måndag 2 mars 2020

Jag lider med människorna


Jag lyssnade på nyheterna igår, om Turkiet, Grekland och flyktingarna. Jag ser bilderna på människor som kommit från oroshärdar, som söker trygghet och bättre liv. Jag ser de små, små barnen i föräldrars famn. Jag ser styrka, rädsla, fasa, oro och sorg. Det gör ont.

Jag tänker på föräldrar som tvingas till fasansfulla val, barnen som tvingats följa med sina föräldrar i en flykt ut i ett ingenmansland där ingen vill släppa in dem. Där tårgas, vapen och hårda ord möter dem längs vägen. Vilken fasa de måste leva i, dessa människor - det går inte att föreställa sig, för vi har aldrig upplevt det.

Jag ber till högre makt att vi - du och jag - aldrig någonsin ska behöva drabbas av liknande förödelse i livet - och om det sker, att vi blir mottagna och inte behandlades som om vi vore ingenting. Ja, alla dessa människor som flyr - är någons barn, någons nära, någons guld. Det verkar som om de/vi som har det bättre inte minns det, som om vi tror att de är något annat än du och jag. Det gör ont i min själ.

När ska världens oroshärdar blir platser att leva på igen? Vad gör världens ledare och folk för att det ska vara drägligt för alla?

A..

Inga kommentarer: