Förbisett
När vardagen glimrar till
Östlings Bokförlag Symposion 2010
Isbn 978-91-7139-847-5
www.symposion.se
Niklas Ingmarsson & Robert Willim (text)
Martin Magntorn (foto)
Sid 33.
Bilden visar aktern på en lastbil, lastad med timmer. Bilen färdas på en väg med avskiljare mellan vägbanorna, en sådan som skulle kunna vara förödande för en mc-förare men livräddande för andra. Landskapet är platt. Man kan ana vidderna. De vackra, vindväxande vidderna. Ett vindkraftverk skymtar på håll. Kraftverket står för förnybarhet, där vindens kraft kan ge oss energi utan att ytterligare förstöra miljön. Även om kraftverken på sitt sätt ändå förstör miljön, beroende av hur de har tillverkats och hur människor förhåller sig när de hamnar på deras egna bakgård. Det är ju en sak med förnybar energi när de finns på håll och en annan när de finns i det egna grannskapet. Då gäller ju ändå andra regler.
Det går inte att köra om lastbilen, eftersom vägen är enfilig. Sannolikt ändras detta längre fram eftersom man kan ana en pil i vägbanan på motsatt sida. På en av timmerstockarna, som man bara ser ändarna av, kan man ana en namnlapp. En namnlapp är en sådan som beskriver vems timret är. Eller skall bli. Lappen beskriver dels vem som är köparen, eller skogsuppköparen, och dels vem som är säljaren, eller skogsägaren. Skogsägaren, den vanliga människan som har ett stycke skog att vårda. Kanske har han haft den sedan barnsben, kanske har den gått i arv från farfar till far och nu till denna generation. Skogen har växt, ömmats över, klarat sig från stormar som Gudrun, eldsvådor och andra opåverkbara katastrofer. Han, eller kanske är det en hon, har vårdat den, vandrat igenom den år efter år och gallrat för att ge den utrymme och luft. Till slut var tiden här. Tiden för avverkningen, den som ger träden en annan möjlighet att komma till nytta. Bli papper, hus eller kanske värme i ett torp som kyler. Till slut var tiden här, kanske för att skogen växt klart. Eller kanske var det för att pengarna behövdes?
Avverkningen ger naturen en annan miljö. Den ger djuren ett annat utrymme och växterna en annan rymd. Älgarna ställer sig i nya kanter, lyfter blicken för andra vyer. Vandrar sakta över vidderna. Rådjuren och vildsvinen väljer andra stråk. Ser sig för, på ett annat sätt än förr. Utforskar grannskapet. Det gamla blir något helt nytt. Skogsägaren skapar nya spår, sår i de spår som maskinerna skapat. Bygger framtid för de generationer som kommer sen. Vårdar, ömmar och skapar mer för sina barn. Eller kanske har han inga barn?
Förbisett. Vad har vi förbisett? Jag vet inte vem som kör. Vem som har färdats på de små skogsvägarna, manövrerat lastbilen i de omöjliga markerna. Jag vet inte vem som är chauffören, den som kan ratta och lasta som ingen annan. Jag vet inte var bilen färdas, om det är här eller långt bortifrån. Hur livet ser ut där. Kanske är det lyckligt eller kanske är det hopplöst stretsamt. Jag vet inte var vidderna är eller hur det ser ut bortom den höga kanten. Kanske är där bara värme och omsorg i vart hörn, eller kanske finns där sorg och förtvivlan som vi borde göra något åt.
Så lite vi vet.
Så mycket som är förbisett.
A..
Bokus. Adlibris. Symposion. Martin Magntorn. Jag har skrivit om boken förr!
När vardagen glimrar till
Östlings Bokförlag Symposion 2010
Isbn 978-91-7139-847-5
www.symposion.se
Niklas Ingmarsson & Robert Willim (text)
Martin Magntorn (foto)
Sid 33.
Bilden visar aktern på en lastbil, lastad med timmer. Bilen färdas på en väg med avskiljare mellan vägbanorna, en sådan som skulle kunna vara förödande för en mc-förare men livräddande för andra. Landskapet är platt. Man kan ana vidderna. De vackra, vindväxande vidderna. Ett vindkraftverk skymtar på håll. Kraftverket står för förnybarhet, där vindens kraft kan ge oss energi utan att ytterligare förstöra miljön. Även om kraftverken på sitt sätt ändå förstör miljön, beroende av hur de har tillverkats och hur människor förhåller sig när de hamnar på deras egna bakgård. Det är ju en sak med förnybar energi när de finns på håll och en annan när de finns i det egna grannskapet. Då gäller ju ändå andra regler.
Det går inte att köra om lastbilen, eftersom vägen är enfilig. Sannolikt ändras detta längre fram eftersom man kan ana en pil i vägbanan på motsatt sida. På en av timmerstockarna, som man bara ser ändarna av, kan man ana en namnlapp. En namnlapp är en sådan som beskriver vems timret är. Eller skall bli. Lappen beskriver dels vem som är köparen, eller skogsuppköparen, och dels vem som är säljaren, eller skogsägaren. Skogsägaren, den vanliga människan som har ett stycke skog att vårda. Kanske har han haft den sedan barnsben, kanske har den gått i arv från farfar till far och nu till denna generation. Skogen har växt, ömmats över, klarat sig från stormar som Gudrun, eldsvådor och andra opåverkbara katastrofer. Han, eller kanske är det en hon, har vårdat den, vandrat igenom den år efter år och gallrat för att ge den utrymme och luft. Till slut var tiden här. Tiden för avverkningen, den som ger träden en annan möjlighet att komma till nytta. Bli papper, hus eller kanske värme i ett torp som kyler. Till slut var tiden här, kanske för att skogen växt klart. Eller kanske var det för att pengarna behövdes?
Avverkningen ger naturen en annan miljö. Den ger djuren ett annat utrymme och växterna en annan rymd. Älgarna ställer sig i nya kanter, lyfter blicken för andra vyer. Vandrar sakta över vidderna. Rådjuren och vildsvinen väljer andra stråk. Ser sig för, på ett annat sätt än förr. Utforskar grannskapet. Det gamla blir något helt nytt. Skogsägaren skapar nya spår, sår i de spår som maskinerna skapat. Bygger framtid för de generationer som kommer sen. Vårdar, ömmar och skapar mer för sina barn. Eller kanske har han inga barn?
Förbisett. Vad har vi förbisett? Jag vet inte vem som kör. Vem som har färdats på de små skogsvägarna, manövrerat lastbilen i de omöjliga markerna. Jag vet inte vem som är chauffören, den som kan ratta och lasta som ingen annan. Jag vet inte var bilen färdas, om det är här eller långt bortifrån. Hur livet ser ut där. Kanske är det lyckligt eller kanske är det hopplöst stretsamt. Jag vet inte var vidderna är eller hur det ser ut bortom den höga kanten. Kanske är där bara värme och omsorg i vart hörn, eller kanske finns där sorg och förtvivlan som vi borde göra något åt.
Så lite vi vet.
Så mycket som är förbisett.
A..
Bokus. Adlibris. Symposion. Martin Magntorn. Jag har skrivit om boken förr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar