Jag läser berättelse efter berättelse. Se människors sorg och förtvivlan. Jag hör hur de har utsatts, jag förstår att i princip varje kvinna har utsatts. Det är helt tydligt att det är just så. De finns några av oss som säger att vi inte har blivit utsatta, men det har vi säkert. Helt säkert. Min inledande tanke har varit att jag inte har varit utsatt. När jag läser berättelserna och när jag krafsar lite, ja, väldigt lite, på min yta, så inser jag att också jag har. Minns. Känner känslan.
Jag ser berättelser om kvinnor som, som barn eller som vuxna, har utsatts på bussen eller i parken bland andra människor. Där ingen alls gjort en ansats till att hjälpa och/eller protestera. Omgivningen står stillatigande bredvid och ser på. Blundar, fast de/vi ser. Tiger, fast de/vi borde tala. Ja, några talar, men blir tystade. Det är ungdomar och vuxna som tar sig rätten att kommentera eller agera trakasserande eller på annat sätt sexuellt mot andra, som om de ägde rätten till denne andre. Jag läser om kvinnor som utsatts av sina arbetskollegor, sin familj eller av främlingar. Det är allt från våldtäkter till kladdande händer, eller ord och förslag som bara inte kan uttalas. Jag ser så otroligt många skrämmande och sorgliga berättelser. Ja, det gör vi nu nästan alla. Ser berättelserna, känner fasan i vårt inre.
Det finns ännu några som inte ser, för att de inte ser flödet och bara hör/ser det lilla som är på nyheterna. Det finns ännu några som inte ser, för att de blundar. Det finns också ännu några som inte förstår hur fasansfullt fel allt detta är. Det finns människor som tror att det är något man måste stå ut med, som ursäktar förövaren och skyller på den utsatte. Eller t o m sig själv.
Några kända figurer dras med i fallet, när de nu namnges i det offentliga. Alltför många kommer skadeslösa ut, för att vi inte ställer människor mot väggen, berättar, anmäler. För att vi inte törs eller orkar ta striden. Kvinnorna, alla de som givit uttryck för att eller det de har utsatts för under #MeToo-taggen, går inte skadeslösa. De bär fortfarande på tankarna, smutsen och obehaget. Många gör det genom hela livet. Övergrepp går aldrig ur. De ligger kvar i kroppsnerverna.
Jag tänkte att inte jag drabbats. Jag bara betraktade mig utifrån ett skal, ett skal som ignorerat den fullständiga rättigheten till mig själv. Det var fel. Jag hade fel. Även jag har drabbats. Jag inser, tänker, att det knappt kan finnas en enda själ som inte har drabbats. Ja, även jag har utsatts för män, eller kanske man, som tagit sig rätten att tro att min kropp är för dem att göra det de vill med. Det och då, som i ett utnyttjande för hans egen skull, inte för mig eller oss. Jag vill inte ta upp frågan till ytan igen, men den kom smygande, ju längre #MeToo snurrade i mitt flöde. Ja, inte bara en händelse, utan flera, på olika sätt och med olika människor. Mer eller mindre graverande, men utan ett ja eller annat medgivande. Så ja, #MeToo.
Jag hör, eller kanske snarare ser, alla dessa fasansfulla berättelser. Det måste få ett slut. Inte på berättelserna, men på alla handlingar som ligger bakom detta. Om du inte har fått ett ja, så är det ett nej.
Man kan inte ursäkta någon med att säga att personen inte är dömd och att det därmed inte är bevisat eller brottsligt. Hen, eller kanske mest en han, äger inte rätten att med ord, bild eller fysisk handling röra en annan människas, kvinna eller man, kropp utan ett faktiskt medgivande. De må vara att det inte är juridiskt brottsligt, men det är inte något vi gör i ett samhälle som står för mänskliga rättigheter, schyst rättvisa, jämställdhet, med mera. Det är helt enkelt inte något vi gör någonstans i världen idag - om vi har acceptabel kompass för moral och schyst rätt. Det handlar inte heller om graden, stort eller smått är lika illa, det handlar om systematiken.
Alla dessa berättelser är så plågsamma. Tänk, att det finns så många män som har gjort detta. Ja, även kvinnor, men i huvudsak män. Så många som har bidragit till all denna sorg och förtvivlan, skapat så mycket rädsla och skam genom årens lopp.
Jag hoppas att vi alla kommer att markera tydligare i framtiden. Det finns inga övergrepp som är ok. Sexuella övergrepp och trakasserier är inte ok. Våld är inte ok. Små nyp är inte heller ok. Nej, inte heller insinuerande kommentarer. Stillatigande är inte heller ok om/när vi vill förändra ett samhälle. Det kräver att vi ordar och protesterar för att ett samhälle skall kunna förändras. Så, låt oss då göra det.
Stort tack, till alla er som gör just det. Ni som skriver, talar och gör.
A..
Jag vill inte att du kramar mig
Anna Gullberg (Gefle Dagblad)
Svd - #MeToo
Margot Wallström (Expressen)
Det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar