I Kungsan åks det skrillor

Hösten är här. Julskyltningen har börjat, alla ljus börjar tändas. Det är vackert med belysningen. Ljus är vackert.

Jag tänkte på Kungsträdgården och skridskoytan som finns där. Jag tänkte på de stunder jag och/eller barnens far varit där med ungarna, sett dem skratta, vingla, tampas med balansen och ramla. Det är en förunderlig konst att kunna åka skridskor. Jag hoppas att de underhåller sin kunskap, mina barn.

Jag gick ner till Kungsträdgården, som inte är så välbesökt i dessa dagar. Det är lite kallt och grått. På isplanen snurrade ett antal människor, mestadels unga, runt, runt. Unga, som i unga vuxna, inte barn. Jag satte mig ner vid kanten. Och betraktade.

En tjej åkte med sina lurar i öronen. Hon åkte för sig själv, dansade fram över isen, försvann i sin egen värld. Hon åkte med armar, kropp och känsla. Hon njöt, för sig själv, utan särskilda ansiktsuttryck men med en kropp som utstrålade njutning. Hon åkte varv efter varv, i sin egen dans. Det var vackert och mjukt. Hon var ensam på planen, med sin musik i sina öron, trots att hon inte alls var ensam på planen.

Två kvinnor höll krampaktigt i varandra. Det såg ut som om det var första gången de beträdde en is, åtminstone med skridskor på fötterna. De hade fantastiskt roligt tillsammans, med återkommande inslag av ren och skär skräck.

Fyra eller möjligen fem unga kvinnor övar också på isen tillsammans. De åker tåg, håller i varandra, för att strax falla handlöst åt alla möjliga olika håll. Skratt, förfäran och förtjusning byter av varandra. Tillsammans njuter de av stunden.

Ja, det finns män på isen också. Unga män. De åker på samma sätt som kvinnorna, ibland ovant och ibland med snits, men nästan helt utan skratten och njutningen.

Männen åker skridskor. Kvinnorna njuter, dansar och gläds.

A..