Min förväntan på dig är att du gör exakt som jag säger - är hennes andemening. Hon upprepar, skärper och meddelar att det är så här det är. Hon blir oerhört upprörd när jag talat med andra, när jag lyssnar till nyanserna och andras viljor.
Du ska säga så här, andas så här och göra så här. Nej, inte något annat än det hon har bestämt i sitt inre. Exakta klockslag, ordföljd och frågor. Det är inte tillåtet att vara något annat än det hon säger.
Mina krav på dig är att du ska göra så här. Mina krav är också att du inte gör någon förändring över huvudtaget och att du kollar med mig om allt du tänker. Du får inte förändra något, du får inte dra i någon tråd eller prata med någon utan mitt godkännande.
Förlåt, tänker jag, men hur är det möjligt att vi ska kunna arbeta tillsammans i en sådan kontext? Hur är det möjligt att komma framåt i något alls, ens lyfta en kudde eller ställa en tomte på en annan plats? Hur ska hon, han, hen och alla runt omkring kunna blomstra och berätta om sin riktning, skapa något utifrån sig?
Min - jag, Anette - uppfattning är att vi ska hitta människors varför, utvecklas tillsammans i föreningen och vara toleranta mot både det historiska men också se en utvecklande framtid an. Vi är de personer vi är, vi vill vara en del av en gemenskap och vi vill inte blir nedslagna av det massiva motståndet.
- Hur hissar vi flaggan, vems krav ska gälla?
- Var ska kudden ligga?
- Vem har lovat vem vad?
- Var ska stolen stå?
- Vad får du säga till vem?
- Vem har beslutsrätten i rummet?
- Vilken mjölsort ska vi använda?
- Vem tillåts lyssna?
- Vem har åtagit sig en uppgift som hen inte slutför?
- Vilken sorts smör ska vi handla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar