Jag hann inte få upp kameran i tid.
Leif ropade, men jag reagerade för långsamt. Vi var mitt i bruset.
Vi hade varit det i nästan två månader och jag var säkert en
aning avtrubbad. Det var väl egentligen inget märkvärdigt just
där, men ändå. Det var den enda gången vi såg en sådan. Vare
sig förr eller senare dök den upp, vare sig kameran var beredd
eller inte. Så lite märkvärdigt var det väl kanske.
Lastbilen var lastad ordentligt. Höga
torn, tätt, tätt, packade med varsam hand. Som stora höga med
pannkakor, men ändå inte riktigt.
Skit, tänkte jag, när jag insåg att
kameran inte var framme. Nog är det väl ändå ren skit att man
inte får med finheterna på bild. Hur skall man då kunna beskriva
dem? Ja, jag tänker på den där missen ibland. Det är ju som livet
är, kan man tycka. Man missar guldkornen, även om de egentligen är
ren skit.
Den missade bilden var ren skit, lastad
fint på en lastbil i fina rader. Det var torkad koskit i stora,
platta och runda kakor. Det hör inte till vardagsbilden här hemma,
men det gjorde det där. Torkad koskit är uppenbart finfint som
bränsle. Saker är annat på andra platser i världen. På en plats
är det bara en näsrynkning, på en är det gödsel till ängarna
och på en annan är det viktigt bränsle för matlagning eller
värme.
Njutande getter. 3 mars 2013 - på ljuvlig cykelfärd i vackra Indien. |
Bilden på de fina getterna som hänger
med på sin husbondes cykeltur i varsin tygpåse på styret, fick jag i
varje fall. Av den bilden blir jag glad.
A..