Att provtänka.

 

Att provtänka. 

Att pröva sin tanke, kanske t o m innan den är färdigformulerad, att fundera kring hur den står sig. Kanske kan den ändras? Kanske vet någon annan lite mer?  Finns det fler perspektiv?

Jag samtalar med en man vars liv kretsar kring skrivande. Han är författare. Han har skrivit länge och mycket, både om sig själv, om verkliga händelser, tankar och fiktiva berättelser. Han arbetar med texten, väger orden, ser och ändrar. Han fångar nyanserna som han ser dem. Han är han, hans text kommer från hans jag och hans kunnande. 

Texterna är livsviktiga, för honom själv, men också för många andra. De för livgivande samtal, förstår, missförstår, börjar om, ser och upplever. Han följer sina tankar och tar till sig andras. Alla ser och förstår inte hans spår, men han har hittat sin form. Hans form gör hans dag helare, honom också. 

En läsare, som läst hans bok och som har andra utgångspunkter i sitt liv, i sin tanke, i sitt kunnande - i sitt jag - säger: han är respektlös mot läsaren, vill göra sig märkvärdig. 

Jag funderar kring om han är respektlös och märkvärdig, vad det är. Jag tänker på honom, på den person som han är, ständigt djupt funderande, försöker och försöker, varje dag. Han får sin dag och sin text att fungera. Jag ser hur han och andra våndas, byter ord, börjar om, låter det ta tid. Jag tänker på hur han (och andra) tänker och utsätter sig för andras spår, försöker och försöker igen. Jag ställer det mot ord om respektlöshet och märkvärdighet. 

Det gör ont i magen på mig då, det känns fel i min kropp. Jag drabbas av ett inre känslosvall, känner hur mitt hjärta rusar. Jag ser ingen respektlöshet i honom, han som skriver. Jag blir upprörd över orden, håller i mig hårt för att se till att jag begrundar och förstår. Jag ser hans försök och liv, eller små delar av det. Jag behöver tänka mer. Jag är uppenbart inte klar. Jag vill se bådas jag.

Alla har rätt att tycka och känna som vi vill, gör och förmår. Jag vill inte döma, men jag vill förstå varför, var det kommer ifrån. Varför jag tänker som jag gör, varför han tänker som han gör. Och hur vi ser mer och utvecklas i det. 

Hur tänker du om texter, ord och tankar du ännu inte lyckats förlika dig med?

A..

Valio fruktyoghurt.

 Granntösen lämnar innehållet i sitt kylskåp till sin far. Han är en duktig restätare. Han tar fruktyoghurten till frukost och vi får ett långt samtal om klimat, förpackningar, matsvinn, kilogram och litrar. Socker hade vi också kunnat tala om. Det värsta (just nu och det utlösande för samtalet) var förpackningens utformningen för den här produkten. Förpackningen var synnerligen olämplig. Osmart och korkad.

* Matsvinn och förpackningar blev vårt huvudfokus vi frukostbordet. Det var ca 1 dl kvar i förpackningen som inte gick att få ut med mindre än att man klippte sönder förpackningen.

* Hur många klipper upp en förpackning för att få ut allt? (Ja, den medvetna och uppmärksamme, men oss som inte är det just då? Det ska vara lätt att göra rätt, svårt att göra fel.)

* Hur mycket mat går till spillo? (Minst 10 procent av en ätbar vara?)

* Är det ett medvetet val från leverantören? (Troligen inte, men ohyggligt lågt ansvarstagande.)

* Har du uppmärksammat företeelsen? (Jag nu, inte förr. För att jag inte äter youghurt från leverantören som har (hade?) slaktrester (löpe) i varan.)

* Vad gör du med slatten som finns i förpackningen, generellt, inte bara denna produkt?

* Hur uppmärksammar du leverantören på brister i förpackningar? (Just detta företag har ett formulär med MÅNGA rader att fylla i, vilket då inte blir av i ett flygande fläng.)

* Vad gör det med klimatet, miljön och matsvinnet? Och med matinköpskontot för onödigheter?

A..

Det går som en dans?

23/1-24.  

Strax under minus 20, massor av snö. Fint, men jag längtar efter sommaren. Sen slår det om. Temperatur nära noll, regn. Nästa dag tre grader plus. Herre, min tid, så halt. Bussen ville inte köra där det inte var grusat eller saltat igår kväll, släppte av mig tre km hemifrån. Begripligt. Inga dubbar, ingen pannlampa. Jag går som Bambi på hal is. Förbannar mig själv för att jag inte förstått att det är bra att leta fram skridskorna. Jösses, så halt. Vem vågar detta? Ja, måste man, så måste man.

Idag är det grusat, men ändå suuuperhalt. Bussen är femton minuter sen. Begripligt. Han kör som en snigel fram till avsnittet där vägen saltats (istället för att grusas). Det är stor skillnad på väg, halka och säkerhet, men vad är skillnaden för miljön?

Inget grusat och inget saltat bortom kröken, sa chauffören. Flera bilar i diket. Oj, oj, oj. Då fattar man att det är förskräckligt att köra buss på våra smala, hala och krokiga vägar. Jag är tacksam för att de kör. Hur skulle jag annars ta mig, när jag inte vill ta bilen. Ja, springa eller cykla, vore ju bra, förstås.

Jag önskar alla chaufförer lycka till på halkvägarna idag och jag hoppas att (vi) alla resenärer utrustar oss själva med insiktens tolerans. Vad vore vi utan de fantastiska busschaufförerna som gör sitt yttersta för att ta oss från A till B.

Jag är framme. Inalles kanske en halvtimme sen. Vad gör det? Egentligen intet någe. Tack, för färden.

Tack.

A..

Vad är sexuella trakasserier - i praktiken, i livet här och nu?

 Jag läste nyligen en artikel om en kvinna som jobbade inom försvaret som blev utsatt för sexuella trakasserier.  Hon blev dåligt hörsammad. 

Jag har tänkt mycket på det, bl a tänkt på läget att gå vidare och skita i dem, stå ut. Sen bläddrade jag förstås vidare och lät henne bära sin egen strid. Det är ofta så vi gör. Tänker att de bara ska stå ut, bita ihop, gå vidare. För att strukturer ser ut så. Tills jag själv drabbas eller på annat sätt plötsligt fattar hur vidrigt det är. Eller tills någon berättar för mig, gör det verkligt och nära. 

Jag tänkte så, bit ihop. Och tänker sen, varför? Varför ska hon eller vem som helst stå ut med sexuella trakasserier, anspelningar, att någon rör en när man inte vill. mm. Inte en gång, utan igen och igen. 

Så, kan vi lyfta det samtalet? Ja, det har förts rätt mycket sedan #metoo körde igång, men det är ändå tydligt att vi behöver prata mer om det. För att det fortfarande händer. 

Ett prat i bokhandeln, kanske? Ja, vi har pratat om det också där, men ändå. Det fortgår. 

Vad är sexuella trakasserier - i praktiken, i livet här och nu? Hur påverkas den utsatte?

Länk till Diskrimineringsombudsmannen

https://www.do.se/diskriminering/olika-former-av-diskriminering/sexuella-trakasserier-och-trakasserier

18/1-24. Det finns fler perspektiv...

Det finns fler perspektiv, alltid!

Jag promenerar till bussen. Det är ca 1 km dit, men jag går den till mötes. Det är vinkområde, så jag behöver inte stå vid en hållplats. Tiden för bussens borde–komma-tid passeras med råge, så jag hinner gå typ 3,6 km. Temperaturen är mild, jag är rätt klädd, jag har tid, så mitt läge är lugnt. Men ändå, man vill ju ha bussen i tid. 

Bussen kommer så småningom. Vid ratten sitter en chaufför. Han har en tidtabell att hålla, för så säger reglerna. Vägen är smal, snöig, bucklig och hal. 

Han säger: äntligen. (Ler lite snett, vänligt)

Jag svarar: äntligen. (Samma ton. Förstående, ofrustrerad)

Han säger: jag har mött tre plogbilar, då blir man stående.

Herre min tid, tänker jag, så otroligt stressigt och svårt det måste vara att vara busschaufför med allt samsande de måste göra med naturen, vädret, trafiken, reglerna och folket i bygden. 

Tack, till alla chaufförer som stretar framåt idag och alla andra dagar. 

Jag ber en bön för att ni får en bra arbetsdag idag. Ja, i morgon och nästa dag också.

Tack, för dagens färd. 

A..

Gott nytt år, önskar jag er. Jag önskar var och en mycket rörelse under 2024.

Jag tänker på mitt enda löplopp 2023, tävling alltså. Ultravasan 90. 92 km löpning mellan Sälen och Mora, Vasaloppsspåret. Terräng, blött och långt. En mycket bra arrangör. Jag var äldsta dam i 2023 års resultatlista.

Jag var trött, men kom i mål med hedern i behåll. Samma sak gjorde jag 2022, så jag visste hur det var. Fast man kan ju inte veta, för allt är ändå olika. Jag känner mig stolt över bedrifterna, jag tar fram det när livet motar. Sambo Leif sprang 45 km, också han med löparglädjen kvar. Dotter Sofie var coach, vilket hon gjorde snyggt och glatt. Hon coachade oss och många andra längs spåret, ja, hon gladde många. Åter till boendet somnade jag lätt efter en sakta promenad till duschen och en enkel middag. Nästa dag och veckan efter var kroppen fylld av endorfinglädje. Det håller i sig rätt länge. Det är en fröjd, även om man kanske blir lite prattjatig.

Jag tänker ofta på loppet, på glädjen att ha gjort det och på viljan att göra det igen. Jag tänker på förmågan att göra mer än man tror sig om, att det är smart att försöka höja sina ribbor lite då och då. Att man kan, och att man ha glädje av sådana stordåd i det vanliga livet.

Att träna för sin egen hälsa, nu och framåt, med ett lagom (!) mått av kilometer, förmågan att hålla träningen vid liv och insikten att det är väldigt viktigt att hitta sitt bästa träningsmässigt för ett långt och friskt liv. Idag lyssnade jag på intervjun i podden “maratonlabbet” med 80-plussaren som springer 10 mil i veckan, slår världsrekord i långlöpning och njuter sin hälsa. Just så. “Lite lagom”. Och lagom är olika för alla, men rörelse slår verkligen det mesta. Och glädjen att höra om andras stordåd och kunskap är också av vikt. Alla vill ju framåt, så glädjedelande är fin inspiration.

Det värsta och det bästa är att det bara är jag själv som kan göra skillnad för mig själv, genom att ta mig till en bra typ av rörelse. Alla andra kan dock hjälpa till med pepp. Pepp och glädje tillför, så jag tackar alla som peppar sin nästa, sig själv och mig till fantastiska stordåd.

Gott nytt år, önskar jag er. Jag önskar var och en mycket rörelse under 2024.

A..

Sinnesrobönen är bra att ta till.

 Jag lyssnar till kvinnan som pratar med en närstående i telefonen. Jag kan inte undgå eftersom hon befinner sig i mitt rum. Jag känner henne inte, vet inte deras bakgrund. Jag saknar alltså bakgrundsförståelse och helhetsbild. 

De pratar om något som skaver, någon form av irritation. Något om arrangemang av kalas. Oklart vad, ja. “Gör inte hon, så ska inte jag."  Samtalet avslutas med att hon uppmanar personen i andra änden av linjen att köra dåligt-samvete-kortet. “Ge henne dåligt samvete. Skicka ett sms som ger henne dåligt samvete.” 

Jag har inte hela bilden och jag känner inte deras relation. Det är inte min boll, men jag funderar ändå över den. Vad gällde saken och varför blev budskapet som det blev? 

Jag funderar otroligt mycket i mina grupper och samtal kring hur vi uttrycker oss, hur vi lär oss av varandra, hur vi ser oss själva och hur vi skapar ett tillförande och lärorikt samtal på bästa sätt. Ja, hur vi hittar goda samtal och samarbeten utan att skada varandra. 

Gruppens och människors bästa står för mina ögon, men det är också med mina ögon. Det är svårt att se andra genom sig själv, kanske kan vi bara lyckas om vi ständigt tänker på’t och får hintar av andra, talar med andra. Kanske fattar vi inte ändå. Hur upptäcker vi när vi själva skadar andra eller gruppen? Skadar vi eller är det bara jag eller du som tror det? Hur påverkar vi andra? Vad är bästa sättet att hjälpa sig själv och gruppen framåt, när vi har olika känsla för hur samtal ska föras? Ett fnys, ett hånfullt skratt, att avbryta, eller ord om något med negativ riktning eller hårdhet kan skada, så hur gör vi för att åstadkomma det goda samtalet? 

En person säger: jag gillar när det hettar till. En annan säger: om det blir hård debatt, så går jag. Jag själv önskar fridfulla samtal där vi lär oss nytt. Jag är trött på den politiska pajkastningen där man allt skyller på någon annan istället för att fundera kring förbättrad förändring. Vad nu det är, antagligen olika för alla. Lyssnandet (inte ordmässig utmaning, ifrågasättande och hårdhet) är viktigt hos mig. Det är min strävan (nej, jag lyckas inte alltid, kanske aldrig helt och fullt, och kanske inte alls när det blir viktigt och personligt.) 

En grupp talade häromnyss om en bok. De tyckte inte helt lika, men samtalet plockade hela tiden nya frågor där alla i rummet lyssnade på den som talade, visade förståelse och bidrog med nya inspel. De lyfte flera tankar om samma och olika frågeställningar och alla fick nya infallsvinklar att begrunda. De gjorde just det. Begrundade tillsammans, byggde ett tillförande samtal tillsammans. Alla växte av samtalet. För mig skapar den typen av samtal trygghet och kunskap. Det lär oss, istället för att skapa oro och stress. Det är var och en som gör detta, var och en som är i rummet.

Jag vill att vi lyfter och ser varandra (som likvärdiga och vänliga människor) i samtalet. Att vi fyller varandra med värme och hopp, även när vi tycker olika. 

Just det. Jag kanske ska läsa Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende igen. Någon sa att den var rolig, själv blev jag förbannad.  Pricksäker är hon, hur som helst. Obekvämt pricksäker. Vem är jag och vem är du i berättelsen? Herre min tid, måste vi vara någon av dessa?

Sinnesrobönen är bra att ta till. Ofta, men inte alltid. Det skulle ju kunna innebära att man avhänder sig ansvaret för vår gemensamma framtid. Det vill jag ju inte.

A..

30/12-23. Jag promenerar till bussen..

 

Jag promenerar till bussen, 9 km bort. Det är moddigt, men skönt ändå. Vägen är smalare, plogvallar och snökokor ligger i kanten och tar plats. Allt är vitt. Jag hör lastbilen, timmerbilen, långtradaren och grönsaksleverantören komma bakifrån. Varje gång kliver jag ut i kanten, stannar och ställer mig så att jag ser att chauffören ser. Varje gång vinkar och blinkar hen tack. Jag ler inombords, tänker att det lilla blir stort för båda. Bådas spelar roll. Blink och blick, att se varandra. Vänlighet och trygghet längs vägen känns gott. Tack. 

Jag hann till bussen, ja. I bussholken hade det visst varit (en ganska städad) fest, eller vad tror vi om det?

Var rädda om er idag. Stick ut och rör på er, vetja! Rörelse gör onekligen gott för kropp och knopp. 

Pepp!

A..

Jag oroar mig....

Jag oroar mig för beskedet om presstödets försvinnande eller omstöpning gör att en stor del mindre tidningar försvinner. Vad gör det med demokratin, människors möjligheter att yttra sig och vad gör det med den breda journalistkåren? Vad gör det med nyanserna i berättelserna? Vad gör det med den viktiga samhälleliga granskningen? Rapporteringen om världens viktiga händelser? Vad gör stödets försvinnande/förändring med medias rapportering, vårt samhälles kunskapsnivå och demokratin?  

Jag oroar mig för beskeden att stöden till studieförbunden försvinner. Vad gör det med demokratin och föreningsmöjligheterna? Studieförbunden bidrar med otroligt mycket hjälp till föreningslivet och med väldigt mycket folkbildning. Jag tänker att många föreningar inte kommer att kunna fortsätta sin verksamhet. Föreningsverksamhet och folkbildning skapar väldigt många sociala band och upprätthåller viktiga funktioner i vårt samhälle. Vad gör stödets försvinnande eller förändring med vårt samhälle och vår demokrati? Varför monteras det ner? Vad gör det med människornas sociala band och hälsa när/om studieförbunden försvinner? 

Jag oroar mig för beskedet att (de statliga) stöden till fredsorganisationer försvinner. Vad gör det med demokratin, fredsarbetet, de olika nyanserna i samtalet om hur demokrati och fred fortsätter att byggas i en tid när krig råder och rustning till tänderna är det enda som hörs? Kan fred byggas på annat sätt än genom ond bråd död? Varför läggs stöden ner när fredsföreningarna är så viktiga? Vad gör stödets försvinnande/förändring med vårt samhälle, dess samtal om hur fred vinns och består, och vår demokrati?  

Jag oroar mig också för solidariteten i vårt samhälle, den som kan göra skillnad i en tid när fredssamtal, föreningsliv, yttrandefrihet och gemenskap verkligen behövs. För vår allas gemensamma hälsa. Vad gör solidaritetens förändring med vårt samhälle och vår demokrati?  

A..

24/12-23. SLs kundtjänst

24/12-23. SLs kundtjänst (eller kanske trygghetsjouren).

En kvinna sitter på bussen. Hon talar med SLs kundtjänst, som det verkar. Hon är orolig för att någon ska ringa och anmäla henne eller någon annan för onykterhet, eller annan störning. Hon vill veta vilken väktare som kommer, hur väktaren kommer att agera, hur hon ska anmäla inringaren, vem det är och hon vill säkerställa att chauffören får information och att alla följer hennes instruktioner. Presumtivt, inget har hänt. Det är lugnt på bussen. Hon pratar högt, länge och med högtalaren påslagen.

Kundtjänsten talar tålmodigt med henne. Hon upprepar sig, talar säkert 30 min. Han svarar. Igen och igen. Igen och igen. 

Hur många (märkliga, oroliga, obesvarbara) telefonsamtal får kundtjänstpersonal ta emot? Hur utbildas de i hantering av tålamodsprövande, kanske sjuka eller ensamma, oroliga inringare? Denne man, kundtjänsten, svarade hela tiden lugnt, igen och igen. Igen och igen.

Jag sänder en stillsam bön till den oroliga kvinnan för hennes väl, hon mådde uppenbart inte superbra. Det fanns mycket oro i hennes själ. Jag önskar henne en god jul. Jag sänder en stjärna, en stor eloge till den kundtjänstman som tålmodigt talade med henne. Jag önskar också honom en mycket god jul.

Heja, alla duktiga kundtjänstmedarbetare som möter folk där de är. Snyggt jobbat. God jul!

A..

#hejkundtjänst #sl #väktare 

Att samtala i glada vänners lag?

 Att vara med sina likar, eller inte? Att samtala i glada vänners lag, eller inte? Att njuta eller irritera sig? Att betrakta de olika egenskaperna och lära sig nytt? Att lämna rummet med plus i själen. Att se att vi är, hur vi är och lära oss av det. Kan man lära gamla hundar sitta? Ja! - säger hundägaren som tillfrågas i rummet. 

Vi möts för samtal. Syftet är att lära av varandra, att tala om boken och innehållet. En grundförutsättning är att gruppens deltagare har läst boken. Och att man är villig att lära av varandra. 

Vi är tacksamma för att var och en avstår att tala om sin egen oförmåga att inte kunna läsa, när man inte klarat sin läsning. Vi är i rummet för att tala om boken.

Vi är tacksamma för att var och en ser de andra, inte avbryter någon annan. När du avbryter hinner du inte lyssna, begrunda vad den andra personer säger, har sagt. När du avbryter tar du någon annans tid. Vi är tacksamma för att var och en lyssnar, hör vad var och en säger och försöker förstå. 

Vi är i rummet för att alla ska få plats. Vi är i rummet för att tala om boken, innehållet i boken. 

A..

Narrativ.

Narrativ betyder berättelse. Berättelser konstruerar en verklighetsbild och förutsätter publik och berättare. 

Ju oftare och fler som upprepar en verklighetsbild, desto mer ter den sig som sann. Det behöver den inte vara. Dess syfte kan vara att skada, förändra en verklighetsbild. När vi upprepar och tror på berättelsen, bidrar vi till skadan. 

Exempel kan vara ord om människor och folk, där orden i retur är aggressiva och hårda, oförsonliga. Där man vrider ett ord, tolkar ett ord, en händelse eller en mening till något den inte var avsedd att vara. Man skapar berättelser, nya berättelser och förstärker dem med hårda ord. Hot och hat.

Det görs media, det görs i sociala medier och det görs vid köksborden därhemma. 

Någon säger, dela inte det här budskapet. Det skadar oss. Men, man delar ändå. Man berättar om det i TV och i de stora dagstidningarna. Man delar, berättar och förstärker som man inte ser och förstår att just det är syftet. Att upprepa berättelsen igen och igen ger en känsla av sanning. Det sker t ex genom konspirationsteorier, (felaktiga) budskap om myndigheter, hets mot religioner och folk, ord om vad någon har sagt (som hen inte har sagt) och så vidare. 

På facebook delas budskap med ett lätt knapptryck. Man klipper och klistrar, delar andras tolkning och gör den större, vidare och skapar därmed mer tilltro till narrativet som snurrar till fler. Är det en berättelse som du känner är korrekt? Varför delar du den? 

Varför delas religionsfobin och hatet mot olika folkgrupper? Är det så du tycker att vårt samhälle ska byggas? Vi och dem? Skapar det en fredlig värld?

Varför fortsätter de stora mediehusen att rapportera om hatet och skapa mer vi/dem? Varför får det så stor spridning?  Vilket ansvar har de för hatspridningen eller bilderna? Konsekvensen är t ex att vi som folk blir utsatta om/när vi reser (eller bara finns), att vi skadar andra, skapar bilder av människor som bygger på fördomar, att terrornivåer ökar och att hela vår existens (inte bara svenskar) blir otryggare. Rädslan ökar hoten. 

Kloka människor delar utan att reflektera kring varför. De/vi missförstår avsiktligt eller för att man/vi inte orkar se den större bilden. Varför gör vi - mänskligheten - så? 

Jag undrar om vi kan hjälpas åt att säga ifrån när någon uppenbart har missat att ställa sig frågan om varför? Kan man göra det ett direktmeddelande, ett samtal över en kopp kaffe, ett sms eller i en kommentar till inlägget - kan vi be personen att ta bort de som alltför lätt blivit fel. Eller kan vi be dem reflektera över sitt varför? 

Kan vi ta det lilla besväret, det lilla obehaget, för att bistå i undvikandet att narrativet - där hat/hot, utanförskap, vi & dem - blir en sanning. 

Någon har en avsikt när texten skrevs, spreds och upprepades. Är det samma avsikt hos dig, när du delar eller hänger på i den berättelsen?  

Vilken text delar du och varför? Vilken text kommenterar du och hur? Hur läser du och hur för du orden vidare? 

A..

#narrativ #konstrueradverklighetsbild #demokratiskasamtal #demokratifrukost #magiskasamtal #bildenutåt 

Vem vill du prata med?

Vi pratade om sorg. Det skapade mervärde och många tankar. 

Vem vill du prata med om din sorg, din ångest, din dagliga livspina eller ditt tillfälliga frågebatteri? Hur vill du möta den? Varför svarar vi (alltid, ofta, alltför ofta) bra på frågan om hur vi mår, när vi egentligen mår skit? Ja, för att vi inte ser att personen mitt emot är den som kan bära eller hantera sorgen och tanken som läggs som ett förtroende i hens famn. För att det är fel kemi eller för att vi inte kan, vill. För att det är privat, för att vi skäms eller räds.

Varje människa bär på sin sorg. På olika sätt och i olika tid. Vi pratar eller inte, lyssnar eller inte. Respekterar eller inte. När och där vi är redo, så är vi det. Dessförinnan inte.

Det sägs att vi ska ställa frågor, men det är ibland svårt att veta vilka frågor man ska ställa. Jag eller hen måste också vara redo att prata.

För mig är frågor destruktiva, ja, nej, kanske inte alltid. Alltså frågor till mig. Kanske beror det på var de kommer ifrån, vem som ställer dem. Kanske ska jag bara säga pass? En fråga måste inte besvaras. En fråga kan vara omsorg. Det ska också ses.

Jag undrar om det är bättre att säga pass, än att säga bra, bra (och därmed ljuga en smula). Jag brukar i och för sig svara; ups and downs. 

Vad menar jag med pass? Ja, kanske olika dag för dag. Kanske mår jag bra, finfint, uselt, ångestfylld, magiskt eller bara är. Med pass menar jag kanske: Tack, för att du bryr dig om mig, men jag har ingen lust eller kraft att prata om det. Det gäller mig.

Nästa fråga är, vad gäller hos dig? Eller hos den som måste ses, upptäckas? Som vi måste se fast hen inte svarar, kan, vill. För att hen inte förmår, fast måste om hen inte ska gå sönder. Hur ser vi? Hur tar vi om hand, ser den som måste ses?

A..

22/11-23. Rapport från ett samtal om sorg.

4/11-23. Emma & Erik Nachtweij

Allhelgonafrid 4/11-23. Emma & Erik Nachtweij. 

Tack,  Fonus, för hjälp med ljuständning.

Hetsa inte upp dig över småsaker!

 Jag arrangerar. Jag drar i aktiviteter, studiecirklar och möter människor. Jag försöker utveckla, skapa mer och annat. Jag försöker hitta ordningen, det bästa och det rätta sättet. Det rätta, det bästa och ordningen är dock, som alltid, olika för mig och för andra. Det blir som det blir i varje enskild stund. Det jag tycker är bra eller t o m bäst ser den andra inte alls. För att hen har ett annat perspektiv. 

 Soporna läggs i den rena koppen, som någon måste diska fast den inte använts. Sopburken står oanvänd strax intill. Smulorna dras ner på golvet istället för att läggas i sopburken eller i den använda koppen. De flyttar saker och lägger dem i oordning så att de skadas eller inte hittas. Hjälpen stjälper fast de tror att de hjälper till. Jag försöker förbygga, men hinner inte alltid innan det händer. Plötsligt har det redan hänt, då behöver jag förhålla mig, andas lugnt och bara hantera det merarbete det leder till. Kanske hinner jag mer nästa gång, kanske klarar mitt sinne bara att göra det sen, utan hugget i själen? Hur kan jag förutse hur de ska agera? Det i sig är en utmaning, om jag gör si, vad gör besökaren då? Om jag istället gör så, vad händer då? Om jag ställer stolen där, hur blir det bra eller dåligt då? Om jag marknadsför si eller så, vilken skillnad gör det då? Varför blir någon arg, när jag tror att jag är snäll? 

 Vem tänker varför, när jag tror att jag är tydlig? 

 Vi har alltid olika perspektiv, för att vi är där av olika skäl, för att vi är olika och ser och upptäcker olika saker. Det jag ser, ser inte du. Det du ser, ser inte jag. För att vi är de vi är och inte förmår mer än just så. Ja, jo, vi kan utvecklas och se mer, men bara om vi vill, upptäcker och förmår. Hur ska vi annars veta? Hur ska vi annars kunna? 

 Idag är en ny dag, med nya upptäckter om livet och alla dess olika förunderligheter. Det jag kan och vill, ska jag göra. Det jag måste likaså. Resten kan hända att jag lämnar därhän. Kanske tar jag det en annan dag. Vi får se, vi får se.  

 Välkommen, du nya dag. 

A.

4/11-23. Woller Nachtweij

 

Allhelgonafrid 4/11-23. Woller Nachtweij. 

Tack,  Fonus, för hjälp med ljuständning.

Karl Paul Woller Nachtweij

1895-04-16 -- 1971-09-11 

Gravsatt: 1971-10-02

1 H 42, Boo Kyrkogård, Boo Församling

Sverige, Stockholm

20/2-1917. Roslagsbro konsumtionsförening.

Källa. Protokollsbok 1917 från Roslagsbro konsumtionsförening. 

Protokoll nr 2, daterat 20 februari 1917 och undertecknat av Henrik Carlsson, Sunnbro. 

Årsmötet i Roslagsbro konsumtionsförening 2017 är på gång, läser jag i protokollet. Det ska hållas den 11 mars 1917 kl 2 på eftermiddagen. Platsen är templarlokalen, som jag tänker är belägen på nuvarande Nedra Söderbyvägen 72, 76175 Norrtälje. Fastigheten används numera som en permanentbostad åt en barnfamilj.

Numera - i vår tid 2023 - informerar man ofta om årsmöten via hemsidor, mejl och/eller i en annons under föreningsnytt i lokal dagspress. Här - 1917 - anslås informationen i föreningens lokal (var låg den, var det kanske affären), vid mejeriet (korsningen Nedra Söderbyvägen och Rörviksvägen, mitt emot affären) och man beslöt även att sända information till Harö för att berätta om att och var årsmötet är på gång ("kungörande af sammantrede"). Vad fanns i Harö då, 1917? Till vem sände man informationen/kungörandet och hur spelade Harö roll för bygden då? (Vägar, broar var mindre utvecklade och båttrafiken var mer utvecklad. Var det Harö brygga, för att det blev en sambandsplats eftersom det gick båttrafik dit?) 

Vid frukostbordet samtalar vi om 1917 - om hur det då kan ha varit vid affären, mejeriet, föreningslokalen, verkstaden, sjön (Ösmaren som så småningom bytte namn till Norsjön) och bron som tillkom senare. 

Köksbordsexperten var inte född då, så han är lite osäker på en del frågor, men är ändå ganska insatt i en hel del om traktens historia. Ja, avsevärt mer än jag, som ju verkligen inte är någon rospigg (dock inflyttad sedan ca 30 år). 

Templarlokalen - även kallat templet - var inte en kyrkolokal. Det var en IOGT/NTO-lokal (nykterhetsrörelsen, godtemplarrörelsen) och köksbordsexperten minns den som en idrotts-, föreningslokal och bio från sin ungdomstid. De lajade där som små, ända upp till de blev bilburen ungdom (50-/60-tal). 

Frågan som uppkommer är också när alla bönhus dök upp i bygden och hur länge de verkade - och när templet påbörjade sin verksamhet. 

A.. 

15/12-1911. Roslagsbro konsumtionsförening.

” Lantmäteriintyg 1911 rörande Roslagsbro Konsumtionsförenings inköp av norra delen av not och nätgistplatsen i ängen Täppan vid Ösmaren.”

Källa. Norrtälje stadsarkiv. (Erhållen kopia/pdf per mail från stadsarkivet 31/10-23)

2/1-1917. Roslagsbro Konsumtionsförening.

 

Det här är protokoll nummer 1 för året 1917 i Roslagsbro konsumtionsförening. Styrelsen har samlats, men det är inte antecknat vilka som deltar i mötet eller sitter i styrelsen. Sunnbro ligger i Nedra Söderby, Roslagsbro. I korsningen Nedra Söderbyvägen och Rörviksvägen, nära bäcken som går mellan Ösmaren och Norsjön och nära Hemlins bilverkstad (Roslagsbro bil & smide) som funnits i 100 år.

Henrick Carlsson har hållit i protokollspennan, ordentligt och snyggt. 

Man skriver om att teckna sig för lampor för elektrisk belysning. 8 lampor på landsbygden - och det är bindande. Man kan inte ångra sig när räkningen kommer. Av protokollet framgår inte om det är lampor ute eller inne. Är det att göra gatubelysning omkring affären och korsningen eller att göra det dunkla ljust inomhus? 

Av protokollet kan man också fundera kring föreningens tillgångar och skulder. Var och en vill förstås alltid kräva in sina skulder, men bakgrunden vet vi - utifrån detta protokoll - ingenting om. Är de ordningsamma eller lider föreningen av likviditetsbrist? 

Föreningen står inför ett årsmöte, förstås. Därför sätter styrelsen ett datum (21/1-1917) som det sista gällande för att kunna lämna in frågor till årsmötet som antagligen kommer strax senare. 

Tänk, så många föreningsmöten som har hållits i vårt land genom tiderna. Tänk, så mycket som blivit gjort. Tänk, så mycket gemensamt vi har åstadkommit. 

30/10-23. Skogen.

 

Från frö eller planta till växtkraft på jorden.

Den är nu huggen, eller kanske sågad. Den är tagen ur ett sammanhang till ett annat.

Den är lyft från sin växtplats. Sågad, huggen, borttagen. Den fick inte skapa fler ringar i sin stam, den fick inte göra mer för sin omgivning just där.

Vi kan se det som att den blev gallrad, att den inte passade. Ja, den fick ge plats åt ett annat växande liv, för att det är också sånt som måste göras. Något måste ibland bort, för att annat ska få leva.

Den blev gallrad, men den passar på annan plats. Där kommer den att glädja på annat sätt. Den sträcker sina grenar mot alla som passerar. Se mig, njut mig, tänk frid och glädje här. Klä mig, med era vackraste ljus, låt mig pryda den vackra gamla gården som ni vårdar så strävsamt och fint. Här vill jag stå, här vill jag vara, lysa och glädja, till hela den magiska juletiden är förbi.

Från naturens skog till människors ljus. Den får nu en ny uppgift, att vara ett ljus i mörkret, innan den lämnar tiden på gården. 

Från människors ljus till djurens och jordens näring. Sen får den förmultna för nya livs möjliga näringsupptag. Andra liv, nya liv. 

Nu är tid för ljus. Snart är julmarknaden här. 

A..

29/10-23. Sol. Minus 4.

 

Sol. 

Dimma. 

Ånga från den plöjda jorden. 

Frisk luft. 

Det är ljuvligt vackert. 

Här. 

Nu.

Förutom att jag klev i hästskiten. 

Förstås.

Skogen, den fantastiska skogen.

Skogen. Det är där djuren vandrar. Det är där människor söker frid och tillförsikt. Det är där liv finns. Det är där jorden andas. Skogen är livsviktig för vårt allas väl. Det är lätt att tro att den är allas, men är den det? Och i sådant fall på vilka premisser? 

Naturskyddsföreningen arrangerar en klimatvecka och bjuder in till samtal om skogen. Zaremba (journalist) och Güttler (Naturskyddsföreningen) språkar i Hallstavik. Artikeln i NT (25/10-23) lyfter några nyanser, men är bara ett litet axplock. Jag var inte där, vet inte det som inte ses och hörs. 

En kvinna kommer in till mig i butiken, ler över samtalet, hon berättar om ny kunskap och om upprördheten i rummet. Ja, det finns många delar i ett skogssamtal. Jag blir sur på mig själv för att jag inte var där. Av NT-artikeln kan jag ana att skogsbranschen inte var där. Var de inbjudna? Hade de uppmärksammat samtalet? Vem ansvarar för att de deltar i samtalet? Vem lyfter nyanserna, bredden men håller samtalet konstruktivt och specifikt?

I skogen finns människor, insekter, ägande, arbetstillfällen, fåglar, arv, skogsluft, artrikedom, svamp, djur, blommor, skadedjur, naturreservat, misskötsel, kemikalier, fyllnadsmassor, byggnationer, hat, jakt, glädje, kolsänkor, diken och annat, i stort och smått. Det finns många sidor och nyanser som någon behöver samla, se över, lyssna till och förvalta i en relevant lagstiftning för allas väl. Det är uppenbart att det brister. Vad är problemet och hur fokuserar vi på det? 

Skogen ägs av någon som lägger sin lust. sitt stret och sin själ i den, dag efter dag, med natur, skog och miljö för ögonen. Se bara på Hans Andersson, Rimbo. Skogen ägs också av storbrukare som Sveaskog, och allt däremellan. Det finns nyanser och skillnader, det finns vardagsliv och omsorg. Vi behöver se det, vi behöver se verklighet, klimat, miljö, område, ägande, granbarkborrarnas framfart, vinden, snön, stormarna, konsekvenserna, med mera och vi behöver begrunda vem och vad debatten ska rikta sig mot. Vad är problemet? Den - den hårdföra debatten - kan inte slå mot alla, den behöver formas mot det och de som påverkar och skadar. Det finns många skogsägare som månar om skog och mark, tänker och gör skillnad, gör sitt yttersta för dess väl. Låt inte språkbruket landa som att det rör dem. Låt oss se nyanserna. 

Vad är skog? Vad behöver vi den till? Vem ansvarar för det vettiga - långsiktiga - regelverket som bidrar till klimatets och ägandets väl, där man inte lättplätt bara kan gå i egna ekonomiska vinningsspår, men där man också inser att skogen ägs av privata intressen där små människor och bolag också vill vara en del av samtalet. Det är uppenbart skillnad på folk och folk, och skog och skog, ja, nej, man kan inte göra skillnad på folk och folk i lagstiftningen, men vi behöver ha regler som hindrar att skogen utarmar jorden (klotet) och att det också går att bruka den. 

Vem talar vi om när vi öser vrede över skogen som avverkas? Talar vi om alla, gäller vreden alla träd, alla skadedjur eller brukanderätt till trots, eller kan vi formulera problematiken mer specifikt? Gäller det alla ägare? Är grannskogen på Blidö ett problem ur ett klimatperspektiv eller ur ett personligt fritidsperspektiv? Vem äger skogen och vilket ansvar har den för personer som bor runt hörnet? Vem äger skogen som beläggs med brukandeförbud? 

Min fråga är; hur riktas vreden och debatten? Är den konstruktivt riktad mot rätt håll eller drabbar den de som inte behöver drabbas? 

A..

Lyssna... berätta... lyssna...

bakom skölden

bor sorgen

och glädjen

som färgar livet

jag berättar inte

för dig hur jag mår

har det

för du kan inte

hantera livet

mig 

eller ens dig själv

när du inte berätta för mig

så känner jag inte dig

fast vi gått vid varandras sida

dag efter dag 

utan uppehåll

har du varit där

men också gått 

din väg till andra platser

dit du inte har givit mig

något

tillträde

inte

släppt in 

mig eller någon annan

bara låtit oss tro

att du sett oss

att vi sett dig 

19/10-23. Idag lämnade jag bokhandeln (!) en liten stund ...

Oj, så himla skoj! Jag lämnade bokhandeln (!) en liten stund mitt på dagen. Jag visade bilder och berättade om en Indienresa per cykel längs Indiens östra kust för ett årsrikt och härligt gäng på Folkets hus i Norrtälje.

Det är härligt med samtal, här om resande och upplevelser, med frågande människor som är intresserade, vakna och skarpa. Bilderna skapar många minnen hos mig som var otroligt värdefullt att få påminnas om och att få möjligheten att lyfta tillsammans med andra. Att få tala om färden, det annorlunda landet, lärdomar och möjligheter blev väldigt fint.

Möten med människor är magi.

Tack livet - för alla fantastiska möten och samtal.

A..

Mörker, ja, se detta mörker...

Jag bokade ett möte i bokhandeln kl 1400. Igår, söndag. Jag gick hemifrån kl 1030 för att hinna till 12-bussen. Närmaste buss är ju 9 km bort på helgen, vilket ju oftast är bra. Rörelse är en bra grej. Jag hann med fem minuters marginal. Bra promenad. Snyggt jobbat, vill jag säga.

 
I öronen hade jag Suicide Zeros podd, avsnitt efter avsnitt eftersom promenaden tog sin tid. Jag brukar bli galen (?) på poddar eftersom det ofta är babbelpratiga. Det var inte den här. Den var konstruktiv, hade vettiga ämnen och inget slösurr. Mycket bra prat. Allvar. Rekommenderas.

 
Efter mötet i bokhandeln tog jag bussen hemåt. Klev av med 9 km kvar och tog 15 km-omvägen via Roslagsleden och skogen. Smart drag, tänkte jag lite senare med ironin riktad mot mig själv, Klockan närmade sig solnedgångstid och mörkret var snart i antågande. Hur tänkte jag nu? Ja, ja, pannlampa hade jag, men ändå. Nej, jag är inte rädd för mörkret, sa jag till mig själv när det ankom och den svarta skogen var där. Det är bara mörker, trollen har lagt sig och det finns färre vildsvin i våra skogar numera (var de nu är istället är oklart). Inget att oroa sig för, alltså. Jag sprang på. Jag hade mer Suicide Zero-podd i öronen, tills jag tog ur hörlurarna och lät det ljuda över skogen istället. Kanske är det en lösning för farliga (?) djur, att låta dem lyssna till en bra podd? Var det någon där, så kunde de gott få lyssna också, eller hur? En tyst svart skog kan ju behöva lite ljud i sig också. Åtminstone om man åstadkommer dem själv.

 
Varför känns det obehagligare att springa i skogen - i mörkret, alltså - än längs vägen? Är mörker farligt? Nej, säkert inte. Nåväl. Suicide Zeros podd rekommenderas. För dig som vill lära dig mer om svåra frågor.

 
Mycket bra, mycket bra - både min aktiva rörelsetid (rörelse skapar alltid bättre hälsa!) och de poddar som gav mig viktiga ord.

Tack, för färden, möten och kunskap. 

 

Här hittar du podden!    
https://open.spotify.com/show/31hVlpv9VJ0t7vbIVbBzKQ

Hur mår du?

 

Hur mår du? Hur har du det? Hur går det? Jag vill höra av dig. Jag saknar dig. Jag vill inte störa. Hur många gånger ska jag ringa? Vill du att jag ska ringa? Varför svarar du inte? Är du hel? Sover du? Äter du? Har du någon omkring dig? Har jag det? Lever du loppan när jag saknar, undrar? Undrar jag helt i onödan? Varför försvann du? Varför ville du inte? Varför kan jag inte skaka av mig sorgen? Livet pågår ändå. Människor går bara förbi mig. Ser inte sorgen. Jag ser inte din. Du berättar inte. Tiger. För att du inte vill berätta. Du tiger. Jag också. Jag sörjer. Varje dag. Livet pågår ändå. Olika nyanser skapar dagen, vissa skira andra mörka.

Ja, du var viktig för mig. Är. Var. 

Är. 

Var.

Är. Var.

Såren försvinner aldrig, väcks, rivs upp. Igen. Människor man älskar.  Älskade. Fanns.  Gick. 

Älskade. 

Gick.

Jag önskar att du ville prata. Lyssna. Prata. Lyssna.

* samtal om Livsviktiga snack 18/10-23, kl 1800.

Israel/Palestina. Jag gråter för varje skadad och dödad ....

Jag ser Israels flagga på människors profilbild. Det får mig att tänka på människorna - israelerna och palestinierna. De som drabbas av maktens våld. 

Det gör ont i min själ för alla som drabbas av våld, terrorism och krig. För mig står Israel för ockupation och orättvisa. Israel (som stat) står (för mig) för vapen, murar, förtryck och apartheid. Ja, i Israel finns också människor, organisationer och partier som vill rättvisa, som möter varandra, umgås, lyssnar och låter livet levas. Jag har mött flera av dessa människor som vill fred tillsammans. De är många, men arbetar i motvind. De som arbetar för fred och respekt står nära min glädjesjäl. De som vill förtryck gör mig bara ledsen, förtvivlad. 

Jag fasar när jag ser att man firar Hamas makabra dödande som en framgång. Jag ser det inte som något gott, bara förtvivlad fasa för båda folken. Hamas står för terrorism hos mig. Jag ser inte att de arbetar för palestiniernas eller Palestinas väl. Deras våld och dödandet av oskyldiga och civila är bara vidrigt. Israels svar likaså. Det är civila människor, kvinnor, barn och män som vill leva sina liv som skadas eller mördas. Dödas för att de är israeler eller palestinier eller råkar komma i vägen. 

För att makt vill ha makt och fördriva den andre, istället för fred, rättvisa och tillsammans. Som likvärdiga människor.  

Människor med livet framför sig dödas för maktens vilja att skada, utesluta och förinta. Det är människor, som du och jag, födda på en plats eller levande sina liv där. Boende, levande där de vill och älskar att vara. Ja, eller måste, för att man inte har ett val.

Jag gråter för varje skadad och dödad israel. Jag gråter för varje dödad och skadad palestinier. Jag ber för att Hamas lägger ner sina vapen och jag ber för att Israel gör detsamma. Det finns inget som rättfärdigar liv som släcks av ett vapen eller av en annan människas hand. Det finns inget som rättfärdigar den terror som drabbar all civilbefolkning i Gaza eller Israel nu. 

Jag gråter. Jag ber. Jag tänker på alla människor jag mött. De som lever där. Och de som dör för terrorns, krigets och maktens vidriga våld.

A..