* * * * * *
Tillförande
Kraft
Bär
Dag för dag
Behöver vi den
Den finns där
Om vi lyssnar
Om vi stannar
En stund
Tillförande
Kraft
Bär
Dag för dag
Behöver vi den
Den finns där
Om vi lyssnar
Om vi stannar
En stund
* * * * *
måndag 3 mars 2008
söndag 2 mars 2008
En bok, som tål att läsas igen
Jag läser Stamtavlor av Dilsa Demirbag Sten. En bok, som tål att läsas igen. Att läsas igen, med en annan tanke, för en annan lärdom.
Så här, en stund efter jag läst klart boken tänker jag att jag saknar religionen och att jag så tydligt ser förtrycket som skapar mer och annat förtryck, förtryck skapar fattigdom, fattigdom skapar svårighet att förändra – som skapar än mer fattigdom, mer förtryck, våld och utanförskap.
Boken, eller människornas situation, känns oerhört tragisk. Tragisk för människorna, för kvinnorna, barnen och männen. För deras bristande möjlighet att ta sig ur de starka strukturerna som finns mellan folk och mellan människor av samma folk.
Visst måste vi, som här har en helt annan livssituation, kunna verka för dessa människor. Visst måste vi, i något mått, mer kunna uppmärksamma, se och göra – något litet just för dem.
Ja, visst hör vi att människor kämpar för kurderna och deras rätt. Kämpar de då också för kvinnornas och barnens rätt, inte bara för ett eget land eller ett eget område? Kämpar de, som kämpar för ett land, för att behålla sin gamla struktur och sin kvinnosyn, eller kämpar de för en jämställdhet och en annan omsorg om varandra oavsett ålder och kön?
Hur skall människor orka ta sig ur sin situation, och förbättra sin livssituation när förtryck och struktur är så segt långlivad och så oerhört svår att bemästra.
Låt omvärlden se. Låt omvärlden höra. Låt världen reagera. Med krav på mänsklighet för alla folk. Det kan inte vara en intern angelägenhet.
Det är vår allas rättighet. Ett drägligt liv, i jämställdhet. Med mat på bordet och tak över huvudet till oss alla.
Det är allas vår skyldighet att bistå i uppgiften att fördela världens tillgångar, och mänsklig omsorg, till världens alla hörn.
För inte är det väl så, att detta är något av allt det jag måste acceptera att vi inte kan förändra?
Anette Grinde
2008-03-02
Så här, en stund efter jag läst klart boken tänker jag att jag saknar religionen och att jag så tydligt ser förtrycket som skapar mer och annat förtryck, förtryck skapar fattigdom, fattigdom skapar svårighet att förändra – som skapar än mer fattigdom, mer förtryck, våld och utanförskap.
Boken, eller människornas situation, känns oerhört tragisk. Tragisk för människorna, för kvinnorna, barnen och männen. För deras bristande möjlighet att ta sig ur de starka strukturerna som finns mellan folk och mellan människor av samma folk.
Visst måste vi, som här har en helt annan livssituation, kunna verka för dessa människor. Visst måste vi, i något mått, mer kunna uppmärksamma, se och göra – något litet just för dem.
Ja, visst hör vi att människor kämpar för kurderna och deras rätt. Kämpar de då också för kvinnornas och barnens rätt, inte bara för ett eget land eller ett eget område? Kämpar de, som kämpar för ett land, för att behålla sin gamla struktur och sin kvinnosyn, eller kämpar de för en jämställdhet och en annan omsorg om varandra oavsett ålder och kön?
Hur skall människor orka ta sig ur sin situation, och förbättra sin livssituation när förtryck och struktur är så segt långlivad och så oerhört svår att bemästra.
Låt omvärlden se. Låt omvärlden höra. Låt världen reagera. Med krav på mänsklighet för alla folk. Det kan inte vara en intern angelägenhet.
Det är vår allas rättighet. Ett drägligt liv, i jämställdhet. Med mat på bordet och tak över huvudet till oss alla.
Det är allas vår skyldighet att bistå i uppgiften att fördela världens tillgångar, och mänsklig omsorg, till världens alla hörn.
För inte är det väl så, att detta är något av allt det jag måste acceptera att vi inte kan förändra?
Anette Grinde
2008-03-02
Om konsten att aldrig räcka till....
Det finns människor som längtar efter att få hjälpa till. Som inte får, eller som inte lyckas komma in. Som inte hörs, men som så gärna vill.
Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.
Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.
Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.
Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?
Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.
Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.
Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.
Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.
Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.
Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.
Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.
Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.
Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.
Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.
Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.
Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….
Anette Grinde
2008-03-01
Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.
Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.
Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.
Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?
Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.
Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.
Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.
Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.
Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.
Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.
Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.
Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.
Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.
Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.
Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.
Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….
Anette Grinde
2008-03-01
fredag 29 februari 2008
Stamtavlor - av Dilsa Demirbag Sten
Stamtavlor
Dilsa Demirbag Sten
Norstedts Förlag, Stockholm
2005
Att tillhöra en stam, eller ett folk. Att älska, men ta avstånd. Att försöka se, förklara och förstå. Att revoltera, men ändå vilja tillhöra. Ja, det finns många sidor av samma mynt.
Det måste vara oerhört svårt, att ta sig loss från en gammal, gammal så starkt patriarkal struktur. Det måste vara oerhört svårt när allt kretsar kring oerhört starka, gamla och starka, sammanhållande led. Där straffet blir förödande hårt. Att klara sig ensam, utan försörjning och möjlighet till liv, är svårt. Att riskera att dödas, för att någon bara sagt något, eller för att man bara funnits på fel plats vid fel tid, eller för att någon vill hämnas en känsla, ter sig onekligen barbariskt.
Dilsa Demirbag Sten skriver om sina rötter hos kurderna i Turkiet och om hur kulturen hos hennes stam ser ut. Hon skriver om nomadernas liv i bergen, om människors flykt till städerna och hur livet förändras över tid. Och hur hon, med fötter djupt nerborrade också i den svenska jorden, påverkas av den tid hon levt och lever i.
För mig, uppvuxen i ett annorlunda land än ett sådant som författaren beskriver, ter det sig bilderna - milt uttryckt - som från en annan tid. Flera tusen år bort. Ändå är de här, strax nära.
Så vet vi att det är, jorden runt, och det är onekligen bra att uppmärksammas på problematiken igen och igen. Boken är skriven i vånda, i kärlek och i strid med en kultur.
Vi vill inte ha denna tid, detta sätt, till vårt land. – men vi vill heller inte att de skall finnas på andra håll i vår värld. Vi vill inte att det skall finnas alls. Kvinnor och barn, män och familjer – alla var för sig, och tillsammans, har rätt till ett drägligt liv. Oavsett var de finns, oavsett var de är födda.
Låt oss alla uppmärksamma kvinnor och barns utsatthet i världens alla hörn. Låt oss hjälpas åt, att se till att deras liv blir fria.
Läs boken, och gör sedan något för någon eller några som sitter instängda i en gammal struktur. Här, i Turkiet, i Israel, i Afrika, i Kina – eller där det ter sig lämpligt just nu.
Slå ett slag för människors frihet och rätt.
Inte slå, som i slag.
Utan slå ett slag, som i uppmärksamhet och handling.
Med omsorg och kärlek, frihet och trygghet.
Gör det, nu.
Anette Grinde
Övra Söderby
2008-02-29
Publicerad i "Sändaren" - nr 6 19/3 2008
Dilsa Demirbag Sten
Norstedts Förlag, Stockholm
2005
Att tillhöra en stam, eller ett folk. Att älska, men ta avstånd. Att försöka se, förklara och förstå. Att revoltera, men ändå vilja tillhöra. Ja, det finns många sidor av samma mynt.
Det måste vara oerhört svårt, att ta sig loss från en gammal, gammal så starkt patriarkal struktur. Det måste vara oerhört svårt när allt kretsar kring oerhört starka, gamla och starka, sammanhållande led. Där straffet blir förödande hårt. Att klara sig ensam, utan försörjning och möjlighet till liv, är svårt. Att riskera att dödas, för att någon bara sagt något, eller för att man bara funnits på fel plats vid fel tid, eller för att någon vill hämnas en känsla, ter sig onekligen barbariskt.
Dilsa Demirbag Sten skriver om sina rötter hos kurderna i Turkiet och om hur kulturen hos hennes stam ser ut. Hon skriver om nomadernas liv i bergen, om människors flykt till städerna och hur livet förändras över tid. Och hur hon, med fötter djupt nerborrade också i den svenska jorden, påverkas av den tid hon levt och lever i.
För mig, uppvuxen i ett annorlunda land än ett sådant som författaren beskriver, ter det sig bilderna - milt uttryckt - som från en annan tid. Flera tusen år bort. Ändå är de här, strax nära.
Så vet vi att det är, jorden runt, och det är onekligen bra att uppmärksammas på problematiken igen och igen. Boken är skriven i vånda, i kärlek och i strid med en kultur.
Vi vill inte ha denna tid, detta sätt, till vårt land. – men vi vill heller inte att de skall finnas på andra håll i vår värld. Vi vill inte att det skall finnas alls. Kvinnor och barn, män och familjer – alla var för sig, och tillsammans, har rätt till ett drägligt liv. Oavsett var de finns, oavsett var de är födda.
Låt oss alla uppmärksamma kvinnor och barns utsatthet i världens alla hörn. Låt oss hjälpas åt, att se till att deras liv blir fria.
Läs boken, och gör sedan något för någon eller några som sitter instängda i en gammal struktur. Här, i Turkiet, i Israel, i Afrika, i Kina – eller där det ter sig lämpligt just nu.
Slå ett slag för människors frihet och rätt.
Inte slå, som i slag.
Utan slå ett slag, som i uppmärksamhet och handling.
Med omsorg och kärlek, frihet och trygghet.
Gör det, nu.
Anette Grinde
Övra Söderby
2008-02-29
Publicerad i "Sändaren" - nr 6 19/3 2008
Läs andra bloggar om Dilsa Demirbag Sten
torsdag 28 februari 2008
Jag håller med dig, Annika Borg
Annika Borg,
- debatt Kyrkans Tidning
2008-02-28.
Jag håller med dig, Annika Borg.
Kyrkan behöver byta attityd, praxis och vända ryggen åt människoovärdiga regler. Nu.
Det gäller inte bara kyrkan, det gäller också människor i samhället i stort.
Vi behöver omsorg. Var och en. Vi behöver kyrkans, och medmänniskornas omsorg. Var och en. Bara så.
Vi behöver visserligen betala våra avgifter, och skriva rätt i våra medlemsmatriklar, för att organisationerna på sikt skall kunna fungera. Men ur ett mänskligt perspektiv behöver vi tydligare se omsorgen om varandra.
När livet rasar, eller en enkel olycka, som ter sig liten, ger olycksaliga följdverkningar. När föräldrar, barn, släkt eller vänner drabbas av livets slut. När olyckan är framme eller en sjukdoms blindhet drabbar hårt. När uppsägningen finns där, och skilsmässan drabbar på sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss. När mörkret, eller dimman, skymmer sinnet, och solen inte syns alls. Då, just då, måste medmänniskornas omsorg finnas nära. Tätt intill, alldeles nära.
Medmänniskans omsorg måste finnas nära. Medmänniskan genom vänner, genom kyrkan, genom arbetskamrater och genom de som för övrigt korsar vår väg. Nära, genom tillgänglighet och öppenhet. Nära, genom hjälpsamhet och lyssnade. Nära, genom ansvar. Nära, som om ingen annan fanns och tog det ansvaret. Precis så nära, att vi skulle känna att just så vill jag att någon gör mot mig, när mitt liv drabbas. Just här. Just då. När jag drabbas.
Så, vill jag att kyrkan skall vara. Så, vill jag att människorna skall vara. Där, innanför, och där, utanför.
Kyrkan kan inte bara vara för de enkelt sina. Kyrkan är vårt allas. Även för de som tappat tron en stund. Tappat tron på att det gäller för dem. Det - att de finns, i Herrens famn. I omsorgen, värmen, delaktigheten. Hans omsorg, hans värme, hans delaktighet. I var och ens liv.
Någon går ur. Kanske för att de möts av människor som inte riktigt förmår. Förmår i godhet och öppenhet. Förmår i lyssnandet och seendet. Människor skadas, sörjer, våndas och går ur. De går ur Svenska Kyrkan, kanske för att de inte kan gå någon annan stans – i Svenska Kyrkan. Kanske för att de måste möta just de, som skadat och gjort illa. I den kyrka de egentligen vill vara i. Kanske för att de tvingas vara just där, i den församling, där striden finns. Den strid de inte vill vara i. Kanske är det därför de gått. Inte för att de inte vill vara i kyrkan, i Herrens gemenskap, utan för att de inte mäktar delta i människornas sätt.
Andra kanske går ur av ekonomiska skäl. Utan att se, utan att förstå. Att det är ett måste, om kyrkan skall kunna överleva, att bidra med resurser till kyrkorna, till verksamheten vi vill ha, till barnens väl, till omsorgen, mm. Det är ett arv, att förvalta och tro på. Men vi kanske ställer oss frågan, är det rätt att tro på kyrkan som ett väl – när den stänger och motar de som söker sitt stöd, de som famlat och tvivlat.
Är det möjligt att tro att kyrkan vill mig väl, när den först ser i sin matrikel om jag har betalt det jag ska?
Kommer pengar först, eller kommer omsorg först?
Om pengar kommer först, i något samtal om mänsklig omsorg, behöver vi höja tonen för prioritering av omsorg.
Pengar och medlemskap måste finnas. Men omsorg i tanke och handling, måste alltid komma först.
Anette Grinde
2008-02-28
- debatt Kyrkans Tidning
2008-02-28.
Jag håller med dig, Annika Borg.
Kyrkan behöver byta attityd, praxis och vända ryggen åt människoovärdiga regler. Nu.
Det gäller inte bara kyrkan, det gäller också människor i samhället i stort.
Vi behöver omsorg. Var och en. Vi behöver kyrkans, och medmänniskornas omsorg. Var och en. Bara så.
Vi behöver visserligen betala våra avgifter, och skriva rätt i våra medlemsmatriklar, för att organisationerna på sikt skall kunna fungera. Men ur ett mänskligt perspektiv behöver vi tydligare se omsorgen om varandra.
När livet rasar, eller en enkel olycka, som ter sig liten, ger olycksaliga följdverkningar. När föräldrar, barn, släkt eller vänner drabbas av livets slut. När olyckan är framme eller en sjukdoms blindhet drabbar hårt. När uppsägningen finns där, och skilsmässan drabbar på sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss. När mörkret, eller dimman, skymmer sinnet, och solen inte syns alls. Då, just då, måste medmänniskornas omsorg finnas nära. Tätt intill, alldeles nära.
Medmänniskans omsorg måste finnas nära. Medmänniskan genom vänner, genom kyrkan, genom arbetskamrater och genom de som för övrigt korsar vår väg. Nära, genom tillgänglighet och öppenhet. Nära, genom hjälpsamhet och lyssnade. Nära, genom ansvar. Nära, som om ingen annan fanns och tog det ansvaret. Precis så nära, att vi skulle känna att just så vill jag att någon gör mot mig, när mitt liv drabbas. Just här. Just då. När jag drabbas.
Så, vill jag att kyrkan skall vara. Så, vill jag att människorna skall vara. Där, innanför, och där, utanför.
Kyrkan kan inte bara vara för de enkelt sina. Kyrkan är vårt allas. Även för de som tappat tron en stund. Tappat tron på att det gäller för dem. Det - att de finns, i Herrens famn. I omsorgen, värmen, delaktigheten. Hans omsorg, hans värme, hans delaktighet. I var och ens liv.
Någon går ur. Kanske för att de möts av människor som inte riktigt förmår. Förmår i godhet och öppenhet. Förmår i lyssnandet och seendet. Människor skadas, sörjer, våndas och går ur. De går ur Svenska Kyrkan, kanske för att de inte kan gå någon annan stans – i Svenska Kyrkan. Kanske för att de måste möta just de, som skadat och gjort illa. I den kyrka de egentligen vill vara i. Kanske för att de tvingas vara just där, i den församling, där striden finns. Den strid de inte vill vara i. Kanske är det därför de gått. Inte för att de inte vill vara i kyrkan, i Herrens gemenskap, utan för att de inte mäktar delta i människornas sätt.
Andra kanske går ur av ekonomiska skäl. Utan att se, utan att förstå. Att det är ett måste, om kyrkan skall kunna överleva, att bidra med resurser till kyrkorna, till verksamheten vi vill ha, till barnens väl, till omsorgen, mm. Det är ett arv, att förvalta och tro på. Men vi kanske ställer oss frågan, är det rätt att tro på kyrkan som ett väl – när den stänger och motar de som söker sitt stöd, de som famlat och tvivlat.
Är det möjligt att tro att kyrkan vill mig väl, när den först ser i sin matrikel om jag har betalt det jag ska?
Kommer pengar först, eller kommer omsorg först?
Om pengar kommer först, i något samtal om mänsklig omsorg, behöver vi höja tonen för prioritering av omsorg.
Pengar och medlemskap måste finnas. Men omsorg i tanke och handling, måste alltid komma först.
Anette Grinde
2008-02-28
måndag 25 februari 2008
Det blåser runt knuten
Februari
Sol
Virvlande vindar
Jag hör hur det blåser runt knuten
Lite kallt
Men ändå så ovanligt varmt
Mitt i vår vinter
Då vi brukar skida, skrinna och se grannens barn glatt forsa fram i sin pulka
Så är det inte nu
Här är grönt
Inte vitt
Här är inte som det brukar
Vi har fått nya vänner
Våra vänner vill inte ge upp
De strävar och hoppas
Orkar och försöker
Igen och igen
De motas
med kyla, snö och vind
Men de släpper inte taget
De ger inte upp
De borde inte finnas där
De är inte riktigt rätt
Jordmånen är fel, förutsättningarna nästan omöjliga
Men de finns där ändå
De är rymlingar,
Invandrare från en annan plats,
som tillför
med sitt annorlunda
Sitt närvarande, annorlunda.
De vill verkligen finnas.
Här.
De har hittat något nytt, motigt, strävsamt
Men ändå något nytt
Ibland är det så hårt,
att vi ser hur de
nästan dör
De sjunker, tappar ork och kraft
Men snart lyser solen varmt,
vinden hålls runt knuten,
där lä bygger kraft, när vi inte behöver kämpa i stormens pina
Vi ser
Hur de strävar
Försöker igen
Vi ser dem växa
Vi ser att de tillför
Färg, tanke och glädje
Till oss
Vi växer, när vi ser dem växa
Vi gläds åt deras styrka
Vi gläds åt deras envishet
Att försöka, igen och igen
Lönen är - Liv
Anette Grinde
2008-02-22
Sol
Virvlande vindar
Jag hör hur det blåser runt knuten
Lite kallt
Men ändå så ovanligt varmt
Mitt i vår vinter
Då vi brukar skida, skrinna och se grannens barn glatt forsa fram i sin pulka
Så är det inte nu
Här är grönt
Inte vitt
Här är inte som det brukar
Vi har fått nya vänner
Våra vänner vill inte ge upp
De strävar och hoppas
Orkar och försöker
Igen och igen
De motas
med kyla, snö och vind
Men de släpper inte taget
De ger inte upp
De borde inte finnas där
De är inte riktigt rätt
Jordmånen är fel, förutsättningarna nästan omöjliga
Men de finns där ändå
De är rymlingar,
Invandrare från en annan plats,
som tillför
med sitt annorlunda
Sitt närvarande, annorlunda.
De vill verkligen finnas.
Här.
De har hittat något nytt, motigt, strävsamt
Men ändå något nytt
Ibland är det så hårt,
att vi ser hur de
nästan dör
De sjunker, tappar ork och kraft
Men snart lyser solen varmt,
vinden hålls runt knuten,
där lä bygger kraft, när vi inte behöver kämpa i stormens pina
Vi ser
Hur de strävar
Försöker igen
Vi ser dem växa
Vi ser att de tillför
Färg, tanke och glädje
Till oss
Vi växer, när vi ser dem växa
Vi gläds åt deras styrka
Vi gläds åt deras envishet
Att försöka, igen och igen
Lönen är - Liv
Anette Grinde
2008-02-22
fredag 22 februari 2008
Vi vill växa
Gnistrande sol
Ett par grader minus
Himlen är alldeles blå
Skogen är stilla
Jag springer skogsvägen fram
Det är tyst
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem sakta tillbaka
Till temat, som berör
Vi vill växa
Växa i antal
Växa i tanke
Växa i gemenskap
Växa tillsammans
Växa i tro
Växa i ansvar
Växa i omsorg
Växa i djup
Vi vill växa
Kan det vara att prova andra spår?
Och att möta nya människor
Hur vi skall bjuda in, eller släppa in, eller möta på annan plats
Möta - den som inte mött oss förr, eller just den som redan finns där
Mitt ibland oss
Kan det vara att gå runt, istället för rakt fram
Är det att se, tänka och göra – nytt och annat, än det som alltid varit förr?
Är det att stanna, och sitta alldeles still?
Eller är det att vända, just där vi inte brukar bryta vårt spår?
Vi vill växa, vandra, vara
Tillsammans under samma tak
Under samma tak
Med låga trösklar
Med öppna sinnen
Växa i antal
- Många tillsammans
Växa i tanke
- Om att våga nytt
Växa i gemenskap
- Kring hela vår kropp
Växa tillsammans
- Oavsett vem
Växa i tro
- På allas vår Gud
Växa i ansvar
- För skapelsens allt
Växa i omsorg
- För varje vår del
Växa i djup
- För det som berör
Gnistrande sol
Himlen är alldeles blå
Jag springer skogsvägen fram
Plötsligt kommer det något där
Något nytt, något stort, något annorlunda
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem inte tillbaka
Jag låter dem växa, för nytt och för fler
Växa, för nytt och för fler
Anette Grinde
2008-02-22
Ett par grader minus
Himlen är alldeles blå
Skogen är stilla
Jag springer skogsvägen fram
Det är tyst
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem sakta tillbaka
Till temat, som berör
Vi vill växa
Växa i antal
Växa i tanke
Växa i gemenskap
Växa tillsammans
Växa i tro
Växa i ansvar
Växa i omsorg
Växa i djup
Vi vill växa
Kan det vara att prova andra spår?
Och att möta nya människor
Hur vi skall bjuda in, eller släppa in, eller möta på annan plats
Möta - den som inte mött oss förr, eller just den som redan finns där
Mitt ibland oss
Kan det vara att gå runt, istället för rakt fram
Är det att se, tänka och göra – nytt och annat, än det som alltid varit förr?
Är det att stanna, och sitta alldeles still?
Eller är det att vända, just där vi inte brukar bryta vårt spår?
Vi vill växa, vandra, vara
Tillsammans under samma tak
Under samma tak
Med låga trösklar
Med öppna sinnen
Växa i antal
- Många tillsammans
Växa i tanke
- Om att våga nytt
Växa i gemenskap
- Kring hela vår kropp
Växa tillsammans
- Oavsett vem
Växa i tro
- På allas vår Gud
Växa i ansvar
- För skapelsens allt
Växa i omsorg
- För varje vår del
Växa i djup
- För det som berör
Gnistrande sol
Himlen är alldeles blå
Jag springer skogsvägen fram
Plötsligt kommer det något där
Något nytt, något stort, något annorlunda
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem inte tillbaka
Jag låter dem växa, för nytt och för fler
Växa, för nytt och för fler
Anette Grinde
2008-02-22
torsdag 21 februari 2008
Takt, och ton.....
Ord och ton
Takt och mänsklighet
Gemensamt ansvar
Socialtjänsten gör sitt
Polisen sitt
Kriminalvården kämpar för sig, ur sitt perspektiv
Föräldrarna gör så gott de kan, i samråd med livets alla måsten
Skolan och dess lärare och rektorer törs inte sättar ner foten. Ordentligt.
Lärarhögskolan stäms för kränkning av elever, efter samtal, tankar och lektioner.
Barn slås ut tidigt. De får inte plats, blir inte – rätt – sedda, och kan inte utveckla sin bästa sida, passande för vårt gemensamma samhälle.
Det finns ingen som står och går vid deras sida. Ingen som lär och fostrar, finns till hands, sätter livet i dess rätta sammanhang med möten, värderingar och allas vårt väl i rätt sorts fokus.
Hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?
Vi kan nog alla enas om att vi inte önskar våld, ondska och utanförskap i vårt samhälle.
Vi vill nog inte höra talas om barn och ungdomar som slås ihjäl av sina jämnåriga eller sina föräldrar, eller föräldrar som slås ihjäl av sina barn.
Jag kan inte säga vad som är värst, bara att samhället måste ändra förhållningssätt. Utvecklingen är helt enkelt inte ok.
Vad görs, vem gör – när barnen börjar slira fel.
Dagis och förskola ser, tidigt, tidigt att detta barn kommer att hamna snett, kanske slås ut.
Varför kan vi inte fånga dem då?
Skolan ser att de missar. Inte bara någon enstaka, utan en efter en. Och sedan en till.
Varför låter vi det fortgå?
Lärarna är rädda. Många hoppa av sin yrkesbana, eller går på det mest försiktiga spåret. Tassar och förlorar. Förlorar elevernas respekt, och deras möjlighet till kunskap.
Varför står vi inte vid lärarnas sida?
Och varför står vi inte vid elevernas sida när vi ser all frustration och längtan?
Var tar de vägen?
Eleverna som missar sin plats?
Vad händer med, och i, deras liv?
Några stretar på. Några hamnar snett. Några hamnar utanför.
Några hamnar innanför – fängelsets murar. För att lätt igen hamna utanför samhällets ramverk, när de igen andas frisk luft där utanför. Ensamma, utan arbete, utan bostad och utan att fångas av samhällets skyddande nät. För att vi inte möter dem, ser dem, ställer krav, hjälper, finns till hands och visar att vi bryr oss om.
Ja, hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?
Om vi suddar, backar och börjar om.
Från början.
Igen.
Hur vill vi då att vårt samhälle och vårt förhållningssätt emot varandra skall se ut?
Hur når vi sedan dit?
Anette Grinde
2008-02-20
Takt och mänsklighet
Gemensamt ansvar
Socialtjänsten gör sitt
Polisen sitt
Kriminalvården kämpar för sig, ur sitt perspektiv
Föräldrarna gör så gott de kan, i samråd med livets alla måsten
Skolan och dess lärare och rektorer törs inte sättar ner foten. Ordentligt.
Lärarhögskolan stäms för kränkning av elever, efter samtal, tankar och lektioner.
Barn slås ut tidigt. De får inte plats, blir inte – rätt – sedda, och kan inte utveckla sin bästa sida, passande för vårt gemensamma samhälle.
Det finns ingen som står och går vid deras sida. Ingen som lär och fostrar, finns till hands, sätter livet i dess rätta sammanhang med möten, värderingar och allas vårt väl i rätt sorts fokus.
Hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?
Vi kan nog alla enas om att vi inte önskar våld, ondska och utanförskap i vårt samhälle.
Vi vill nog inte höra talas om barn och ungdomar som slås ihjäl av sina jämnåriga eller sina föräldrar, eller föräldrar som slås ihjäl av sina barn.
Jag kan inte säga vad som är värst, bara att samhället måste ändra förhållningssätt. Utvecklingen är helt enkelt inte ok.
Vad görs, vem gör – när barnen börjar slira fel.
Dagis och förskola ser, tidigt, tidigt att detta barn kommer att hamna snett, kanske slås ut.
Varför kan vi inte fånga dem då?
Skolan ser att de missar. Inte bara någon enstaka, utan en efter en. Och sedan en till.
Varför låter vi det fortgå?
Lärarna är rädda. Många hoppa av sin yrkesbana, eller går på det mest försiktiga spåret. Tassar och förlorar. Förlorar elevernas respekt, och deras möjlighet till kunskap.
Varför står vi inte vid lärarnas sida?
Och varför står vi inte vid elevernas sida när vi ser all frustration och längtan?
Var tar de vägen?
Eleverna som missar sin plats?
Vad händer med, och i, deras liv?
Några stretar på. Några hamnar snett. Några hamnar utanför.
Några hamnar innanför – fängelsets murar. För att lätt igen hamna utanför samhällets ramverk, när de igen andas frisk luft där utanför. Ensamma, utan arbete, utan bostad och utan att fångas av samhällets skyddande nät. För att vi inte möter dem, ser dem, ställer krav, hjälper, finns till hands och visar att vi bryr oss om.
Ja, hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?
Om vi suddar, backar och börjar om.
Från början.
Igen.
Hur vill vi då att vårt samhälle och vårt förhållningssätt emot varandra skall se ut?
Hur når vi sedan dit?
Anette Grinde
2008-02-20
Vem skall stå för vad?
Det händer och görs.
Det ändras och funderas.
Ibland går det fort och ibland blir det på tok.
Det händer också att det blir riktigt bra och t o m bättre än förr.
Vi ser att skatterna sänks.
Skatter är ett problem, från många håll.
De är ett måste, och vi måste hjälpa till.
- Men ibland ser vi inte riktigt nyttan, eller att ansvaret är vårt.
- Och ibland blir vi mest bara frustrerade, då vi ser att det är så många som bara ser till sin personliga nytta.
Jobbskatteavdrag introduceras. Som en egen nytta. För ung, och för gammal. Till glädje för många. Skattehöjden påverkar moralen. Andras förhållningssätt likaså. Skatt och förhållningssätt påverkar stort. Ju mindre vi själv får kvar för vårt stret, desto mindre vill – kan – orkar vi bidra. Ju mer vi ser att andra inte gör, desto mindre vill också vi. Bidragen slimmas, skatterna ändras, kraven höjs – det egna ansvaret ställs på sin spets. Det visar sig, hur ändringarna slår. Det visar sig, hur vi tänker och gör.
Till slut når vi en gräns. När något måste ske.
Hårdare nypor.
Kraftigare tag.
Ett nytt förhållningssätt.
Vi måste hjälpas åt.
Med tanke, handling och faktiska resurser.
Jag undrar;
Vem skall stå för äldreomsorgen och barnens väl?
Vem skall stå för ungdomar och vuxna som faller utanför?
Vem fångar de kriminella så att de byter stig – och i stället fortsätter sin vandring genom livet på ”rätt” spår?
Vem ser den arbetslöse som tappar ork och takt?
Vem fångar den långtidssjukskrivne, som inte själv orkar ta sig tillbaka?Vem hjälper föräldern som inte hinner med sin familj, sitt jobb och alla räkningar som väller in?
Vem ser och hjälper barnet, som ser sina föräldrar i missbruk och våld?
Vem ser den som utsätts för orättvisa, vrede och bristande omsorg?
Jag undrar, kan detta bara ske av någon?
Kan det vara bara någons uppgift?
Såsom t ex kommunen, kriminalvården eller polisen.
Men – hur skall de kunna, när pengarna inte räcker? Hur skall de kunna, när allt ligger på deras bord? Som är belamrat med lagar, förordningar och en rädsla att kliva in där de måste göra fel. Där de riskerar medias hets, och medborgarnas hårdföra vrede.
Kanske måste det istället vara allas vårt uppdrag?
För mig, måste svaret på detta vara ett Ja.
Det måste vara allas vårt uppdrag.
Det måste vara allas vårt uppdrag.
I tanke, handling och med faktiska resurser.
Vi måste säga till.
När vi ser att något är fel.
Vi måste hjälpa varandra.
När vi ser att något är fel.
Helt klar är att ändring måste ske. Helt klart är också att ändring sker. Någon gör, någon ser, någon fångar. Men – det är alldeles inte tillräckligt nog. Fler måste göra. Fler måste se. Fler måste fånga.
Det måste verkligen till fler som gör.
Funderar, debatterar och tar ansvar – och gör.
Ibland är det svårt. Forum saknas. ”Likasinnade” att utveckla samtal och tanke finner inte sin väg och utveckling tillsammans – eller ord och person ”besvärar” och stör det vanliga och därmed det mer vardagligt enkla. Besvär, möter onekligen motstånd. Ofta möter det också vrede och hårda ord, ibland också i frustrerande våld.
Vad är rätt, egentligen?
För mig är rätt, i det vardagliga, t ex,
Att det är möjligt att hitta ett, för var och en, relevant arbete
Att det finns förutsättningar att vi, var och en, kan klara oss själva, vår närmaste familj och vår livssituation – i dräglig ton. Eget ansvar, med goda förutsättningar.
Att det finns backup i samhället när det strular, t ex med arbete, bostad, mat på bordet och någon form av social gemenskap
Att basbehoven fungerar för alla
Och att ingen riskerar att falla mellan stolarna
För mig är rätt, i enskilda handlingar, t ex,
Att vi säger ifrån när något är fel
Att vi ställer upp för den som utsätts för våld, förtryck och orättvisor
Att vi inte låter barn och/eller vuxna hamna i utanförskap
Att vi ser på varandra med omsorg
Rätt är att ta ansvar. Rätt är att vi alla tar ansvar. För oss själva och för vår nästa. För vårt samhälle och för vår jord.
I samhället och i vår vardag möter vi orättvisor, ondska, våld och utanförskap – ibland med eget ansvar och ibland helt oförskyllt. Ondskan är svår att värja sig mot – den tär, sänker, pinar och ibland slår den alldeles ut oss. Den vållar besvär. I stora mått.
Rätt – är att tala, göra och verka.
Rätt – är att ”slå ett slag” för rätt, inte med våld eller ondska utan istället med kärlek, omsorg och empati.
För varandra.
Inte mot.
Anette Grinde
2008-02-20
Det ändras och funderas.
Ibland går det fort och ibland blir det på tok.
Det händer också att det blir riktigt bra och t o m bättre än förr.
Vi ser att skatterna sänks.
Skatter är ett problem, från många håll.
De är ett måste, och vi måste hjälpa till.
- Men ibland ser vi inte riktigt nyttan, eller att ansvaret är vårt.
- Och ibland blir vi mest bara frustrerade, då vi ser att det är så många som bara ser till sin personliga nytta.
Jobbskatteavdrag introduceras. Som en egen nytta. För ung, och för gammal. Till glädje för många. Skattehöjden påverkar moralen. Andras förhållningssätt likaså. Skatt och förhållningssätt påverkar stort. Ju mindre vi själv får kvar för vårt stret, desto mindre vill – kan – orkar vi bidra. Ju mer vi ser att andra inte gör, desto mindre vill också vi. Bidragen slimmas, skatterna ändras, kraven höjs – det egna ansvaret ställs på sin spets. Det visar sig, hur ändringarna slår. Det visar sig, hur vi tänker och gör.
Till slut når vi en gräns. När något måste ske.
Hårdare nypor.
Kraftigare tag.
Ett nytt förhållningssätt.
Vi måste hjälpas åt.
Med tanke, handling och faktiska resurser.
Jag undrar;
Vem skall stå för äldreomsorgen och barnens väl?
Vem skall stå för ungdomar och vuxna som faller utanför?
Vem fångar de kriminella så att de byter stig – och i stället fortsätter sin vandring genom livet på ”rätt” spår?
Vem ser den arbetslöse som tappar ork och takt?
Vem fångar den långtidssjukskrivne, som inte själv orkar ta sig tillbaka?Vem hjälper föräldern som inte hinner med sin familj, sitt jobb och alla räkningar som väller in?
Vem ser och hjälper barnet, som ser sina föräldrar i missbruk och våld?
Vem ser den som utsätts för orättvisa, vrede och bristande omsorg?
Jag undrar, kan detta bara ske av någon?
Kan det vara bara någons uppgift?
Såsom t ex kommunen, kriminalvården eller polisen.
Men – hur skall de kunna, när pengarna inte räcker? Hur skall de kunna, när allt ligger på deras bord? Som är belamrat med lagar, förordningar och en rädsla att kliva in där de måste göra fel. Där de riskerar medias hets, och medborgarnas hårdföra vrede.
Kanske måste det istället vara allas vårt uppdrag?
För mig, måste svaret på detta vara ett Ja.
Det måste vara allas vårt uppdrag.
Det måste vara allas vårt uppdrag.
I tanke, handling och med faktiska resurser.
Vi måste säga till.
När vi ser att något är fel.
Vi måste hjälpa varandra.
När vi ser att något är fel.
Helt klar är att ändring måste ske. Helt klart är också att ändring sker. Någon gör, någon ser, någon fångar. Men – det är alldeles inte tillräckligt nog. Fler måste göra. Fler måste se. Fler måste fånga.
Det måste verkligen till fler som gör.
Funderar, debatterar och tar ansvar – och gör.
Ibland är det svårt. Forum saknas. ”Likasinnade” att utveckla samtal och tanke finner inte sin väg och utveckling tillsammans – eller ord och person ”besvärar” och stör det vanliga och därmed det mer vardagligt enkla. Besvär, möter onekligen motstånd. Ofta möter det också vrede och hårda ord, ibland också i frustrerande våld.
Vad är rätt, egentligen?
För mig är rätt, i det vardagliga, t ex,
Att det är möjligt att hitta ett, för var och en, relevant arbete
Att det finns förutsättningar att vi, var och en, kan klara oss själva, vår närmaste familj och vår livssituation – i dräglig ton. Eget ansvar, med goda förutsättningar.
Att det finns backup i samhället när det strular, t ex med arbete, bostad, mat på bordet och någon form av social gemenskap
Att basbehoven fungerar för alla
Och att ingen riskerar att falla mellan stolarna
För mig är rätt, i enskilda handlingar, t ex,
Att vi säger ifrån när något är fel
Att vi ställer upp för den som utsätts för våld, förtryck och orättvisor
Att vi inte låter barn och/eller vuxna hamna i utanförskap
Att vi ser på varandra med omsorg
Rätt är att ta ansvar. Rätt är att vi alla tar ansvar. För oss själva och för vår nästa. För vårt samhälle och för vår jord.
I samhället och i vår vardag möter vi orättvisor, ondska, våld och utanförskap – ibland med eget ansvar och ibland helt oförskyllt. Ondskan är svår att värja sig mot – den tär, sänker, pinar och ibland slår den alldeles ut oss. Den vållar besvär. I stora mått.
Rätt – är att tala, göra och verka.
Rätt – är att ”slå ett slag” för rätt, inte med våld eller ondska utan istället med kärlek, omsorg och empati.
För varandra.
Inte mot.
Anette Grinde
2008-02-20
Samhällets livsnerv....
Ideella föreningar
En i samhället oerhört viktig livsnerv.
Mängder av människor involverar sig i den ideella sektorn, bestående bl a av de olika ideella föreningarna som finns i samhället. Där finns samvaro och aktiviteter, tillsammans. Människor förkovrar sig. De idrottar eller idkar aktivt friluftsliv, de njuter, tränar och tävlar. De hjälper varandra. De förenas kring sin tro, sina intressen och sina ideal, liksom kring mervärdet att verka tillsammans med andra med samma eller liknande inriktning. De uppfylls av sina intressen, som kan vara rent ”egoistiska” och/eller generera fantastiska mervärden för sina medmänniskor.
Vad vore idrotten och det gemensamma friluftslivet - utan alla dessa ideella krafter? Eller de politiska partiernas samhällsnärvarande aktiviteter? Var vore de olika kyrkorna/religionerna all verksamhet? Eller allas våra möjlighet att lära schack, kubb, data, gammaldans, hip-hop, dragspel, måleri, pistolskytte, dans, teater, segling – och alla andra fantastiska aktiviteter som idkas därute i stugorna, på arbetsplatserna, i kommunlokalerna, i skogen eller kanske på idrottsplatserna. Kort och gott, vad vore samhället utan alla dessa ideella krafter?
När jag bläddrar i föreningsregister i några olika kommuner i vårt land ser jag en oerhörd bredd, och förundras. Där finns flera hundra ideella föreningar/klubbar – i varje kommun, som drivs med engagemang och glädje, och - i de absolut flesta fall – med bara eller nästan bara ideell kraft, utan pengar utifrån.
Föreningarna drivs ofta av eldsjälar, av människor som finner glädje att dela med sig, av sin kunskap och sitt engagemang - och att det finns andra människor som delar det intresse som föreningen har som sin tanke. De drivs också av en fantastisk uppfinningsrikedom, i sin önskan att kunna leva vidare utan egentliga resurser.
Bakom föreningarna finns ofta en styrelse, med någon eller några riktiga ”brinnare”. ”Brinnarna” finns även utanför styrelsens hägn, t ex i ledarlagens hängivenhet. År efter år ägnar de åt sin sport eller sitt intresse. Kväll efter kväll fyller de sin almanacka med samtalet kring att göra friidrotten tillgänglig för fler, eller förfina skyttet, eller skriva artiklar, bidragsansökningar och verksamhetsrapporter för dansens eller konstens frammarsch genom bygden. Oavlönat, i pengar. Men avlönat i glädje, när resultaten syns hos människorna som medverkar.
Låt oss alla medverka till att synliggöra dessa föreningar, deras eldsjälar och alla deras medverkande medlemmar.
Låt oss, som inte är med just hos er, ta del av en del av er verksamhet.
Låt oss, som är med i en förening, dela med oss av allt det som händer i vår förenings verksamhet.
Kanske är det just det vi – du eller jag - söker, som skulle ge ett annorlunda mervärde i vårt liv.
Kanske är det en del av det som behövs, för att just den föreningen skall få ny kraft, nya medlemmar och nya synsätt – till glädje för fler och till glädje för samhället i ett större perspektiv.
Eller kanske är det något av det som behövs – för en bättre omsorg om varandra, i det samhälle vi lever i, här och nu.
Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-20
En i samhället oerhört viktig livsnerv.
Mängder av människor involverar sig i den ideella sektorn, bestående bl a av de olika ideella föreningarna som finns i samhället. Där finns samvaro och aktiviteter, tillsammans. Människor förkovrar sig. De idrottar eller idkar aktivt friluftsliv, de njuter, tränar och tävlar. De hjälper varandra. De förenas kring sin tro, sina intressen och sina ideal, liksom kring mervärdet att verka tillsammans med andra med samma eller liknande inriktning. De uppfylls av sina intressen, som kan vara rent ”egoistiska” och/eller generera fantastiska mervärden för sina medmänniskor.
Vad vore idrotten och det gemensamma friluftslivet - utan alla dessa ideella krafter? Eller de politiska partiernas samhällsnärvarande aktiviteter? Var vore de olika kyrkorna/religionerna all verksamhet? Eller allas våra möjlighet att lära schack, kubb, data, gammaldans, hip-hop, dragspel, måleri, pistolskytte, dans, teater, segling – och alla andra fantastiska aktiviteter som idkas därute i stugorna, på arbetsplatserna, i kommunlokalerna, i skogen eller kanske på idrottsplatserna. Kort och gott, vad vore samhället utan alla dessa ideella krafter?
När jag bläddrar i föreningsregister i några olika kommuner i vårt land ser jag en oerhörd bredd, och förundras. Där finns flera hundra ideella föreningar/klubbar – i varje kommun, som drivs med engagemang och glädje, och - i de absolut flesta fall – med bara eller nästan bara ideell kraft, utan pengar utifrån.
Föreningarna drivs ofta av eldsjälar, av människor som finner glädje att dela med sig, av sin kunskap och sitt engagemang - och att det finns andra människor som delar det intresse som föreningen har som sin tanke. De drivs också av en fantastisk uppfinningsrikedom, i sin önskan att kunna leva vidare utan egentliga resurser.
Bakom föreningarna finns ofta en styrelse, med någon eller några riktiga ”brinnare”. ”Brinnarna” finns även utanför styrelsens hägn, t ex i ledarlagens hängivenhet. År efter år ägnar de åt sin sport eller sitt intresse. Kväll efter kväll fyller de sin almanacka med samtalet kring att göra friidrotten tillgänglig för fler, eller förfina skyttet, eller skriva artiklar, bidragsansökningar och verksamhetsrapporter för dansens eller konstens frammarsch genom bygden. Oavlönat, i pengar. Men avlönat i glädje, när resultaten syns hos människorna som medverkar.
Låt oss alla medverka till att synliggöra dessa föreningar, deras eldsjälar och alla deras medverkande medlemmar.
Låt oss, som inte är med just hos er, ta del av en del av er verksamhet.
Låt oss, som är med i en förening, dela med oss av allt det som händer i vår förenings verksamhet.
Kanske är det just det vi – du eller jag - söker, som skulle ge ett annorlunda mervärde i vårt liv.
Kanske är det en del av det som behövs, för att just den föreningen skall få ny kraft, nya medlemmar och nya synsätt – till glädje för fler och till glädje för samhället i ett större perspektiv.
Eller kanske är det något av det som behövs – för en bättre omsorg om varandra, i det samhälle vi lever i, här och nu.
Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-20
onsdag 20 februari 2008
Det går i vågor....
Strax utanför byn bor de utslagna missbrukarna.
I skogskanten, där mitt i den fantastiska naturen. De bor i bortdömda husvagnar, eller t o m i tält. Det är tur, för dem, att vintern detta år är riktigt mild.
För Vasaloppsåkarna är det värre, liksom det är för Vikingarännets vara. Frånvaron av kylan ger vare sig träningsis eller träningssnö och kanske då inte heller ett vettigt tävlingsunderlag. För några krisar det mer än för andra. Snö är lättare att lägga på i spåret, än vad isen är på sjön.
Vi får hoppas att gatorna sopas tidigare i år, så att vi istället kan träna med inlines och rullskidor. Träning behöver vi, för hälsans skull, och ibland får vi byta form och takt.
Den som var på frammarsch igår, är borta imorgon. Det går i vågor. Prioriteringarna, livet, tävlingarn, hälsan och allt annat som hör livet till. Skidor, pulka och skridskor byts kanske mot inlines, gungor och kajak.
Jag hör att golfen är på tillbakagång. Kanske är det boule eller mc som istället drar, eller kanske får segling eller schack en allt större storhetstid.
Det går i vågor.
Jag hoppas att det är "en topp" på väg, för de som bor där borta i skogskanten. Där, mitt i den fantastiska naturen. De - som kanske tappat hoppet på att det finns en god tid avsatt just för dem.
Anette Grinde
2008-02-20
I skogskanten, där mitt i den fantastiska naturen. De bor i bortdömda husvagnar, eller t o m i tält. Det är tur, för dem, att vintern detta år är riktigt mild.
För Vasaloppsåkarna är det värre, liksom det är för Vikingarännets vara. Frånvaron av kylan ger vare sig träningsis eller träningssnö och kanske då inte heller ett vettigt tävlingsunderlag. För några krisar det mer än för andra. Snö är lättare att lägga på i spåret, än vad isen är på sjön.
Vi får hoppas att gatorna sopas tidigare i år, så att vi istället kan träna med inlines och rullskidor. Träning behöver vi, för hälsans skull, och ibland får vi byta form och takt.
Den som var på frammarsch igår, är borta imorgon. Det går i vågor. Prioriteringarna, livet, tävlingarn, hälsan och allt annat som hör livet till. Skidor, pulka och skridskor byts kanske mot inlines, gungor och kajak.
Jag hör att golfen är på tillbakagång. Kanske är det boule eller mc som istället drar, eller kanske får segling eller schack en allt större storhetstid.
Det går i vågor.
Jag hoppas att det är "en topp" på väg, för de som bor där borta i skogskanten. Där, mitt i den fantastiska naturen. De - som kanske tappat hoppet på att det finns en god tid avsatt just för dem.
Anette Grinde
2008-02-20
tisdag 19 februari 2008
Det vackra fantastiska Indien....
Idag går min tanke till Indien, när jag läser om gymnasieeleverna som praktiserat i Indien. (NT 19/2 2008). De har sökt stipendium och bidrag från lokala och nationella organisationer. De har lyckats få ihop ett tillräckligt kapital, och de har fått helt nya erfarenheter från ett land, som är väldigt annorlunda än vårt.
Det vackra fantastiska Indien.
Där kan man färdas, åtminstone under delar av året, bekvämt per mc. Nåja, bekvämt är ett relativt begrepp. Man kan också färdas, och vistas, på annat sätt. T ex med buss, tåg eller kanske per bil. Valet är fritt, även när omgivningarna är så annorlunda. Det sätt vi väljer ger oss också olika upplevelser. Den ena inte sämre än den andra, men återigen – annorlunda. Trafiken i Indien, är verkligen annorlunda.
Man kan färdas genom små byar, på vägar som knappast finns – som ser annorlunda ut i verkligheten jämfört med på kartan. I den mån det finns någon karta, och vägen går åt just det hållet, just där. I Indien ser man sådant man aldrig ser hemma. Annorlunda, är ett väl beskrivande ord. Människor, fattigdom, rikedom, risfält, smuts, färger, glädje, vidder, människomängd, bostäder – för rik och för fattig, liksom religionens betydelse för människornas väl. Allt - detta & annat - visar ofantliga skillnader i jämförelse med vårt sätt och vårt liv, här hemma.
Man ser kläder och grödor på tork efter vägkanten eller vid husen, tälten eller skjulen. Man ser torghandel, små, små affärer eller plåtskjul som används för affärsändamål, i varje hörn eller kurva där någon ibland passerar. Även om någon bara passerar ett par gånger per dag. Man ser människor som försöker överleva, dag för dag. Knotiga. Trötta. Stretande.
Barnen. Vi möter de lyckosamma barnen, som får gå i skola. De färdas per fot. Med skoluniform för sin skola, med ryggsäck och med förbättrade förutsättningar för sen. Men - vi möter också barnen, som följer oss sakta, smutsiga – med en aktiv bön om ett bidrag. Eller barnen som går vid sin faders eller släktings sida, med hackan på ryggen på väg ut för ett dagsverke till. Vi stannar till vid en skola. Barnen står på långa led. Någon busar och faller utanför. En örfil för honom raskt tillbaka.
I nästa by byggs en idrottsplan, för de som tillhör byn. Arbetarna bor i tältlägret strax intill. De tillhör inte byn. De går från by till by. Barnen betraktar oss nyfiket. De är smutsiga, fattiga och utan möjlighet till utbildning. Utan tillhörighet. De är födda så, i den rollen. I den familjens klass, struktur och kultur. Risken är stor att de förblir där.
Det sägs att vi kan välja vad vi gör av våra liv. Låt oss välja att göra något, för alla de som inte har så många valmöjligheter i sina liv.
Något – för de som finns här hemma, och något för de som finns någonstans långt där borta.
Anette Grinde
2008-02-19
Publicerad i Norrtälje Tidning (Synpunkt) 2008-02-26
Det vackra fantastiska Indien.
Där kan man färdas, åtminstone under delar av året, bekvämt per mc. Nåja, bekvämt är ett relativt begrepp. Man kan också färdas, och vistas, på annat sätt. T ex med buss, tåg eller kanske per bil. Valet är fritt, även när omgivningarna är så annorlunda. Det sätt vi väljer ger oss också olika upplevelser. Den ena inte sämre än den andra, men återigen – annorlunda. Trafiken i Indien, är verkligen annorlunda.
Man kan färdas genom små byar, på vägar som knappast finns – som ser annorlunda ut i verkligheten jämfört med på kartan. I den mån det finns någon karta, och vägen går åt just det hållet, just där. I Indien ser man sådant man aldrig ser hemma. Annorlunda, är ett väl beskrivande ord. Människor, fattigdom, rikedom, risfält, smuts, färger, glädje, vidder, människomängd, bostäder – för rik och för fattig, liksom religionens betydelse för människornas väl. Allt - detta & annat - visar ofantliga skillnader i jämförelse med vårt sätt och vårt liv, här hemma.
Man ser kläder och grödor på tork efter vägkanten eller vid husen, tälten eller skjulen. Man ser torghandel, små, små affärer eller plåtskjul som används för affärsändamål, i varje hörn eller kurva där någon ibland passerar. Även om någon bara passerar ett par gånger per dag. Man ser människor som försöker överleva, dag för dag. Knotiga. Trötta. Stretande.
Barnen. Vi möter de lyckosamma barnen, som får gå i skola. De färdas per fot. Med skoluniform för sin skola, med ryggsäck och med förbättrade förutsättningar för sen. Men - vi möter också barnen, som följer oss sakta, smutsiga – med en aktiv bön om ett bidrag. Eller barnen som går vid sin faders eller släktings sida, med hackan på ryggen på väg ut för ett dagsverke till. Vi stannar till vid en skola. Barnen står på långa led. Någon busar och faller utanför. En örfil för honom raskt tillbaka.
I nästa by byggs en idrottsplan, för de som tillhör byn. Arbetarna bor i tältlägret strax intill. De tillhör inte byn. De går från by till by. Barnen betraktar oss nyfiket. De är smutsiga, fattiga och utan möjlighet till utbildning. Utan tillhörighet. De är födda så, i den rollen. I den familjens klass, struktur och kultur. Risken är stor att de förblir där.
Det sägs att vi kan välja vad vi gör av våra liv. Låt oss välja att göra något, för alla de som inte har så många valmöjligheter i sina liv.
Något – för de som finns här hemma, och något för de som finns någonstans långt där borta.
Anette Grinde
2008-02-19
Publicerad i Norrtälje Tidning (Synpunkt) 2008-02-26
måndag 18 februari 2008
Vårtecken.....
Solen skiner
Termometern visar på nästan 10 grader
Plus
Vinden är loj
Himlen är alldeles blå
Det värmer skönt, där vid husknuten
Blommorna i stenrabatten står starka
Sträckta
Inte som häromdagen när det var stretsamt
att försöka
Överleva
hela vintern
Idag ser vi att
Färgerna är klara
Ryggen är sträckt
Blomman i sig
är utsträckt, i varje del.
Stark
Står den där
Och njuter
Solens värme
Då hör vi ljudet
Det goda mullret
Det som hör våren till
Vi vänder oss om
Vi ser att grannarna vänder sig om
Vi sträcker på oss
Då ser vi dem
Där de kommer sakta fram
Glidande
Lugnt
På de slingrande mjukt doserade vägarna
Inte
Med fart och vrål
Utan bara
med lugn och
med takt
Vi ser dem
Ännu bara någon enstaka
Som ett vårtecken
I vårens värmande strålar
Här
På landsbygdens slingrande vägar
Anette Grinde
2008-02-17
Termometern visar på nästan 10 grader
Plus
Vinden är loj
Himlen är alldeles blå
Det värmer skönt, där vid husknuten
Blommorna i stenrabatten står starka
Sträckta
Inte som häromdagen när det var stretsamt
att försöka
Överleva
hela vintern
Idag ser vi att
Färgerna är klara
Ryggen är sträckt
Blomman i sig
är utsträckt, i varje del.
Stark
Står den där
Och njuter
Solens värme
Då hör vi ljudet
Det goda mullret
Det som hör våren till
Vi vänder oss om
Vi ser att grannarna vänder sig om
Vi sträcker på oss
Då ser vi dem
Där de kommer sakta fram
Glidande
Lugnt
På de slingrande mjukt doserade vägarna
Inte
Med fart och vrål
Utan bara
med lugn och
med takt
Vi ser dem
Ännu bara någon enstaka
Som ett vårtecken
I vårens värmande strålar
Här
På landsbygdens slingrande vägar
Anette Grinde
2008-02-17
torsdag 14 februari 2008
Kvinnor i svart....
Varje fredag - på samma plats och vid samma tid - demonstrerar organisationen Women in Black, i Jerusalem.
Budskapet är "Stoppa ockupationen".
Rörelsen startade i Israel i januari 1988, en månad efter utbrottet av den första palestinska intifadan – upproret eller den öppna allt våldsammare konflikten mellan israeler och palestinier.
En grupp av israeliska och palestinska kvinnor beslutade då att förenas i en tyst protest mot den olagliga ockupationen av Palestina. Organisationen har sedan dess fortsatt sin manifestation i Jerusalem varje fredag.
Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Fredag, efter fredag.
År ut, år in.
Motsvarande rörelser finns nu i fler länder, samlade under begreppet Woman in Black. Ofta har man sin tysta demonstration samlad på en plats, och på en fast veckodag. Till demonstrationen, och till dess avsikt och dess tanke, kan var och en ansluta. Var och en kan ställa sig där, på fredens sida – i protest mot ovärdigheten mot att människor utsätts för våld och orättvisor, i strid mot mänskliga rättigheter i vår värld.
Kvinnor i svart har demonstrationer i Stockholm på lördagar och i Uppsala på torsdagar.
Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Vecka, efter vecka.
År ut, år in.
De står för fred och mänskliga rättigheter.
Vilket skäl har du, att inte stå där?
eller …
Vilket skäl har du, att inte arrangera motsvarande tanke, eller rörelse, på din hemort?
Anette Grinde
2008-02-14.
Budskapet är "Stoppa ockupationen".
Rörelsen startade i Israel i januari 1988, en månad efter utbrottet av den första palestinska intifadan – upproret eller den öppna allt våldsammare konflikten mellan israeler och palestinier.
En grupp av israeliska och palestinska kvinnor beslutade då att förenas i en tyst protest mot den olagliga ockupationen av Palestina. Organisationen har sedan dess fortsatt sin manifestation i Jerusalem varje fredag.
Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Fredag, efter fredag.
År ut, år in.
Motsvarande rörelser finns nu i fler länder, samlade under begreppet Woman in Black. Ofta har man sin tysta demonstration samlad på en plats, och på en fast veckodag. Till demonstrationen, och till dess avsikt och dess tanke, kan var och en ansluta. Var och en kan ställa sig där, på fredens sida – i protest mot ovärdigheten mot att människor utsätts för våld och orättvisor, i strid mot mänskliga rättigheter i vår värld.
Kvinnor i svart har demonstrationer i Stockholm på lördagar och i Uppsala på torsdagar.
Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Vecka, efter vecka.
År ut, år in.
De står för fred och mänskliga rättigheter.
Vilket skäl har du, att inte stå där?
eller …
Vilket skäl har du, att inte arrangera motsvarande tanke, eller rörelse, på din hemort?
Anette Grinde
2008-02-14.
.
Stäng din dörr, lås....!
Hur vill vi att vårt samhälle skall se ut?
Stäng din dörr, lås.
Stanna inte efter vägkanten, om någon fått problem.
Inse, att människor som en gång felat – alltid kommer att fela.
Förstå att brottslingar, är brottslingar – nu och sen.
Gå inte fram och lägg dig i, när du ser att brott begås.
Se bort, när något händer.
Se bort, när dina medmänniskor utnyttjas, skadas.
Använd hårda ord, oförsonlighet, vrede eller kanske t o m aktivt våld
– eller bara stillatigande tystnad
- för egen framgång, eller brist på mod att hjälpa din nästa.
Anse samhällets regelsystem som inte gällande - när det är dyrt, besvärligt och inte passande.
Kräv bidrag från samhället, fast vi kan klara oss utan dessa
Utnyttja.
Det som utnyttjas kan.
Låt vara, att människor skadas på vägen.
Är det så, vi vill att vårt samhälle skall se ut?
Vad gör du - idag - för att motverka den samhällsutvecklingen?
Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-14
Stäng din dörr, lås.
Stanna inte efter vägkanten, om någon fått problem.
Inse, att människor som en gång felat – alltid kommer att fela.
Förstå att brottslingar, är brottslingar – nu och sen.
Gå inte fram och lägg dig i, när du ser att brott begås.
Se bort, när något händer.
Se bort, när dina medmänniskor utnyttjas, skadas.
Använd hårda ord, oförsonlighet, vrede eller kanske t o m aktivt våld
– eller bara stillatigande tystnad
- för egen framgång, eller brist på mod att hjälpa din nästa.
Anse samhällets regelsystem som inte gällande - när det är dyrt, besvärligt och inte passande.
Kräv bidrag från samhället, fast vi kan klara oss utan dessa
Utnyttja.
Det som utnyttjas kan.
Låt vara, att människor skadas på vägen.
Är det så, vi vill att vårt samhälle skall se ut?
Vad gör du - idag - för att motverka den samhällsutvecklingen?
Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-14
onsdag 30 januari 2008
"Leva Sina Värderingar"
Henry - Röda Korsets tidning - nr 1/2008 - "Leva Sina Värderingar"
Jag läser i Röda Korsets tidning, Henry, om Röda Korset Motala som tog spjärn emot kränkningar, språkbruk och främlingsfientlighet.
I artikeln ställs frågan om Röda Korset kan lägga sig i, utifrån sin neutrala roll.
Svaret måste vara att det är deras, och vår - var och ens - skyldighet att lägga sig/oss i varje varje samtal, varje företeelse som kränker människor - barn eller vuxna, unga eller gamla - som i något avseende synliggjorts i vårt samhälle.
Varje oegentlighet är var och ens ansvar att uppmärksamma - inte bara ledande politiker och tjänstemän, utan även frivilligorganisationer som t ex Röda Korset, Rädda Barnen, Stadsmissionen, de olika trossamfunden, alla ideella föreningar, mm - tillsammans med varje ansvarstagande privatperson och företag i vårt samhälle.
Det kan inte vara "någon annans" ansvar - när vi ser att något är fel.
Det är mitt - och ditt.
Vi kan inte bara lägga det i händerna på någon annan.
Vi - var och en - måste göra.
Anette Grinde
2008-01-30
Jag läser i Röda Korsets tidning, Henry, om Röda Korset Motala som tog spjärn emot kränkningar, språkbruk och främlingsfientlighet.
I artikeln ställs frågan om Röda Korset kan lägga sig i, utifrån sin neutrala roll.
Svaret måste vara att det är deras, och vår - var och ens - skyldighet att lägga sig/oss i varje varje samtal, varje företeelse som kränker människor - barn eller vuxna, unga eller gamla - som i något avseende synliggjorts i vårt samhälle.
Varje oegentlighet är var och ens ansvar att uppmärksamma - inte bara ledande politiker och tjänstemän, utan även frivilligorganisationer som t ex Röda Korset, Rädda Barnen, Stadsmissionen, de olika trossamfunden, alla ideella föreningar, mm - tillsammans med varje ansvarstagande privatperson och företag i vårt samhälle.
Det kan inte vara "någon annans" ansvar - när vi ser att något är fel.
Det är mitt - och ditt.
Vi kan inte bara lägga det i händerna på någon annan.
Vi - var och en - måste göra.
Anette Grinde
2008-01-30
onsdag 23 januari 2008
Adams Äpplen....
Han tar emot människor i sin kyrka.
Människor som hamnat snett, människor som behöver en ny stig att vandra på. Människor som genom dom har fått det på sin tid ett tag.
Han prövas.
Ordentligt, till synes utan slut.
Hans vänner likaså.
Men han släpper inte sin tro.
Varje steg tillhör livets prövning, för oss var och en.
I filmen blir det tydligtgjort.
Ivan vet det, kämpar, slås ut - nej, han vet - han kommer tillbaka.
Adam inser, när tecknen blir tydliga allteftersom. Han inser. Hur det faktiskt ligger till.
Är det så att varje händelse, varje spår spelar roll
- är just förutsagt, bestämt för oss?
Hur kan man egenligen tvivla?
Eller
- är det bara dumdristigt att insistera på tron
- att det Goda Segrar?
Genre - Komedi.
Komedi?
Nej, för mig fanns i filmen ett helt annat fokus.
Anette Grinde
2008-01-22
Fotograf Sebastian Blenkov
Manus Anders Thomas Jensen
Skådespelare Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen, m fl
****************
Människor som hamnat snett, människor som behöver en ny stig att vandra på. Människor som genom dom har fått det på sin tid ett tag.
Han prövas.
Ordentligt, till synes utan slut.
Hans vänner likaså.
Men han släpper inte sin tro.
Varje steg tillhör livets prövning, för oss var och en.
I filmen blir det tydligtgjort.
Ivan vet det, kämpar, slås ut - nej, han vet - han kommer tillbaka.
Adam inser, när tecknen blir tydliga allteftersom. Han inser. Hur det faktiskt ligger till.
Är det så att varje händelse, varje spår spelar roll
- är just förutsagt, bestämt för oss?
Hur kan man egenligen tvivla?
Eller
- är det bara dumdristigt att insistera på tron
- att det Goda Segrar?
Genre - Komedi.
Komedi?
Nej, för mig fanns i filmen ett helt annat fokus.
Anette Grinde
2008-01-22
Produktionsland Danmark
Premiär 2005
Regissör Anders Thomas JensenFotograf Sebastian Blenkov
Manus Anders Thomas Jensen
Skådespelare Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen, m fl
****************
tisdag 22 januari 2008
Muren i Abu Dis 2003 - 2006
Var går gränsen? - frågar Diakonia och talar om människorna och deras livsrum i Israel/Palestina.
Jag tittar på en utställning och finner gränsen. Nådd.
I Immanuelskyrkan finns utställningen "Muren i Abu Dis 2003 - 2006".
Ola Torkelsson har fotograferat muren, livet och människorna under flera besök i området.
Vanliga människor - män, kvinnor och barn - försöker leva sin vardag. De hinder som ständigt byggs gör det svårare och svårare. Det är nästan omöjligt att ta sig till ett arbete, att nå sina marker och odla sin jord, eller att nå sjukhus och skolor.
Fotboll, någon sparsam form av handel, bön i längtan och tro, glädje och sorg - finns där ändå, där nära muren, där livet ändå måste levas. Det går ju inte att ta sig därifrån. Så det måste helt enkelt finnas där.
Provokationer, kontroller av Israelisk militär och en omöjlig vardag gör livet svårt att leva. Obeskrivbart svårt.
Detta får inte fortsätta.
Människor på vår jord måste kunna leva sida vid sida.
I fred och i frihet.
I omsorg om varandra - sida vid sida tillsammans.
I fred och i frihet.
Bilderna är starka.
Svartvita, starka.
Tydliga, starka.
De sänder signalen att gränsen är nådd!
Besök utställningen.
Reagera.
Anette Grinde
2008-01-22
Jag tittar på en utställning och finner gränsen. Nådd.
I Immanuelskyrkan finns utställningen "Muren i Abu Dis 2003 - 2006".
Ola Torkelsson har fotograferat muren, livet och människorna under flera besök i området.
Vanliga människor - män, kvinnor och barn - försöker leva sin vardag. De hinder som ständigt byggs gör det svårare och svårare. Det är nästan omöjligt att ta sig till ett arbete, att nå sina marker och odla sin jord, eller att nå sjukhus och skolor.
Fotboll, någon sparsam form av handel, bön i längtan och tro, glädje och sorg - finns där ändå, där nära muren, där livet ändå måste levas. Det går ju inte att ta sig därifrån. Så det måste helt enkelt finnas där.
Provokationer, kontroller av Israelisk militär och en omöjlig vardag gör livet svårt att leva. Obeskrivbart svårt.
Detta får inte fortsätta.
Människor på vår jord måste kunna leva sida vid sida.
I fred och i frihet.
I omsorg om varandra - sida vid sida tillsammans.
I fred och i frihet.
Bilderna är starka.
Svartvita, starka.
Tydliga, starka.
De sänder signalen att gränsen är nådd!
Besök utställningen.
Reagera.
Anette Grinde
2008-01-22
.
...
Från våld och vapen - till teater, liv och skratt.
Byte av spår.
Från våld och vapen - till teater, liv och skratt.
Jag läser i DN 22 /1-08 om ett sådant exempel.
Zakaria Zubeidi var ledare för Al-Aqsa martyrernas brigader i Jenin, Västbanken - och byter spår till "The Freedom Theatre". Han insåg att det väpnade motståndet var meningslöst.
Teaterns arbete skapar nytt livsmod, nya förutsättningar och ett nytt hopp.
För många utomstående intressen, i den väpnade kampen, fanns med i Zakaria Zubeidis beslut att söka nya vägar.
Svårigheterna i ekonomi och acceptans står i vägen för teatern, men försöken är inte lagda på hyllan. De lever i allra högsta grad.
Försöket lever.
Människorna lever.
De lever, och de försöker.
Igen.
Med 200 barn i verksamheten, med konst/kultur och kunskap, med uppmärksamhet till ickevåldet och till människornas livsförhållanden - skapas nya förutsättningar, nya spår för människor på Västbanken.
Från vapen och våld.
Till teater, liv och skratt.
Det är glädjande att höra talas om arbeten som skapar hopp.
Teater och kultur skapar hopp.
Vapen och våld skapar rädsla, förtvivlan och död.
Vilket leder till fred?
Anette Grinde
080122
Från våld och vapen - till teater, liv och skratt.
Jag läser i DN 22 /1-08 om ett sådant exempel.
Zakaria Zubeidi var ledare för Al-Aqsa martyrernas brigader i Jenin, Västbanken - och byter spår till "The Freedom Theatre". Han insåg att det väpnade motståndet var meningslöst.
Teaterns arbete skapar nytt livsmod, nya förutsättningar och ett nytt hopp.
För många utomstående intressen, i den väpnade kampen, fanns med i Zakaria Zubeidis beslut att söka nya vägar.
Svårigheterna i ekonomi och acceptans står i vägen för teatern, men försöken är inte lagda på hyllan. De lever i allra högsta grad.
Försöket lever.
Människorna lever.
De lever, och de försöker.
Igen.
Med 200 barn i verksamheten, med konst/kultur och kunskap, med uppmärksamhet till ickevåldet och till människornas livsförhållanden - skapas nya förutsättningar, nya spår för människor på Västbanken.
Från vapen och våld.
Till teater, liv och skratt.
Det är glädjande att höra talas om arbeten som skapar hopp.
Teater och kultur skapar hopp.
Vapen och våld skapar rädsla, förtvivlan och död.
Vilket leder till fred?
Anette Grinde
080122
måndag 21 januari 2008
Kriminellas Revansch i Samhället
K R I S
Kriminellas Revansch i Samhället
Rätt har vi alla.
Några strävar efter Revansch! Återkomst, med nya tag.
Drogfrihet - innebär att medlemmarna strävar efter att leva ett drogfritt liv och att ingen kommer till lokalen eller aktiviteterna påverkad av sinnesförändrande preparat eller alkohol.
Kamratskap - innebär att var och en bryr sig om sina vänners väl och ve, och att var och en respekterar sina medmänniskor oavsett vad de tycker och känner.
Solidaritet - innebär att var och en ställer upp för dina vänner och finns till hands 24 timmar om dygnet. Hjälper till på föreningen t.ex. jobbar ideellt och offrar lite tid för sina vänner på KRIS när det behövs.
KRIS riktar sig till före detta kriminella eller missbrukare som bestämt sig att bryta med sitt gamla liv och försöka ta tillbaka en plats i samhället. Tanken är att hjälpa människor som friges från fängelse att hålla sig borta från kriminalitet och droger, genom att erbjuda dem ett nytt hederligt och drogfritt socialt nätverk.
Idag består K R I S av ca 5300 medlemmar och de flesta är f.d. brottslingar. Föreningen har funnits i 9 år, och har idag förgreningar på 25 orter i Sverige. De finns också Danmark, Finland och Litauen – och är också på gång i andra länder.
Förbundsordförande Christer Karlsson talar i Norrtälje inom kort.
Vilka frågor vill du ställa till honom?
Anette Grinde
2008-01-21
K R I S - http://www.kris.a.se/krisimassmedia.htm
Tu Bi-Shevat
Tu Bi-Shevat
Trädets nyår
22 januari 2008.
Den som kan - planterar denna dag ett träd för att hedra jorden och landet Israel.
Många nöjer sig med att äta frukter från Israel, men tanken är ändå densamma.
Hedrande.
Hedrande för tanken
Hedrande för tanken till ett land
Hedrande för tanken till jorden
Hedrande för människorna som tänker på något, inte bara för dem - utan också för andra
Hedrande för den aktiva handlingen
Utan våld
Hedrande
För något, eller någon
Anette Grinde
2008-01-21
Trädets nyår
22 januari 2008.
Den som kan - planterar denna dag ett träd för att hedra jorden och landet Israel.
Många nöjer sig med att äta frukter från Israel, men tanken är ändå densamma.
Hedrande.
Hedrande för tanken
Hedrande för tanken till ett land
Hedrande för tanken till jorden
Hedrande för människorna som tänker på något, inte bara för dem - utan också för andra
Hedrande för den aktiva handlingen
Utan våld
Hedrande
För något, eller någon
Anette Grinde
2008-01-21
söndag 20 januari 2008
Världsböndagen - 2008
Världsböndagen står för dörren inom kort.
Den första fredagen i mars firas varje år världsböndagen. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra, för världens väl.
Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"
1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.
Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. En kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen.
Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.
Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag.
Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv.
Det har betydelse.
Anette Grinde
2008-01-20
Den första fredagen i mars firas varje år världsböndagen. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra, för världens väl.
Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"
1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.
Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. En kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen.
Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.
Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag.
Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv.
Det har betydelse.
Anette Grinde
2008-01-20
Att förlåta skapar värden...
Replik. Till Lillemor Gustafsson som i Kristdemokraten i slutet av november 2007 replikerade mitt inlägg rörande förlåtelse, och att människor måste få en ny chans. Gustafsson skrev bl a att det är naivt att tro att kriminella har samma referensramar som gäller i normsamhället och att det bland outlaws finns regler och koder som inte överensstämmer med normsamhällets.
Ur mitt perspektiv är även denna grupp – kriminella - människor olika. Att tro att alla är stöpta i samma form och aldrig kan ändra sin livsinriktning, känns osannolikt.
Varje individ är unik. Fantastik. Formbar. Även de som tidigare i livet har gjort fel. Där - finns människor som vill och försöker komma tillbaka till samhället. Där finns naturligtvis också sådana som inte vill, utan väljer ditt fortsatta spår. Men där finns verkligen människor som förstår, vill försöka förstå, samhällets ”normala” normer, och som vill leva ett liv i enlighet med dessa normer.
Fel måste kunna sonas. Vi måste kunna se individerna, och inse att de kan ändra sin inställning. Ett fel, även om det är så grymt som mord, måste någon gång kunna sonas – om/när personen visat att de ångrat sitt brott och vill bryta de gamla spåren.
Livet påverkar och ändrar oss. Ibland till det bättre – då måste vi också tillåtas göra vårt bästa för att skapa nya värden. För oss själva, och för andra.
Att förlåta skapar värden för många.
Anette Grinde
2008-01-20
Ursprungsartikeln publicerad i Tidningen Kristdemokraten nr46/16 nov 2007
samt på Kristdemokratens hemsida - www.kristdemokraten.com - 18 november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26149-
Replik av Lillemor Gustafsson november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26193
Ur mitt perspektiv är även denna grupp – kriminella - människor olika. Att tro att alla är stöpta i samma form och aldrig kan ändra sin livsinriktning, känns osannolikt.
Varje individ är unik. Fantastik. Formbar. Även de som tidigare i livet har gjort fel. Där - finns människor som vill och försöker komma tillbaka till samhället. Där finns naturligtvis också sådana som inte vill, utan väljer ditt fortsatta spår. Men där finns verkligen människor som förstår, vill försöka förstå, samhällets ”normala” normer, och som vill leva ett liv i enlighet med dessa normer.
Fel måste kunna sonas. Vi måste kunna se individerna, och inse att de kan ändra sin inställning. Ett fel, även om det är så grymt som mord, måste någon gång kunna sonas – om/när personen visat att de ångrat sitt brott och vill bryta de gamla spåren.
Livet påverkar och ändrar oss. Ibland till det bättre – då måste vi också tillåtas göra vårt bästa för att skapa nya värden. För oss själva, och för andra.
Att förlåta skapar värden för många.
Anette Grinde
2008-01-20
Ursprungsartikeln publicerad i Tidningen Kristdemokraten nr46/16 nov 2007
samt på Kristdemokratens hemsida - www.kristdemokraten.com - 18 november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26149-
Replik av Lillemor Gustafsson november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26193
torsdag 17 januari 2008
Fredsagent 1325 - Casparsson Ingelstam Tötterman Andorff
Jag har läst en god liten bok.
Den fyller mig med glädje, frustration, inspiration, sorg – och också en stark vilja att flytta fokus. Till fredsfrågor, i vardag, nära och långt borta. Till Aktiv Aktivitet – inom Aktivt Ickevåld, och fred.
Boken heter Fredsagent 1325. Den bör sättas i varje persons hand, precis som gjordes häromåret med boken – Om det skall vi berätta - om förintelsen.
Fredsagent 1325 är skriven av Anne Casparsson, Margareta Ingelstam och Petra Tötterman Andorff. Boken har kommit till på initiativ av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd inom ramen för nätverket Operation 1325. Boken har producerats med stöd från Utrikesdepartementet.
I Fredagent 1325 finner jag ord om tankar och aktiv handling kring Fred och Fredsarbete. Den berättar om kvinnors arbete, deras målmedvetenhet och strävan – deras vilja att vara delaktiga, att skapa rätt. Rätt, som i möjlighet och skyldighet, för kvinnorna att medverka och för staternas, världens, skyldighet att se till att kvinnorna finns med i påverkans- och beslutsproceserna.
En viktig del i sammanhanget är utbildning. För män, för att inte negligera kvinnorna, och för att se mervärdet i kvinnornas medverkan. För kvinnor, för att lära sig mer om t ex mänskliga rättigheter, möten med politiker och andra makthavare, och för att se vikten av att både kvinnor och män medverkar.
I boken möts vi t ex av tankar som – Vad blir vi när vi prövar vår människosyn, våra egenskaper och förutsättningar, våra värderingar? Vi lär oss se att vi aktivt kan påverka och förändra vår egen bild, liksom även andras bild av vår omvärld. Inte med våld eller krockande hårda konflikter, utan med tanke och omsorg – med analys, för en kreativ och konstruktiv bearbetning av meningsskiljaktigheterna.
Boken tillför och föder nya tankar. Varvandet av ämnen, intervjuer och organisationer ger en tilltalande bredd. Unga och gamla, levande och döda – kämpar för Fred, Kärlek och Icke Våld.
Köp boken.
Agera.
För Fred.
Med start Idag.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-17
Den fyller mig med glädje, frustration, inspiration, sorg – och också en stark vilja att flytta fokus. Till fredsfrågor, i vardag, nära och långt borta. Till Aktiv Aktivitet – inom Aktivt Ickevåld, och fred.
Boken heter Fredsagent 1325. Den bör sättas i varje persons hand, precis som gjordes häromåret med boken – Om det skall vi berätta - om förintelsen.
Fredsagent 1325 är skriven av Anne Casparsson, Margareta Ingelstam och Petra Tötterman Andorff. Boken har kommit till på initiativ av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd inom ramen för nätverket Operation 1325. Boken har producerats med stöd från Utrikesdepartementet.
I Fredagent 1325 finner jag ord om tankar och aktiv handling kring Fred och Fredsarbete. Den berättar om kvinnors arbete, deras målmedvetenhet och strävan – deras vilja att vara delaktiga, att skapa rätt. Rätt, som i möjlighet och skyldighet, för kvinnorna att medverka och för staternas, världens, skyldighet att se till att kvinnorna finns med i påverkans- och beslutsproceserna.
En viktig del i sammanhanget är utbildning. För män, för att inte negligera kvinnorna, och för att se mervärdet i kvinnornas medverkan. För kvinnor, för att lära sig mer om t ex mänskliga rättigheter, möten med politiker och andra makthavare, och för att se vikten av att både kvinnor och män medverkar.
I boken möts vi t ex av tankar som – Vad blir vi när vi prövar vår människosyn, våra egenskaper och förutsättningar, våra värderingar? Vi lär oss se att vi aktivt kan påverka och förändra vår egen bild, liksom även andras bild av vår omvärld. Inte med våld eller krockande hårda konflikter, utan med tanke och omsorg – med analys, för en kreativ och konstruktiv bearbetning av meningsskiljaktigheterna.
Boken tillför och föder nya tankar. Varvandet av ämnen, intervjuer och organisationer ger en tilltalande bredd. Unga och gamla, levande och döda – kämpar för Fred, Kärlek och Icke Våld.
Köp boken.
Agera.
För Fred.
Med start Idag.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-17
onsdag 16 januari 2008
Det börjar när du bryr dig...
Det börjar när du bryr dig.
23-25 november 2007
Sigtuna Folkhögskola
Fredsbärare. Kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och med olika förutsättningar. Med olika tankar och möjligheter. Vi möts till kurs i Sigtuna.
Då, i november, närmar det sig juletid. Det märktes i den vackra lilla staden som laddade för julmarknad. Julen. Ljusets, och fridens högtid. Glädjens högtid. I en tid där våldet verkar världen över. I hem och i länder. Mer i länder, än mellan länder. Varje handling i våld påverkar. Detta måste vi alla se. Detta måste vi alla motverka.
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd stod som ansvarig för kursen. Annika Damirjian, Carin Gardbring, Ragnhild Greek, Frida Gunnarsson, Margareta Ingelstam och Anna Ljung stod för det huvudsakliga ledarskapet, med olika ansvarsområden och kunskaper. Kunskap och inspiration lyste under denna helg, liksom även glädjen - såväl hos ledare som deltagare.
Innehållet i kursen var mångskiftande. Det förekom t ex ren information, praktisk övning i t ex datasal, gruppsamtal, storgruppsreflektioner, rollspel, andakt och talande samvaro. Vi talade bl om SEAPPI och Operation 1325, med information och samtal om freds- och ickevåldsarbete i Israel/Palestina-konflikten, och om kvinnors rätt och möjlighet att medverka i påverkansforum i världens fredsprocesser. Andra samtal kretsade kring hur man kan göra i det vardagliga, vad var och ens röst betyder, och hur vi fortsätter när vi sedan kommer hem till vårt, där hemma – i de forum där var och en verkar.
Jag konstaterar igen att vi alla har olika utgångspunkter, kunskaper och förutsättningar - och det känns viktigt att vi alla börjar just där vi står. Någon har arbetat länge med fredsfrågorna och ser in roll tydligt, någon ser det på ett helt annat sätt – men poängen är att VI, var och en, GÖR. För vem är det annars som GÖR? Varför skulle det inte vara just JAG, eller just DU?
Låt oss ge oss ut, var och en – var för sig, och tillsammans, nu. Inte sen, utan just nu. Med just det som är viktigt. Att verka för fred.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-16
23-25 november 2007
Sigtuna Folkhögskola
Fredsbärare. Kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och med olika förutsättningar. Med olika tankar och möjligheter. Vi möts till kurs i Sigtuna.
Då, i november, närmar det sig juletid. Det märktes i den vackra lilla staden som laddade för julmarknad. Julen. Ljusets, och fridens högtid. Glädjens högtid. I en tid där våldet verkar världen över. I hem och i länder. Mer i länder, än mellan länder. Varje handling i våld påverkar. Detta måste vi alla se. Detta måste vi alla motverka.
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd stod som ansvarig för kursen. Annika Damirjian, Carin Gardbring, Ragnhild Greek, Frida Gunnarsson, Margareta Ingelstam och Anna Ljung stod för det huvudsakliga ledarskapet, med olika ansvarsområden och kunskaper. Kunskap och inspiration lyste under denna helg, liksom även glädjen - såväl hos ledare som deltagare.
Innehållet i kursen var mångskiftande. Det förekom t ex ren information, praktisk övning i t ex datasal, gruppsamtal, storgruppsreflektioner, rollspel, andakt och talande samvaro. Vi talade bl om SEAPPI och Operation 1325, med information och samtal om freds- och ickevåldsarbete i Israel/Palestina-konflikten, och om kvinnors rätt och möjlighet att medverka i påverkansforum i världens fredsprocesser. Andra samtal kretsade kring hur man kan göra i det vardagliga, vad var och ens röst betyder, och hur vi fortsätter när vi sedan kommer hem till vårt, där hemma – i de forum där var och en verkar.
Jag konstaterar igen att vi alla har olika utgångspunkter, kunskaper och förutsättningar - och det känns viktigt att vi alla börjar just där vi står. Någon har arbetat länge med fredsfrågorna och ser in roll tydligt, någon ser det på ett helt annat sätt – men poängen är att VI, var och en, GÖR. För vem är det annars som GÖR? Varför skulle det inte vara just JAG, eller just DU?
Låt oss ge oss ut, var och en – var för sig, och tillsammans, nu. Inte sen, utan just nu. Med just det som är viktigt. Att verka för fred.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-16
måndag 14 januari 2008
Det vackra missionshuset, står ofta mörkt....
Det vackra missionshuset, står ofta mörkt och tomt. Utan verksamhet. Huset ligger någonstans därute i det stora Roslagsbro. Där har tidigare sjudit av scoutbarn, och missionsverksamhet. I dag står det alltför ofta tomt, även om det till och från får liv. Liv genom t ex en gudstjänst, en konsert, ett författarcafé eller en scoutverksamhet. Liv genom människor som vill att det skall äga liv, genom aktiv verksamhet.
Tjungonde dag Knut 2008 - söndagen när vi kastar ut julen - sjöngs det i Röksta Missionshus. Det lyste i huset. Det lyste utanför. Parkeringsplatsen var full. Och inuti minglade människor för fullt. SMU Roslagsbro hade arrangerat en musikkväll, med avslutande kaffe och kaka.
Norrtälje Gospel, i svart och i rött, med en sprudlande Young i ledningen och med Edström vid pianot - sjöng med glädje. Gospel i medryckande toner. Sånger om julen, sånger om och med glädje, sånger om Guds gåva till oss. Gospel är verkligen härligt att lyssna på. Medryckande, glatt och med härliga budskap.
Nortälje Gospelkör, en kör som byter skepnad allteftersom. Någon faller bort, och någon kommer till. Vi ser några som funnits med länge, men vi ser också några nya ansikten. De har funnits sedan ca år 2001. De övar i Baptistkyrkan, men saknar kyrklig tillhörighet. De uppträder lite här, och lite där - med glädje och med känsla.
Jag gläds. Över SMU Roslagsbro, som ordnat. Över Norrtälje Gospel som sjunger så det hörs genom mörkret. Över missionshuset som får liv. Över samtalan vid de stora kakfaten och kaffet. Över att missionshuset fylls med människor från när och från fjärran.
Anette Grinde
2008-01-14
Publicerad i Norrtälje Tidning 2008-01-17
Tjungonde dag Knut 2008 - söndagen när vi kastar ut julen - sjöngs det i Röksta Missionshus. Det lyste i huset. Det lyste utanför. Parkeringsplatsen var full. Och inuti minglade människor för fullt. SMU Roslagsbro hade arrangerat en musikkväll, med avslutande kaffe och kaka.
Norrtälje Gospel, i svart och i rött, med en sprudlande Young i ledningen och med Edström vid pianot - sjöng med glädje. Gospel i medryckande toner. Sånger om julen, sånger om och med glädje, sånger om Guds gåva till oss. Gospel är verkligen härligt att lyssna på. Medryckande, glatt och med härliga budskap.
Nortälje Gospelkör, en kör som byter skepnad allteftersom. Någon faller bort, och någon kommer till. Vi ser några som funnits med länge, men vi ser också några nya ansikten. De har funnits sedan ca år 2001. De övar i Baptistkyrkan, men saknar kyrklig tillhörighet. De uppträder lite här, och lite där - med glädje och med känsla.
Jag gläds. Över SMU Roslagsbro, som ordnat. Över Norrtälje Gospel som sjunger så det hörs genom mörkret. Över missionshuset som får liv. Över samtalan vid de stora kakfaten och kaffet. Över att missionshuset fylls med människor från när och från fjärran.
Anette Grinde
2008-01-14
Publicerad i Norrtälje Tidning 2008-01-17
Mitt namn är Rachel Corrie
Mitt namn är Rachel Corrie
Stadsteatern, Stockholm
Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren
Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.
Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.
Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.
Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.
Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.
Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.
Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.
Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.
Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?
Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.
Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.
Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.
Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13
Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008
Stadsteatern, Stockholm
Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren
Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.
Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.
Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.
Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.
Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.
Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.
Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.
Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.
Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?
Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.
Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.
Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.
Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13
Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008
tisdag 8 januari 2008
Så har skolorna börjat igen....
Så har skolorna börjat igen.
Januarimörkret ligger kompakt över bygden på mornarna.
Nu - när all ljus snö lyser med sin frånvaro, och regn ger mörkret en extra svart dimension.
Då - där, efter vägkanten ute på vår landsbygd, står barn och ungdomar - och syns inte alls.
Oftst står de helt utan varje form av reflex - ibland med en liten lampa eller liten reflex som syns kort och fliktigt.
Väldigt sällan bär de en SYNLIG väst, som gör att de syns i det kompakta mörkret.
Jag kör till "stan" i detta mörker. Jag vet att de står där, eller går efter vägen.
Jag fasar för den dag det - igen - händer en olycka där någon blir påkörd för att de inte syns i mörkret.
På kvällarna - när de vuxna är ute på sin promenad - syns reflexvästen på.
De syns tydligt!
De syns på gott håll.
Ge en God Fortsättningspresent till ungdomarna som finns ute på landsbygdsvägarna.
En reflexväst gör olyckan mindre sannolik.
Anette Grinde
2008-01-08
Januarimörkret ligger kompakt över bygden på mornarna.
Nu - när all ljus snö lyser med sin frånvaro, och regn ger mörkret en extra svart dimension.
Då - där, efter vägkanten ute på vår landsbygd, står barn och ungdomar - och syns inte alls.
Oftst står de helt utan varje form av reflex - ibland med en liten lampa eller liten reflex som syns kort och fliktigt.
Väldigt sällan bär de en SYNLIG väst, som gör att de syns i det kompakta mörkret.
Jag kör till "stan" i detta mörker. Jag vet att de står där, eller går efter vägen.
Jag fasar för den dag det - igen - händer en olycka där någon blir påkörd för att de inte syns i mörkret.
På kvällarna - när de vuxna är ute på sin promenad - syns reflexvästen på.
De syns tydligt!
De syns på gott håll.
Ge en God Fortsättningspresent till ungdomarna som finns ute på landsbygdsvägarna.
En reflexväst gör olyckan mindre sannolik.
Anette Grinde
2008-01-08
torsdag 3 januari 2008
Det är tid....
Det är tid att åka ut och åka.
Eller.
Det finns en längtan till en sådan tid.
Att färdas per mc genom nya länder.
Att se och uppleva.
Att andas ett stycke frihet.
Pass.
Körkort.
Internationellt körkort.
Fordonshandlingar i original.
S-märke på motorcykeln.
Kanske en flagga där bak.
Försäkringshandlingar/grönt kort.
Reseförsäkring.
Sjukförsäkringskort.
Pengar.
Kort.
Akuta telefonnummer.
Kartor.
Säkert är det mer än så, som skall med. Men det - skall i varje fall packas tryggt och säkert.
Tält.
Liggunderlag för åldrande ryggar.
Sovsäck.
Eller kanske bara pengar för boende under skyddande täta tak!
Regnkläder.
Kanske också skall sorteras på plats.
Nya orter. Nya länder.
Att se och uppleva. Att andas ett stycke frihet.
Det tillhör det goda måstet, genom livet.
Det är att förundras.
Det är att gapa.
Det är att glädjas över skillnaderna, eller sakna dem stort.
Kurvorna.
Taken.
Blommorna.
Raksträckorna.
Trähusen.
Plåttaken.
Rondellerna.
Hundarna.
Plattlandet.
Sjöarna.
Havets doft.
Storstäderna.
Tystnaden.
Bergen.
Landsbygden.
Vi färdas.
Själva, men ändå tillsammans.
Var för sig, men ändå nära.
Vi ser samma saker, men ändå helt olika.
Det du har sett har jag missat.
Det jag har sett har du helt åkt förbi.
Ändå åker vi i samma spår.
Sida vid sida, eller strax efter varandra.
Så du de dignande vindruvsklasarna?
Såg du hon med de röda skorna?
Såg du mc.n utanför fiken?
Såg du vägskylten strax där bortanför?
Där vi skulle svänga höger, för att inte missa boende för inatt!
Vi stannar. Vi äter. Vi njuter.
Eller fasar över något. Eller bara njuter här och nu.
Över hälsa. Över frihet.
Över sommar, värme och frånvaro av ett hällande regn.
Jag undrar.
Tog vi med regnkläderna? De röda och de blå.
De som klarar vatten med högtryck.
Vet vi var de ligger?
Nu när himlen mörknar så.
Att andas ett stycke frihet.
Kanske är det att styra just dit vi önksar, att andas ny lyft över nya landskap.
Att se, att känna, att uppleva det nya.
Det som finns där borta runt kröken som vi just här inte ser.
Att färdas per mc är att njuta en dos frihet.
Frihet under ansvar, att inte skada, eller skadas.
Att inte slösa på naturens resurser.
Frihet.
I njutningens tecken.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-02
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1602848.ab
Eller.
Det finns en längtan till en sådan tid.
Att färdas per mc genom nya länder.
Att se och uppleva.
Att andas ett stycke frihet.
Pass.
Körkort.
Internationellt körkort.
Fordonshandlingar i original.
S-märke på motorcykeln.
Kanske en flagga där bak.
Försäkringshandlingar/grönt kort.
Reseförsäkring.
Sjukförsäkringskort.
Pengar.
Kort.
Akuta telefonnummer.
Kartor.
Säkert är det mer än så, som skall med. Men det - skall i varje fall packas tryggt och säkert.
Tält.
Liggunderlag för åldrande ryggar.
Sovsäck.
Eller kanske bara pengar för boende under skyddande täta tak!
Regnkläder.
Kanske också skall sorteras på plats.
Nya orter. Nya länder.
Att se och uppleva. Att andas ett stycke frihet.
Det tillhör det goda måstet, genom livet.
Det är att förundras.
Det är att gapa.
Det är att glädjas över skillnaderna, eller sakna dem stort.
Kurvorna.
Taken.
Blommorna.
Raksträckorna.
Trähusen.
Plåttaken.
Rondellerna.
Hundarna.
Plattlandet.
Sjöarna.
Havets doft.
Storstäderna.
Tystnaden.
Bergen.
Landsbygden.
Vi färdas.
Själva, men ändå tillsammans.
Var för sig, men ändå nära.
Vi ser samma saker, men ändå helt olika.
Det du har sett har jag missat.
Det jag har sett har du helt åkt förbi.
Ändå åker vi i samma spår.
Sida vid sida, eller strax efter varandra.
Så du de dignande vindruvsklasarna?
Såg du hon med de röda skorna?
Såg du mc.n utanför fiken?
Såg du vägskylten strax där bortanför?
Där vi skulle svänga höger, för att inte missa boende för inatt!
Vi stannar. Vi äter. Vi njuter.
Eller fasar över något. Eller bara njuter här och nu.
Över hälsa. Över frihet.
Över sommar, värme och frånvaro av ett hällande regn.
Jag undrar.
Tog vi med regnkläderna? De röda och de blå.
De som klarar vatten med högtryck.
Vet vi var de ligger?
Nu när himlen mörknar så.
Att andas ett stycke frihet.
Kanske är det att styra just dit vi önksar, att andas ny lyft över nya landskap.
Att se, att känna, att uppleva det nya.
Det som finns där borta runt kröken som vi just här inte ser.
Att färdas per mc är att njuta en dos frihet.
Frihet under ansvar, att inte skada, eller skadas.
Att inte slösa på naturens resurser.
Frihet.
I njutningens tecken.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-02
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1602848.ab
torsdag 29 november 2007
Bär reflexväst!
Norrtälje Tidning 29/11 2007
"Willhard", busschaffisen - talar om vikten att bära reflex. Jag är starkt benägen att hålla med honom.
På färd på landsbygden på morgonen - och under kvällstid - skräms man många gånger av mörka ungdomar efter vägkant och på busshållplatser. Att se dem i tid är praktiskt taget omöjligt, trots att vi vet att det står där. Ibland skymtar en lite reflex och det är av stort värde.
Det vore verkligen olyckligt om någon skadades, för att man skymtar dem för sent. Det räcker att djuren inte kan utrustas med hjälpmedel att synas, men människorna kan!
"Willhard" avslutar sina ord med - "PS. Köp en reflex och ge till din kompis 1 Advent. Ds."
- Det är en GOD uppmaning.
Än bättre vore - om vi var och en utrustade varje barn, varje ungdom och varje vuxen med en reflexväst. Det gör verkligen skillnad.
Min uppmaning blir. Köp en reflexväst till var och en som du bryr dig om - och se till att han/hon bär den på sin vandring efter vägen.
Anette Grinde
Norrtälje 2007-11-29
"Willhard", busschaffisen - talar om vikten att bära reflex. Jag är starkt benägen att hålla med honom.
På färd på landsbygden på morgonen - och under kvällstid - skräms man många gånger av mörka ungdomar efter vägkant och på busshållplatser. Att se dem i tid är praktiskt taget omöjligt, trots att vi vet att det står där. Ibland skymtar en lite reflex och det är av stort värde.
Det vore verkligen olyckligt om någon skadades, för att man skymtar dem för sent. Det räcker att djuren inte kan utrustas med hjälpmedel att synas, men människorna kan!
"Willhard" avslutar sina ord med - "PS. Köp en reflex och ge till din kompis 1 Advent. Ds."
- Det är en GOD uppmaning.
Än bättre vore - om vi var och en utrustade varje barn, varje ungdom och varje vuxen med en reflexväst. Det gör verkligen skillnad.
Min uppmaning blir. Köp en reflexväst till var och en som du bryr dig om - och se till att han/hon bär den på sin vandring efter vägen.
Anette Grinde
Norrtälje 2007-11-29
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)