Jag blir så förbannad ...

Jag blir så förbannad, säger hon med indignation i rösten innan hon ger sig i kast med dagens uppgifter. Det dröjer inte länge innan jag hör någon annan säga samma sak. Det är som att jag hör ilskan och oenigheten flera gånger om dagen - och att det inte görs något konkret för att lösa problemen. Som att det är en omöjlighet och skall vara just så. Det är som att det sitter i väggarna.

Jag tänker att jag skall stå utanför vreden och frustrationen, men känner att jag sakta men säkert dras in i den. Som den väver ett garn och placerar också mig innanför. Kanske för att inte hamna utanför. Som om det alltid måste finnas ett vi och ett dom - istället för att vi är en enhet och ser varandras kvalitéer. Och våra gemensamma möjligheter.

Jag lämnar platsen och möter en helt annan grupp. När vi efter mötet talar om hur det var, om vi fick med rätt saker och vad som missades. En kvinna säger; Jag blir så förbannad, men hade bestämt mig för att vara tyst på mötet. Hon berättar bakgrunden och också jag samlar plötsligt indignation inom mig. Nej, tänker jag. Jag vill inte dras med i vreden. Jag vill inte att ni talar om mig, med irritation i tanken, jag vill att ni talar med mig om våra gemensamma möjligheter. Jag vill också att jag och vi gör så med alla andra. Talar med, inte om. Jag vill också veta hela bilden innan mötet, eller i mötet, så att vi kan bemöta frågan just då. Sen är det kanske för sent, om vi inte har ett möte strax igen.

Vilka goda kompetenser bär vi på och vilka möjligheter har vi att tillsammans göra verksamheten bättre?

Låt oss ta med varandra - inte utesluta. Låt oss lära av varandra - inte säga att någon inte duger. Låt oss ta del av varandras kunskap - för att skapa mer för fler.

Låt oss tala med varandra. Låt oss njuta av varandras kunskaper, egenskaper och våra gemensamma möjligheter.

Anette Grinde