Sovit gott. Vi lade oss, som vanligt tidigt igår.
Vaknade mycket tidigt, men låg kvar ändå till framåt sjutiden.
Idag har vi bara ett packa och vänta in vår avfärdstid. Vi hoppas
att det inte trasslar med cyklarna. Vi har bara några minuters
promenad till flygplatsen.
Idag fyller syster Susanne år. Vi ber att få gratulera
på 54-års dagen. Vi hoppas att barnen är snälla och serverat
henne tårta på sängen.
Frukost. Små och få poori med ärtröra (14 rupier),
chai (10 rupier).
När man kommer till Indien måste man lämna en adress
dit man skall först, för att få komma in. Alltså, man måste veta
var det första boende är beläget och heter. Samma sak gäller när
man skall "stämplas ut" ur landet. Då måste man ha koll
på sitt sista boende med namn och adress. Det blev stressande ifjol
eftersom vi hade missat det – nu har vi bättre ordningen på den
frågan.
Kl 0845. Promenad i sydlig riktning.
Handikappanpassat. Nej, landet är verkligen inte
handikappanpassat. Man ser inte heller så många som är
handikappade. Sneda fötter, konstig gång, knasiga ben och andra
tokigheter som borde ha kunnat rättas till med en operation ser man
relativt ofta, men inte så många som sitter i rullstol. De
rullstolar som finns är av milsvidd skillnad i typ och sort jämfört
med hemma. Som natt och dag. Ibland ser man människor som sitter på
en brädbit, försedd med hjul. Det förknippas också med tiggeri.
Handikappanpassningen har verkligen mycket att förbättra här –
det finns mycket att göra för att göra livet lättare för de som
ändå har det tufft. Rullatorer är nog inte heller grejen är. De
gör inte så stor nytta, eftersom det skulle vara svårt att komma
fram med dem.
Trottoarer. Det är väldigt meckigt att promenera.
Trottoarerna är fulla av hål, avloppsluckor (öppna!) och höga
kanter – om de alls finns och inte är barrikaderade av små skjul
som används som bostäder eller affärsverksamhet. Man kan inte
promenera och samtidigt titta sig omkring, då riskerar man att kliva
i något olämpligt (vilket kan vara en hel del olika saker).
Internet (10 rupier/timme). En av de bättre hittills –
och till ett riktigt bra pris.
Avloppsrensning. Manuellt, med händerna rensar de
avloppet. De tar upp den blöta svarta sörjan. Den stinkande sörjan
läggs på vägen för att senare bortforslas per lastbil. Ja, vad
säger man om sådana arbetsuppgifter? - Ja, t ex att det är väldigt
bra att de håller staden ren och att avloppen måste hållas öppna
annars blir det annat trassel. Och att det är en väldig skillnad på
Indien och Sverige. Onekligen skulle arbetsmiljölagstiftningen i
Sverige ha satt stopp för denna uppgift.
Marknad under bron. Under genomfartsleden, mitt emot
avloppsrensningen, säljs grönsaker, fisk och höns. Jag är inte
helt förtjust i hönsslakterierna. Fisken luktar nu, en bit in på
dagen, en aning gammalt vilket inte heller luktar så mysigt.
Fiskmarknaderna är bättre tidig morgon. Då är lukten inte lika
skarp. Strax bortom, något kvarter in, hittar vi den stora
marknaden. Ja, sådana finns ofta i städerna. Marknaderna gör mig,
som vanligt, glad.
Kl 1100. Onion Masala Dosa igen. Den sista. Väldigt
gott! (50 rupier).
Kl 1129. Promenad "hemåt" igen. Så har vi
fördrivit några timmar med ett sakta promenerande i staden. Jag är
inte längre helt negativ till Kolkata, även om vi just nu inte är
i de skarpaste delarna av staden.
Lukt. Vattendragen i staden är som svarta avloppsdiken
och luktar därefter. Man vill rynka på näsan och sätta en
klädnypa på, men man får skärpa sig och hålla minen ordentlig.
Vi vill inte visa något missnöje med deras sätt och kultur här.
Inget alls, om det går att undvika.
Männen pinkar överallt – med ständig sol och
frånvaro av regn som sköljer bort det luktar det ofta starkt av
urin. Ja, de pinkar förstås inte bara, de gör annat också. På
trottoaren, strax intill eller i en avloppslucka. Lukterna i detta
land, är ibland en stor prövning för mitt luktsinne. Ibland luktar
det också väldigt gott, som t ex av mat, kryddor, rökelser, mm.
En bra liten detalj som jag har haft stor nytta av är
några pass/visum-kopior. Det har varit skönt att slippa ta upp
originalpassen i tid och otid. Väldigt mycket lättare att bara visa
kopiorna, som ju inte gör något om de blir lite slitna i kanten. Vi
är glada att de nöjt sig med dessa. I fjol var de mycket mer
noggranna med passen, så tillvida att de ville kontrollera dem i tid
och otid. Denna resa har vi bara visat originalpassen några få
gånger. Bra, så.
Vatten. Ja, även i Kolkata hämtar människorna sitt
vatten i närmaste vägkorsning. Där finns vattenkranar, där
människor hämtar vatten för att dricka, för tvätt, disk eller
för att tvätta sig. Vi möter två unga kvinnor, genomblöta, som
kommer ifrån närmaste vattenkran (vi ser deras fotspår komma
därifrån). De har sålunda tvättat sig där och går genom staden
i sina blöta saris. Vid kranen sitter en kvinna och tvättar kläder.
Hon slår och gnor. Ja, de indiska kvinnorna har ett annat liv än
det som vi har. Männen och barnen likaså.
Kl 1340. Åter till vårt lodge efter promenaden från
vår sista Masala Dosa. Nu är det siesta-tid, så då vilar vi en
stund innan vi går ut igen, för lite middag och fruktköp.
Melon. Ja, det är verkligt gott. (40 rupier/kg).
Apelsiner är lite dyra (10 rupier/st) – kanske är de inte dyra
sett ur ett Sverigeperspektiv hemifrån? När vi kommer hem får vi
ladda ordenligt med vitaminer och engergi, så att vi inte blir
förkylda. Vi har nog dränerat oss på vitaminer här.
Så. Nu är det dags att börja Sthlm-marathonträningen.
Med mindre än tre månader kvar är det en aning snålt med tid, men
är man anmäld så är man. Inte en löpmeter på nästan två
månader. Jag vill ju inte gärna att systrarna skall kå mig, så
jag får försöka pinna på när jag nu kommer hem. Skall man oroa
sig, eller blir det som det blir?
Promenaden idag var ca 12 km, tur & retur till
Masala Dosa-stället.
Kl 1750. Middag. Vegetariska Momo – ångkokta knyten
med grönsaker. En god stark sås till. Gott! (2*30 rupier). Pakora
(4 st) (12 rupier). Bananer (40 rupier), melon (34 rupier), chai (6
rupier).
Vi har sett en del besvärliga fötter här. Häromdagen
såg vi en man som gick på tårna på ena foten. Han kunde inte
sätta ner foten och fick stödja med ena handen mot benet i varje
steg. Det torde slita på andra delar av kroppen, när han fick gå
så snett. En annan man hade båda fötterna i helt fel vinken, helt
på tvärsen. Vi har sett några ben och fötter som har varit
fruktansvärt svullan och sett väldigt besvärande ut. (Nej, det
bler tyvärr inga fotografier på dessa).
Kl 2200. Dags att packa det sista. Leif får passa sig i
säkerhetskontrollen så att han inte tappar byxorna när han tar av
sig skärpet. Byxorna som var trånga vid avfärd hemifrån riskerar
nu att rinna av om han inte håller i dem.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar