Besatthet

Jag blir lite glad när jag hör om andra människors besatthet. Ja, inte sjukdomsbesatthet då, utan intressebesatthet. Ett visst mått av galenskap inspirerar, eller hur? När den drabbar en själv behöver man kanske vrida på tanken en aning - hålla koll på när den går överstyr. Vad nu överstyr är.

Man kan bli besatt av små enkla saker som t ex att samla långlöparkilometrar, cykelmil eller nya små fantastiska rutor och texter till sin släktforskning. Det förra känner jag inte att jag har varit besatt av, men ändå tyckt om. Kilometrar och mil alltså. Var gränsen för besatthet går är svårt att veta. Rätt som det är, är man ju bara där, nästan bortom gränsen för räddning. Nu har all besatthet samlats sig runt en helt annan fråga, även om jag fortfarande uppskattar både kilometrar och mil. Nu läggs mitt fokus på en bild till från arkivet, ett husförhör från 1800-talet, en flyttningslängd eller en församlingsbild. Eller kanske ett nytt fotografi som behöver identifieras. Bara en till. Och sen ytterligare en till.

Någon sa att besatthet är bra, att det blir något då. Ja, ur något perspektiv är besatthet bra. Och roligt. Och framåtsyftande. Men, ur något perspektiv kan det ibland också te sig helt absurt. Var gränsen går mellan bra och absurditet är ibland svårt att (själv) se. Och omgivningen låter ibland sakerna gå för långt. Eller är det kanske bara mitt eget ansvar att styra min egen besatthet?

A..