Hoppa, mamma! Hoppa!

- Hoppa, mamma.
- Hoppa, säger ungen med lagom hets i rösten.

Ja, ungen är inte så liten, men är ändå mitt barn. Eller mina barn, för båda sänder samma budskap. De/hon peppar (eller hetsar) mig att göra just det jag har talat om att jag vill göra. Det jag har talat om i väldigt många år.

- Våga.
- Ja, du törs.

Själv är jag just nu livrädd. Livrädd för att göra det jag är på väg att göra. Jag håller på att måla in mig i ett hörn, så att jag inte har någon återvändo. Ja, jag är inte i mål ännu, så jag kan ännu backa, men det är egentligen inte min avsikt. Jag ska, fast jag är rätt skraj.

Jag ser boken om rädsla, som Ingemo Bonnier har skrivit. Ja, det skall jag läsa strax. Den är på väg, vill jag tro. Jag hörde Kristina Paltén tala om rädsla och tillit i sitt Ted-talk i Vilnius. Jag tänker att rädslor kan, ska och bör övervinnas, att det är viktigt att göra just det.

Andras rädslor, mina rädslor, världens rädslor och våra gemensamma rädslor får inte hindra oss att leva kvalitativt vettiga liv. Det får inte göra att vi stannar hemma, inte går utanför dörren eller inte vågar satsa.

Nu är det bara en kvarts sträcka
kvar till mål. Resan behöver leda
till att jag faktiskt vågar. 
Ja, visst är dags att hoppa!

Det finns människor som inte vågar stå på en scen. Det är en fröjd när det är gjort. Det finns människor som inte vågar gå ut. Det är en fröjd, en vinst, när det är gjort. Det finns människor som vågar satsa, vågar försöka, och därmed riskerar både en vinst och en förlust. Rädslan för förlusten eller det vi kallar misslyckandet riskerar att vi stagnerar, inte kommer till skott och inte vågar göra det vi vill och det vi borde.

Så, Anette, släpp rädslan nu och gör det du tänkt. Just nu finns möjligheten att göra just det. Så gör det.

- Fånga bollen!
- Hoppaaaaaa!

- Will do? Will try?
- Yes, will do!

A..

Outside - tänk om jag fixar det