fått några särskilda skavanker och därtill är jag full av sköna lyckoendorfiner efter genomfört lopp.

Så, ja, det får klassas som ett bra lopp för mig. Man blir glad av sån´t.

Vi anmälde oss sent. Den sista anmälningsdagen (31/7) bokade vi resa, hotell och anmälde oss till loppet. Lusten infann sig strax efter Ölands Marathon (28/7) då en medlem i vår löparklubb Rånäs 4H talat om att han skulle dit. Vi blev sålunda tre löpare från Rånäs 4H på startlinjen denna dag.

Vi tog båten från Sthlm fredagen den 17/8. Enkelt och lätt. Vi boade in oss i vår hytt, åt en enkel middag och somnade sedan utan problem. Det var ett lugnt hav denna resa, vilket gladde mig som ofta blir sjösjuk när havet gungar.

Framme i Helsingfors vid 10-tiden på lördagsmorgonen hade vi gott om tid för att finna vår väg till hotell,  nummerlappsutdelning, tävlingsområde mm. Starten gick ju inte förrän kl 1500. Solen sken, värmen var god och tiden tillräcklig för promenad i sakta mak. Vi gick, alla tillsammans, till hotellet. Vi hade inte bokat resa och hotell tillsammans, men hamnade ändå bredvid varandra på båten och på hotellet. Man kan le en aning åt sådant.

Hotellincheckning gick inte för sig innan start, så vi packade om en aning, bytte om, lämnade vår packning i bagagerummet på hotellet och vandrade till tävlingsområdet. Nummerlapparna, t-shirt och annat hämtades ut. Toaletterna lokaliserades. Vi tittade runt var start & mål var beläget, var värdesaksinlämning och klädinlämningen var, osv. Det enda osäkert negativa med arrangemanget kring tävlingsområdet var att värdesaksinlämningen krävde 5 Euro per person trots ett ganska dyr startavgift och att särskilt bevakad plats för väskor/kläder saknades. Det kändes lite osäkert att lämna alla kläder och den fina ryggsäcken på läktarna på stadion. Men, det fick gå - och det gick väl.

Vädret var skönt. Det var soligt och varmt. Kortbyxor & linne räckte gott. Strax före start mörknade det på himlen och det såg hotfullt ut, men strax senare klarnade det igen. Vi fick en solig och varm resa denna dag.

I startfållorna fanns ingen seedning. Var och en fick ställa sig där han/hon själv tyckte passade med hänsyn till sluttid. Samvetet avgjorde. Man kan anta att några ställde sig fel. Starten gick och det var inledningsvis en aning trångt. Det berodde kanske på att det stod för många längst fram, med en önskan om en god tid. Det berodde kanske också på att startgatan var för smal för det antal personer som skulle fram. Nåväl, strax fanns där ändå plats. Det gäller bara att vara trängseltålmodig, en liten stund, så blir det bättre strax. Det var nog mindre än en km som trängseln varade, innan det lossnade och fanns plats för den som ville.

Leif & jag följdes åt i ungefär en mil. Det brukar vi inte göra, eftersom var och en vill försöka följa sin egen takt. Att följas åt innebär en risk att man följer någon annans takt och att det då går för långsamt eller för fort. Ett nödfall krävde ett sidohopp för mig, varpå Leif fick fortsätta själv. Jag hann dock ifatt och om honom ganska snart. Efter ytterligare en onödig vilopaus tog det dock längre tid att nå ifatt honom, men ungefär halvvägs nådde jag honom igen. Mil ett var ganska lätt. Mil två blev tung och tidsmässigt belastad av de två pauserna. Mil tre var lättare och mil fyra som sig bör med tre tidigare mil i benen men med ett hyfsat positivt sinne i behåll. Man får ju tala en del med sig själv under ett maraton. Man får resonera, peppa och vara lite bestämd mot sig själv, så att man inte dristar sig till att tänka negativa och trötta tankar när man måste vara positiv i själ och hjärta för att hindra kroppens trötthet att ta över. Det gick bättre med de positiva tankarna denna gång, än vad det gjorde på Öland.

Det fanns mycket gott om vätskedepåer med vatten & sportdryck efter banan. Under den andra halvan av loppet fanns det också banan, saltgurka och energigel. Depåer med blöta svampar fanns det också. Det behövdes denna varma och soliga dag. Banans sträckning gick nära vatten, i staden, efter vägar, gångvägar, stigar och i villakvarter. Den var knixig, lite backig från tid till annan, uppmärksamhetskrävande med vägstenar, trottoarkanter och spårvägar - men den var vacker. Chipstidtagning gav tider vid 10, 20, 30 och 42 km. Fotografering i mängd och videofilmning därtill. Man förundras och gläds över teknikens under.

Väl i mål möts kroppen av glädjens endorfiner. De bubblar i kroppen. Medaljen hängs om halsen. Tidtagningschippet klipps av. Jag får en banan i en påse och undrar stillsamt om det var allt. Nej, det var det inte. Strax får jag chips, dryck, kaffe, energikex, bröd och smör. Påsen är till slut överfull och jag sätter mig för att inmundiga lite nödvändig energi.

Jag undrar när Leif skall dyka upp. Jag undrar hur han bemästrat sin trötthet och sin lite lagom skadade fot. Får jag vänta en kvart eller i en timme eller två? Nej, det dröjer inte så väldigt länge innan han är där. Så glad jag blir, när jag ser att han mår väl och att hans fot inte skapat väldiga problem. Ja, han är acceptabelt nöjd och han är acceptabelt hel. Det finns hopp om nya äventyr. Ja, det finns hopp om nya tag till Berlin i slutet av september.

Så småningom tar vi oss ut från målområdet och omklädning och vandrar i sakta mak ut från området. Leif får linda sin fot och det ger genast en lättare gång. Vi möter glada människor som fullföljt och skapat glädje för sig själva. Vi möter andra svenskar som förundrar och förundras. Vi gläds tillsammans.

I sakta mak går vi bort mot hotellet, några km bort. Sune & Gunnel kommer snart ifatt och det visar sig att också Sune kommit väl i mål, med hälsan i behåll men med en liten skavank som behöver tränas och sträckas. Vi går, med glädje och i aktivt samtal åter till hotellet. Alla kan gå som de ska. Av det kan man bli riktigt glad.

Jag kom i mål på 3,49 (9.a av 79 damer i klassen K50 och 111 av 1050 damer totalt). Leif på 4,16 (M60) och Sune på 4,40 (M70). Tiderna får ses som bra resultat för Rånäs 4H-skaran, med hänsyn tagen till respektive persons rådande omständigheter.

Nattsömnen blev god på det finfina hotellet. Där fanns minsann inga kackerlackor eller spindlar, som vi delat rum med på våra Indienfärder. I Helsingfors var det snarare lyx och flärd som rådde. Det var oss väl unt.

På söndagskvällen tog vi båten åter mot Sthlm. Vi åt en god middag, med gott vin, på en finfin restaurang i glada vänners lag. Lyckoendorfinerna bubblade, laxen och vinet smakade fint och samtalen gick från EM till VM, från maror till hinder och en hel del däremellan och strax bortom.

Denna helg var en trivsam och glädjande helg. Sådana skall vi nu sträva efter att  ha varje vecka. Rätt som det är riskerar tiden att vara slut. Det är läge att nyttja den väl.

Med glädje skall vi vandra - eller kanske springa en mil eller tre.

Och, så var det det där med anmälan till Sthlm Marathon 2013. Det var just idag det skulle göras.
 
Anette Grinde

Artikeln är publicerad i tidningen Marathonlöparen - september 2012.

Genomförda lopp med dignitet på sistone; Helsingfors Marathon 2012, Ölands Marathon 2012, Sthlm Marathon 2012, New York Marathon 2011, Axa Fjällmarathon 2011, Sthlm Marathon 2011, Sthlm Marathon 2010, Malta Marathon 2010, Sthlm Marathon 2009, Sthlm Marathon 2008, Sthlm Marathon 2007.







Länkar. Knuff - Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Bloggportalen.se.   Knuff om Helsinki - marathon -  .  Bloggare om endorfiner - Blogger.com.