Idag är en ny dag.

Måndag. 5 september. Solsken.

Idag är en ny dag. Himlen är blå, solen skiner och jag är hel och frisk. Så är mina barn, barnbarn och sambo också. Övriga träffar jag inte så ofta, så det går att dölja hur man har det. Jag funderar mycket på dem, men kommer inte längre. Jag talar ofta med människor i butiken, men skulle förstås också önska fördjupade samtal t ex med syskon. Det är inte ömsesidigt, och därför inte görligt. Så har det alltid varit. 

Jag önskar samtal om läsning, ja, men också om livet. Det är en fröjd med människor som vill dela sina liv, det ger nya perspektiv. 

Jag jobbar 12-14 timmar per dag, sju dagar i veckan. Det är tufft, men självförvållat. Jag kan bara skylla på mig själv, sålunda. Häromveckan fick jag två dagar ledigt, en resdag och långspringardag. Ja, eller tre, söndagen blev ju en resdag hem. Det var långt, jobbigt och fantastiskt. Jag tänkte då att jag inte skulle göra om det, men plötsligt säger ändå min tanke: "jag borde kunna göra det snabbare." Hur står det till i hjärnkontoret, kan man undra. Det var ju också skoj att utmana sig samtidigt som dotter Sofie och sambo Leif gjorde detsamma. Olika sträckor, men ändå ett gemensamt driv. Det var väldigt fint. Jag hoppas att vi kan göra det igen, inte samma grej, kanske, men en rolig utmaning tillsammans. 

Idag ska vi bokcirkelprata i butiken om Löftet, som fick Bookerpriset 2021. En familj i Sydafrika, med apartheid, med egna åsikter, olyckor, oförutsägbarheter och liv. Känner du dina närmaste, kan man undra när man läser. Vad lämnar vi ut, vad tolkar vi (rätt eller fel), vem försvinner och vad är viktigt? Jag uppskattar människorna i grupperna, men de väljer själva vad de vill och kan med mötet. Eller reagerar. En kvinna blev arg när jag ville be henne om råd, om hjälp. Jag kan inte veta varför. Själv skulle jag nog bli glad om någon ville ha mitt råd, men vi är olika, vi har olika ryggsäck i livet. Det påverkar förstås sånt som andra inte kan se eller förstå. 

Mannen från Betlehem berättar om familj och barnens studier. De har helt andra livsförutsättningar än vi. Jag är glad att höra att de går till skolan, samtidigt som det är en självklarhet. Det som är en självklarhet för mig, oss, är det inte för andra. I Palestina står också våldet och fattigdomen vid dörren. Demokrati och rättvisa är ingen självklarhet där. 

Demokrati är en självklarhet för mig och det är noterat att samtalet inte kommer framåt med pajkastning. Lyssnandet och samarbetet är viktiga ingredienser. Politiken är nu pajkastning och vi har SD inne i värmen. Det är tragiskt att veta att rasism och främlingstänkandet går hem i stugorna, att så många står i begrepp att rösta på ett sådant parti. Och att Moderaterna, KD och Liberalerna står vid deras sida. Det är för mig alldeles obegripligt. 

Anette Grinde