torsdag 28 februari 2008

Jag håller med dig, Annika Borg

Annika Borg,
- debatt Kyrkans Tidning
2008-02-28.

Jag håller med dig, Annika Borg.
Kyrkan behöver byta attityd, praxis och vända ryggen åt människoovärdiga regler. Nu.
Det gäller inte bara kyrkan, det gäller också människor i samhället i stort.

Vi behöver omsorg. Var och en. Vi behöver kyrkans, och medmänniskornas omsorg. Var och en. Bara så.

Vi behöver visserligen betala våra avgifter, och skriva rätt i våra medlemsmatriklar, för att organisationerna på sikt skall kunna fungera. Men ur ett mänskligt perspektiv behöver vi tydligare se omsorgen om varandra.

När livet rasar, eller en enkel olycka, som ter sig liten, ger olycksaliga följdverkningar. När föräldrar, barn, släkt eller vänner drabbas av livets slut. När olyckan är framme eller en sjukdoms blindhet drabbar hårt. När uppsägningen finns där, och skilsmässan drabbar på sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss. När mörkret, eller dimman, skymmer sinnet, och solen inte syns alls. Då, just då, måste medmänniskornas omsorg finnas nära. Tätt intill, alldeles nära.

Medmänniskans omsorg måste finnas nära. Medmänniskan genom vänner, genom kyrkan, genom arbetskamrater och genom de som för övrigt korsar vår väg. Nära, genom tillgänglighet och öppenhet. Nära, genom hjälpsamhet och lyssnade. Nära, genom ansvar. Nära, som om ingen annan fanns och tog det ansvaret. Precis så nära, att vi skulle känna att just så vill jag att någon gör mot mig, när mitt liv drabbas. Just här. Just då. När jag drabbas.

Så, vill jag att kyrkan skall vara. Så, vill jag att människorna skall vara. Där, innanför, och där, utanför.

Kyrkan kan inte bara vara för de enkelt sina. Kyrkan är vårt allas. Även för de som tappat tron en stund. Tappat tron på att det gäller för dem. Det - att de finns, i Herrens famn. I omsorgen, värmen, delaktigheten. Hans omsorg, hans värme, hans delaktighet. I var och ens liv.

Någon går ur. Kanske för att de möts av människor som inte riktigt förmår. Förmår i godhet och öppenhet. Förmår i lyssnandet och seendet. Människor skadas, sörjer, våndas och går ur. De går ur Svenska Kyrkan, kanske för att de inte kan gå någon annan stans – i Svenska Kyrkan. Kanske för att de måste möta just de, som skadat och gjort illa. I den kyrka de egentligen vill vara i. Kanske för att de tvingas vara just där, i den församling, där striden finns. Den strid de inte vill vara i. Kanske är det därför de gått. Inte för att de inte vill vara i kyrkan, i Herrens gemenskap, utan för att de inte mäktar delta i människornas sätt.

Andra kanske går ur av ekonomiska skäl. Utan att se, utan att förstå. Att det är ett måste, om kyrkan skall kunna överleva, att bidra med resurser till kyrkorna, till verksamheten vi vill ha, till barnens väl, till omsorgen, mm. Det är ett arv, att förvalta och tro på. Men vi kanske ställer oss frågan, är det rätt att tro på kyrkan som ett väl – när den stänger och motar de som söker sitt stöd, de som famlat och tvivlat.

Är det möjligt att tro att kyrkan vill mig väl, när den först ser i sin matrikel om jag har betalt det jag ska?

Kommer pengar först, eller kommer omsorg först?

Om pengar kommer först, i något samtal om mänsklig omsorg, behöver vi höja tonen för prioritering av omsorg.

Pengar och medlemskap måste finnas. Men omsorg i tanke och handling, måste alltid komma först.

Anette Grinde
2008-02-28

3 kommentarer:

kyrksyster sa...

Det är sant det du skriver. Men nöden kan vara mycket större än vi mäktar ta hand om ibland. Tyvärr.

Oftast läggs kraven på några få anställda som ska finnas till hands dygnet runt, veckan runt och hela året. Ständigt nåbara.

Och med ett ok hängande över sig: "Prestera annars skadar du kyrkans anseende"

Vi gör så gott vi kan, men vi räcker inte till. Tyvärr.

Anette Grinde sa...

Vi är alla människor.
Vanliga otillräckliga människor.
I stressade liv, som kräver och kräver.

- men kanske måste vi stanna och se att där finns något annat än bara det spåret...att ha oket hängande över sig.

Kanske finns det faktiskt fler som kan hjälpa till.

Gör vi/ni så gott vi/ni kan, att se att det finns fler?

Anonym sa...

Håller med, er båda två. Du skrev en viktig text. Och det är en stor fråga som tas upp ibland eller ofta i församlingarna - bemötande. Eller kanske inte alls på en del håll. Det ser nog mycket olika ut. Det är en fråga med många olika ingredienser, svårigheter som bottnar på många olika plan. Det handlar om vad som lärs ut på utbildningarna till det man sedan jobbar med i kyrkan, det handlar om människosyn, självkännedom, det handlar om att våga berätta hur man känner och sätta gränser som anställd, det handlar om lyhördhet för sin nästa och sig själv, det handlar om strukturen på arbetsplatsen, hur relationerna och kommunikationen ser ut, det handlar om hierarkier skapade genom blandannat bortvändhet och ickekommunikation i arbetslaget... Det handlar om samhällsstrukturer... och det handlar om medmänsklighet. Allt det här, och säkert flera andra faktorer, påverkar hur vi bemöter varandra.

Det är stora och viktiga frågor som vi behöver dela med varandra, på nytt och på nytt, för att kunna bemöta och möta varandra på ett så gott sätt som möjligt.