Den stora utställningen av Marie Hermanson

Den stora utställningen
Marie Hermanson
2018
Albert Bonniers förlag
Isbn 9789100169992


Den stora utställningen handlar om Albert Einstein som tilldelades Nobelpriset i fysik 1921. Han fick priset för sin upptäckt av den fotoelektriska effekten, även om han kanske var mer känd för relativitetsteorin. Det verkar, både i boken och i verkligheten, ha varit en kontrovers där.

Boken handlar också om Göteborgsutställningen 1923 och om ett antal människor som påverkas av Einstein, av tiden och av utställningen. Runt Albert Einstein finns t ex Elsa, Alberts hustru, och Betty, Alberts sekreterare. De lever med och påverkar Einsteins liv, förstås.

Otto och Bella ingår i handlingen. Otto förlorar sin mor i ung ålder men blir väl omhändertagen. Vem som är hans far är okänt. Kanske är det herrn på gården där modern arbetade. Oaktat vilket, läser vi om kvinnans roll, om svårigheterna för en ensamstående mor och om hur det påverkade sonen Otto. Kvinnors svårigheter, fördomar och förhållningssätt, tål att begrundas. Finns detta ännu kvar? Är det jämförbart med händelser i vår egen tid? Bella är en åsna som Otto har gott handlag med och som aktivt påverkar hans liv. Mer framträdande i handlingen är förstås Otto och Bella som har en hel del för sig under Göteborgsutställningen.

Ellen är 19 år. Hon flyttar in till staden från landsbygden, hittar ett oavlönat jobb på tidningen som rapporterar om utställningen, är hållen" hemifrån men frigör sig en aning allteftersom. Det krävs förstås en aning skinn på näsan för att arbeta på en tidningsredaktion. Det har hon. Som kvinna utsätts hon för männens fasoner, ja, även övergreppsfasoner. Det pågår förstås än, här i vår tid.

Ellen bor hos sin faster Ida. Jag tolkar faster Ida varande av ett annat korn är Ellens far. Det skapar nya steg i berättelsen och andra möjligheter för Ellen.

Vendela står som en dramatisk motpol till Ellen. En udda vänskap, kanske? En smula exotisk, men ändå viktig. Det finns inget som säger att vi bara ska umgås med våra likar. Det är kanske skillnaderna som gör skillnad, förutsatt att vi själva står tillräckligt stadigt på jorden så att vi inte dras med för mycket i det exotiska - om vi inte hör hemma där. Även det tillfälliga gör skillnad i livet.

Nils är polis och 29 år. Han vill vara detektiv, lösa klurigheter och samtala om dem med kollegor för att hitta rätt riktning. Han gör sig väl i sammanhanget. Han är en eftertänksam herre, med gott maner. Jante lever i honom, förstås. Ja, kanske inte bara i honom. Berättelsen är ju i Sverige, och där huserar Jante i många. Ett gott stycke blyghet eller anständig försiktighet finns också i Nils. Som det anstår en värdig person.

Berättelsen snurrar huvudsakligen kring Otto, Nils och Ellen, Albert Einsteins och hans Nobelföreläsning, liksom den speciella Göteborgsutställningen. Ja, andra personer kommer till och spelar roll i sammanhanget. Doktor Müller, Kurt Hamilton och Paul Weyland spelar roll, förstås, som personer som utmanar och skrämmer Albert Einstein, Ellen och Nils. Spelar roll gör också antisemitismen och högerextremismen. Då, som nu, snurrar extrema tankar och krafter som några finner rimliga och andra inte. Frågan är hur olika personers uppfattningar, ord och drivkrafter påverkar andra och samhället i stort. Det är relevanta frågor som behöver fångas, både då, i boken och nu i den tid vi lever i här. Också här lever extremismen i högt välmående och riskerar att skada båda samhället i stort och enskilda människor.

När Otto 80 år senare sitter på sitt äldreboende och funderar över situationen både i nutid och då, när det begav sig, får vi bilder av en helt annan tid och en helt annan livssituation. Hur är det att bli gammal, egentligen? Vad kan vi styra, själva? Det där att vi minns det gamla, men inte vad vi gjorde alldeles nyss, är förstås något som gäller oss alla när minnet ändras i den riktningen. Det återstår att se hur vi själva förhåller oss till detta, om vi får vara friska i övrigt. Han minns 1923 rätt väl.

Jag uppskattar händelse, miljö- och personbeskrivningarna. De är lätta, inte komplicerat konstruerade, flyter lätt i texten och skapar inga större konstigheter. Som alltid förundras jag över författarnas fantastiska fantasi. De olika beskrivningarna skapar allteftersom bilder åt mig, som jag ser inom mig. Bilder som visar såväl sammanhang som miljöer och personer. Som sig bör, förstås.

Albert Einstein beskrivs som en kunnig, men en smula förvirrad man, rädd för människor som vill honom ont, ja, lite disträ men närvarande i stundens nu och med en viss förkärlek för kvinnor. Han är, som kanske många är, en smula avundsjuk på en del andras familjeförhållanden som han själv inte förmår forma. Ja, vi är alla i något mått offer för det vi själva är och omger oss med, eller hur? Vi kan inte bli något annat än det vi formas till genom gener, livsomständigheter och egen fostran. Vi förmår inte mer än det vi förmår.

Jag tycker om Den stora utställningen (Marie Hermanson). Den är lättläst, handlingen löper sakta framåt och jag läser gärna vidare. Den innehåller inga överdrivna hot och makabra otäckheter, inga språkliga barriärer som grova sexscener, svordomar eller obegripliga och lagom irriterande slanguttryck eller andra märkligheter som vi - i bokcirklarna i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje - inte är överdrivet förtjusta i. Jag längtar efter det goda språket och det tycker jag mig finna här.

Jag uppskattar läsningen och hoppas att mina kamrater i bokcirkeln gör detsamma. Det lär jag märka
på måndag, för då ska vi tala om saken.

A..