Lite mer, lite snabbare, lite tyngre, lite hårdare....

Han tjatar. Med rätta. Han visar, pekar och uppmärksammar. Han lyfter frågor om vad vi kan nu, men inte sen, kanske inte ens snart. Han pratar om styrketräning, vikten av att träna. Jag känner att han pekar på mig, och jag känner att han påverkar mig. Det han säger är nödvändigt. Träning, med variation och styrka, du ska inte bara springa. Glöm inte styrketräningen, säger Per.

Rätt som det är behöver man en pall för att klara strumpor och skor. Eller hjälp för att få bh.n över huvudet. Eller öppna locket på mjölkförpackningen eller saltgurkan. Eller andra viktiga vardagsrörelser. Som att hinna över vägen när det lyser grönt, eller nå till översta hyllan i köket. Är lösningen att köpa en pall eller skaffa en bh som knäpps på ett annat sätt? Är snabbhet lösningen att undvika att gå över vägen? Nej, lösningen är träning med variation som t ex gym, styrketräning, smidighet, simning, vandring över stock och sten, lyft, andra rörelser, lite speed och spurt, yoga, cykel - rörelse med hela kroppen och med fart på hjärtat, inte nödvändigtvis samtidigt eller evighetslångt, men båda ofta. Träning, alltså. Oftare, mer och lite tyngre.

För ett gäng år sen sa Daniel att rörelse är viktigt. Han tränade 90-plussare på gymmet. Han berättade hur det gav sociala plus, gav dem möjligheten att komma upp från marken om de föll, att de själva kunde sätta på sig skorna och att de hann över vägen på grönt. Det gav ork, liv och trygghet. Möjligheter. För att de tränade. Han pratade också om köksbordsdöden, vill jag minnas. Att bli sittande vid köksbordet förkortar och försämrar livet avsevärt - i jämförelse med att gå ut och hitta aktiviteter i sitt liv. Rörelse, ja, mer rörelse och mer tyngd är grejen. Och sociala möten, förstås.

Man kan säga att man inte kan eller hinner, men det vill jag tro att man kan. Frågan är hur vi prioriterar det vi har, den tiden, de förutsättningarna, osv. Jag säger till mig själv att jag har avsevärd förbättringspotential, att jag bör lyfta mer, vrida mer, sträcka mer, töja mer, hoppa mer och låta hjärtat jobba mer. Inte nödvändigtvis på ett gym, för jag och naturen har också tyngd, men att se till att göra. Att prioritera min rörelse, mer, lite snabbare och lite tyngre, för att det är bra för mig. Nödvändigt.

Jag brukar säga åt DHL-mannen att han ska köra in bokkartongerna med sin pirra längst in i butiken. Jag kanske ska sluta med det? Bara där missar jag en god möjlighet att gå några extra steg och att lyfta halvtungt. Jag gjorde detta förr, varför slutade jag och istället bad honom köra in varorna? Det är uppenbart till min egen nackdel.

Bokkartongerna och trapporna i bokhandeln skulle kunna betraktas som viktiga rörelseplatser och tyngder att använda. Balkarna i Ryssladan också, och balansbrädan. Trix och fix. I söndags promenerade jag i varje fall över stock och sten längs Roslagsleden. Det var bra rörelser för leder, muskler, balans, ork, upplevelser, mm och det är en annan sorts rörelse än löpning. Lite lika, men ändå annorlunda. Jag är tacksam att jag kan. Det är bara jag som kan se till att jag kan också i framtiden. 

Rörelse är en bra grej, möjlig. Jag tänker på tjejen som gick från 110 kg, obraiga kostvanor och hot om för tidig död, till ändrade kostvanor, promenader, lyktstolpslöpning och vidare till ultralöpning och frisk hälsa. Rörelse och frisk hälsa är möjlig, typ för alla. 

Det gäller bara att fatta själv vad det gör med oss. Ja, friskvård och rörelse gör stordåd för min hälsa, både mentalt och fysiskt. Och tvärtom när jag inte gör. Skillnaden är tydlig. 

A..