Kvinnan vid kontrollen sa; jag har ont i fötterna!

En av funktionärskvinnorna vid en av vätskekontrollerna i slutet av Ultravasan sa; jag har ont i fötterna. Jag, som sprang (90 km), log och sa; jag också. Oj, sa hon, nu hörde jag hur illa det där lät. Nej, sa både jag och en annan löpare som passerade. Vi kan mycket väl förstå att du har ont i fötterna efter en hel dags stående och servande löpare. Det är begripligt och ok. Vi är dig innerligt tacksam. 

- Tack, fantastiskt mycket tack, för att du och alla andra funktionärer servat oss under hela långa dagen, serverat mat, dryck, pepp och glädje och gjort det möjligt för oss att harva oss framåt genom det fantastiska landskapet mellan Sälen och Mora. Utan alla dessa funktionärer skulle det inte ha varit möjligt. 

Tänk, så otroligt många som är inblandade i arrangemanget. Jag minns att vi var många i Midnattsloppet, hur mycket det är att göra, men här är många, många gånger fler. Administrativt, på kontor, speakers, men också mängder av människor längs spåret med olika uppgifter både innan, under och efter. Vätska, snitsling, spänger, ombyte, transporter av folk och kläder, sjukvård, tider, mål, start, nummerlappar, toaletter, parkeringar, levande dalamusik, tält, blåbärssoppa, pasta, bullar, saltgurka, tidtagningschip, medaljer, målgångsmat, bussar, duschar och allt annat. Det är en organisation som heter duga, en helt fantastisk upplevelse. 

Jag tackar stort för detta, jag skulle vilja tacka var och en, varje enskild person, som gör evenemanget möjligt. Jag är innerligt tacksamt glad för alltet som gjort att jag kunde pressa mig framåt till Moras magiska mål. 

Tack.  

Jag bugar för alla i Vasaloppsorganisationen och runt omkring. Jag bugar och tackar så att det stramar i bakhasorna. 

Tack också till vädergudarna som var avsevärt vänligare i verkligheten än i spådomen innan.

A..

Fotograf Sofie G.

Sofie 30 km, Anette 90 km och Leif 45 km.

Vilket fantastiskt gäng! 

Tack!