När han kom upp till Valhallavägen och skulle svänga in mot Stadion mötte han några poliser, som han varmt kramade om. Jag, trött av alla steg, undrade om det hade slagit slint hos honom. Men, han var antagligen bara "hög" av euforin över att nästan vara framme.
Jag tänker på honom från tid till annan. Han satt ändå sina spår hos mig, även om jag just där tyckte att han verkade lite galen. Jag hoppas att också jag kan känna en sådan eufori strax före målgång i någon av mina nästkommande maror. Göra maran till en fröjd, helt enkelt.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar