Lars pratar om pappersinsamlingen. Han informerar. Kuvert skall läggas i soporna inte i pappersinsamlingen. Han har helt rätt och jag tänker att det är rätt bra att han säger sådana saker på fb. Ordnar lite folkbildning. Bara sådär. Anders hänger på och förklarar. Beklagar sig (en smula) över sin familj, som i just detta hänseende (inte annars) inte vill lyssna på honom. De är obildbara (mest p g a en intensivt ointresse) av den korrekta sorteringen av kuvert. De är däremot väldigt bildade inom många andra områden, som t ex carvingsvängar och WWF. Maria undrar över tepåsarna. Kan de läggas i pappersinsamlingen? Anders tycker, möjligen ur limperspektivet, att det är ok. Jag tänker, hysteriskt men tyst och bara inombords, att de hör hemma i soporna eller (till del men bara ibland, beroende av sort) i komposten.
På tal om carvingsvängar inser jag att det är evigheter sedan jag använt mina kunskaper i slalombacken. Det är rätt dumt eftersom det ändå är rätt trevligt. Jag har nu lovat, hemma vid köksbordet (så att ingen annan känner till löftet), att under vintern 2014/2015 (om jag kommer till en slalombacke därman kan hyra en sån skida) återuppliva mina (djupt begravda) minnen av (eller kunskaper att åka på) en monoskida. Ni vet en sån där skida som innebär att man har fötterna
fastsatta bredvid varandra, inte på tvärsen som en snowboard, utan rakt fram. När jag åkte på en sådan i historisk tid satt bindningarna (bredvid varandra) på en (en dm) hög ställning på en helt vanlig (en sån som inte finns längre) slalomskida. Det var rätt svårt, men (dj....skt) skoj. Man kan undra varför jag gjorde mig av med (slängde?) den. Kan man återuppliva sådana (fantastiska) kunskaper eller riskerar man att få besöka akuten då? (Jag har hittills aldrig brutit mina ben/armar eller tvingats gipsas).
På tal om något helt annat säger Lennart att någon har sagt att han säger för mycket på fb. Det gör han inte. Han är en fröjd att lyssna till på fb eftersom han skriver klokt och eftertänksamt - fint - och dessutom tillför fina bilder. Jag undrar varför vi (eller kanske andra än jag, eftersom jag hoppas att jag inte gör så) måste säga till varandra vad vi inte får. För visst får vi ändå en faslig massa, även om det alltid finns några som insisterar på att vi inte får göra saker som vi ändå får. Eller borde få. I det läget skall man strunta i vad andra tycker. Fast det skall man inte alltid göra, eftersom det ibland är så att andra tycker bättre än en själv. Fast inte just detta vad gäller Lennart. För han skriver rätt bra. Faktiskt riktigt bra. Och verkligen inte skall sluta skriva. För då kommer jag att sörja (eftersom han tillför glädje till min dag).
MP och S håller på med något konstig spel om makten (som kanske beror på det vrickade valresultatet), Alliansen vägrar (som kanske beror på de tydliga och tidigare samarbetena som ännu inte riktigt kan släppas) och V & Sd blir utestänga (för att de ligger på lite skarpa ytterkanter) och jag tänker att det vore mest jysst mot landet om de (alla politiker) hade vett att få till något vettigt som gör det bästa för oss alla (som i att enas om något som vi alla kan gilla) istället för att var och en alltid skall pinka revir (som alltid ligger nära någon annans spelplan och man faktiskt vill ha, alla tillsammans i något mått). Och hålla i dem stenhårt istället för att plocka russinen ur kakan, så att det blir bra för alla. Ja, jag fattar att det inte kan bli bra för alla samtidigt, men det kanske kan bli hyfsat i varje fall - istället för skitbra för några och skitkasst för andra. Jag har fortfarande rätt svårt, efter alla dessa år, att klura ut vilket parti som månar bäst om oss alla. Vet du?
Hemma vid köksbordet pratar vi också (förutom om den där fina monoskidan som jag åkte på för 100 år sedan, t ex i en fantastisk puckelpist i ljuvliga Tignes/Val d'Isere) om 7-sekunderssignalen, ni vet den där som betyder Viktigt meddelande till allmänheten. Den som vi alla precis exakt vet vad den handlar om (men ändå inte har en susning om vad vi faktiskt skall göra om den ljuder). Vet du (exakt) vad den handlar om? Om inte, så googla, vetja!
Bortsett från allt detta så skiner solen. Den är ljuvligt varm och vänlig. Jag har relativ trygghet i mitt liv, mat på bordet och tak över huvudet. (Vilket jag kan tacka min bakgrund och mitt födelseland för). Det är det visst inte alla som har. Några saknar bostad. För att livet trasslat. Det borde vi, samhället (vilka nu de är), kunna fixa. Några får fly från krigets fasor. Det borde vi (vilka ingår egentligen i begreppet vi?) också kunna fixa. Vi och andra trygga länder i EU borde kunna fixa det, tillsammans (som i alla länder i ett gott samarbete, där alla tar en hyfsat stor del). För inte kan väl trygghet och hyfsade livsförutsättningar bara bero på var vi råkar vara födda?
A..
På tal om carvingsvängar inser jag att det är evigheter sedan jag använt mina kunskaper i slalombacken. Det är rätt dumt eftersom det ändå är rätt trevligt. Jag har nu lovat, hemma vid köksbordet (så att ingen annan känner till löftet), att under vintern 2014/2015 (om jag kommer till en slalombacke därman kan hyra en sån skida) återuppliva mina (djupt begravda) minnen av (eller kunskaper att åka på) en monoskida. Ni vet en sån där skida som innebär att man har fötterna
fastsatta bredvid varandra, inte på tvärsen som en snowboard, utan rakt fram. När jag åkte på en sådan i historisk tid satt bindningarna (bredvid varandra) på en (en dm) hög ställning på en helt vanlig (en sån som inte finns längre) slalomskida. Det var rätt svårt, men (dj....skt) skoj. Man kan undra varför jag gjorde mig av med (slängde?) den. Kan man återuppliva sådana (fantastiska) kunskaper eller riskerar man att få besöka akuten då? (Jag har hittills aldrig brutit mina ben/armar eller tvingats gipsas).
På tal om något helt annat säger Lennart att någon har sagt att han säger för mycket på fb. Det gör han inte. Han är en fröjd att lyssna till på fb eftersom han skriver klokt och eftertänksamt - fint - och dessutom tillför fina bilder. Jag undrar varför vi (eller kanske andra än jag, eftersom jag hoppas att jag inte gör så) måste säga till varandra vad vi inte får. För visst får vi ändå en faslig massa, även om det alltid finns några som insisterar på att vi inte får göra saker som vi ändå får. Eller borde få. I det läget skall man strunta i vad andra tycker. Fast det skall man inte alltid göra, eftersom det ibland är så att andra tycker bättre än en själv. Fast inte just detta vad gäller Lennart. För han skriver rätt bra. Faktiskt riktigt bra. Och verkligen inte skall sluta skriva. För då kommer jag att sörja (eftersom han tillför glädje till min dag).
MP och S håller på med något konstig spel om makten (som kanske beror på det vrickade valresultatet), Alliansen vägrar (som kanske beror på de tydliga och tidigare samarbetena som ännu inte riktigt kan släppas) och V & Sd blir utestänga (för att de ligger på lite skarpa ytterkanter) och jag tänker att det vore mest jysst mot landet om de (alla politiker) hade vett att få till något vettigt som gör det bästa för oss alla (som i att enas om något som vi alla kan gilla) istället för att var och en alltid skall pinka revir (som alltid ligger nära någon annans spelplan och man faktiskt vill ha, alla tillsammans i något mått). Och hålla i dem stenhårt istället för att plocka russinen ur kakan, så att det blir bra för alla. Ja, jag fattar att det inte kan bli bra för alla samtidigt, men det kanske kan bli hyfsat i varje fall - istället för skitbra för några och skitkasst för andra. Jag har fortfarande rätt svårt, efter alla dessa år, att klura ut vilket parti som månar bäst om oss alla. Vet du?
Hemma vid köksbordet pratar vi också (förutom om den där fina monoskidan som jag åkte på för 100 år sedan, t ex i en fantastisk puckelpist i ljuvliga Tignes/Val d'Isere) om 7-sekunderssignalen, ni vet den där som betyder Viktigt meddelande till allmänheten. Den som vi alla precis exakt vet vad den handlar om (men ändå inte har en susning om vad vi faktiskt skall göra om den ljuder). Vet du (exakt) vad den handlar om? Om inte, så googla, vetja!
Bortsett från allt detta så skiner solen. Den är ljuvligt varm och vänlig. Jag har relativ trygghet i mitt liv, mat på bordet och tak över huvudet. (Vilket jag kan tacka min bakgrund och mitt födelseland för). Det är det visst inte alla som har. Några saknar bostad. För att livet trasslat. Det borde vi, samhället (vilka nu de är), kunna fixa. Några får fly från krigets fasor. Det borde vi (vilka ingår egentligen i begreppet vi?) också kunna fixa. Vi och andra trygga länder i EU borde kunna fixa det, tillsammans (som i alla länder i ett gott samarbete, där alla tar en hyfsat stor del). För inte kan väl trygghet och hyfsade livsförutsättningar bara bero på var vi råkar vara födda?
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar