Det händer och görs.
Det ändras och funderas.
Ibland går det fort och ibland blir det på tok.
Det händer också att det blir riktigt bra och t o m bättre än förr.
Vi ser att skatterna sänks.
Skatter är ett problem, från många håll.
De är ett måste, och vi måste hjälpa till.
- Men ibland ser vi inte riktigt nyttan, eller att ansvaret är vårt.
- Och ibland blir vi mest bara frustrerade, då vi ser att det är så många som bara ser till sin personliga nytta.
Jobbskatteavdrag introduceras. Som en egen nytta. För ung, och för gammal. Till glädje för många. Skattehöjden påverkar moralen. Andras förhållningssätt likaså. Skatt och förhållningssätt påverkar stort. Ju mindre vi själv får kvar för vårt stret, desto mindre vill – kan – orkar vi bidra. Ju mer vi ser att andra inte gör, desto mindre vill också vi. Bidragen slimmas, skatterna ändras, kraven höjs – det egna ansvaret ställs på sin spets. Det visar sig, hur ändringarna slår. Det visar sig, hur vi tänker och gör.
Till slut når vi en gräns. När något måste ske.
Hårdare nypor.
Kraftigare tag.
Ett nytt förhållningssätt.
Vi måste hjälpas åt.
Med tanke, handling och faktiska resurser.
Jag undrar;
Vem skall stå för äldreomsorgen och barnens väl?
Vem skall stå för ungdomar och vuxna som faller utanför?
Vem fångar de kriminella så att de byter stig – och i stället fortsätter sin vandring genom livet på ”rätt” spår?
Vem ser den arbetslöse som tappar ork och takt?
Vem fångar den långtidssjukskrivne, som inte själv orkar ta sig tillbaka?Vem hjälper föräldern som inte hinner med sin familj, sitt jobb och alla räkningar som väller in?
Vem ser och hjälper barnet, som ser sina föräldrar i missbruk och våld?
Vem ser den som utsätts för orättvisa, vrede och bristande omsorg?
Jag undrar, kan detta bara ske av någon?
Kan det vara bara någons uppgift?
Såsom t ex kommunen, kriminalvården eller polisen.
Men – hur skall de kunna, när pengarna inte räcker? Hur skall de kunna, när allt ligger på deras bord? Som är belamrat med lagar, förordningar och en rädsla att kliva in där de måste göra fel. Där de riskerar medias hets, och medborgarnas hårdföra vrede.
Kanske måste det istället vara allas vårt uppdrag?
För mig, måste svaret på detta vara ett Ja.
Det måste vara allas vårt uppdrag.
Det måste vara allas vårt uppdrag.
I tanke, handling och med faktiska resurser.
Vi måste säga till.
När vi ser att något är fel.
Vi måste hjälpa varandra.
När vi ser att något är fel.
Helt klar är att ändring måste ske. Helt klart är också att ändring sker. Någon gör, någon ser, någon fångar. Men – det är alldeles inte tillräckligt nog. Fler måste göra. Fler måste se. Fler måste fånga.
Det måste verkligen till fler som gör.
Funderar, debatterar och tar ansvar – och gör.
Ibland är det svårt. Forum saknas. ”Likasinnade” att utveckla samtal och tanke finner inte sin väg och utveckling tillsammans – eller ord och person ”besvärar” och stör det vanliga och därmed det mer vardagligt enkla. Besvär, möter onekligen motstånd. Ofta möter det också vrede och hårda ord, ibland också i frustrerande våld.
Vad är rätt, egentligen?
För mig är rätt, i det vardagliga, t ex,
Att det är möjligt att hitta ett, för var och en, relevant arbete
Att det finns förutsättningar att vi, var och en, kan klara oss själva, vår närmaste familj och vår livssituation – i dräglig ton. Eget ansvar, med goda förutsättningar.
Att det finns backup i samhället när det strular, t ex med arbete, bostad, mat på bordet och någon form av social gemenskap
Att basbehoven fungerar för alla
Och att ingen riskerar att falla mellan stolarna
För mig är rätt, i enskilda handlingar, t ex,
Att vi säger ifrån när något är fel
Att vi ställer upp för den som utsätts för våld, förtryck och orättvisor
Att vi inte låter barn och/eller vuxna hamna i utanförskap
Att vi ser på varandra med omsorg
Rätt är att ta ansvar. Rätt är att vi alla tar ansvar. För oss själva och för vår nästa. För vårt samhälle och för vår jord.
I samhället och i vår vardag möter vi orättvisor, ondska, våld och utanförskap – ibland med eget ansvar och ibland helt oförskyllt. Ondskan är svår att värja sig mot – den tär, sänker, pinar och ibland slår den alldeles ut oss. Den vållar besvär. I stora mått.
Rätt – är att tala, göra och verka.
Rätt – är att ”slå ett slag” för rätt, inte med våld eller ondska utan istället med kärlek, omsorg och empati.
För varandra.
Inte mot.
Anette Grinde
2008-02-20
