Dilsa Demirbag Sten
Norstedts Förlag, Stockholm
2005
Att tillhöra en stam, eller ett folk. Att älska, men ta avstånd. Att försöka se, förklara och förstå. Att revoltera, men ändå vilja tillhöra. Ja, det finns många sidor av samma mynt.
Det måste vara oerhört svårt, att ta sig loss från en gammal, gammal så starkt patriarkal struktur. Det måste vara oerhört svårt när allt kretsar kring oerhört starka, gamla och starka, sammanhållande led. Där straffet blir förödande hårt. Att klara sig ensam, utan försörjning och möjlighet till liv, är svårt. Att riskera att dödas, för att någon bara sagt något, eller för att man bara funnits på fel plats vid fel tid, eller för att någon vill hämnas en känsla, ter sig onekligen barbariskt.
Dilsa Demirbag Sten skriver om sina rötter hos kurderna i Turkiet och om hur kulturen hos hennes stam ser ut. Hon skriver om nomadernas liv i bergen, om människors flykt till städerna och hur livet förändras över tid. Och hur hon, med fötter djupt nerborrade också i den svenska jorden, påverkas av den tid hon levt och lever i.
För mig, uppvuxen i ett annorlunda land än ett sådant som författaren beskriver, ter det sig bilderna - milt uttryckt - som från en annan tid. Flera tusen år bort. Ändå är de här, strax nära.
Så vet vi att det är, jorden runt, och det är onekligen bra att uppmärksammas på problematiken igen och igen. Boken är skriven i vånda, i kärlek och i strid med en kultur.
Vi vill inte ha denna tid, detta sätt, till vårt land. – men vi vill heller inte att de skall finnas på andra håll i vår värld. Vi vill inte att det skall finnas alls. Kvinnor och barn, män och familjer – alla var för sig, och tillsammans, har rätt till ett drägligt liv. Oavsett var de finns, oavsett var de är födda.
Låt oss alla uppmärksamma kvinnor och barns utsatthet i världens alla hörn. Låt oss hjälpas åt, att se till att deras liv blir fria.
Läs boken, och gör sedan något för någon eller några som sitter instängda i en gammal struktur. Här, i Turkiet, i Israel, i Afrika, i Kina – eller där det ter sig lämpligt just nu.
Slå ett slag för människors frihet och rätt.
Inte slå, som i slag.
Utan slå ett slag, som i uppmärksamhet och handling.
Med omsorg och kärlek, frihet och trygghet.
Gör det, nu.
Anette Grinde
Övra Söderby
2008-02-29
Publicerad i "Sändaren" - nr 6 19/3 2008
Läs andra bloggar om Dilsa Demirbag Sten