4 mars 2013. Måndag. Haldia – Diamond Harbour (West Bengal).
Kl 0500. Väckning – i vanlig tid. Sovit hyfsat. De har alltid mycket hårda sängar här, med en tunn madrass. Ibland ligger man och vrider och vänder sig för att finna ett bekvämt läge i det hårda, men tanken går till indierna som verkar kunna sova på vilket underlag som helst.
Kl 0652. Frukostpromenad. Det var lite trögt att gå upp idag. Marknaden börjar vakta lite smått. Inget matställe är ännu vaket, så vi får strosa runt en stund. I några av de små butikerna är det halvt uppdraget. Någon ligger kvar och sover. Butiken – bara några få kvadratmeter stor - är både butik och bostad. Ja, de lever mycket smått ibland.
På morgonblommorna i butiken flyger bina (?). Ja, ute finns det inga blommor kvar så någonstans måste de ju samla. Vad säger biodlerskan om detta?
Kl 0724. Frukost. De bakar ett stort platt bröd, som porotha, som de har sönder i mindre bitar. Grönsaksröra till. Gott. Vi går också en stor sötsak som vi alltid varit mycket tveksamma till om vi skall äta. Nu gör vi det. Det visar sig senare om det var fel beslut. (Frukost & sötsak 30 rupier).
På fiskmarknaden har de färsk fisk. Några simmar i en korg klädd i plast och några simmar torrsim på den lilla presenningen. Hemma hade nog fiskhanteringen klassats som en allvarlig brist i djurskyddet.
Chai (8 rupier). Detta var en oerhört annorlunda stad. Cluster med bostäder, inhängnade. Många "döda" hus. Det var en utspridd stad men med en samlad marknad där alla butiker fanns på ett litet område. Ett lodge och ett finare hotell – inget mer. Vi gillar staden – när vi till slut såg att vi bodde "mitt i smeten".
Kl 0805. Åter på lodget för slutpackning. En mycket trevlig marknadsstund med frukost, sötsak och chai. Fint! Det känns jobbigt att vi går mot resans slut, men jag längtar efter att träffa Jenny & Sofie och jag ser fram emot ett uppdrag hos Operation 1325 som jag ser som en mycket viktig organisation.
Kl 0829. Vi checkar ut, packar på och trampar sakta norrut för att finna färjan till Diamond Harbour.
Kl 0933. 11 km. Haldia? Är detta det riktiga Haldia? Eller är detta en förstad till Haldia? Här finns i varje fall många lodge och butiker, det är mer som en stor riktig stad.
Kl 1035. 21 km. Frukost igen. Porotha med grönsaker och en liten fin omelett. Det känns ledsamt när maten tar slut, när det är så gott. (50 rupier).
Kl 1135. 28 km. Kukarahati. Färjeläge mot Diamond Harbour (39 rupier). Ihärdiga och närgångna tiggarungar frestar på tålamodet vid kassaluckan. Hu, säger jag. De är inte mer än 5 år gamla och ihärdiga som tusen. Hur skall de då vara när de är många i Kolkata? Ja, det finns människor som besökt stora städer i Indien och sett dessa fattiga tiggarbarn i mängd. De säger att de aldrig mer vill åka till Indien. Vi har inte sett dem så ofta och i mängd. Jag är tacksam för det. Det påverkar ens tankar. Det gör ont att se dem.
Föroreningslocket över området är på och föroreningarna i vattnet är heller inte nådiga. Man undrar hur fiskarna mår, som simmar i detta vatten. Nej, vi äter inte fisk här. Vi är strikt vegetariska (med undantag för någon omelett ibland).
Kl 1235. Diamond Harbour. Jaha. Man köper i god ordning biljetter men blir knappt ilandsläppta. Vi hade tre biljetter men skulle ha haft fyra. Inget besked om det gick att komplettera bristen – bara tjatter. Till slut blev vi genomsläppta. Man får spatt även om det beror på språkbristen.
West Bengal är trevligare än Orissa, men ännu språksvårare. Orissa var ett "kärvare" folk. Landskapet är trevligare i West Bengal, med mängder av träd som bryter av de öppna landskapet. Det är platt, platt och platt.
Kl 1315. 37 km. Sea View Hotel, Diamond Harbour (400 rupier). Efter en del diskussion om priset fick vi ett rum. På första frågan hade de inget rum – de trodde nog att vi var farliga och vågade inte släppa in oss, det har hänt förr. När vi tittat på ett rum på hotellet mitt emot hade de plötsligt rum. De sade först 500 till Leif och sedan 700 till mig. När jag skrivit in oss upptäckte jag prislistan som sade 400. Så, omförhandlingen slutade på 400. Gubbarna fnissade åt situationen som kanske blev lite pinsamt för dem när vi tydligt såg att de debiterade extra för oss. - "Special for you, don´t tell anyone."
Vi promenerar i staden. Vi äter ett rullat tunnt bröd, fyllt med grönsaker och ägg. Det hade nog smakat godare om de låtit bli att ösa i mängder av ketchup. (30 rupier).
Grönsaksmarknaden hittas och jag skulle vilja ha sådana marknader hemma. De är rediga och fina och innehåller många sorters grönsaker. Fint!
Glass. Apelsin & choklas vore inte dumt, men det får anstå ännu några dagar. Vi äter inte glass här. Det vore att utmana ödet i alltför hög grad.
Kl 1732. Rickshor. Plötsligt slår det oss att vi inte har sett dessa på ett tag. Vi ser cykelflak och mopedflak, men inga rickshor.
Samosa (smördegsknyten med grönsaker) & pakora (grönsaker omslutna av frityrsmet, friterade). (20 rupier).
Natt Natt.
5 mars 2013. Tisdag. Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour.
Kl 0500. Väckning – i vanlig tid. Sovit hyfsat. De har alltid mycket hårda sängar här, med en tunn madrass. Ibland ligger man och vrider och vänder sig för att finna ett bekvämt läge i det hårda, men tanken går till indierna som verkar kunna sova på vilket underlag som helst.
Kl 0652. Frukostpromenad. Det var lite trögt att gå upp idag. Marknaden börjar vakta lite smått. Inget matställe är ännu vaket, så vi får strosa runt en stund. I några av de små butikerna är det halvt uppdraget. Någon ligger kvar och sover. Butiken – bara några få kvadratmeter stor - är både butik och bostad. Ja, de lever mycket smått ibland.
På morgonblommorna i butiken flyger bina (?). Ja, ute finns det inga blommor kvar så någonstans måste de ju samla. Vad säger biodlerskan om detta?
Kl 0724. Frukost. De bakar ett stort platt bröd, som porotha, som de har sönder i mindre bitar. Grönsaksröra till. Gott. Vi går också en stor sötsak som vi alltid varit mycket tveksamma till om vi skall äta. Nu gör vi det. Det visar sig senare om det var fel beslut. (Frukost & sötsak 30 rupier).
På fiskmarknaden har de färsk fisk. Några simmar i en korg klädd i plast och några simmar torrsim på den lilla presenningen. Hemma hade nog fiskhanteringen klassats som en allvarlig brist i djurskyddet.
Chai (8 rupier). Detta var en oerhört annorlunda stad. Cluster med bostäder, inhängnade. Många "döda" hus. Det var en utspridd stad men med en samlad marknad där alla butiker fanns på ett litet område. Ett lodge och ett finare hotell – inget mer. Vi gillar staden – när vi till slut såg att vi bodde "mitt i smeten".
Kl 0805. Åter på lodget för slutpackning. En mycket trevlig marknadsstund med frukost, sötsak och chai. Fint! Det känns jobbigt att vi går mot resans slut, men jag längtar efter att träffa Jenny & Sofie och jag ser fram emot ett uppdrag hos Operation 1325 som jag ser som en mycket viktig organisation.
Kl 0829. Vi checkar ut, packar på och trampar sakta norrut för att finna färjan till Diamond Harbour.
Kl 0933. 11 km. Haldia? Är detta det riktiga Haldia? Eller är detta en förstad till Haldia? Här finns i varje fall många lodge och butiker, det är mer som en stor riktig stad.
Kl 1035. 21 km. Frukost igen. Porotha med grönsaker och en liten fin omelett. Det känns ledsamt när maten tar slut, när det är så gott. (50 rupier).
Kl 1135. 28 km. Kukarahati. Färjeläge mot Diamond Harbour (39 rupier). Ihärdiga och närgångna tiggarungar frestar på tålamodet vid kassaluckan. Hu, säger jag. De är inte mer än 5 år gamla och ihärdiga som tusen. Hur skall de då vara när de är många i Kolkata? Ja, det finns människor som besökt stora städer i Indien och sett dessa fattiga tiggarbarn i mängd. De säger att de aldrig mer vill åka till Indien. Vi har inte sett dem så ofta och i mängd. Jag är tacksam för det. Det påverkar ens tankar. Det gör ont att se dem.
Föroreningslocket över området är på och föroreningarna i vattnet är heller inte nådiga. Man undrar hur fiskarna mår, som simmar i detta vatten. Nej, vi äter inte fisk här. Vi är strikt vegetariska (med undantag för någon omelett ibland).
Kl 1235. Diamond Harbour. Jaha. Man köper i god ordning biljetter men blir knappt ilandsläppta. Vi hade tre biljetter men skulle ha haft fyra. Inget besked om det gick att komplettera bristen – bara tjatter. Till slut blev vi genomsläppta. Man får spatt även om det beror på språkbristen.
West Bengal är trevligare än Orissa, men ännu språksvårare. Orissa var ett "kärvare" folk. Landskapet är trevligare i West Bengal, med mängder av träd som bryter av de öppna landskapet. Det är platt, platt och platt.
Kl 1315. 37 km. Sea View Hotel, Diamond Harbour (400 rupier). Efter en del diskussion om priset fick vi ett rum. På första frågan hade de inget rum – de trodde nog att vi var farliga och vågade inte släppa in oss, det har hänt förr. När vi tittat på ett rum på hotellet mitt emot hade de plötsligt rum. De sade först 500 till Leif och sedan 700 till mig. När jag skrivit in oss upptäckte jag prislistan som sade 400. Så, omförhandlingen slutade på 400. Gubbarna fnissade åt situationen som kanske blev lite pinsamt för dem när vi tydligt såg att de debiterade extra för oss. - "Special for you, don´t tell anyone."
Vi promenerar i staden. Vi äter ett rullat tunnt bröd, fyllt med grönsaker och ägg. Det hade nog smakat godare om de låtit bli att ösa i mängder av ketchup. (30 rupier).
Grönsaksmarknaden hittas och jag skulle vilja ha sådana marknader hemma. De är rediga och fina och innehåller många sorters grönsaker. Fint!
Glass. Apelsin & choklas vore inte dumt, men det får anstå ännu några dagar. Vi äter inte glass här. Det vore att utmana ödet i alltför hög grad.
Kl 1732. Rickshor. Plötsligt slår det oss att vi inte har sett dessa på ett tag. Vi ser cykelflak och mopedflak, men inga rickshor.
Samosa (smördegsknyten med grönsaker) & pakora (grönsaker omslutna av frityrsmet, friterade). (20 rupier).
Natt Natt.
5 mars 2013. Tisdag. Diamond Harbour – Kakdwip – Diamond Harbour.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar