tisdag 18 mars 2008

Två små barn knivskurna till döds

Två barn, två och fyra år gamla, knivskars till döds i en villa i Arboga på måndagskvällen.

Så oerhört tragiskt. Ett samhälleligt misslyckande. Igen. När våldet tar över, och när det drabbar kvinnor och barn på detta sätt.

En kvinna är svårt skadad, och två små barn skadades så svårt att de avled. Det är aldrig ok. Detta måste få ett slut. Vi måste finna sätt som gör att vi kan fånga och vårda våldsmänniskorna, innan de skadar och dödar, innan de skapar skräck och sorg av övermåttlig dos.

Vi måste har psykvård, omsorg om varandra och skyddsnät kring människor när det visar sig att våldet närmar sig. Vi måste se, och skydda varandra.

Det är inte ok att kvinnor och barn kommer till skada, igen och igen. Det är inte ok att män kommer till skada heller.

Fånga vården.
Se människorna som behöver hjälpen.
Hjälpen, som i vård och som i skydd.

Anette Grinde
2008-03-18
Artikel i Svd

Tibet och Kina

Uppror, vapen och fängslanden. Kväsning av människornas rätt att tala, leva och verka.

Att leva i sin kultur, med sin historia och med självständiga liv är inte alla förunnat. Att därtill riskera att slås ner med aktivt våld, eller fängslas, i en våndande stund, är helt oacceptabelt.

Regimers respekt för mänskliga rättigheter är inte av klass. De har vetorätt i en organisation som har att vårda just dessa rättigheter.

Utländska medier nekas inresa, eller tvingas att resa därifrån.

Säg stopp. Igen, och igen.

Fäst uppmärksamheten på Kina, och alla dess folk. Fäst uppmärksamheten på ledarskap och mänsklighet. Fäst uppmärksamheten på efterlevnad av mänskliga rättigheter.

Anette Grinde
2008-03-18

måndag 17 mars 2008

Vi har medborgerliga och politiska rättigheter....

Det är alldeles självklart – för oss. Det är inte lika självklart för många andra.

FN-konventionen – om medborgerliga och politiska rättigheter - handlar om rättigheter som rätt till liv, förbud mot tortyr och slaveri samt olika friheter såsom tanke-, religions- och åsiktsfrihet och även yttrande- och föreningsfrihet. Den innehåller också rätt till frihet och personlig säkerhet. Frihet i liv och tanke är en självklarhet för hos, även om vi ibland tycker att det brister. Självklart kan det bli bättre även för oss – men kanske kan vi, var och en, istället lägga lite krut på att uppmärksamma andra länders brister.

Hur är det egentligen i Kina, eller i Sudan? Egentligen – för gemene man, och kvinna, långt där ute på landsbygden. Hur lever de egentligen?

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är lika fantastisk som självklar. Den handlar om rätt till arbete, rätt till en tillfredsställande levnadsstandard och rätt till utbildning. Stater som anslutit sig till denna FN-konvention skall göra sitt yttersta för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. Gradvis, är ett nederlag – alldeles beroende av hur det verkligen ser ut.

Återigen. Hos oss, i Sverige, är det i jämförelse med andra ganska gott ställt. Men det finns undantag. Det finns de som hamnar emellan, där det tar alltför lång tid, eller med alltför besvärande omständigheter inte finns en dräglighet. Och i andra länder. Hur är det egentligen i Afghanistan, i Tibet eller i Indien? Hur går det för tjejerna, kvinnorna, döttrarna och mödrarna? Får det gå i skolan, utbilda sig? Får de möjlighet att försörja sig själva, eller är de bara beroende av någon annans välvilja?

Hur kan vi påverka utvecklingen i vårt eget land? – och i de länder där det brister något lite mer?

Rätt för människor med funktionshinder – att ta del av medborgerliga och politiska rättigheter, liksom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna tillkom genom en FN-konvention 2006. Det känns lite konstigt. Ingick inte deras rätt i de tidigare konventionerna? Eller var det så svårt att se, att de var ”riktiga” och vanliga människor, med rätt som alla andra?

Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. 1965. I april 2007 hade 173 stater förbundit sig att följa konventionen, av de 192 som ingår i ”teamet”, dvs FN-staterna. Dessa 173 tycker att det är viktigt att vi inte ”sidsteppar” människor beroende på deras etniska ursprung. Resten får vi hålla särskild koll på, eller hur?

Av intresse är konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 185 av 192 förbinder sig att arbeta för detta. Lika rätt, för män och för kvinnor. Lika rätt! Är det så i Sverige?

Barnen. 1989 kom den särskilda tanken till barnen. 192 av 192 finner de viktiga. Fantastiskt! Låt det inte vara en papperstiger. Låt de vara av vikt. I alla led.

Barn får aldrig diskrimineras. Barnens bästa, skall vara ledstjärnan. De skall få utvecklas i sin takt, utifrån sina förutsättningar - med omsorg och hänsyn. Därtill, få möjlighet att framföra och få respekt för sina åsikter i frågor som berör dem.

Konventionerna kring de mänskliga rättigheterna är viktiga. De ser till människor, som unika och fantastiska. Var och en av vikt.

Låt oss alla se på varandra med de ögonen.

Anette Grinde
2008-03-17

Vånda....

Man slås av människans litenhet mot naturen. Hur svårt det är att förutse de ofantliga krafter som drabbar egendom och människor, när naturen slår sina slag. När vinden tar tag, vattnet forsar, eller jorden skakar av allt den bara kan. Man slås av människornas litenhet och utsatthet.
Man har bara att foga sig. Just där, just då. Inget alls, vill bita.

Döden, skadorna, utsattheten, omöjligheten att skapa energi för att kunna göra det som måste. Det som måste, som att rädda den rädde och skadade, eller tillse att det finns mat, vatten och tak över huvudet. Just där, just då, när det händer, har man bara att se på. Om man ens orkar det, när all energi runnit ur. Nej, just dem måste vi hjälpa.

Man kan förbereda sig. Tänka tanken om vad som kan hända. Men man kan nog inte föreställa sig hur det faktiskt är. Att sitta där, mitt i det. Mitt i kaoset, som tagit allt det man älskat, våndats över och hatat eller ogillat. Tagit det. Utan urskillning och utan tanke på konsekvenserna.. Det man stretat och arbetat i och med, år efter år. Det man älskat och oroat sig över, är borta eller skadat. Inte bara något litet, utan något stort och avgörande. En vän, en make, ett barn. Eller egendom som ger möjlighet att leva. Ett helt samhälle, med hus, människor, vatten, el, mat, sjukvård, skola, arbetsmöjligheter, mm.

När hela samhället slås ut kan man förstå att apatin kan fånga oss. Det kan den ju göra även i det lilla, här hos oss. Som ändå inte drabbats av sådant stort.

Man slås av människans litenhet. Igen, och igen.

Man slås av krigets fasor och ondskan som slår. Den som drabbar även de som inte är med. Inte vill vara med, inte har någon del, utan bara vill leva sina liv. I kärlek, med omsorg och i frihet. Männen, kvinnorna, barnen. Som vill arbeta, gå i skolan, utbilda sig, busa på stranden, leva och vara tillsammans. Orättvisan, som slår besinningslöst.

Man slås av orättvisan. Man slås av ondskans obegripliga makt. När minorna lämnas kvar. För att slå mot de som inte har någon del. Männen, kvinnorna och barnen. De som strävar efter liv, omsorg och dagliga värden. De som strävar efter sin skörd av årets oliver, eller om sitt hus eller sin kyrka/moské. De som samlar ved för att värma sig, skyla sig mot kylan. De som busar och spelar boll. De som bara vill leva, i fred och frihet, och inte spelar ett politiskt eller maktbaserat spel. De som bara är just där, för att de är födda just där. Där, sprids minor – bara i syfte att skada. Även dem som bara vill älska, njuta och vara.

Man slås av det grinande onda. Hur ont det gör. När vi ser, och knappt något kan göra.

Men kanske kan vi göra. Kanske kan vi göra. Genom att finnas, hjälp, utbilda, stödja. Genom att finnas till hand, med allt det vi kan. Genom att uppmärksamma. Genom att skratta, busa, spela boll, plocka oliver, be, hämta ved, laga mat, bygga tillsammans, bistå med kunskap inom ”alla” områden vi bara kan – utan att skada, håna, ironisera eller ta för givet att vi vet bäst.

Mot det grinande onda kan vi göra. Försöka. Agera. Igen.
Mot naturens kraft kan vi göra. Förbereda. Försöka se vad som kan hända. Igen.

Igen. Och igen.
Även om det ibland ter sig hopplöst.
Så får vi inte ge upp.
Vi måste helt enkelt försöka.
Igen. Och igen.

Vad vore vi annars?

Anette Grinde
2008-03-17

söndag 16 mars 2008

Läskunnighet i Indien....

Adult literacy rate - Percentage of persons aged 15 and over who can read and write.
Adult literacy rate: females as a % of males, 2000-2004 - 66%
Total adult literacy rate, 2000-2004 - 61%

Avsevärt fler män än kvinnor kan läsa och skriva.
61% av de vuxna kan läsa/skriva, varav kvinnorna är vanligast bland de som inte kan.

Siffran på kvinnors läs/skrivkunnighet är alltför låg.


Källa; UNICEF
http://www.unicef.org/infobycountry/india_statistics.html#29

Nyköpingsbors nyckeluppror drev nynazister på flykt.

Fantastiskt.

Man kan visserligen drista sig till att tycka att det är polisens sak att hålla ordning på medborgarna i landet, inte medborgarnas.

– eller är det verkligen så?

Kanske är det var och ens ansvar att stå upp för sina värderingar, och tydligt visa vad som är ok, och vad som inte är ok.

Nyköpingsborna har gått man, och kvinna, ur huse och visat vad som inte är ok. Högerextrema grupper, nynazister, är inte ok. Deras demonstrationer, deras ovärdighet i förhållande till andra och deras synlighet vill Nyköpingsborna inte veta av. Så de mötte dem. Inte med vapen och våld, utan med skramlande nycklar. Ung och gammal, sida vid sida, i protest mot främlingsfientligheten.

Låt oss följa deras exempel. Låt oss fredligt gå ut på gator och torg, varje gång främlingsfriheten visar sig.

Låt oss skaka våra nycklar, eller tyst och massivt visa att vi inte håller med.
Aldrig med våld.
Aldrig med hårda ord.
Aldrig med hat eller vrede i blick och handling.

Låt oss stå vid varandras sida.
I fredlighet och omsorg.

Anette Grinde
2008-03-16


Artikel i DN 2008-03-16
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=752366

lördag 15 mars 2008

Palmsöndag, stilla veckan och påsklov


Palmsöndag, med kyrkans tema som är; Vägen till Korset. Med tankar om svek, plåga och grymhet som komma skall, men också med tankar om seger och styrka.

Stilla veckan, även Passionsveckan, Dymmelveckan eller Tysta veckan, är den sista veckan i fastetiden. Det är veckan före Påskdagen. Den ströcker sig från Palmsöndagen till Påskafton och firas till minne av Kristi lidande och död på korset.


Man kan ställa sig frågan varför lidande och död är att fira – men det är, just att fira. För det var en verklig händelse, och en verkligt stor händelse som påverkat och påverkar många. Än idag. Varje dag. Det är verkligen fantastiskt - att så många människor enas i samma tro.

Alla de olika dagarna under påsken har olika namn. Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskafton noteras som dagar som har särskild kyrklig betydelse.

Blåmåndag eller svarta måndagen. Vita tisdagen. Dymmelonsdagen. Dymmel kommer ifrån tilltaget att inför påsken byta ut kyrkklockans metallkläpp mot en av trä, en så kallad ”dymmel”. Under skärtorsdag, långfredag och påskafton får därför klockan en något dovare klang än vanligt. Under Påskdagens gudstjänst, där Jesu uppståndelse är högst närvarande i firandet, är metallkläppen åter, och klockan kan ljuda med full klang igen.

Många ser tiden under påsken som annat än ett kyrkligt firande. Även det känns viktigt, eftersom firande, gemensam glädje, vila - är viktigt ur många perspektiv. Så - kyrka, tro eller vardag - påsken är viktig.

Påsklov. Ungarnas bus och ledighet, tillvaro och lugn tillsammans med sina familjer, vila och
batteriladdning under några lediga dagar. Får man hoppas. Så att det inte blir en frustration över livets otillräckligheter, utanförskap och brister – där vi inte riktigt lyckas fånga dräglighet och glädje i det vi gör.


Glöm inte den som sitter ensam. Den långa helgen kan bli än mer tyst, än det annars är. Bjud hem! Bjud in dig själv. Säg hej, till den som inte har allt stort omkring sig.

Låt oss vila och reflektera så här i slutet av fastan. Låt oss begrunda det som är av värde och lämna resten till ro. Låt oss ta omtag och bestämma oss för allt det som är viktigt. Som andlighet, som omsorg om varandra, som hänsyn och synlighet – dvs andras, inte bara vårt egna.


Låt oss försöka se jordens väl, människornas väl – och att vi gör något lite mer gott, för
vår nästa.

Låt oss därmed inte glömma bort att vårda vår egen hälsa. Utan egen hälsa, är det definitivt svårare att vårda och visa omsorg om andras.

Anette Grinde
2008-03-15




fredag 14 mars 2008

Kött, flyg och livsstil...

Vi lyssnar & ser på Uppdrag granskning. Vi hör hur politiker igen och igen talar om flyg, bil, resor, tåg och alternativ. Alternativ i dagens livsstil, som innebär resor och transporter i mängd. Styrmedel används, som t ex skatter och avgifter för trängsel i stan och bonus vid köp av miljöbilar. Andra styrmedel som skatter för flyg och bensin diskuteras igen och igen.

I programmet ser vi siffror om jordbruket. Vi hör om idisslarnas påverkan på vår miljö. Vi hör om köttets påverkan genom uppfödning, foder, gödsel och gaser i massiv form.

Vad svarar styrmedelsansvariga? Att det är en livsstil, som var och en har att besluta om. Ja, så kan det vara - men är inte flyget och bilen det också? Om djuren påverkar oss så starkt, i miljöhänseende, varför är det då inte av prioriterad art att starkt - åtminstone - informera om detta. Så att var och en som finner jordens klimat väsentligt kan anpassa sig till det? Så att var och en förstår, att det inte bara är transporterna utan också uppfödningen, eller framdrivningen/odlingen, av olika produkter som påverkar vår jord.

Den springande punkten i väldigt många frågor är utbildning. Information, utbildning, information och utbildning - för allas vår möjlighet att fånga frågorna utifrån där vi står.

Vad är viktigt?Vår miljö är viktig. Den påverkar oss alla.Hjälp oss då att se till att vi får rätt information, så att vi kan bistå på alla de sätt vi har möjlighet.

Nu vet vi! Att vi skall reducera vårt köttintag, åtminstone det som kommer från uppfödda idisslare. Och därtill det som fötts upp på foder som har skapats på naturvidrigt sätt, t ex på marker som skövlats på regnskog eller som är skadligt för naturen på annat sätt.

Återigen.Information, utbildning, information och utbildning.Hjälp oss hjälpa varandra.Vi behöver mer kunskap.Och - vi behöver, var och en, ändra vår livsstil.

Vår livsstil – ingen del i den - kan aldrig vara helig, eller ett personligt val - om den förstör vår gemensamma jord.

Anette Grinde
2008-03-14

torsdag 13 mars 2008

Våld mot kvinnor.....vad är heder?

...

I call on men around the world to lead by example: to make clear that violence against women is an act perpetrated by a coward, and that speaking up against it is a badge of honour.

I call on Member States around the world: the responsibility, above all, lies with you.

I call on all of you to pledge with me: United We Shall Succeed.


Secretary-General Ban Ki-moon, UNHQ - 25 February 2008
.
Hela talet...

Utrikesnyheter i dagens tidning


Gräl om ras och kön i USA. Valet går vidare. Det är en strid mellan Obama och Clinton. Två kompetenta personer, med olika utgångspunkter och med olika kunskap. Demokratiska kandidater, som strävar mot makt i ett demokratiskt system. Demokratiska kandidater. Kandidater, eller medhjälpare, som i sin kamp för sig själva tar till ord om ras och kön, som något särskilt argument i tanke att skada den andre. Så sorgligt det är. När striden går från tal om kompetens, till tal om icke kompetens. Låt oss höra allt vad ni kan, vill och önskar. Låt oss höra er bubbla av inspiration om hur ni tänker er ert uppdrag - i stället för negativa tankar om mottävlaren.

Tårgas mot demonstranter. Det bråkas vidare om teckningar och skändning av sådant som är viktigt för många. Så sorgligt det är, att man känt sig tvingad att visa sådant som skadar andra – i syfte att markera tryckfrihetens öppna gränser. Och så sorgligt det är, att man från det andra hållet tar till hårda protester, våld och egendomsförlust för att visa sin avsky. Var finns hänsynen till varandra? Var finns omsorgen om tron och insikten om att tron är något väldigt viktigt för väldigt många?

New Yorks guvernör avgår. Att ta ansvar för sitt uppförande. Att vara rättfärdig, och hålla fast vid det även när möjligheterna ger möjlighet till annat. Det är nog en omöjlig uppgift. Vi ser det igen, igen och igen. Framträdande positioner, pengar och makt. Det ger möjligheter. Det ger möjligheter att göra än mer rätt, eller det ger möjligheter att ”trilla dit” i det som inte är riktigt rätt. Igen, och igen ser vi hur svårt det verkar vara i att hålla sig på rätt kurs. Politiker och makthavare fångar möjligheten när den ligger där mitt framför dem. Hur skulle du, och jag, göra – om möjligheten gavs? Skulle vi följa vårt moraliska spår, och hur ser det egentligen ut - eller skulle vi följa de möjligheter som yppar sig allt eftersom?

Anette Grinde
2008-03-13
...

lördag 8 mars 2008

Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket....

Israel bygger en mur för sin säkerhet.
Hjälper det mot människor i sorg och frustration?
Hjälper det freden framåt?

Extrema motståndsmän, som också kan vara kvinnor, slår tillbaka genom hänsynslöst våld.
Vägspärrar. Kontroller. Diskriminering. Arbetslöshet. Konfiskering av mark. Hur påverkar det människor att i deras liv alltid mötas av sådana omständigheter? Hur påverkar det barn och familjer som lever i detta, dag efter dag, år efter år?

Våld. Tvång. Hot … föder ”mot” från människorna. Ibland kuvas man. Några, ganska många, fogar sig i det man tror är den enda möjliga vägen. Överhetens makt är stark. Ibland är den en övermäktig överhet.

Men det finns någon eller några som inte fogar sig.
Av dem finns det några som tjänar i fredens tjänst, genom ickevåldets tanke – i protest, med med lugn och samförstånd. Fred med det lugna samtalets ton.
Av dem finns det också de som tjänar i våldets tjänst. De hörs, de syns och de märks. De skadar och förstör. De agerar som om de aldrig vill ha fred. De sårar och skadar förutsättningar för fred. Igen och igen.

Våld föder rädsla.
Rädsla föder våld.
Igen och igen.

Det finns inget slut om vapnen inte läggs ner, murar rivs och samtal förs i samförstånd.

Alla insatser måste sträva mot samförstånd mellan människor, områden och länder.

Samförstånd, inte våld.

I området bor mängder av människor, som funnits där i generation efter generation. De vill se sina barn växa upp i glädje och skratt. De vill kunna försörja sig. De vill kunna njuta av solen, vid havet. De vill kunna utbilda sig, arbeta, skapa glädje och välgång. De vill kunna resa fritt, hälsa på vänner och släktingar, och arbeta inom de olika områden som passar deras kompetens.

Istället möts de av begränsningar, våld, vapen, trakasserier, arbetslöshet och skövling av markerna.

De ser också de bevakande soldaterna, som kanske på allvar till slut tror att var och en som de möter verkligen är ett hot. Att varje kvinna, barn och man är en verklig terrorist. När man närmar sig en sådan tanke känns det som om fredsmöjligheten försvinner i dimman, långt där borta.

Man undrar hur en förändring kan ske. Hur?

Själv kan jag inte se att eller hur den kan bevakas bort, hur den kan bli bättre för att man kringgärdar och beskär människors vardag ner till ett minimalt utrymme. Jag kan inte se hur förtryck i någon form kan skapa fred och mervärde.

På sitt sätt kan man förstå muren, våldet och rädslan som skapar mer våld. Det ligger i den negativa spiralen som förtrycket föder. Igen och igen. Men vi kan inte acceptera muren, vare sig de mänskliga murarna eller de faktiska. Vi kan inte acceptera muren, våldet och den ständiga rädslan.

Den ”enda” lösningen måste vara samförståndet. Samtalet över gränserna – alla gränser – tanke att finna det bästa. Det bästa för nu och för sen. På korts sikt, och på lång sikt.

Låt världens alla ögon riktas mot förtrycket. Låt oss säga – Stopp! Det räcker nu.

Det är inte en intern angelägenhet. Världens folk behöver frihet i liv och i tanke. Världens folk behöver mat för dagen och en dräglig standard.

Någon säger att de får skylla sig själva. Vilka?
Barnen, som leker och busar? Kvinnorna som strävar och försöker? Männen som älskar sin familj och den mark de går på?

På vilket sätt kan de få skylla sig själva – för att andra tror på våldets och förtryckets väg genom livet?

De vill bara leva – där de alltid har levt. Just där, hemma.

Anette Grinde
2008-03-08
Av vikt i sammanhanget?
.
FN-rapportering;
http://domino.un.org/pdfs/WBN248.pdf
.
UNISPAL - United Nations Information System on the Question of Palestine
http://domino.un.org/unispal.nsf
.

Commission on the Status of Women

fredag 7 mars 2008

Ensamhet....

Ofrivillig ensamhet. Den pinande tröttande tystnaden och ensamheten, som gör att det är nästan omöjligt att överleva dagen. Den som gör att tröskeln är för hög. Ingen riktigt ser. Ingen riktigt hör.

Den pinande ensamheten, som gör att varje stund mättas med tyngd. Tyngd, som sänker och trycker ner.

Där ute i bygden finns mängder av människor som är ensamma. Riktigt ensamma. Hur gör vi för att fånga, och se dem. Hur gör vi för att själva inte bli ensamma?

De finns i alla åldrar. Barn, utan vänner. Ungdomar. Vuxna. Och människor som förlorat sin levnadsvän på ålderns höst.

I stugor på landet och i lägenheterna i stan. Ensamt promenerande kväll efter kväll, eller sittande vid köksfönstret.

Det är var och ens ansvar att se till att vi inte är ”ensamma”, men ibland blir vi det. Våra fötter kan bära till Röda Korset, eller till kyrkan. Våra fötter kan bära till kurser, arbetsplatser och samtalsgrupper. Men ibland förblir de/vi ändå ensamma. De/vi når inte riktigt fram, på något sätt.

Frågan är hur vi, var och en, fångar ansvaret. Ligger ansvaret hos den ensamme att ”ta sig i kragen”, eller ligger ansvaret hos människorna han/hon möter?

När du ser en ensam människa. Hur tänker du då? Hur gör du då?

Känner du en ensam människa, som du inte riktigt fångar? Som du låter sitta där, kväll efter kväll.

Är det rätt, att/om vi gör så?

Anette Grinde
2008-03-07

Världsböndagen 2008

Världsböndagen står för dörren. Den första fredagen i mars firas världsböndagen. Varje år, år efter år. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra och för världens väl.

Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"

1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.

Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. Vi vet att en kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen. Det ger helt enkelt förbättrade förutsättningar för oss alla, i stort. Det är viktigt, ur väldigt många perspektiv.

Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.

Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag. Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv. Det har betydelse.

Vi firar alldeles strax, i en kyrka nära dig. I samarbete över samfundsgränser. För mervärde för fler. Din närvaro är önskvärd.

Får vi se dig där?

Anette Grinde


Publicerad - med efterföljande debatt;

torsdag 6 mars 2008

Sorgen....

Jag läser en artikel i tidningen Vi, nr Februari 2007. Artikeln handlar om regissören Stefan Larsson, som 2001 förlorade sin tioåriga son. Den är skriven av honom själv.

När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.

Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.

När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.

Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.

Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.

Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.

Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.

Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?

Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?

Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05

Andra bloggar om; Tidningen Vi

tisdag 4 mars 2008

Mänskliga rättigheter....

Regeringens web-plats för mänskliga rättigheter

http://www.manskligarattigheter.gov.se/

Portalförklaringen!

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?module_instance=7

http://www.unhchr.ch/udhr/navigate/alpha.htm


Regeringens skrivelse 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

http://www.regeringen.se/content/1/c6/09/21/42/ef0318b1.pdf



...

måndag 3 mars 2008

Tillförande....

* * * * * *

Tillförande

Kraft

Bär

Dag för dag

Behöver vi den

Den finns där

Om vi lyssnar

Om vi stannar

En stund


* * * * *

söndag 2 mars 2008

En bok, som tål att läsas igen

Jag läser Stamtavlor av Dilsa Demirbag Sten. En bok, som tål att läsas igen. Att läsas igen, med en annan tanke, för en annan lärdom.

Så här, en stund efter jag läst klart boken tänker jag att jag saknar religionen och att jag så tydligt ser förtrycket som skapar mer och annat förtryck, förtryck skapar fattigdom, fattigdom skapar svårighet att förändra – som skapar än mer fattigdom, mer förtryck, våld och utanförskap.

Boken, eller människornas situation, känns oerhört tragisk. Tragisk för människorna, för kvinnorna, barnen och männen. För deras bristande möjlighet att ta sig ur de starka strukturerna som finns mellan folk och mellan människor av samma folk.

Visst måste vi, som här har en helt annan livssituation, kunna verka för dessa människor. Visst måste vi, i något mått, mer kunna uppmärksamma, se och göra – något litet just för dem.

Ja, visst hör vi att människor kämpar för kurderna och deras rätt. Kämpar de då också för kvinnornas och barnens rätt, inte bara för ett eget land eller ett eget område? Kämpar de, som kämpar för ett land, för att behålla sin gamla struktur och sin kvinnosyn, eller kämpar de för en jämställdhet och en annan omsorg om varandra oavsett ålder och kön?

Hur skall människor orka ta sig ur sin situation, och förbättra sin livssituation när förtryck och struktur är så segt långlivad och så oerhört svår att bemästra.

Låt omvärlden se. Låt omvärlden höra. Låt världen reagera. Med krav på mänsklighet för alla folk. Det kan inte vara en intern angelägenhet.

Det är vår allas rättighet. Ett drägligt liv, i jämställdhet. Med mat på bordet och tak över huvudet till oss alla.

Det är allas vår skyldighet att bistå i uppgiften att fördela världens tillgångar, och mänsklig omsorg, till världens alla hörn.

För inte är det väl så, att detta är något av allt det jag måste acceptera att vi inte kan förändra?

Anette Grinde
2008-03-02




Om konsten att aldrig räcka till....

Det finns människor som längtar efter att få hjälpa till. Som inte får, eller som inte lyckas komma in. Som inte hörs, men som så gärna vill.

Och det finns människor som har det som sin – kanske sin alldeles egen - uppgift. Som har en övermäktig uppgift i att vara tillgängliga i all tid, i alla uppgifter och på alla upptänkliga sätt. Där är t ex diakoner, präster, pastorer, m fl. Där är också andra, i andra yrkesgrupper – ofta i omsorgens led.

Naturligtvis finns där också allt – och alla - där emellan.

Det finns människor som vill vara med i samtalet, i kyrkan, i föreningen, i gemenskapen, men motas bort därför att det konkurrerar med andra. I alla organisationer, i alla föreningar och i alla samfund.

Det finns människor som vet om att det är så, försöker jämka, försöker finna former och plattformer – men går bet på de gamla strukturerna. Såväl manliga, som kvinnliga, gamla och invanda. Men hur ofta talar vi om det? Högt, och tydligt? Hur ofta fångar vi just det?

Det är svårt att tala i klarspråk. Det kan såra. Det är så svårt att fånga just det som är problematiken. Det är så svårt att släppa in något nytt, något annat – eller någon annan i det klara strukturerna. Men vi måste. Se, varandra. För att kunna utveckla.

Det finns alltid någon har för mycket. Men – det kanske också, någonstans i leden, finns någon som gärna, gärna skulle hjälpa till. Om det bara visste hur.

Röda korset på bygden undrar varför det bara är några få som hjälper till. Varför inga unga vill, eller varför det alltid är samma, samma och åter samma. Kanske är det för att de som redan finns i organisationen, de som styr och ställer, vet hur det skall vara. Och de unga, yngre, eller bara nya, vet att de inte vill att det skall vara just så. Utan något litet annorlunda. Samma som alltid, behöver ändras till något nytt. Samma som alltid, behöver förändras i någon form. Det behöver inte innebära att det gamla behöver tas bort. Men det innebär – att det nya måste släppas in.

Kyrkan. Frikyrkan. Likaså. Församlingen undrar varför de inte kommer nya medlemmar. De gamla dör, en efter en. Inga nya kommer. Men hur kan det komma nya, när de inte välkomnas. När kraften inte tas emot. För att den gör ”fel”, väntar inte in, erbjuder och tar för sig. Isande kallt, kan mottagandet då bli. Isande kallt, och väldigt tyst.

Om konsten att inte räcka till, talar vi om. Igen, och igen. De anställda orkar inte med. Samma sak händer med de föreningsaktiva. Ändå finns det människor som vill, kan och orkar. Som inte släpps in. Igen, och igen.

Hur hittar vi dessa, och hur släpper vi in? Vilka organisationer släpper faktiskt in. In i det aktiva, in där det bär? Trots att det ställer till besvär.

Hur lär vi oss att öppna vårt sinne, så att vi ser vandra på ett tydligare sätt? Så att vi ser, att var och en bär unika fantastiska förmågor – som kan tillföra, som inte behöver motas bort.

Det kräver kraft att förändra. Det kräver stor kraft att förändra. Det verkar också som om det kräver mod. Det känns konstigt, men så är det nog. Och det kräver tid. – men mest kräver det uppmärksamhet. Det krävs att vi ser, att vi talar och att vi gör. Det krävs att vi uppmärksammar, och inte låter det förbli så som vi inte vill ha det. Det krävs att vi talar och gör.

Vi är alla människor. Vanliga otillräckliga människor. I stressade liv, som kräver och kräver.

Men – hur skulle det gå, om vi såg varandra lite mer. Om vi stannade en stund, och såg.
Såg. Uppmärksammade. Lite mer. Ordentligt.

Gör till din uppgift, och se – ordentligt se, lyssna på – någon just idag.

Kanske får du lära dig något nytt, kanske t o m om någon som du trodde att du kände. Eller kanske om något, du trodde att du visste hur det var….


Anette Grinde
2008-03-01

fredag 29 februari 2008

Stamtavlor - av Dilsa Demirbag Sten

Stamtavlor
Dilsa Demirbag Sten
Norstedts Förlag, Stockholm
2005

Att tillhöra en stam, eller ett folk. Att älska, men ta avstånd. Att försöka se, förklara och förstå. Att revoltera, men ändå vilja tillhöra. Ja, det finns många sidor av samma mynt.

Det måste vara oerhört svårt, att ta sig loss från en gammal, gammal så starkt patriarkal struktur. Det måste vara oerhört svårt när allt kretsar kring oerhört starka, gamla och starka, sammanhållande led. Där straffet blir förödande hårt. Att klara sig ensam, utan försörjning och möjlighet till liv, är svårt. Att riskera att dödas, för att någon bara sagt något, eller för att man bara funnits på fel plats vid fel tid, eller för att någon vill hämnas en känsla, ter sig onekligen barbariskt.

Dilsa Demirbag Sten skriver om sina rötter hos kurderna i Turkiet och om hur kulturen hos hennes stam ser ut. Hon skriver om nomadernas liv i bergen, om människors flykt till städerna och hur livet förändras över tid. Och hur hon, med fötter djupt nerborrade också i den svenska jorden, påverkas av den tid hon levt och lever i.

För mig, uppvuxen i ett annorlunda land än ett sådant som författaren beskriver, ter det sig bilderna - milt uttryckt - som från en annan tid. Flera tusen år bort. Ändå är de här, strax nära.

Så vet vi att det är, jorden runt, och det är onekligen bra att uppmärksammas på problematiken igen och igen. Boken är skriven i vånda, i kärlek och i strid med en kultur.

Vi vill inte ha denna tid, detta sätt, till vårt land. – men vi vill heller inte att de skall finnas på andra håll i vår värld. Vi vill inte att det skall finnas alls. Kvinnor och barn, män och familjer – alla var för sig, och tillsammans, har rätt till ett drägligt liv. Oavsett var de finns, oavsett var de är födda.

Låt oss alla uppmärksamma kvinnor och barns utsatthet i världens alla hörn. Låt oss hjälpas åt, att se till att deras liv blir fria.

Läs boken, och gör sedan något för någon eller några som sitter instängda i en gammal struktur. Här, i Turkiet, i Israel, i Afrika, i Kina – eller där det ter sig lämpligt just nu.

Slå ett slag för människors frihet och rätt.
Inte slå, som i slag.
Utan slå ett slag, som i uppmärksamhet och handling.
Med omsorg och kärlek, frihet och trygghet.

Gör det, nu.

Anette Grinde
Övra Söderby
2008-02-29

Publicerad i "Sändaren" - nr 6 19/3 2008

Läs andra bloggar om Dilsa Demirbag Sten

torsdag 28 februari 2008

Jag håller med dig, Annika Borg

Annika Borg,
- debatt Kyrkans Tidning
2008-02-28.

Jag håller med dig, Annika Borg.
Kyrkan behöver byta attityd, praxis och vända ryggen åt människoovärdiga regler. Nu.
Det gäller inte bara kyrkan, det gäller också människor i samhället i stort.

Vi behöver omsorg. Var och en. Vi behöver kyrkans, och medmänniskornas omsorg. Var och en. Bara så.

Vi behöver visserligen betala våra avgifter, och skriva rätt i våra medlemsmatriklar, för att organisationerna på sikt skall kunna fungera. Men ur ett mänskligt perspektiv behöver vi tydligare se omsorgen om varandra.

När livet rasar, eller en enkel olycka, som ter sig liten, ger olycksaliga följdverkningar. När föräldrar, barn, släkt eller vänner drabbas av livets slut. När olyckan är framme eller en sjukdoms blindhet drabbar hårt. När uppsägningen finns där, och skilsmässan drabbar på sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss. När mörkret, eller dimman, skymmer sinnet, och solen inte syns alls. Då, just då, måste medmänniskornas omsorg finnas nära. Tätt intill, alldeles nära.

Medmänniskans omsorg måste finnas nära. Medmänniskan genom vänner, genom kyrkan, genom arbetskamrater och genom de som för övrigt korsar vår väg. Nära, genom tillgänglighet och öppenhet. Nära, genom hjälpsamhet och lyssnade. Nära, genom ansvar. Nära, som om ingen annan fanns och tog det ansvaret. Precis så nära, att vi skulle känna att just så vill jag att någon gör mot mig, när mitt liv drabbas. Just här. Just då. När jag drabbas.

Så, vill jag att kyrkan skall vara. Så, vill jag att människorna skall vara. Där, innanför, och där, utanför.

Kyrkan kan inte bara vara för de enkelt sina. Kyrkan är vårt allas. Även för de som tappat tron en stund. Tappat tron på att det gäller för dem. Det - att de finns, i Herrens famn. I omsorgen, värmen, delaktigheten. Hans omsorg, hans värme, hans delaktighet. I var och ens liv.

Någon går ur. Kanske för att de möts av människor som inte riktigt förmår. Förmår i godhet och öppenhet. Förmår i lyssnandet och seendet. Människor skadas, sörjer, våndas och går ur. De går ur Svenska Kyrkan, kanske för att de inte kan gå någon annan stans – i Svenska Kyrkan. Kanske för att de måste möta just de, som skadat och gjort illa. I den kyrka de egentligen vill vara i. Kanske för att de tvingas vara just där, i den församling, där striden finns. Den strid de inte vill vara i. Kanske är det därför de gått. Inte för att de inte vill vara i kyrkan, i Herrens gemenskap, utan för att de inte mäktar delta i människornas sätt.

Andra kanske går ur av ekonomiska skäl. Utan att se, utan att förstå. Att det är ett måste, om kyrkan skall kunna överleva, att bidra med resurser till kyrkorna, till verksamheten vi vill ha, till barnens väl, till omsorgen, mm. Det är ett arv, att förvalta och tro på. Men vi kanske ställer oss frågan, är det rätt att tro på kyrkan som ett väl – när den stänger och motar de som söker sitt stöd, de som famlat och tvivlat.

Är det möjligt att tro att kyrkan vill mig väl, när den först ser i sin matrikel om jag har betalt det jag ska?

Kommer pengar först, eller kommer omsorg först?

Om pengar kommer först, i något samtal om mänsklig omsorg, behöver vi höja tonen för prioritering av omsorg.

Pengar och medlemskap måste finnas. Men omsorg i tanke och handling, måste alltid komma först.

Anette Grinde
2008-02-28

måndag 25 februari 2008

Det blåser runt knuten

Februari
Sol
Virvlande vindar
Jag hör hur det blåser runt knuten
Lite kallt
Men ändå så ovanligt varmt
Mitt i vår vinter
Då vi brukar skida, skrinna och se grannens barn glatt forsa fram i sin pulka
Så är det inte nu
Här är grönt
Inte vitt
Här är inte som det brukar
Vi har fått nya vänner
Våra vänner vill inte ge upp
De strävar och hoppas
Orkar och försöker
Igen och igen
De motas
med kyla, snö och vind
Men de släpper inte taget
De ger inte upp
De borde inte finnas där
De är inte riktigt rätt
Jordmånen är fel, förutsättningarna nästan omöjliga
Men de finns där ändå
De är rymlingar,
Invandrare från en annan plats,
som tillför
med sitt annorlunda
Sitt närvarande, annorlunda.
De vill verkligen finnas.
Här.
De har hittat något nytt, motigt, strävsamt
Men ändå något nytt
Ibland är det så hårt,
att vi ser hur de
nästan dör
De sjunker, tappar ork och kraft
Men snart lyser solen varmt,
vinden hålls runt knuten,
där lä bygger kraft, när vi inte behöver kämpa i stormens pina
Vi ser
Hur de strävar
Försöker igen
Vi ser dem växa
Vi ser att de tillför
Färg, tanke och glädje
Till oss
Vi växer, när vi ser dem växa
Vi gläds åt deras styrka
Vi gläds åt deras envishet
Att försöka, igen och igen

Lönen är - Liv


Anette Grinde
2008-02-22

fredag 22 februari 2008

Vi vill växa

Gnistrande sol
Ett par grader minus
Himlen är alldeles blå
Skogen är stilla

Jag springer skogsvägen fram
Det är tyst
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem sakta tillbaka

Till temat, som berör
Vi vill växa

Växa i antal
Växa i tanke
Växa i gemenskap
Växa tillsammans
Växa i tro
Växa i ansvar
Växa i omsorg
Växa i djup

Vi vill växa
Kan det vara att prova andra spår?
Och att möta nya människor
Hur vi skall bjuda in, eller släppa in, eller möta på annan plats
Möta - den som inte mött oss förr, eller just den som redan finns där
Mitt ibland oss
Kan det vara att gå runt, istället för rakt fram
Är det att se, tänka och göra – nytt och annat, än det som alltid varit förr?
Är det att stanna, och sitta alldeles still?
Eller är det att vända, just där vi inte brukar bryta vårt spår?

Vi vill växa, vandra, vara
Tillsammans under samma tak

Under samma tak
Med låga trösklar
Med öppna sinnen

Växa i antal
- Många tillsammans
Växa i tanke
- Om att våga nytt
Växa i gemenskap
- Kring hela vår kropp
Växa tillsammans
- Oavsett vem
Växa i tro
- På allas vår Gud
Växa i ansvar
- För skapelsens allt
Växa i omsorg
- För varje vår del
Växa i djup
- För det som berör

Gnistrande sol
Himlen är alldeles blå

Jag springer skogsvägen fram
Plötsligt kommer det något där
Något nytt, något stort, något annorlunda
Tankarna rymmer i sidospår
Jag föser dem inte tillbaka
Jag låter dem växa, för nytt och för fler

Växa, för nytt och för fler


Anette Grinde
2008-02-22

torsdag 21 februari 2008

Takt, och ton.....

Ord och ton
Takt och mänsklighet
Gemensamt ansvar

Socialtjänsten gör sitt
Polisen sitt
Kriminalvården kämpar för sig, ur sitt perspektiv
Föräldrarna gör så gott de kan, i samråd med livets alla måsten
Skolan och dess lärare och rektorer törs inte sättar ner foten. Ordentligt.
Lärarhögskolan stäms för kränkning av elever, efter samtal, tankar och lektioner.

Barn slås ut tidigt. De får inte plats, blir inte – rätt – sedda, och kan inte utveckla sin bästa sida, passande för vårt gemensamma samhälle.
Det finns ingen som står och går vid deras sida. Ingen som lär och fostrar, finns till hands, sätter livet i dess rätta sammanhang med möten, värderingar och allas vårt väl i rätt sorts fokus.

Hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?

Vi kan nog alla enas om att vi inte önskar våld, ondska och utanförskap i vårt samhälle.
Vi vill nog inte höra talas om barn och ungdomar som slås ihjäl av sina jämnåriga eller sina föräldrar, eller föräldrar som slås ihjäl av sina barn.

Jag kan inte säga vad som är värst, bara att samhället måste ändra förhållningssätt. Utvecklingen är helt enkelt inte ok.

Vad görs, vem gör – när barnen börjar slira fel.

Dagis och förskola ser, tidigt, tidigt att detta barn kommer att hamna snett, kanske slås ut.
Varför kan vi inte fånga dem då?
Skolan ser att de missar. Inte bara någon enstaka, utan en efter en. Och sedan en till.
Varför låter vi det fortgå?
Lärarna är rädda. Många hoppa av sin yrkesbana, eller går på det mest försiktiga spåret. Tassar och förlorar. Förlorar elevernas respekt, och deras möjlighet till kunskap.

Varför står vi inte vid lärarnas sida?
Och varför står vi inte vid elevernas sida när vi ser all frustration och längtan?

Var tar de vägen?
Eleverna som missar sin plats?
Vad händer med, och i, deras liv?

Några stretar på. Några hamnar snett. Några hamnar utanför.

Några hamnar innanför – fängelsets murar. För att lätt igen hamna utanför samhällets ramverk, när de igen andas frisk luft där utanför. Ensamma, utan arbete, utan bostad och utan att fångas av samhällets skyddande nät. För att vi inte möter dem, ser dem, ställer krav, hjälper, finns till hands och visar att vi bryr oss om.

Ja, hur hittar vi rätt, och vad är egentligen rätt?

Om vi suddar, backar och börjar om.

Från början.
Igen.

Hur vill vi då att vårt samhälle och vårt förhållningssätt emot varandra skall se ut?

Hur når vi sedan dit?


Anette Grinde
2008-02-20

Vem skall stå för vad?

Det händer och görs.
Det ändras och funderas.
Ibland går det fort och ibland blir det på tok.
Det händer också att det blir riktigt bra och t o m bättre än förr.

Vi ser att skatterna sänks.
Skatter är ett problem, från många håll.
De är ett måste, och vi måste hjälpa till.
- Men ibland ser vi inte riktigt nyttan, eller att ansvaret är vårt.
- Och ibland blir vi mest bara frustrerade, då vi ser att det är så många som bara ser till sin personliga nytta.

Jobbskatteavdrag introduceras. Som en egen nytta. För ung, och för gammal. Till glädje för många. Skattehöjden påverkar moralen. Andras förhållningssätt likaså. Skatt och förhållningssätt påverkar stort. Ju mindre vi själv får kvar för vårt stret, desto mindre vill – kan – orkar vi bidra. Ju mer vi ser att andra inte gör, desto mindre vill också vi. Bidragen slimmas, skatterna ändras, kraven höjs – det egna ansvaret ställs på sin spets. Det visar sig, hur ändringarna slår. Det visar sig, hur vi tänker och gör.

Till slut når vi en gräns. När något måste ske.
Hårdare nypor.
Kraftigare tag.
Ett nytt förhållningssätt.
Vi måste hjälpas åt.
Med tanke, handling och faktiska resurser.

Jag undrar;

Vem skall stå för äldreomsorgen och barnens väl?
Vem skall stå för ungdomar och vuxna som faller utanför?
Vem fångar de kriminella så att de byter stig – och i stället fortsätter sin vandring genom livet på ”rätt” spår?
Vem ser den arbetslöse som tappar ork och takt?
Vem fångar den långtidssjukskrivne, som inte själv orkar ta sig tillbaka?Vem hjälper föräldern som inte hinner med sin familj, sitt jobb och alla räkningar som väller in?
Vem ser och hjälper barnet, som ser sina föräldrar i missbruk och våld?
Vem ser den som utsätts för orättvisa, vrede och bristande omsorg?

Jag undrar, kan detta bara ske av någon?
Kan det vara bara någons uppgift?
Såsom t ex kommunen, kriminalvården eller polisen.

Men – hur skall de kunna, när pengarna inte räcker? Hur skall de kunna, när allt ligger på deras bord? Som är belamrat med lagar, förordningar och en rädsla att kliva in där de måste göra fel. Där de riskerar medias hets, och medborgarnas hårdföra vrede.
Kanske måste det istället vara allas vårt uppdrag?
För mig, måste svaret på detta vara ett Ja.
Det måste vara allas vårt uppdrag.

Det måste vara allas vårt uppdrag.
I tanke, handling och med faktiska resurser.

Vi måste säga till.
När vi ser att något är fel.

Vi måste hjälpa varandra.
När vi ser att något är fel.

Helt klar är att ändring måste ske. Helt klart är också att ändring sker. Någon gör, någon ser, någon fångar. Men – det är alldeles inte tillräckligt nog. Fler måste göra. Fler måste se. Fler måste fånga.

Det måste verkligen till fler som gör.
Funderar, debatterar och tar ansvar – och gör.
Ibland är det svårt. Forum saknas. ”Likasinnade” att utveckla samtal och tanke finner inte sin väg och utveckling tillsammans – eller ord och person ”besvärar” och stör det vanliga och därmed det mer vardagligt enkla. Besvär, möter onekligen motstånd. Ofta möter det också vrede och hårda ord, ibland också i frustrerande våld.

Vad är rätt, egentligen?

För mig är rätt, i det vardagliga, t ex,

Att det är möjligt att hitta ett, för var och en, relevant arbete
Att det finns förutsättningar att vi, var och en, kan klara oss själva, vår närmaste familj och vår livssituation – i dräglig ton. Eget ansvar, med goda förutsättningar.
Att det finns backup i samhället när det strular, t ex med arbete, bostad, mat på bordet och någon form av social gemenskap
Att basbehoven fungerar för alla
Och att ingen riskerar att falla mellan stolarna

För mig är rätt, i enskilda handlingar, t ex,

Att vi säger ifrån när något är fel
Att vi ställer upp för den som utsätts för våld, förtryck och orättvisor
Att vi inte låter barn och/eller vuxna hamna i utanförskap
Att vi ser på varandra med omsorg

Rätt är att ta ansvar. Rätt är att vi alla tar ansvar. För oss själva och för vår nästa. För vårt samhälle och för vår jord.

I samhället och i vår vardag möter vi orättvisor, ondska, våld och utanförskap – ibland med eget ansvar och ibland helt oförskyllt. Ondskan är svår att värja sig mot – den tär, sänker, pinar och ibland slår den alldeles ut oss. Den vållar besvär. I stora mått.

Rätt – är att tala, göra och verka.
Rätt – är att ”slå ett slag” för rätt, inte med våld eller ondska utan istället med kärlek, omsorg och empati.

För varandra.
Inte mot.

Anette Grinde
2008-02-20

Samhällets livsnerv....

Ideella föreningar
En i samhället oerhört viktig livsnerv.

Mängder av människor involverar sig i den ideella sektorn, bestående bl a av de olika ideella föreningarna som finns i samhället. Där finns samvaro och aktiviteter, tillsammans. Människor förkovrar sig. De idrottar eller idkar aktivt friluftsliv, de njuter, tränar och tävlar. De hjälper varandra. De förenas kring sin tro, sina intressen och sina ideal, liksom kring mervärdet att verka tillsammans med andra med samma eller liknande inriktning. De uppfylls av sina intressen, som kan vara rent ”egoistiska” och/eller generera fantastiska mervärden för sina medmänniskor.

Vad vore idrotten och det gemensamma friluftslivet - utan alla dessa ideella krafter? Eller de politiska partiernas samhällsnärvarande aktiviteter? Var vore de olika kyrkorna/religionerna all verksamhet? Eller allas våra möjlighet att lära schack, kubb, data, gammaldans, hip-hop, dragspel, måleri, pistolskytte, dans, teater, segling – och alla andra fantastiska aktiviteter som idkas därute i stugorna, på arbetsplatserna, i kommunlokalerna, i skogen eller kanske på idrottsplatserna. Kort och gott, vad vore samhället utan alla dessa ideella krafter?

När jag bläddrar i föreningsregister i några olika kommuner i vårt land ser jag en oerhörd bredd, och förundras. Där finns flera hundra ideella föreningar/klubbar – i varje kommun, som drivs med engagemang och glädje, och - i de absolut flesta fall – med bara eller nästan bara ideell kraft, utan pengar utifrån.

Föreningarna drivs ofta av eldsjälar, av människor som finner glädje att dela med sig, av sin kunskap och sitt engagemang - och att det finns andra människor som delar det intresse som föreningen har som sin tanke. De drivs också av en fantastisk uppfinningsrikedom, i sin önskan att kunna leva vidare utan egentliga resurser.

Bakom föreningarna finns ofta en styrelse, med någon eller några riktiga ”brinnare”. ”Brinnarna” finns även utanför styrelsens hägn, t ex i ledarlagens hängivenhet. År efter år ägnar de åt sin sport eller sitt intresse. Kväll efter kväll fyller de sin almanacka med samtalet kring att göra friidrotten tillgänglig för fler, eller förfina skyttet, eller skriva artiklar, bidragsansökningar och verksamhetsrapporter för dansens eller konstens frammarsch genom bygden. Oavlönat, i pengar. Men avlönat i glädje, när resultaten syns hos människorna som medverkar.

Låt oss alla medverka till att synliggöra dessa föreningar, deras eldsjälar och alla deras medverkande medlemmar.

Låt oss, som inte är med just hos er, ta del av en del av er verksamhet.
Låt oss, som är med i en förening, dela med oss av allt det som händer i vår förenings verksamhet.
Kanske är det just det vi – du eller jag - söker, som skulle ge ett annorlunda mervärde i vårt liv.
Kanske är det en del av det som behövs, för att just den föreningen skall få ny kraft, nya medlemmar och nya synsätt – till glädje för fler och till glädje för samhället i ett större perspektiv.

Eller kanske är det något av det som behövs – för en bättre omsorg om varandra, i det samhälle vi lever i, här och nu.

Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-20

onsdag 20 februari 2008

Det går i vågor....

Strax utanför byn bor de utslagna missbrukarna.

I skogskanten, där mitt i den fantastiska naturen. De bor i bortdömda husvagnar, eller t o m i tält. Det är tur, för dem, att vintern detta år är riktigt mild.

För Vasaloppsåkarna är det värre, liksom det är för Vikingarännets vara. Frånvaron av kylan ger vare sig träningsis eller träningssnö och kanske då inte heller ett vettigt tävlingsunderlag. För några krisar det mer än för andra. Snö är lättare att lägga på i spåret, än vad isen är på sjön.

Vi får hoppas att gatorna sopas tidigare i år, så att vi istället kan träna med inlines och rullskidor. Träning behöver vi, för hälsans skull, och ibland får vi byta form och takt.

Den som var på frammarsch igår, är borta imorgon. Det går i vågor. Prioriteringarna, livet, tävlingarn, hälsan och allt annat som hör livet till. Skidor, pulka och skridskor byts kanske mot inlines, gungor och kajak.

Jag hör att golfen är på tillbakagång. Kanske är det boule eller mc som istället drar, eller kanske får segling eller schack en allt större storhetstid.
Det går i vågor.

Jag hoppas att det är "en topp" på väg, för de som bor där borta i skogskanten. Där, mitt i den fantastiska naturen. De - som kanske tappat hoppet på att det finns en god tid avsatt just för dem.

Anette Grinde
2008-02-20

tisdag 19 februari 2008

Det vackra fantastiska Indien....

Idag går min tanke till Indien, när jag läser om gymnasieeleverna som praktiserat i Indien. (NT 19/2 2008). De har sökt stipendium och bidrag från lokala och nationella organisationer. De har lyckats få ihop ett tillräckligt kapital, och de har fått helt nya erfarenheter från ett land, som är väldigt annorlunda än vårt.

Det vackra fantastiska Indien.
Där kan man färdas, åtminstone under delar av året, bekvämt per mc. Nåja, bekvämt är ett relativt begrepp. Man kan också färdas, och vistas, på annat sätt. T ex med buss, tåg eller kanske per bil. Valet är fritt, även när omgivningarna är så annorlunda. Det sätt vi väljer ger oss också olika upplevelser. Den ena inte sämre än den andra, men återigen – annorlunda. Trafiken i Indien, är verkligen annorlunda.

Man kan färdas genom små byar, på vägar som knappast finns – som ser annorlunda ut i verkligheten jämfört med på kartan. I den mån det finns någon karta, och vägen går åt just det hållet, just där. I Indien ser man sådant man aldrig ser hemma. Annorlunda, är ett väl beskrivande ord. Människor, fattigdom, rikedom, risfält, smuts, färger, glädje, vidder, människomängd, bostäder – för rik och för fattig, liksom religionens betydelse för människornas väl. Allt - detta & annat - visar ofantliga skillnader i jämförelse med vårt sätt och vårt liv, här hemma.

Man ser kläder och grödor på tork efter vägkanten eller vid husen, tälten eller skjulen. Man ser torghandel, små, små affärer eller plåtskjul som används för affärsändamål, i varje hörn eller kurva där någon ibland passerar. Även om någon bara passerar ett par gånger per dag. Man ser människor som försöker överleva, dag för dag. Knotiga. Trötta. Stretande.

Barnen. Vi möter de lyckosamma barnen, som får gå i skola. De färdas per fot. Med skoluniform för sin skola, med ryggsäck och med förbättrade förutsättningar för sen. Men - vi möter också barnen, som följer oss sakta, smutsiga – med en aktiv bön om ett bidrag. Eller barnen som går vid sin faders eller släktings sida, med hackan på ryggen på väg ut för ett dagsverke till. Vi stannar till vid en skola. Barnen står på långa led. Någon busar och faller utanför. En örfil för honom raskt tillbaka.

I nästa by byggs en idrottsplan, för de som tillhör byn. Arbetarna bor i tältlägret strax intill. De tillhör inte byn. De går från by till by. Barnen betraktar oss nyfiket. De är smutsiga, fattiga och utan möjlighet till utbildning. Utan tillhörighet. De är födda så, i den rollen. I den familjens klass, struktur och kultur. Risken är stor att de förblir där.

Det sägs att vi kan välja vad vi gör av våra liv. Låt oss välja att göra något, för alla de som inte har så många valmöjligheter i sina liv.

Något – för de som finns här hemma, och något för de som finns någonstans långt där borta.

Anette Grinde
2008-02-19

Publicerad i Norrtälje Tidning (Synpunkt) 2008-02-26

måndag 18 februari 2008

Vårtecken.....

Solen skiner
Termometern visar på nästan 10 grader
Plus

Vinden är loj
Himlen är alldeles blå
Det värmer skönt, där vid husknuten

Blommorna i stenrabatten står starka
Sträckta
Inte som häromdagen när det var stretsamt
att försöka
Överleva
hela vintern

Idag ser vi att
Färgerna är klara
Ryggen är sträckt

Blomman i sig
är utsträckt, i varje del.
Stark
Står den där
Och njuter
Solens värme

Då hör vi ljudet
Det goda mullret
Det som hör våren till

Vi vänder oss om
Vi ser att grannarna vänder sig om
Vi sträcker på oss

Då ser vi dem
Där de kommer sakta fram
Glidande
Lugnt
På de slingrande mjukt doserade vägarna

Inte
Med fart och vrål

Utan bara
med lugn och
med takt

Vi ser dem
Ännu bara någon enstaka
Som ett vårtecken
I vårens värmande strålar
Här
På landsbygdens slingrande vägar


Anette Grinde
2008-02-17


torsdag 14 februari 2008

Kvinnor i svart....

Varje fredag - på samma plats och vid samma tid - demonstrerar organisationen Women in Black, i Jerusalem.

Budskapet är "Stoppa ockupationen".

Rörelsen startade i Israel i januari 1988, en månad efter utbrottet av den första palestinska intifadan – upproret eller den öppna allt våldsammare konflikten mellan israeler och palestinier.

En grupp av israeliska och palestinska kvinnor beslutade då att förenas i en tyst protest mot den olagliga ockupationen av Palestina. Organisationen har sedan dess fortsatt sin manifestation i Jerusalem varje fredag.

Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Fredag, efter fredag.
År ut, år in.

Motsvarande rörelser finns nu i fler länder, samlade under begreppet Woman in Black. Ofta har man sin tysta demonstration samlad på en plats, och på en fast veckodag. Till demonstrationen, och till dess avsikt och dess tanke, kan var och en ansluta. Var och en kan ställa sig där, på fredens sida – i protest mot ovärdigheten mot att människor utsätts för våld och orättvisor, i strid mot mänskliga rättigheter i vår värld.

Kvinnor i svart har demonstrationer i Stockholm på lördagar och i Uppsala på torsdagar.

Tyst.
Fredligt.
I Icke våld.
I svart.
Vecka, efter vecka.
År ut, år in.

De står för fred och mänskliga rättigheter.

Vilket skäl har du, att inte stå där?

eller …

Vilket skäl har du, att inte arrangera motsvarande tanke, eller rörelse, på din hemort?


Anette Grinde
2008-02-14.


.

Stäng din dörr, lås....!

Hur vill vi att vårt samhälle skall se ut?

Stäng din dörr, lås.
Stanna inte efter vägkanten, om någon fått problem.
Inse, att människor som en gång felat – alltid kommer att fela.
Förstå att brottslingar, är brottslingar – nu och sen.
Gå inte fram och lägg dig i, när du ser att brott begås.
Se bort, när något händer.

Se bort, när dina medmänniskor utnyttjas, skadas.
Använd hårda ord, oförsonlighet, vrede eller kanske t o m aktivt våld
– eller bara stillatigande tystnad
- för egen framgång, eller brist på mod att hjälpa din nästa.

Anse samhällets regelsystem som inte gällande - när det är dyrt, besvärligt och inte passande.
Kräv bidrag från samhället, fast vi kan klara oss utan dessa

Utnyttja.
Det som utnyttjas kan.
Låt vara, att människor skadas på vägen.

Är det så, vi vill att vårt samhälle skall se ut?

Vad gör du - idag - för att motverka den samhällsutvecklingen?

Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-14