Spring tills du stupar - februariutmaningen - dag 15

Februariutmaningen tuffar till sig. Idag ska vi klara 15 km per fot. Jag klagade häromveckan på att det inte går någon buss som passar, att jag måste ta bilen. Dottern sa då att jag kunde ta bilen halvvägs, parkera vid skolan eller kyrkan och springa resten. Och vice versa hemåt. Det var väl en smula irriterande att jag inte kom på den idén själv, särskilt som jag tänkt den tidigare men verkar ha helt glömt den. Förpassat den. Det är rent dumt att förpassa den tanken. Den behövs ju.

Jag är väldigt tacksam för att dotra väckte den tanken igen. Självklarheter tål att upprepas och förtydligas. Jag är också tacksam för att jag för sent upptäckte att det regnade. Jag hade tittat ut genom dörren tidigare, då var luften kylig och klar. När jag ombytt och redo klev ut genom dörren var det annat. Jag har ju fått för mig att jag inte behöver springa när det regnar, men nu vände jag inte i dörren. Jag skärpte mig, helt enkelt. Är det februariutmaning, så är det ju.

Jag fick en ljuvlig tur på frusna, hala vägar i ett stillsamt regn. Det blev en mycket bra start på dagen. Jag är tacksam för att jag kan, att kroppen är hel och att knoppen är med på noterna.

Jag är inte i mål för dagen, men jag måste ju hämta bilen och den står tillräckligt långt bort. Vare sig det regnar, snöar eller blåser småspik måste den ju hämtas. Så jag ska nog klara mig även idag.

Igår kväll hade vi en föreläsning om äventyrslöpning i bokhandeln. Det var glädjefyllt och inspirerande. Egna och andras utmaningar är viktiga. Det är roligt att lyssna till andra som gör, har gjort och ska göra. Det lyfter deras ribbor till nya höjder och peppar också mig. Kaffe är viktigt. Att gå och springa är bra, men det tär och bygger olika muskler. Ja, det lär man sig allteftersom. Vad som är långt är relativt och olika för oss alla. Jag tar också med mig orienterarens kommentar att man kan träna på att läsa karta och springa samtidigt - genom att läsa (inte lyssna på) en bok och springa samtidigt. Jag måste säga att det var ett magiskt uttalande i bokhandeln. Är det sant, gör orienterare så? Skador, ja, de verkar kunna bli färre ju längre du springer. Ja, kanske beror det på hur du utmanar kroppen, men det verkar stämma för rätt många.

Det är magiskt att lyssna på ord om andras bedrifter. Det höjer ribban också för mig. Måtta lagom (men inte för lågt), måtta långt (eller längre) och måtta hälsosamt (håll dig hel och frisk).

Pepp för fler steg och pepp för fantastiska möten.

A..

#springtillsdustupar  #bokhandlerskan  #jagharintestupatän 

#roslagsleden  #jagärlöpare  #Norrtälje  #rörelseglädjenorrtälje

Anteckning 16/2; Jag sprang från kyrkan till jobbet på lördagsmorgonen, och samma väg hemåt efter butiksstängning. 9,5 km i varje riktning. På morgonen var det kallt, regnigt och väldigt halt. Jag klarade mig då från att halka. På returfärden var det lite varmare, inget regn men halt av lera och vatten, särskilt på stigar och traktorspår. Jag halkade på en mycket hal klippa på Porshanksspåret och föll mot vänster sida, tog emot mig med vänster hand och lår. Handen måste ha fått en stukning eller lätt spricka av något slag, den har gjort väldigt ont hela natten. Handen är svag, gör ont, men är inte svullen. Jag stöp, som i föll, alltså. Jag har dock inte stupat i februariutmaningen - spring tills du stupar. Där klarar jag ännu distanserna. Pepp för att jag klarar det ännu ett tag.