Diamond Harbour är mygghålet nr 1. Det är extremt myggigt här.
Kl 0700. Morgonpromenad. Kvinnor sitter på trottoaren och säljer fisk utlagd på en liten presenningsbit. Fiskarna sprattlar inte lika aktivt som igår, men är säkert färska.
Vatten. Vattnet i kranen är grått här. Det känns verkligen inte rent. Kanske är det vatten från den smutsiga floden strax intill.
Frukost. Vi äter det speciella porothabrödet med ärtröra (16 rupier). Brödet går genom många händer som fluffar och bökar i det, delar på det, lägger upp det, väger det, mm. Inga spatlar används någonsin – alla grottar alltid i det med sina händer, innan vi äter det med hjälp av våra händer (bara höger hand, förstås). Våra magar har vant sig, men man undrar om våra ögon någonsin vänjer sig helt vid hanteringen. (Chai 8 rupier).
Asfalt. Här har de så slitna däck så att de har lagt dubbarna i asfalten för bättre fäste. Nja, kanske är det inte det som är skälet till raderna av stenar i den fina asfalten. Det ser lustigt ut och vi undrar förstås varför. Kanske är det ett försök till fartdämpning. Vem vet?
Det är tur att Leif inte är kräsmagad och att han har verktyg med sig. Han förbättrar avloppet i det urusla badrummet, så att vi slipper stå i avloppsvatten när vi duschar.
Idag bor vi kvar i Diamond Harbour, men tar en cykeltur söderut över dagen. I morgon blir riktningen Kolkata. Då har vi god marginal för eventuellt strul i samband med hemfärden.
Det var bara i Andhra Pradesh som vi blev hembjudna på te eller frukost. Då blev vi det ganska ofta och vänligt. Det skedde aldrig i Orissa och ännu inte heller i West Bengal. Vi trivs bra ändå, även om de mötena var roliga.
Vi kommer att sakna Indien. Detta är ett fint land att vara i. Ja, det är väldigt annorlunda. Det finns knappt något som är lika som hemma. Det är en kurs i tålamod och man lär sig att skala bort fördomar. Människor är lika, men ändå helt olika – beroende av var vi är, hur kulturen är och av vem vi kommer ifrån. Fostran och kultur spelar roll. Utbildning och förutsättningar likaså. Allt, tillsammans, styr oss i olika riktning.
Solen skiner idag också. Morgonen är kall, men vi åtta är det varmt. Regnjackan är inte använd alls. Inte en enda regndag på sju veckor. Bara sol, sol och sol.
Kl 0840. Vi trampar iväg, utan packning, riktning söderut.
Kl 0923. 10 km. Sopsortering. Plats, papper och glas sorterat för sig. Bra, så – men vart tar det vägen sen?
Kvinnorna har här ett stycke av sin sari på huvudet, som en sjal till skydd mot solen. Sarin är ett praktiskt och fint plagg, även om det ser svårsvept ut.
Kl 0942. 13 km. Vackra solrosängar lyser som stora solar mot oss. Vi gläds åt synen.
Kl 1030. 23 km. Matpaus. Vegetariska somosa (6*3 rupier). Chai (8 rupier).
Kl 1220. 43 km. Kakdwip. Så, längre syd åker vi inte på dagens fina utflykt. Fin väg. Staden var ganska stor, så här hade man kunnat bo. Nu vår vi dock vända, eftersom vi har vårt bo kvar i Diamond Harbour.
Vi åker förbi en lastbil grus och en lastbil sand. Båda lastas om med mankraft och skyffel. Lasten skyfflas ner i säckar och körs iväg på cykelflak. Ca 9-10 säckar lastas på varje cykelflak. Leif uppskattar varje sandsäck till ca 50 kg. Det är ett digert lass de cyklar iväg med. Det syns att det är riktigt tungt.
Kl 1255. 46 km. De är duktiga hantverkare och gör fint snidade träsängar. Vi ser dem sitta och snida detta efter vägen. Fint!
Kl 1306. 49 km. Siestatid. Plötsligt är butikerna stängda. Vi kan förvänta oss att siestan håller i sig fram till 4-tiden. Då är vi nog åter i Diamond Harbour.
Kl 1336. 56 km. På ett torrt fält ligger det tyger i rött. I mängd. Det är rödtvättsdag. Vi har sett många unga kvinnor i samma sarityg – rött – som skoluniform. Fint! Kanske är det skoluniformstyger som ligger på fältet.
KL 1543. 85 km. Diamond Harbour. Ja, det blev en fin cykeldag på rak väg och fin asfalt. Trafiken blev lugn i siestatid. En fin dag – som nu ändå känns i cykelkroppen.
I söndags morse brakade en stor bro i Kolkata, läser jag i tidningen. Olyckan hände tidigt på söndag morgon. En lastbil demolerade och tre personer i lastbilden skadades. Vilken fasa om detta istället hade hänt en vardag i morgonrusningen. Då hade många skadats/dödats. Nu ställer dock olyckan till stor oreda i Kolkatatrafiken till dess att bron har lagats. Det var en viktig trafikled som fick ett allvarligt avbräck.
Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour = 85 km.
Dusch i grått vatten. Tvätt – tur att den är svart. Myggspray på innan matpromenaden. Jag har stora röda nässelutslag på låren. Jag vet inte av vad, men de går säkert bort inom kort.
Kl 1626. Matpromenad. Vi äter vegetariskt meal på restaurangen vid hotellet (60 rupier) och inser igen att vi äter vid fel tid, eftersom riset och rörona är kalla. Dumt, men så blir det för oss lite då och då. Det smakade ändå gott. Chai (6 rupier). Ja, två glas chai för 6 rupier är ju ändå inte så dyrt, eller hur? (10 rupier = 1,30 sek).
Samosa & pakora på samma ställe som igår. Gott, idag igen (20 rupier). Chai (6 rupier). En liten tjej pekade på mig med lååång arm. Hennes mor bannade henne leende. Jag pekade tillbaka & kittlande henne. Hon skrattade gott. När vi gick hemåt & gick förbi henne igen, kittlade jag henne igen. Jag fick en röd fin ros när vi gick därifrån. Hon log så fint. En fin liten vän.
6 mars 2013. Diamond Harbour - DumDum, Kolkata (vid flygplatsen)
7 mars 2013. DumDum, Kolkata - Barasat.
1 kommentar:
Maten är ett särskilt kapitel.Indierna själva är väl inga köttätare vad jag lärt mig.De som har råd slukar en och annan bit.Uppdraget känns nyttigt.Du får berätta senare.. Välkomna hemåt men jag förstår att det är sorgligt att avsluta trippen. Men ni fortsätter säkert nästa år! mamma
Skicka en kommentar