Jag läser om fosforgranaternas fasansfulla verkningar....

Jag läser om hur det brinner. Brinner och fräter genom människorna. De civila människorna - män, kvinnor och barn - som drabbats av krigets övergrepp. Övergreppen av stora mått, när dessa vapen används i tättbefolkade områden och slår emot de civila. Män, kvinnor och barn som inte har del i konflikten mer än att de lever i det konfliktfyllda området. Män, kvinnor och barn. Vanliga människor, som du och jag, med en vilja att leva sina liv i fred och frihet.

Så ont det gör, att läsa om världens ständiga övervåld. När vi istället bara behöver bry oss om varandra.

Så ont det gör.

Hur kan man komma på iden att vräka kemikalier över människor?

Anette

Sorgen....

Jag läser en artikel i tidningen Vi, nr Februari 2007. Artikeln handlar om regissören Stefan Larsson, som 2001 förlorade sin tioåriga son. Den är skriven av honom själv.

När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.

Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.

När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.

Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.

Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.

Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.

Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.

Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?

Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?

Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05

Andra bloggar om; Tidningen Vi

Om konsten att aldrig räcka till....

Det finns människor som längtar efter att få hjälpa till. Som inte får, eller som inte lyckas komma in. Som inte hörs, men som så gärna vill.

Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.

Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.

Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.

Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?

Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.

Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.

Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.

Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.

Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.

Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.

Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.

Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.

Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.

Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.

Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.

Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….


Anette Grinde
2008-03-01