Tisdag!

Kliv upp ur sängen, drick ditt kaffe, ögna igenom tidningen och ge dig ut i mörkret. Februariutmaningen Spring tills du stupar kräver närvaro, en smula planering och stuns. Det gäller att inte falla för slöfocken, för då är man rökt. Eller stekt, eller vad man nu är. (Det där skulle Ärtan i En ärthjärnas självbiografi undra över. Han frågar om alla sådana uttryck, får alltid till svar att han är en ärthjärna. Stackars Ärtan.)

Idag är dag nr 15, alltså 15 kilometrar per egen fot. Spring eller gå. Fördelat över dagen. Jag lånade pannlampan av min förstekamrat och satte dubbarna på skorna. Det var rätt mycket tinat, så jag tog av dem efter en stund. Jag sprang till bussen, som tur är har vi ett vinkområde som jag kan harva på inom. Bussen kommer när den kommer och jag behöver bara vinka för att den ska stanna. Fin grej.

Sen åkte jag med bussen en bit och klev av när det var lagom kvar. Tog av mig dubbarna, sprang en bit, satte på mig dubbarna, sprang en bit och tog av dem igen. Såklart skulle jag vandra nerför en dikeskant, helt is- och snöfri, snubblar på ett grässtrå och faller pladask rakt ner i det blöta (men mjuka) gräset. Gode Gud, hjälp mig här. Varför blir det så? Jag klarar isen och halkan men ramlar på ingenting. Ja, ja, jag slog mig inte, men man blir ju ändå lite stött i kanten när kroppen är så knasig att den insisterar på att bara falla så där. Hur ska det då gå sen, när jag blir gammal och skröplig? När blir man det? Kanske är jag redan där?

Nej, hörru, säger jag bestämt till mig själv. Ju mer du gör, desto större chans har du att skjuta skröpligheten framför dig. Det här med ditt ramlande är bara en markering om att du ska vara vaksam (oklart över vad, dock.) Rörelse är en bra hälsogrej, men ju mer man gör desto större chans finns ju också att man stöter på motstånd. Livets alla delar är ändå rätt svårt att hålla pejl på.

Idag har jag i varje fall gjort min rörelsedos enligt regelsystemet i februariutmaningen. Det får väl klassas som gott nog.

Därutöver rekommenderar jag En ärthjärnas självbiografi. Det är en bok som man både kan skratta och gråta över. Feelgood? Nej, det vill jag inte säga, men ändå lättläst och fin. Det går trots allt ganska bra för Ärtan till slut.

A..